Yankee Go Home – eller nått sånt

Som alltid, alla resor startar med ett steg oavsett om de går till Ica eller till Sidney… Lagom som klockan slog 16, och jag varit på resande fot i 9 timmar och 40 minuter stannade bussen på Nordmalings bussstation, eller station och station, det var mest en grusplan vid Frasses mitt emot Systembolaget och Försäkringskassan. Världsvant likt Humprey Bogart steg jag av bussen, stapplade några steg, lutade mig mot det faluröda staketet, tog upp telefonen och tryckte ”ring up”.

I den andra änden svarade Erik på ett omisskänligt sätt, det var ju tredje gången som jag hade honom på tråden. Jag förklarade hur omgivningen såg ut, ha sa, Ja kom om ett paar minuter, stann där du å. Likt en hund som fått sitt kommando stod jag där och blickade ut över denna helt nya vy, liksom funderande, insupande och livsbeakande.

En vit Volvo 240 anno 1982 stannade till vid min sida, ur denna stegade en grånad man i varselkläder. Handslaget var fast, blicken utforskande och lika aktiv som den passivitet en norrlänning har när den pratar.

Vi satte oss i bilen och började prata, resan gick över ömsom grus ömsom asfalt, på vägar som vindlade sig ut likt små blodkärl i lungorna, ut i periferin. Dryga 20 minuter senare svängde vi in på gårdplanen framför Eriks hus, där snett till vänster stod hon, eller han eller vad nu kallar en halvmacho medelstor Amerikanare som varken är femenint pimpinett eller maskulint muskelbilsämne.

Arla Morgonstund #2

Ja som du kanske förstår så är det ett halvlustigt projekt signerat M som gått av stapeln,

Lite bakgrundsfakta, upphittat en Pontiac Bonneville SSE 1991!
Placering; Nordmalings kommun, resväg ca 70 mil enkel

Inköpt på telefon, givetvis. Tack Erik för att du höll bilen i ett dygn

Så i går morse, redan vid 3 snåret vaknade jag, resdagar ska starta tidigt av någon anledning… Utfärden bokad till 06.25 från Centralen, med ett dubbeldäckartåg, som faktiskt gick hela vägen utan mankemang:-)

därifrån till V-ås där ett klassiskt mjökltåg

väntade för att ta mig till Uppsala, där väntar X2k för vidare befordran till Sundsvall… Landsvägen tar vid i form av buss

till Örnsköldsvik med byte till en snarlik rackare som tar mig till Nordmaling.

Om allt går som det ska, så kommer den här rackaren

bli den som tar mig hem tillbaka till normala breddgrader, vi får väl se om allt går som det är tänkt

I backarna runt Lerum – eller våndan av att köra bil med trasiga ventiler

Det finns ju saker man gör i livet som kanske inte är helt logiska. För en massa år sedan, nära 13 i alla fall så råkade jag lida av Skoda-feber. Tiden var ju 1994-1995 och bilmärket hade varit borta i 6 år från den svenska bilmarknaden. Det var ju liksom Östeuropa som var i luften, liksom hippt på nått sätt. Jag och min kompis Vesslan plöjde allt vad gamla Teknikens Värld hette, lusläste minsta test och drömde hett och passionerat om Skoda.

Bland de hett eftertraktade maskinerna stod ju Coupé modellen högt på önskelistan, bara slagen av den brittiska Cab-varianten och en eller annan fabriksbyggd Rallybil. När det väl var kom till kännedom att det stod en 120 Garde, den första Coupémodellen dock med den mindre motorn (58 hk/1200 cm) och bara 4-växlad låda, i Göteborg var ju ha-begäret starkt…

Ägaren, en kille vid namn Ola – säkert en av Sveriges första utexaminerade Miljöekonomer, var benägen att sälja. Praktik i England stor på tur och jag tror han insett att bilen inte var direkt något att ta med över pölen så att säga. Sagt och gjort, ivrigt påhejjad av min dåvarande flickvän Paulina tog vi tåget ner till Götet. Ola mötte upp och körde oss i sin brors Saab 90 till hemmahamnen. Och där stod den ’nästangula’ Skodan och väntade. Priset var redan diskuterat och avklarat så det var ju bara för mig att leka mekaniker, i praktiken så finns det ju inte så mycket att göra mer än att sticka in huvudet under motorluckan i aktern och se allmänt kompetent ut – ungefär som att vara konsult som jag är nu när man tänker efter.

Friskt vågat hälften vunnet?

Nåväl efter en viss felsökning och allmän prövaranda beslutade vi vi oss att våga testa hemfärd, motorn gick ju trots allt runt för egen maskin men lät ju aningen besvärad. För säkerhetsskull förtogs en provtur runt kvarteret med förtroendeskapande resultat. Min kära flickvän, som alltid varit något av ett affärsmässigt geni, ledde prisförhandlingarna allt medans jag provkörde och det hela kom att slutligen falla på priset för en stereo. Ja Ola ville prompt ha 500 kr för radion vilket kan anses varit ett överpris och vårt bud om 300 ansågs löjligt lågt av honom. Men för att bryta dödläget uppfann ”min” rådiga kvinna det ultimata lösningen. Fullt pris för stereon men vi prutade 200 på bilen:-) summa summarum samma pengar men med lite olika fördelning på kontot.

Nåväl pengar bytte ägare, bilen likaledes. Vi sjönk ned i den ljuvt lila inredningen med de höga ryggstöden med integrerade nackstöd. Maskineriet spann och hostade om vart annat. Till saken hör att Götet är en backig stad, ibland går det medförs. men minst lika ofta motförs. Invaggade av en viss tilltro om bilens goda hälsa koms sig av att första partiet från säljarens adress var givet nerförsbacke. Stärkta av den initiala frirullningen invaggades oss i att allt var frid. Men den som åkt ut ur denna kära västliga metropol med siktet ställt mot öst,vet mycket väl att backarna i Lerum lämnar vissa minnen. Så ock för detta resesällskap, från fullfartsattack i 70 till att få gå på 3:ans växel, ladda på med 2:an och slutligen gå ner på den sista 1:an och bara hoppas på att hastighetsmätaren skulle stanna uppe på 10-15 km friska. I ivern att hålla varv och liv i denna starkt reducerade motorklump så konstaterades att chocken max-utdragen gav viss förbättring, en teknik som kom att få användas flitigt under resan.

Nåväl, backarna forcerades efter bästa förmåga och dryga 5 timmar senare stod hon där, ’nästangul* med aluminiumfälgar på tomten hemma i Nora. Personligt hastighetsrekord löd 105 i medlut och bottennoteringen löd väl 10…

Väl hemma hade motorn knappt kallnat innan verktygslådan dök fram, topplocket lossat och förklaringen till bilens prekära hälsostatus blev uppdagad. Domen två avgasventiler såg ut som något helt annat. ena var halv och den andra saknade en tårtbit. Därtill hade den omilda behandlingen fått grenröret att spricka av de heta avgaserna som pumpat ut under 30-talet mil.

Griffin – en SAAB modell grövre

När jag var 13 år gammal  satte jag upp ett par livslånga regler, ja något av en hederskodex att följa i vått och torrt.

1. Skaffa aldrig Flickvän – ujj ujj vad man bedrog sig själv, 3 år senare var ju den regeln liksom bruten och förbrukad.

2. Skaffa aldrig Moped – ja vanans makt kombinerat med ett otal historier från allsköns grannar satte ju effektivt den bastionen på fall. Vill minnas att en 1957 års Victoria MS51 får kallas min egna första. I garaget stod även en sen Crescent Compact i någon obskyr champagnekulör men mer om den senare.

3. Skaffa under inga omständigheter en SAAB. Det höll i nära på 30 år tills jag ramlade på en 1993:ans SAAB 9000 CDE GRIFFIN strategiskt placerad i Gävle.

3000 kr bytte ägare och en tågresa senare stod den på gården i Nora och sken som en sol. Kanske är det en av de få bilaffärer som min bekantskapskrets fortfarande har svårt att släppa. För en bra affär var det, även om det blev en Borgward Isabella av det hela, alltså ”vi dansade en sommar”. Risken att bli av med körkortet kombinerat med att svart skinnklädsel i solsken ger brända skinkor sådde törnefrö i sinnet. Vi skiljdes åt och jag blev 7000 kronor rikare och fick behålla körkortet ännu ett tag

Maronne – min ”felstyrda” 760

Ja helt bilfri är jag ju inte, på gården hemma hos farsan tronar en väldigt aristokratiskt lagd Volvo 760 GLE anno 1990.

Exakt hur hon kommit att stanna i min ägo det är ett mysterium för mig, inte för att den på nått sätt skulle vara dålig efter en hel vinter i garaget med renovering av bakbromsar och dylikt… Men det är ju liksom inte en typisk bil för mig…

Införskaffad i augusti 2006, en form av 30-års present till mig som redan haft en massa skumma saker. Hemkörd av undertecknad med hjärtat i halsgropen från Uppsala, det var första gången jag suttit och kört med ratten på fel sida så att säga.

Kombinationen med automatlåda, 147 hästars V6 (B280F) och lagom mjuk men ändå nivåreglerad kaross visade sig vara beroendeframkallande, sånär som på att även Statoil lär göra sig en hacka på mina irrfärder.

Billöshet – nått som går att bota

Ja så var man där igen, ja alltså utan riktig bil att våga åka med.

Det är ju bara att erkänna, att vara utan bil är för mig som att vara halv eller kanske avklädd på nått sätt… Utlämnad åt tillvaron och elementen, förvisad till den passiva skaran människor på avbytarbänken eller den där soffan längst bak i bussen, där de var så häftigt att sitta när man var 12 och åkte med klassen till badhuset, men nu när man är 30-ish ett pinsamt nederlag att behöva entra…

När man är 30 så borde man ju vara stadgad och belevad på nått sätt, kommit till klarhet vad man ska leva av och för. Kanske rent av bitit i gräset och skaffat den där japanska familjebilen på någon slavkredit till XZY-finans. Ty vem vill att ens familj ska behöva åka just den där bussen så fort man ska in till stan….

Nej fy *fnutt* för bussar, billöshet och ångest över att vara degraderad till ett liv i kollektivistisk tanke