Varför görs det inga riktiga reseguider längre?!

missförstå mig rätt, det finns massor av reseguider. Fler blir de uppenbarligen hela tiden, men fråga är hur i hela friden de tänkt att man ska ha nytta av dem. Vi har ett knippe av dem som handlar om Budapest – och där kan jag förstå att det finns en viss logik i att redovisa massa fakta och långa utläggningar om ”taken på hus si eller så” osv, men för bilturisten?!

När jag växte upp så hade vi EN reseguide som täckte in HELA Europa, praktverket heter Europavägboken och sista revideringen gavs ut i mitten av 1980-talet. Rune Lagerqvist (1921-2011) verkar ha varit en riktig eldsjäl som sammanställt det hela. Visst – nu var väl informationen ganska rudimentär men konstigt nog fantastiskt träffsäker. Hela beskrivningen av hemorten sammanfattas på fem träffsäkra rader; där allt från folkmängd, sevärdheter, stadsbildningens karaktär och kända byggnadsminnen finns med. Perfekt för bilturisten på genomfart mellan G och S som dels får reda på att de kända landmärkena finns antingen vid norra infarten eller i centrum.

Det som väl är ganska speciellt med sättet de lagt upp boken är att man utgår från en vägs sträckning, i hemstadens fall en resa mellan städerna G och S och där betas platserna av i turordning med en och annan hänvisning till platser i anslutning till allfartsvägens meandrande lopp. Här för leden, ja någon gång i våras, råkade jag på ännu ett verk av nämnde skriftställare, den här gången Nya Svenska Vägboken från 1988, jag kan tänka mig att den kommer vara den sista av sitt slag för jag tror svårligen att någon mer kommer ha ansatsen att göra en sådan kartering av hela vårt avlånga land. Här får beskrivningen av Ö än mer plats, ja faktiskt nära på en helsida med stadskartan inräknad. Nu ska det väl tillstås att det kan ha funnits ett eller annat faktafel för kexfabriken nämns som en av industrierna i stan men mig veterligen var dess saga all redan decenniet innan utgivningen av boken.  Det verkar som Rune hade den goda smaken att kalla förlaget som stod bakom dessa klenoder, Förlaget Vägböckerna – ett minst lika fantasieggande som förpliktigande namn.

Döm dock om min förvåning när jag i dagarna råkade springa på Christina Falkengårds Inlandsboken som, likt herr Lagerqvist, attackerar en livsnerv, i det här fallet klassiska Inlandsbanan & Inlandsvägen med samma metodik men än mer grundläggande, här finns hänvisningar till allt från natthärbärgen och museer till badplatser längs vägen. Imponerande, och än mer förvånande, hon verkar alltjämt revidera sin utgåva regelbundet, senast 2005! Nu återstår väl bara att försöka förstå hur man ett får idén två lyckas sammanställa ett sånt material, tre drivkraften bakom….

Hur man än vänder sig så har man….

*Suck* – ordstävet antyder ju bland annat att det alltid finns en baksida på allt vad man möjligen hittar på, likaledes öppnar det hela för en tolkning av att det alltid kommer finnas oförvitliga sanningar som man inte heller kan komma undan hur man än navigerar, roterar eller krumbuktar tillvaron. I mitt fall verkar det här med bilar vara en sådan, först tar det en evinnerlig tid för mig att komma mig för att inhandla en bil. När väl det hindret är överkommet så lossnar inköpsspärren och objekten formligen hopar sig och bara måste räddas just där och då. Som ett brev på posten uppkommer då de logistiska dilemmana i form av att garageplats(en), ett är för få, två inte går att nyttja som jag hade tänkt eller som just idag, plats finns, men inte där de borde, för att där jag kan skruva så kan jag inte samtidigt vinterförvara.

Tidigare har det inte varit något direkt problem för jag hade två fullutrustade ”skruvar-” garageplatser och 7-8 parkeringsplatser men bara en handfull bilar. Vinterförvaringen skedde mest vid garaget vid norra filialen och där var det aldrig någon panik rent logistiskt. Nu huserar jag bara inne i Örebro och har jag behöver hålla garaget skruvbart inte bara för min egen skull utan för att även kunna fixa lite saker till husen. Enkelt tänker en och annan, ja om det inte var som så att garageplatsen bara nås via att köra in via min parkeringsplats för två bilar på längden. Det innebär ju att bilarna som jag kan ha där måste vara ”fit for flight” närhelst något ska röra sig i eller ur garaget…. Nå – handen på hjärtat nu, skruvar du klart med varje objekt vareviga dag så de är flyttbara för egen maskin? I mitt fall är svaret ganska solklart nej, jag gillar att riva isär och (be)grunda, rostskydda och bättra helst i ett par dagar eller någon vecka så det får torka emellan.

Så även om jag nu hittat förvaringsmöjlighet för rödingen så tror jag att jag möjligen var lite optimistisk i min förhoppning om att allt var löst?! Speciellt i dessa dagar när kommunen håller på och bygger om gatorna i anslutning till hemmet och även Lottas kära ”Uncle Ben” måste parkeras på ”min” uppfart för hennes plats går inte att nå på grund av uppgrävd gata….. så just nu garageförvaras Rödingen, Diesel-Doris håller vakt dikt an mot garageporten och Uncle Ben får stå ytterst…

Från tomt garage till platsbrist?!

Det känns som om jag skrivit det här inlägget förr, ”…efter en lång tid av platsöverskott så är det helt plötsligt platsbrist…

Jag ber att få återkomma om hur det hela avlöper, kanske får rödingen hitta nytt hem eller så hittar vi någonstans att placera nästa projekt?!

Av Skokloster bidde en tumme..

Mina storslagna förhoppningar om att få åka till gångna helgens begivenhet på Skokloster kom på intet, lite dålig sömn natten innan och lite halvbekymmer på hemmafronten gjorde att det fick stryka på foten – kanske till det bästa. Det kändes liksom om projektet redan var klart för min del och att Skokloster mest funkat som en deadline för att komma i mål i tid.

Nåväl dags för vintervila på detta månde?

Jodåserrusåatte…

kl 11.47 – ”…Jag slänger väl iväg en trevare på mailen….”

kl 11.49 – ”…och hur ska jag tolka ett sånt autosvar – begränsad tillgång till mailen under ledigheten…?!

kl 12.49 – ”…får ’la slå en signal i alla fall…”

kl 12.51 – ”…*suck*, ja typiskt när man väl hittar ett vettigt objekt så är det förstås någon som redan messat och sagt att de ska komma och kolla….”

kl 13.19 – ”…jaha, så när han ville pruta så sa du att det inte blev någon affär, givet är jag intresserad, funkar det om jag kommer med tåget 16.42?!”

Kl 14.15  – på tåget och skriver dessa rader…

Fortsättning lär följa….

 

…och så var fokus åter på att hitta nått kul…

På min ”bucket list” över bilar som jag borde ha köpt när de var till salu så finns ett knippe vagnar. Det är bilar som jag regelbundet passar på att kolla upp i rullorna för att hålla koll på.

Minnesgoda besökare kan säkert placera en eller annan vagn från tidigare inlägg.

1. Leifs härliga Nissan Bluebird, en ovanligt välhållen bruksvagn som överlevt väldigt väl. Att affär inte blivit av ligger nog mest på undertecknad för jag har haft svårt att hitta rätt behov för att kunna hosta upp någon månadslön eller två för att bli ägare till det hela..

2. En udda Ford Escort a la Americanize som jag fann på blocket i fjol – här ligger nog bekymret mer i att jag inte får svar av säljaren. Priset var rätt och lätt finansierat, ja salupriset landar handlar nästan om vad en bra utekväll gick loss på, möjligen med tillhörande hotellvistelse och kanske flygresa med ett lågprisbolag.

3. Honda Odyssey, det blev ju platt fall när jag för ett par veckor sedan slutligen hade äran att få torrsimma i denna vagn som gäckat min fantasi i snart ett halvt decennium. Historien påminner väl ganska mycket om det antiklimax som jag kände efter en lång mission med att kratta manegen för att starta import av Tatra-vagnar och slutligen hade möjligheten att besöka Zdeněk Mareš fabriken i Kopřivnice…Det blev liksom bara en tumme av det hela. Med facit i handen så var det väl ganska bra för ett par år senare så valde fabriken att lägga ned produktionen av personbilar och fokusera på lastvagnarna istället. Minnet säger mig att det för övrigt regnade hela vistelsen i Tatrabergen och det kändes väl som tämligen jobbigt för jag och min dåvarande fick kampera i tält dessa dagar…

4. Nissan Pulsar NX – jo jag har ju redan ägt en sån och jag skulle gärna ge det en chans än en gång med rätt objekt. Min ambivalente gav mig i alla fall ett par minuter av uppmärksamhet då jag fick ställa ut bilen på Träffpunkt 80 när det begav sig. I ärlighetens namn så ska väl erkännas att det var roliga minuter. Lika roliga var dock inte tiden med bilen, för den behagade stanna, gick allmänt dåligt och hade rostskador på bärande detaljer i motorrummet. Därtill var väl bilen underhåll sämre vilket gjorde att det mesta krampaktigt dyr och svår, för delarna fick importeras för dyra skattade pengar… I min lista finns nu en handfull vagnar som jag forskat rätt på med ett par kandidater bland gutefår och 08:or

5. Ett knippe Volvo Express – visst jag hade en Express som dubbats till tillmälet Eugen av den tidigare ägaren. Volvo Express har en speciell plats i hjärtat kanske beroende på bilens ambivalens – stort lastutrymme och den där rustika känslan som bara en Volvo 140/240 kan förmedla. Nu ska vi väl tala klarspråk och erkänna att bilarna är låt säga rostbenägna till den milda grad att bakluckan oftast är den som är bäst… och ja de är ju av glasfiber på en Express så det är väl inte så mycket att undra över…

6. Volvo 2/3/7/9-serien. Här finns det många härliga alternativ även om minorna verkar dugga tätt. För dagen så finns väl en 9-serie med automatlåda som verkar finnas kvar uppe i storstan, men jag har mina tvivel på hur det kan komma sig om miltalet stämmer och skicket är så bra som bilderna gör gällande…. det finns en viss charm idag med rödblocksmotorerna och jag har länge letat efter en orsak till att skaffa det där specialverktyget 999 5284 för att låsa vevaxeln i samband med kamremsbytet… Men det är ju lite svårt att övertyga sig själv om att köpa något som jag inte har behov av för dagen – rödblockarna blir ju inte vanligare med tiden….

7. Ford Escort Kombi – för några år sedan så fann jag en Escort Combi som var i ett fantastiskt skick på macken….