missförstå mig rätt, det finns massor av reseguider. Fler blir de uppenbarligen hela tiden, men fråga är hur i hela friden de tänkt att man ska ha nytta av dem. Vi har ett knippe av dem som handlar om Budapest – och där kan jag förstå att det finns en viss logik i att redovisa massa fakta och långa utläggningar om “taken på hus si eller så” osv, men för bilturisten?!

När jag växte upp så hade vi EN reseguide som täckte in HELA Europa, praktverket heter Europavägboken och sista revideringen gavs ut i mitten av 1980-talet. Rune Lagerqvist (1921-2011) verkar ha varit en riktig eldsjäl som sammanställt det hela. Visst – nu var väl informationen ganska rudimentär men konstigt nog fantastiskt träffsäker. Hela beskrivningen av hemorten sammanfattas på fem träffsäkra rader; där allt från folkmängd, sevärdheter, stadsbildningens karaktär och kända byggnadsminnen finns med. Perfekt för bilturisten på genomfart mellan G och S som dels får reda på att de kända landmärkena finns antingen vid norra infarten eller i centrum.

Det som väl är ganska speciellt med sättet de lagt upp boken är att man utgår från en vägs sträckning, i hemstadens fall en resa mellan städerna G och S och där betas platserna av i turordning med en och annan hänvisning till platser i anslutning till allfartsvägens meandrande lopp. Här för leden, ja någon gång i våras, råkade jag på ännu ett verk av nämnde skriftställare, den här gången Nya Svenska Vägboken från 1988, jag kan tänka mig att den kommer vara den sista av sitt slag för jag tror svårligen att någon mer kommer ha ansatsen att göra en sådan kartering av hela vårt avlånga land. Här får beskrivningen av Ö än mer plats, ja faktiskt nära på en helsida med stadskartan inräknad. Nu ska det väl tillstås att det kan ha funnits ett eller annat faktafel för kexfabriken nämns som en av industrierna i stan men mig veterligen var dess saga all redan decenniet innan utgivningen av boken.  Det verkar som Rune hade den goda smaken att kalla förlaget som stod bakom dessa klenoder, Förlaget Vägböckerna – ett minst lika fantasieggande som förpliktigande namn.

Döm dock om min förvåning när jag i dagarna råkade springa på Christina Falkengårds Inlandsboken som, likt herr Lagerqvist, attackerar en livsnerv, i det här fallet klassiska Inlandsbanan & Inlandsvägen med samma metodik men än mer grundläggande, här finns hänvisningar till allt från natthärbärgen och museer till badplatser längs vägen. Imponerande, och än mer förvånande, hon verkar alltjämt revidera sin utgåva regelbundet, senast 2005! Nu återstår väl bara att försöka förstå hur man ett får idén två lyckas sammanställa ett sånt material, tre drivkraften bakom….

*Suck* – ordstävet antyder ju bland annat att det alltid finns en baksida på allt vad man möjligen hittar på, likaledes öppnar det hela för en tolkning av att det alltid kommer finnas oförvitliga sanningar som man inte heller kan komma undan hur man än navigerar, roterar eller krumbuktar tillvaron. I mitt fall verkar det här med bilar vara en sådan, först tar det en evinnerlig tid för mig att komma mig för att inhandla en bil. När väl det hindret är överkommet så lossnar inköpsspärren och objekten formligen hopar sig och bara måste räddas just där och då. Som ett brev på posten uppkommer då de logistiska dilemmana i form av att garageplats(en), ett är för få, två inte går att nyttja som jag hade tänkt eller som just idag, plats finns, men inte där de borde, för att där jag kan skruva så kan jag inte samtidigt vinterförvara.

Tidigare har det inte varit något direkt problem för jag hade två fullutrustade “skruvar-” garageplatser och 7-8 parkeringsplatser men bara en handfull bilar. Vinterförvaringen skedde mest vid garaget vid norra filialen och där var det aldrig någon panik rent logistiskt. Nu huserar jag bara inne i Örebro och har jag behöver hålla garaget skruvbart inte bara för min egen skull utan för att även kunna fixa lite saker till husen. Enkelt tänker en och annan, ja om det inte var som så att garageplatsen bara nås via att köra in via min parkeringsplats för två bilar på längden. Det innebär ju att bilarna som jag kan ha där måste vara “fit for flight” närhelst något ska röra sig i eller ur garaget…. Nå – handen på hjärtat nu, skruvar du klart med varje objekt vareviga dag så de är flyttbara för egen maskin? I mitt fall är svaret ganska solklart nej, jag gillar att riva isär och (be)grunda, rostskydda och bättra helst i ett par dagar eller någon vecka så det får torka emellan.

Så även om jag nu hittat förvaringsmöjlighet för rödingen så tror jag att jag möjligen var lite optimistisk i min förhoppning om att allt var löst?! Speciellt i dessa dagar när kommunen håller på och bygger om gatorna i anslutning till hemmet och även Lottas kära “Uncle Ben” måste parkeras på “min” uppfart för hennes plats går inte att nå på grund av uppgrävd gata….. så just nu garageförvaras Rödingen, Diesel-Doris håller vakt dikt an mot garageporten och Uncle Ben får stå ytterst…

Det känns som om jag skrivit det här inlägget förr, “…efter en lång tid av platsöverskott så är det helt plötsligt platsbrist…”

Jag ber att få återkomma om hur det hela avlöper, kanske får rödingen hitta nytt hem eller så hittar vi någonstans att placera nästa projekt?!