Ännu en helt osannolik överlevare fastnade på bild veckan som gick. Den här gången en tidig Mercedes E-klass med internkod W210 från andra modellåret 1997. Förvånansvärt rostfri och totalt 12000 mil på mätaren!
Färgen, smaragdsvart metallic kontrasterar bra mot USÖ’s besöksparkeringens väldigt gröna våningsplan.
På senare levnadsår så verkar det som om visheten stundom övertrumfar vissheten. Låt mig få lägga ut texten så kanske det klarnar.
När jag var runt 25 så var 5-7 bilar i olika faser av projektstatus inget som störde mitt sinne. Om sanningen ska fram så var det väl till viss del för jag då bodde så att det gick att gömma och glömma bort en och annan vagn i någon del av trädgården, uthuset, garaget eller carporten, eller för den del bakom något välplacerat buskage på samma nämnda urholkning i naturen.
En oväntad kursändring i vardagen fick mig att göra mig av med nämnda lilla kåk. Eller lilla och lilla, 13 rum och kök var ju aningen större än hur jag bor idag. I och med samma lappkast så var jag även tvungen att göra mig av med mina samlingar av tryckt material, tidningar, böcker och broschyrer. Frekventa besökare här på bloggen vet säkert att jag ägnat det senaste året till att återskapa en god del av det jag fick försaka i alla fall på tidskriftsfronten.
I viss mån har väl även fordonsparken fått breda ut sig en smula. Ja 4 bilar när man bor centralt i stad som gör allt för att dem med fordonsintresse eller behov inte ska kunna ta sig fram förenklar ju inte. I vintras fick den lågmilade Fiaten Pellefant respass – någon sådan där gnagande känsla av att fordon ska kunna nyttjas hade fått sitt fäste och då var det inte svårt att låta den hitta ett bättre hem.
Strax därefter råkade mitt allmänna spanade på tidigare tilltänkta objekt ge utdelning och Rikki-Tikki-Tavi fann ett hem i mitt garage. Såhär typ tre månader in i förvaltandet så hopar sig tvivlen om förträffligheten med en fyrhjulsdriven DKW.
Missförstå mig nu rätt, det är ett solitt objekt, rostfri kaross, lagom patinerad så det går att använda, rimligt billiga delar och massor av uppmärksamhet. Men det känns liksom lite avslaget – kanske är det DKW som märke i sig och klubben i synnerhet. Skulle jag själv sia så är nog klubbens existens hotad på grund av den höga medelåldern dels på bilar, men framför allt åldern på ägarna. Visst man finns på Facebook men de flesta som någon gång ger sig till känna och publicerar något – får noll i respons. Det finns en driftig admin som postar regelbundet med trevliga inlägg men det finns inget momentum i flödet för alla sitter tysta och tittar på.
Om nu DKW’s facebook är en öken så är Mercedesklubben dess raka motsats, massor av inlägg, ja faktiskt till den milda grad att jag valt att gå ur flödet för det var på tok för brett och spretigt… Ja aldrig får man vara helt nöjd kan jag konstatera.
Och så var det här med Vishet kontra Visshet – det är nog dags att skala bort ett och annat. Som jag nämnde så har jag 4 bilar i ruljansen och någon lär få ge vika.Till det kommer två militärcyklar från gröna firman, plus ett knippe andra cyklar varav en prototyp till ersättare till M42/M105 från 1990-talets början. Därtill ett par tusen tidningar i källaren som väntar på att sorteras in och katalogiseras. Visheten säger att det är bättre att stämma i bäcken redan nu – för Vissheten är inte helt klar på att jag kommer ro allt detta i land…. Och sånt mina vänner, det sätter sina tänder i själsfriden;-)
Det känns att vardagen kastas mellan hopp och förtvivlan. Kanske är det försommarsäsongen vånda så här i covid-tider, för det verkar ju inte vara någon idé att planera något.
Jag råkar nu vara medlem i en handfull fordonsklubbar – DKW, Mercedes M Sverige (Motormännen) och OK. Var och en av dessa har historiskt varit aktiva och anordnat träffar till höger och vänster. Men spontant kan jag bara komma att tänka på att det är bara DKW-gänget som har ambition att göra ett arrangemang denna sommar. Ja sommar och sommar, det är faktiskt tidigt i höst om du fråga mig – allt efter tredje vecka i augusti är väl höst enligt skolgångsterminerna?
Nu står jag väl inte och faller med att få träffa likasinnade själar i bilorienterad kontext. Just nu är det nog de förvirrade gräsänderna som stundom barrikaderar vår trädgård som får mest av mitt medvetande. Jag hade aldrig kunnat ana vilka gruppdynamiska utmaningar som ett skock änder präglas av. Vissa av dem tål då rakt inte att vissa råkar ens titta i deras riktning. På samma sätt så finns det charmerade individer som gör allt för att fånga även vi två-bentas fulla uppmärksamhet och socialiserar sig gärna om man råkar vara ute i det gröna.
Om nu gräsänderna är dem som fångar engagemanget så är väl Mungans generator dess raka motsats – även om jag vet att det är där jag borde lägga min energi. I alla fall om jag har ambitionen att faktiskt låta Rikki-Tikki-Tavi rulla några längre sträckor. Det hela faller väl nu mest på att jag gärna skulle vilja mäta mig fram till om det är generatorn eller möjligen den separata regulatorn som spelar mig ett spratt. Blotta vikten på en renoverad generator skapar sina problem – jag fann en modest prissatt och nyservad dito i Tyskland hos en privatperson. Dessvärre hanterar inte privatpaket-speditörerna paket tyngre än 20 kg så den ligger kvar i mellersta fäderneslandet och nämnda Munga häckar alltjämt i garaget vikarierande som avlastningsyta.
I brist på roliga uppslag råkade jag köpa en till militärcykel – den här gången en M/105A, den med det förstärkta baknavet med bromsbackar. Att dessa baknav är lite speciella fick jag snabbt erfara, eller rättare sagt det nämndes redan i annonsen. Bromsen vill inte släppa efter att man bromsat en gång. Nu gör ju inte konstruktionen av Sachs HR 90V det hela så enkelt. Olikt de flesta andra bromsnav jag skruvat med så vill inte dessa dela på sig med mindre än att man måste bryta bort ett dammskydd i plåt. Att dammskyddet i fråga gick ur Sachs tillverkning någon gång under 1970-talet ställer ju till lite problem. Uppslag saknas dock inte, möjligen ambitionen att betala vad som begärs för de restpartier jag råkat hitta. Eller vad sägs om en översynssats för 350 chf (3300 ex moms tull och frakt). Det är ju bara det att det är sju – åtta gånger vad cykeln kostade.
Årets besiktningsrace bestående av Diesel-Doris och Jimmy för min del fick visa upp sig på andra stationer än Opus den här gången. Diesel-Doris på Svensk Bilprovning (SBP) vilket gick sådär. En brusten fjäder och två dåliga bromsslangar gav inbjudan till återbesök. Nu är det avhjälp men lustigt nog – eller snarast skrämmande så det förslår så noterade inte teknikern att ett av bromsrören läckte efter återmonteringen. Jag kan säga att bilen var bättre innan än efter efterkontrollen…. (jodå klart jag såg till att fixa det hela väl hemma igen. Men SBP kändes väldigt trött organisationsmässigt.) Jimmy fick istället visa upp sig hos CarSpect här i grannskapet. Döm om min förvåning när det blev blankt papper och körklart till 31/8-2022. Jimmy visar sig vara en bra slit och släng-vagn, perfekt för irrfärder i sjukhusets parkeringshus.
Ibland blir man ju lite lätt förvånad över att de där sista bokstäverna i VAG’s artikelnummer gör så stor skillnad.
För ett knippe år sedan, kanske 2016 så gjorde jag slag i saken och bytte framfjädrar på Diesel-Doris. Ja övningen i sig är ju mest en halvtimme av skruva och muttra – framvagnarna på Passat och Audi var ju ett under av länk-/ och bärarmar med tvärstag och stabilisatorstag till vänster och höger.
Jag minns att jag fick artikelnumret av min gode bror som råkar ha tillgång till lämpligt system för att matcha i så det blir rätt. Och formatet var väl i stil med 8D0411105AQ, råkar man bara söka på 8D0411105 så finns det väldigt massa passande fjädrar och vid tidpunkten så handlade jag de flesta av mina delar via Ebay.de. Så här i efterhand tror jag mig veta att fjädrarna jag köpte var till en Bensinare och inte en Diesel. De passade och bilen blev mjuk som sammet, en riktigt komfortvagn. Nackdelen var väl att den blev ytterligt låg, ja så pass låg att varje fartgupp och spårig vägbana innebar att det ville skrapa i.
Nu bar det ju sig inte bättre än att Diesel-Doris var inne och visade upp sig hos bilprovningen. Ja det är den tiden på året. Resultatet blev en inbjudan till återbesök med nya fjädrar och bromsslangar – tydligen räcker det inte med att jag köpte hem nya 2019 – det ska skruvas dit också….
Så nu, när jag åter igen fått Dieselfjädrar så är det myyyyycket luft i hjulhusen… hoppas bara vi klarar examen på torsdag.
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.