Att belägga en familjeskröna?! Var den gamla Mercan verkligen Lill-Babs gamla?

Sedan jag blev tillsammans med min kära hustru för snart 15 år sedan så har svärfars gamla Mercedes varit ett, låt säga, känsligt ämne.

Känsligt till sin natur som de flesta andra historier om gamla bilar i allmänhet och idag mer attraktiva Mercedes vagnar i synnerhet. Det är ju inte utan att hissna man ibland läser prisnoteringar om gamla Mercedes cabbar. Just i det här fallet så var det en 190 SL, alltså den mindre varianten av gamla klassiska måsvingen.

Oräkneliga försök att nysta i historien har visat sig lika snedspårande som återvändsgränder. Visst det fanns bild på bilen, men givetvis i en sån vinkel att de gamla landskapsskyltarna inte gick att utläsa mer än kombinationen T3. Mina försök att söka efter Lill-Babs och Mercedes ja de visade sig lika svårtydda och framkomliga som att köra huvudet i väggen. Att hon verkligen ägt en vit 190 SL med röd inredningen, det avslöjade hon i en intervju i Aftonbladet 2004

För ett halvår sedan så hittade jag äntligen en bild hos en norsk bilbyrå där man kan se Lill-Babs sittande på baklyckan till just en vit 190 SL med Stockholms-skyltar. Än bättre var ju att regnumret faktiskt gick utmärkt att läsa BA36444. En snabb koll Stockholm stads arkiv spottade raskt ut ett registerutdrag på nämnda registreringsnummer där en Barbro Svensson på Rosenhillsvägen i Sollentuna mycket riktigt stod som ägare. från juni 1963.

Samma registerkort meddelade att bilen sålts via Philipssons/Svenska Bilfabriken i Nacka och att fordonet flyttat till Örebro län våren 1964…

Ny kontakt, denna gång med Landsarkivet i Uppsala, det är dem som hanterar Örebro läns gamla arkiv.  Ännu en väntan på att någon vänlig själ skulle gräva i arkivet…. Nått meddelande om att det nu skulle finnas en fil att tanka ned.

Trumvirvel – Fordonet som tidigare hetat BA36444 var nu överflyttad till Örebro och bar registreringsnumret T38800, registrerad ägare; min svärfar!

Så ja, min hustru är visst uppvuxen i baksätet på Lill-Babs gamla Mercedes 190SL anno 1961.

Historien hade ju kunnat vara slut här – grunduppdraget att kartlägga om släktskrönan var sann var ju liksom utfört. Men i min värld kändes ju det som att det bara var halva historien.

Det var ju liksom läge att spinna vidare på denna silkestråd kände jag. 1971 byter svärfar in bilen på Lundborgs Bil i Örebro. Jag vet sedan tidigare att runt 1970 så huserar nämnde bilhandlare på Krämaren i Örebro och representerar Peugeot. Just en Peugeot är vad som blir ersättaren till nämnda SL – och jag kan tänka mig att kontrasten är milsvida, från milslukande ”vind i håret”-kryssare till fryntlig fransk kombi?! Det skulle inte heller förvåna mig det minsta om det dessutom blev en Diesel…

Mercans vidare öden har låtit vänta på sig.

Ty nästa ägare som tar vid lär ha varit en järnverksarbetare i norra länsdelen. Dock verkar lyckan ha blivit kortvarig så till vida att bilen placeras i så kallat reservregister vilket motsvarar avställd med dagens terminologi redan efter några månaders ägande. I och med att den står avställd i samband med övergången till moderna registreringssystemet tre bokstäver tre siffror. Därmed fick den inget nytt nummer när dem tilldelas 1972, i alla fall inte som skrivs in på det gamla registreringskortet.

Här blir det lite stiltje i min efterforskning och jag får vända mig till arkivgänget ännu en gång. Med anledning av en rådande pandemi så tar allt betydligt mycket längre tid nu och ett eftersök via arkivet tar sin tid. Efter någon månad så får jag i alla fall uppgiften om att fordonet sedermera fått nya skyltar och bär det stolta namnet CGZ570. En snabb slagning i transportstyrelsens rullor säger att CGZ570 är en moped! Kanske inte fullt så träffande, i alla fall inte kopplat till nämnda Mercedes.

Riksarkiven levererar – så småningom

Ny beställning från Riksarkivet i Ramsele den här gången för att få alla tillgängliga kopior dem har på CGZ570 får åren 1972-1994. Det är här det verkligen går i stå. 16-20 veckors väntetid gör att man kan skynda långsamt…

Till saken hör att jag har ganska många parallella undersökningar igång och att objekten kanske faller ut mitt intresse. Så när det trillade ned ett kuvert från Ramsele här för leden trodde jag bergfast på att det var pappren på Mercedesen, men blev lätt förbryllad då de visade sig bestå av registreringsunderlaget på en Chevrolet jag haft span på ett antal år nu…

Ännu längre väntan och slutligen kom rätt papper i lådan i dagarna. Nu skulle det väl gå att få klarhet i vad som hänt?!

Klara papper?

Nja – Klart är att, köparen som tog över efter svärfar, höll vid vid bilen fram till hösten 1982. Något förbryllande är att han aldrig verkar ha kört med bilen för den är avställd i princip hela tiden. Köparen var en man i Brämhult som verkar leva och ha hälsa än i dag. Efter ett år så byter den ägare till en man i Värnamo som kämpar på mellan 1983 till 1991. Därefter tar en bilhandlare vid, och eftersom det inte finns några fler händelser registrerade så är han ägare minst fram till 1994 då arkiveringen via riksarkivet har som sitt scope.

Eftersom vi vet att registreringsnumret numera tillhör en moped så har jag lyckats få fram att Lill-Babs Mercedesen försvinner från Sverige sommaren 1997. Det görs en exportanmälan som diarieförs 1997.07.17 medan affären verkar ha skett redan 1995.06.03. Enligt nämnda  handling ska bilen ha gått till Norge.

Jag har stämt av med det norska vägverket och dessvärre har man ingen uppgift om att någon Mercedes med chassinummer 121042-10-025083 ska ha registrerats in i Norge.

Även Norska Mercedes-Benz klubben har tillfrågats och även sms sänts till en person som bär samma namn som köparen uppgivet. Så är får jag tillstå att här slutar spåren efter Lill-Babs Mercedes 190 SL.

Hemestra i Sverige – läge för en bro-runda?

Drömresa med bil i Sverige?
Tänk att få göra ”brovarvet i sommar,

Då jag bor som jag gör, dvs i den där stan på Ö och som slutar med bro så har ju broar sin naturliga position i medvetandet. Nu är väl dock Storbron utanför slottet inte riktigt tillgänglig med bil så, den är väl inte den mest naturliga av start- eller slutpunkter.

Min imaginära rundresa skulle börja med Stallbackebron i Trollhättan. Därefter gena till Svinesund, sedan över Tjörnboarna, sedan Älvborgsbron, söder över mot Öresundsbron, via Ölandsbron till Guldbron vid slussen. Ställa kosan dörr över via Sundsvallsbron, över Höga kusten, upp mot Umeå, Bergnäsbron i Luleå för att avsluta via Haparanda för att åka hem via inlandsvägen E45an ned till Karlstad och åter till gnällbältet…

En lättare höftning på Google Maps skvallrar dock om att det blir 425 mil, minst… frågan är hur många gram koldioxid det skulle bli? I mitt bakhuvud hör jag min farsas ständiga inflikning mot att resa norröver i Sverige -Har du tänkt på hur långt du kommer söderut på samma körsträcka?! Svaret är ju att det lika gärna räcker till Nantes på franska Atlantkusten eller kroatiska Pula vid Medelhavet… Men med covid och påbjuden hemester så kan, jag säger kan kanske vara något att hitta på i sommar….

Perestrojka*! Elektrifieringen ritar om ekosystemen?!

Under loppet av några månads tid har nu två små men omvälvande nyheter sipprat ut till allmän kännedom. Den 2 mars avslöjade SvD att Volvo kommer sluta med sida traditionella bilhandlare 2030. SvD – Volvo ska bara sälja elbilar från 2030. Samt, sent i december ifjol kom nyheten att OKQ8 ska bygga 800 snabbladdare i samarbete med Skellefteåkraft på 300 av deras mackar.

Två i sig intressanta nyheter som jag tror är mer väsentliga tecken på en omdaning av hela bilismens ekosystem som vi känner idag.

Bilhandeln och övergången till att sälja online;

För tänker man på att bilhandelns förändring och att servicebehovet hos en elbil är ett helt annat än hos dagens bilar. Det medför troligen att de stora investeringar som gjorts hos bildetaljisterna varit kortsiktigt korrekta. Betänker man att exempelvis Volvohandlaren här i gnällbältets högborg funnits på samma plats så länge jag minns och lite till, ja då inser man att förr kunde man räkna hem investeringen på lång sikt. Ja man har nog verkat på samma plats sedan sent 1960-tal, dvs 60-talet år. Volkswagenhandlaren byggde nytt på 1980-talet och har därmed ”bara” 40 år på sin plats. SAAB’s forna näste huserar och representerar numera marknadsgiganten Hedin-bil med Fiat, Chrysler och GM’s rester här i trakten – i en kåk destinerad för bilhandel sedan 1960-talets slut.

Marginalförflyttning – tappade födkrokar behöver väl kompenseras?

I takt med att försäljningen av nya bilar flyttar till nätet och indirekt till biltillverkarens egna verksamhet så försvinner vinsten från den lokala/nationella bilhandlaren. Tänkbart är väl även att vinstmarginalen totalt sätt kommer krympa på en bil. Troligen väljer nu Volvo den här vägen för att kunna få tillbaka lite mer lite snabbare och därmed korta pay-off tiden för de tunga investeringar i ny fordonsteknik som måste till i elektrifierings spår.

Själv undrar jag mer över hur dagens bilhandlarled ska kunna kapitalisera och tjäna pengar på sikt. Servicebehovet hos en elbil är märkbart lägre, bilarna håller bättre kvalitet och de naturliga återkommande kontakterna med bilägaren blir allt färre. Det är mönster som redan i dag kan skönjas i spåren av leasingboomen som råder och exempelvis FKG aviserar att fordonsbranschen kräver/specificerar högre kvalitet och bättre toleranser från sina leverantörer. vilket ekonomi-ekot rapporterade nu på morgonen. Detta eftersom dagens leasinglösningar gör att biltillverkarna äger fordonen och då själva får bekosta reparationer och därmed är det inte lika attraktivt att sälja reservdelar till sig själva.

Drivmedelshandelns  goes online – ja faktiskt.

Om nu fordonshandelns stålbad står för dörren så tror jag att en elektrifierad fordonspark kommer innebära än mer utmaningar för drivmedelshandeln. Som nämnt ovan så aviserade OKQ8 att man satsar på att sätta upp 800 snabbladdstolpar hos 300 av sina drivmedelsstationer. Jag ser detta som en naturlig utveckling och kanske en säkerställare för att OKQ8 ska vara relevanta på lång sikt.

Men min underliggande fundering är hur detta kommer påverka på sikt. Tittar jag i grannskapet så finns ett antal elbilar på uppfarterna och på dem flesta så har villaägaren valt att sätta upp eget ladduttag. I många av de nybyggnationerna av parkeringsplatser jag besökt finns likaledes laddplatser. Det innebär ju att dem som skaffar elbil inte prompt behöver nöja sig med att ”åka ner till macken” för att skaffa räckvidd. Jag skulle nog säga att det är högst otroligt att någon av dem stannar på macken i sin hemkommun. Det är här vi har den kommande problematiken – hur ska vi hantera att folk inte inte har behovet av att ladda mer än i nödfall? Eller bara på genomresan?

Nya mönster- nya utmaningar

Om vi nu leker med tanken att ”macken” mest blir en plats för de genomresande och att en laddcykel tar 5-6 gånger så lång tid som en tankning i dag ja då kommer ju framtidens ”tankstation” behöva bli ett upplevelsecentrum, kanske med mat, dryck och möjlighet att gå på toaletten?! Och vips kan vi se att det handlar allt mindre om Bensinmacken av idag och mer om snabbmatskedjornas hak, eller kanske kanske något influerat av de tyska raststätten med restaurang… Nästa fråga – hur ska vi då göra med infrastrukturen i tätskogskommunerna där skidturisterna drar fram en handfull veckor om året?!

Ja frågorna blir mer komplexa ju mer man funderar och försöker sia om framtidens ovissa utveckling.

*Perestrojka = rysk term myntad i folks medvetande under kalla krigets sista fas. Brukar översättas med OMDANING och syfta på de reformer som Michail Gorbatjov's agenda av Glasnost och Perestrojka (öppenhet och omdaning).

Ännu en påminnelse om att framgång inte varar för evigt…

Bara för att man en gång i tiden haft stora försäljningsframgångar så innebär det inte att man för evigt mutat in sig i trafikbilden. För när såg man senast en Ford Scorpio av första generationen i trafikvimlet?!

Det här exemplaret verkade dessutom ha de bakre skärmkanterna i behåll vilket kanske är en av orsakerna till att den har fått fortsatt förtroende av sin vårdare. Ägarlängden skvallrar om att det inte är en enägar-vagn vilket jag spontant skulle trott. Nej antal brukare anges till hela 6 stycken men den senaste gjorde sin entre för snart 7 år sedan. våren 2014 alltså. Heder och hatten av för den som håller denna vid liv!

Tittar man på exempelvis Car.info så ser man, kanske en smula förvånade, att det finns hela 1338 Scorpio av det tidiga utförandet kvar i registret, varav 1060 halvkombis av med de olika motoralternativen. Så på pappret är dem ju inte så få som trafikbilden säger….

Den ofriville mille miglia-fången har lämnat min ägo


Sorgligt men sant – Pellefant står inte längre vare sig på min uppfart eller i min ägarlängd längre.

I strålande vårsol och isiga vindar avhämtades denna ”trailer queen” lite dråpligt på kärra för transport i riktning österut. Ja faktiskt lite öster om öster om man nu ska vara lite spetsfundig. Köparen hade som ambition att köra hem den, men kom på insikt att åka tåg till gnällbältet i Corona-tider var allt annat än tillrådligt, vilket jag förstår.

Jag kan tänka mig att en och annan av er mina läsare spekulerade om den någonsin skulle spräcka 1000-mila vallen i min ägo. Lika föga förvånande är svaret nej vi kom aldrig dithän. Räkneverket stannade på 9988 km.För er räknenissar så var mätarställningen 9857, så 131 km i min ägo, varav lejonparten, en tur till besiktningen i Karlskoga på min födelsedag 2019.

Dock känns det bra att veta att köparen, garanterat lär se till att gränsen passeras inom kort. Engagemanget och förståelsen kring bilmärket och ägandet finns där. Likaså ambitionen att se till att vagnparken också får motioneras i lagom mängd till och från.

Ska man nu summera så har jag lärt mig ett och annat, dels om Fiat som bil, Polen som land, och mig själv som ständigt ängslig för att vara förvaltare av dessa rara ärtor. För det är ett underbart exemplar. Men den passar inte riktigt in i hur min garagesituation är och sannolikt kommer vara för en tid.

Jag önskar Daniel all lycka och hoppas ha fattar tycke för Pellefant – eller EGB587 som registeringsbeviset säger.

Varför är motorpressen så infernaliskt omån om sin historik?

Den här texten kanske sticker en smula ut hakan en smula. Ja rent av provocerar den. Men detta är en fråga som gäckar mig och har gjort en bra lång tid.

Fråga den lyder som följer; varför är i princip alla motortidningar så infernaliskt dåliga på att hålla sin egen backlogg vid liv och varför verkar ingen förutom tidningen klassiker erbjuda sina äldre nummer tillgängliga på nätet för sina prenumeranter?

Missförstå mig nu rätt, det behöver inte vara gratis på något sätt. jag skulle gladeligen ha betalt ett par hundra bara för att få tillgång till arkivet en begränsad tid. Ja bara för att kunna söka.

Här borde väl någon såväl en räknenisse som en arkivarie kunna kvantifiera och komma fram till att det dels vore EKONOMISKT bra, dels en KULTURHISTORISK välgärning?

Att jag nu har en ganska komplett tidningssamling (alla teknikens Värld åren 1958-2019, alla nummer sånär som på tre av tidningen Motor 1960-2021 och Vi bilägare 1969-2021 minus ett 40-tal nummer där lejonparten är av årgång 1976) så jag har ju tillgång till detta idag. Men tänk om jag haft det även historiskt? Jag minns att jag fick en DVD för ett tio-tal år sedan från en anglofil, med hela Motor Sport Magazines utgivning från 1950-talet. Så marknaden finns ju i alla fall internationellt.

Ja, en fråga att fundera, jag tror jag ska skicka den vidare till någon av förlagshuset….