När dem där udda vagnarna råkar uppta ens sinne.

Jo jag erkänner utan omsvep. Det finns ett antal bilmodeller som i sig är så fel att dem blir älskvärda och åtråliga.

Ofta är det dem modeller som inte riktigt passar in i sinnebilden av bilmärket. Jag menar säger jag amerikansk Chevrolet så går ju associationerna till stora bilar med stor motor. Minst V6-motor eller allra helst V8 och en trevlig automatlåda. Just den bilden av varumärket Chevrolet måste väl ha varit på näthinnan för dem flesta. Ja i alla fall sedan slutet 1950-talet och en lång bit fram till 2000-talet.

Varumärkestillhörighet i förändring

Att GM sedan valde att döpa om produkterna från deras koreanska varumärke Daewoo till Chevrolet. Då var det i bjärt kontrast till gemene mans illusion av vad märket stod för. Men att märket redan runt 1990 valde att försöka göra samma resa här i Sverige verkar inte riktigt ha fastnar i medvetandet. 1990 så tog importören hem en handfull små Amerika-byggda med 4-cylindrig motor på 97 hk(!) och manuell växellåda. Att det blev manuell det kan jag förstå. En automatlåda kopplat till ett sånt undermotoriserat kraftpaket det borde ju ha varit synonymt med att backa sig in i framtiden. Ja om jag skulle tänka lite på det så är väl en 4-cylindrig lite Chevrolet lite som rönnbär i förhållande till vindruvor, båda växer på växter och innehåller fruktsyra och frön. Dem senare smakar dock mycket bättre enligt mitt tycke….

Vagnen i fråga – lystrar till det europeiskklingande namnet Corsica. Senast jag nu tittade i Transportstyrelsens rullor så skulle hela FEM sådana härliga tingestar återstå. Jag råkade på en av dem när den var tillsalu för lika många år sedan, dvs fem. Och, ja den har, på något sätt positionerat sig i sinnet. Ja inte helt olikt historien bakom min stackars Pellefant. Den upptog dock måååååånga timmar av tankeverksamhet innan den till slut landade i mitt garage.

Minnesfragment och mailrester

Här för leden så råkade jag gå igenom lite gamla mail och hittade konversationen jag försökte hålla liv i med säljaren – men det hela verkar bara ha runnit ut i sanden. Dessvärre så har jag lyckas tappa bort regnumret – bilderna finns fortfarande tillgängliga via bildsidan så nu återstår väl att försöka läsa åter en gammal backup från mailservern. Med lite tur kanske jag kan hitta igen regnumret för att se om den fortfarande finns i registret….

Ett år som medlem i M Sverige – gav det något?

2023-03-25 – för formsakens skulle – jag är alltjämt medlem och en ganska engagerad sådan i Riksförbundet M Sverige. Texten nedan var och är en lite resonerade post om hur mitt resonemang gick där och då. Idag har jag en mer fasetterad bild av förbundets verksamhet – men för att komma till den insikten krävdes ett stort engagemang hos undertecknad och öppenhet för att söka svar.

Förbundet har kommit en god bit på väg i transformeringen, VD och styrelse har hittat nya former att verka. Nu inne på sitt 101 verksamhetsår så har man vässat retoriken, jobbar med opinionsbildning som många faktiskt märker av. Mycket av man man tycker och jobbar för landar i sociala medier. Som alltid när det gäller algoritmstyrd kommunikation. den siktar in sig på målgrupper och alla får inte allt serverat i sitt medieflöde. Med den insyn bakom kulissen jag har idag så känner jag att medlemsavgiften på strax under 600 kronor är lättare att motivera.

Här är mina tankar från 2020;

Då var mitt påköpet-medlemskap i Riksförbundet M Sverige till ända. 365 dagar går uppenbarligen snabbare än vad man tror.

Nu när räkenskapens tid ät inne så står det och väger. Medlemsskapets vara eller icke vara ligger i vågskålarna. Och det lutar väl emot att det inte blir någon förlängning. Det hade sannolikt vara en helt annan situation om jag inte hade bott har i västra Mälardalen. Här upphörde lokalföreningen någongån på 1990-talet om jag inte är felinformerad. Så medlemsskapet blir ju mest en möjlig dyr prenumeration på en ganska allmän men publiktillvänd tidning i form Motor. Numera ingår inte heller så mycket som ett klistermärke för att dekorera bil. Eller för den delen låta stoltheten över sitt vägmannaskap och medlems-dito lysa upp tillvaron för medtrafikanterna.

Jag bör ju även tillstyrka att jag gjort tappra försök att få bli mer engagerad. Min vana trogen så skrev jag brev till den då nyligen tillträdda VD’n för att veta hur. Men jag tror vi talade förbi varandra för från förbundets sida så verkar man nöjd med hur allt funkar, medan jag efterlyser handling, engagemang och en annan retorik som matchar en medlemsdriven intresseorganisation. Nåväl, nu låter jag mina 540 kr landa i något annat. Men det är ju inte utan att jag knyter näven i fickan och undrar om jag inte kunnat spela mina kort bättre

Jimmy goes DTM – tycker Monotorkare är ”the shit” 20 år försent.

Här en bild tagen dagarna innan när de två torkararmarna behagade stå åt samma håll…

Lilla Jimmy gillar att testa mitt tålamod – härom aftonen så behagade den lilla Seaten får för sig att man inte behöver två torkare, det räcker gott med en enda. Å visst när värsta BTCC och DTM-stämningen rådde i runt 1995 så var ju var Singeltorkare på var och varannan bil med stylingambitioner…. Nu känns det väl lite väl 1990-tal för att vara vägen framåt. Ny reservdel gick förvånansvärd enkelt att matcha – nu återstår dock väntan på att den ska materialisera sig från Tyskland.

I övrigt så har jag tillbringat lite kvalitetstid i garaget. Om än i syfte att skrota ned en handfull cyklar jag råkade köpa under förra året. Nu blev det dock inget av dessa tre DBS-maskiner jag släpade hem. När nu vaktmästaren i mig fick tummen ur så blev det kvalitativ nedskrotning. Allt i ambitionen att skapa en bra cykel av allt detta – i städivern så fick även ett par andra objekt chans till att återfödas i någon ny konstellation.

I övrigt så har det varit lite stiltje på bilfronten – kanske är det som alltid -det klassiska lugnet före stormen. Ja det tär – men tålamod är ju en dygd.

 

 

Pellefant biter sig fast – nu blir det vintervila

Ja blocket är ju ett intressant tillhåll på sitt sätt. Ofta har man mycket människor som hör av sig. Men den här gången ville köparna inte riktigt nappa.

Lustigt nog så kan man ju undra om priset var för högt? Var annonstexten i sig för ärlig? Kanske ska jag ta det hela om ett tecken på att Pellefant valt att bita sig fast i garaget?!

Nåväl nu inleder vi vintervila med lite tvätt, laddande av batteri och påfyllning av luft i hjulen och summerar att jag lagt 5 kilometer till på mätaren. Så 009982 km lyder årets sammanställning.

Nu väntar vintervila och allmän ompyssling när ambitionen faller på.