Då var det klart – Opel’n Sixten har fått ny ägare

När väl tvivlet sätter in ja då är det inte så mycket att göra nått åt… Eller som min ingifte morbror lär ha sagt nån gång. När man bestämt sig för att sälja, ja då är det lika bra att sätta ett pris ingen kan stå emot.

Nu blev det väl vare sig till ett superlågt pris men för den delen inte heller någon långdragen försäljning om man nu ska vara ärlig. 6 timmar tog det innan pengarna fanns på kontot, även om bilen ännu ej lämnat garaget. Vädret gör det ju inte helt optimalt att förflytta en vagn av sådan kaliber direkt, drivsnö och 4-5 grader kallt…

En reflektion dock, den här gången var det hela spektret av potentiella köpare;
De Lokala som lätt kan komma och kolla men väljer att säga att vi tar väl det nån dag, De Nyfikna och initierade som ställde intresserade frågor och analyserade mina svar,
Den Bildsamlande, som trots 38 bilder på bilen på nätet vill ha ytterligare 20-30 bilder på saker som den kan anta är sämre än va jag sagt,
Tidsfördrivaren som givetvis de som bara ringer för att fördriva tiden och kanske snacka lite bil.
Just den sistnämnda skaran vet jag inte om de själva vet med sig varför de ringer, om det handlar om att har för mycket tid och tror att säljaren gärna berättar historien om bilen tillsalu för femtielfte gången bara för att. Ett tips från min sida om Du nu känner på dig att du tillhör den där skaran, ring Inte dag ett, eller ska jag sträcka mig till vecka ett. Med lite tur hinner vagnen bli såld och jag som säljare kan fokusera på de som verkligen vill köpa. Igår hann jag dessbättre bara med 4 av Er, men ack vad trött jag var på att berätta samma historik, höra samma kommentarer om att ”ja det var ju synd att det inte finns papper på…” ” ja gud va de kunde rosta….” och allt där i mellan.

När tankarna gnager

Rätt ska ju visserligen vara rätt, billös är jag inte, en Pontiac och en Opel vill jag kännas vid, och så givetvis den lilla kinesiska mopeden förstås. Men ändå är det något som saknas mig… Let’s face it, jag har två ypperliga vagnar, ja två av de mest åtråvärda objekten man bara kan råka bli ägare till, Pontiacen med sin enägarhistorik och futtiga 4800 mil på mätaren. För att inte tala om Opel’n, med sin tidskonserverade känsla och trevliga skick – jag lär nog aldrig finna en vagn som den hur mycket jag än kommer leta.

Men samtidigt så grämer det mig, jag har två underbara kontrahenter, den ena som platsar in på både träffpunkt 70 och Träffpunkt 80, det kan ju inte bli bättre säger logikavdelningen på hjärnkontoret. Den andra representerar ju allt som jag vill ha, automatlåda, svart innertak, känd historik, lagom udda och fantastiskt nog lagom billig om än amerikansk.

Det är nog liksom här någonstans som vi börjar komma till pudels kärna, jag har två bilar som jag liksom inte passar in i min egenbild av mitt bilinnehav. Jag har ju liksom alltid stått för det där lite underdog, ägt de där bilarna som man lite lätt fnyst åt, så som tre akterladdade Skoda-vagnar från generationen som välte i TV. Eller som när jag åkte Fiat Uno – den perfekta antibilen, fast än så mycket bil… Eller det mesta andra som funnits i min ägo om man nu ska vara ärlig, ja de är väl bara BMW’n, Lancia K’t och i viss mån Saab 9-5 Griffin som varit i andra ändan av spektret.

Men dessvärre ser det väl ut som om Opel’n kommer få stryka på foten, inte på nått sätt att den är sämst eller för den delen inte ligger mig varmast om hjärtat men den passar liksom inte in, jag vill använda mina bilar och jag avskyr att vara rädd varje gång jag tar ut bilen i fråga, det känns liksom bara som om det kan gå på tok och bli värre om jag ens skulle försöka….

Nåväl, inget är hugget i sten och för den skull, jag tror svårligen att någon skulle få för sig att köpa den i månadsskiftet januari/Februari när snön faller… Men jag kan ha fel….

Vad jag vill köpa istället? Hur kunde Du ana?!

Tja varför inte nått Öst-europeiskt? Men då måste det minsann vara nått välvårdat, jag vill ju inte byta ned mig från Opelns skick,….

-5° och vårkänslor

Januari är en underbar månad, inte nog med att jul-eländet är över, allt går så sakteliga tillbaka till nån form av normalitet och förhoppningsvis är merparten av landskapet inbäddat i nån form av vit beklädnad som får folk att börja fundera på våren.

I mitt fall har jag drabbats av ännu ett svårt fall av bilsugenhet och ändamålen för min tillbedjan är allt annat än svåra att finna. Eller vad sägs om följande kompott smakfullt tillsalu på blocket i skrivandets stund;

En lågmilad Fiat Uno 70 S, I annonstexten en solklar kandidat att släpa hem, men en snabb flukt i Bilregistret avslöjar obönhörligen att 7 ägare varav den senaste sedan 29 dagar tillbaka givetvis triggar massa tvivel, dessutom ligger det ju långt från mitt favoritmantra; enägar-bil med historik,….

Direkt från Eindhoven, den givetvis omdöpta och aningen omstöpta Daf 66 – eller som i det här fallet, Volvo 66. Vagnen är dessutom en gammal bekant till undertecknad, jag var långt upp i att köpa den av damen som importerat bilen redan 2010. En solklar favvo med all den uddafaktor och underdog som jag sedan ungdomen trott mig representera.

Eller varför inte hisingen möter Douvrin-sexan, en härligt halvsen 264 anno 1980… Men Rost och jag är ingen höjdare direkt, dessutom B27E är ju inte direkt lättskruvat heller, hur kul det än må vara med gt-instrument och överdragsklädseln.

På tal om underdog, Volkswagen Santana med de udda vankelinspirerade fäljarna, kan inte det vara nått, givetvis en 5-cylindrig vagn,….

Det kom ett paket…

Japp, jag erkänner, min automani är svår. Så pass allvarlig att jag till och med har svårt att montera en bilstereo i den stackars Opeln. Visst, det har aldrig suttit nått ljudverktyg i den och lockelsen att montera den där 90-tals radion har varit svår, ja stundom olidlig.

Där någonstans landade jag i ett beslut, ja det kan bli stereo, men det får absolut inte vara av fel årsmodell och helst inte heller fel fabrikat. En tysk bil ska givetvis ha en tysk radio – punkt. På tradera inhandlades en Philips, av ganska rätt modell tidsmässigt, men tanken på att Philips är ju inte tyskt så det förslår gnagde…

Tiden gick och på Ebay passerade en och annan originalradio med opel-logga och allt, men det kändes inte helt rätt det heller för de såldes ju inte i Sverige när det begav sig….

Men så plötsligt en dag strax efter nyår uppenbarade sig en Blaupunkt CR. Inte vilken CR som helst, utan den lagom snikiga CR Stockholm, den billigaste radion som Blaupunkt hade med kassettbandspelare hösten 1979. Den såldes i ett gör det själv-paket med två av de nu så eftersökta klassiska klot-högtalarna. Turligt nog fanns högtalarna kvar… Bara att slå till.

Nåväl det hela slutar inte där, för alltsammans har tydligen legat och väntat på att någon ska montera det hela – sedan 1979! Trumvirvel – givetvis i Obruten Kartong!


På köpet kom även två högtalare till hatthyllan – nya i kartong givetvis, en centerhögtalare och den obligatoriska monteringsramen. Lyckan kändes ofantlig när jag sprättade försändelsen för ett par dagar sedan,….

Nu ska ju tilläggas att jag faktiskt öppnat lådan för att se att allt är med och det är det!
Vad det hela kostade – ja det lär jag inte avslöja för min ärade hälft, då får jag nog sova i garaget ett tag…:-)