RV50 Bergslagsdiagonalen – den gudaglömda?

När man som jag bor i huvudstaden i gnällbältet, ja den på Ö, så finns en väg på undantag. Visst jag kan tänka mig att det är betydligt mycket mer hett, ja rent av sexigt med inte bara en utan två Europavägar som genomkorsar länet på tvären. Att den stackars matarvägen riksväg 50 likaledes genomkorsar länet om än på längden tycks våra beslutande ha glömt.

Bortglömd av besparingsskäl?

Ja faktiskt så pass glömd att man i år valde att säga upp sitt medlemskap i intresseorganisationen ”Bergslagsdiagonalen”, allt i ambition att spara in 50 000 kr. Å ena sidan ställer jag mig bakom alla besparingar som man kan göra som offentligt finansierad verksamhet.  Å andra sidan blir jag aningen brydd hur man nu valde att gå ur nämnda intressegruppering nu när man synbart fått gehör för de flesta av vägförbättringarna som funnits på agendan. Borde man inte visa lite solidaritet med övriga kommuner och regioner längs vägen? Det är ju nu man verkligen kan sköra frukterna av regionala samarbeten såväl rörande trafiksamordning och inte minst turistattraktion?

Diagonalen – ständigt ett trätoämne?

Ända sedan Diagonalprojektet kom på tal i brytningstiden mellan 1980- och 1990-tal, så har det varit brytningar och intressekonflikter. Redan i Vi bilägare #6-1990 så lyser de olika agendorna igenom. Kopia på själva artikeln hittar du här Vib1990_6Diagonalen. När jag i dagarna kontaktade projektkoordinatorn som finns i Dalarna så fick jag en grundlig dragning över projektet status. Ur ett Ö-perspektiv så är väldigt mycket avklarat och tonvikten över lobbyverksamheten ligger nu mer på de nordliga delarna. Samtidigt så fick jag veta att diagonalens verksamhet idag samordnas med tre andra regionala strukturprojekt med ett nordligare perspektiv under projektnamnet Infram. Här samsas två järnvägsprojekt med två väg-dito.

Resursbrist av sviktade finansiering ger följdskador.

Som jag förstår det hela så har man valt att ge tämligen små resurser i form av tjänstegrad till projektledaren, man säger själva 20 %. Jag kan dock ana att den tjänstgöringsgraden är långt för låg för att kunna ta tillvara och framför allt bevaka sin mediebild. När jag idag råkade titta på Wikipedias text om Riksväg 50 så noterar jag att ingen verkar ha varit inne och reviderat texten sedan mitten av 2010-talet, för under paragrafen planer så antyder man att byggstart för ombyggnaden norr om Örebro (Mogetorp) kommer tidigast starta 2016… se bild nedan. Visst, det är inte deras egen plattform eller informationskanal men har man narrativ så gäller det ju att bevaka mediebilden så långt det går. Wikipedia är inget undantag.

Råkar man sedan titta på twitter så är läget inte mycket bättre. Visserligen är merparten av de kritiska inläggen samtida eller före nämnda planerade byggstart 2016. Men det ger ju vid handen att man valt, eller troligare MISSAT att göra någon form av egen aktivitet för att få folk att tala om inlandspulsådern i bättre ordalag.

Missade chanser att bygga renommé och varumärke

Ja jag är väl partisk. Uppvuxen i lilla Nora, med riksvägen som naturlig färdväg till storstan. Därefter skolgången i Lindesberg med två resor om dag längs vägen. Sedermera avflyttad till Örebro och under ett par år jobbandes i Askersund så då blev det 134 km om dagen med merparten längs rv50… Men som jag ser det, det är garanterat ogjort att kasta projektpengarna på annat än att bygga renommé men framför allt bygga opinion i de breda folklagren. Med dagens algoritm-styrda sociala medier så kan inte ett så viktigt projekt tro att massmedia kommer torgföra och ge projektet något utrymme. Så när får jag chansen att köpa min streamer till bilens bakruta som säger ”bygg ut (diagonalen som) korridor mot kontinenten”?

Nej riksvägen är inte gudaglömd, men projektet missar mål när man inte lägger lite krut på att bygga publik opinion, men jag tror projektet sliter med resursbrist och brist på insikt om hur man kan vinna publika sympatier…

Ett kort betyder – ja vadå? (del 2)

Frågorna lät inte vänta på sig från närstående på mitt tidigare inlägg Ett kort betyder – ja vadå?

Min kära hustru ställde väl det hela på sin spets och uttryckte något i stil med att ”så menar du alltså att du kan tänka dig att köpa alla de där bilarna som du skickat hälsningar till?!”

Svaret blev lika trevande som hos någon som fastnat i kamerablixtarnas mediedrev. Med svettpärlor som snart hotar att börja rinna likt rännilar längs näsrygg och kinder. ”-nja alla bilar vill jag väl inte köpa. Det finns ju platsbrist att ta hänsyn till och pris… man ska ju ha tid att göra något med den också..

Okej, vi tar det hela från början – jag skickar kort där när jag upptäcker någon intressant bil och jag tycker att det är trevligt att ge cred till den som har den goda smaken och tålamodet att hålla liv i intressanta ting. Det senaste exemplet på en intressant bil är väl dess raka motsats från början. I dagarna råkade jag köra om en härlig Toyota Corolla från typ 1990 + – 2,3 år. Hade du frågat mig för 20 år sedan så hade en 10 år gammal toy’ta varit helt ointressant. Så även för 10 år sedan. Men idag är en 90-tals Toyota något som får mig att hajja till och tänka – när såg man en sån senast?! Hur kommer det sig att den överlevt?

Mönster i tillvaron

De flesta gångerna så kan man ju se ett mönster – kanske en lite äldre ägare, som troligen ägt den lång tid, ja rent av sedan ny. Exemplaret jag noterade i dagarna föll inte helt i den ramen. Visst en äldre ägare men som blev ägare till vagnen så sent som för något år sedan, dessutom hade bilen bytt ägare en handfull gånger tidigare så inte den där vanliga enägarbilen som tenderar att ärvas ned till barnbarns-led för att köras sönder på 8 månader.

Skulle jag kunna tänka mig att köpa – ja visst om plats fanns och det fanns något specifikt att hänga upp det hela på. För en massa år sedan köpte jag en Nissan Pulsar (EXA) en sommar med målsättningen att få åka på bilträffen Träffpunkt 80 som tidningen Klassiker arrangerade. Vågar jag tillstå att helgen efter träffen sålde jag bilen? Det är nog lite samma här – visst jag skulle gärna bli nästa vårdare men då bör det finnas ett narrativ eller plan för varför jag ska skaffa just den.

Plan för att skaffa  – gäller det allt?

Jag önskar jag kunde säga ja – men jag vet hur jag fungerar. hittar jag ett kul objekt till rätt pris med något spännande att hänga upp det hela på så är jag ju torsk. Planen går ju alltid att efterhandskonstruera, eller så spelar man atombombskortet  #Ensåndärharjagalltiddrömtomattäga”

Som en flashback till 1980-talet

Jubileums-Volvo anno 1977 – härlig kristallsilver och guldstripes. Grannens farsa, där hemma i Nora hade just en sån här. Visst ska man vara väldigt petig så ser det här exemplaret ut att fått bakre skärmkanten bytt. Anslutningen mot tröskeln ser på något vis galet vinklad ut. Sedan verkar det saknas en krombåge på det lilla fönstret bakom bakdörren. I ärlighetens namn så var det väl så även i vagnparken när det begav sig. Stor eloge för de härliga aluminiumstötfångarna med välvårdad gummivulst.

Jimmy har lämnat plats för…

Föga anade jag att gårdagens inlägg skulle utmynna i ett byte. Som nämnt, jag skickar ju stundom kort till ägarna av intressanta vagnar. Som nämnt så fick jag en heads up om att en bil som varit på min radar skulle bytas in i dagarna. Idag fick jag även en hälsning om att bilen i fråga fanns hos en klassisk fristående bilverkstad.

Nyfiken som råkar vara min natur så svängde jag förbi nämnda etablissemang och tittade. Likaledes gjorde verkstadsägaren på lilla Jimmy och sa att vi kunde ju göra ett byte om jag lade en slant…. Ja resten är historia. Så nu tronar en två meter längre men lika blå stortysk på gården. Förbättringsmöjligheterna är oändliga! Tack Jimmy, det var kul! Välkommen BHZ!

Ett kort betyder – ja vadå?

Den som orkat traggla sig igenom mitt orerade sedan 2007 till dags dato vet att jag ibland får inlevelsen att sända hälsningar till en och annan vagnförvaltare. (ja ja bilägare om nu det var svårassocierat).

Ibland tackar nämnde förvaltare aningen via att ringa eller sända ett svar på lämpligt sätt. Roligast var en historia där jag skickade en hälsning till någon som på pappret ägde en underbar rysk pickup införskaffad i finland på 1980-talet. Jag skriver på pappret, för nämnde herre svarade att bilen visserligen varit i hans ägo någon tid efter hemkomsten från en utlandspostering. Men bilen hade överlåtits till en bekant och var sedan dess försvunnen. Om han syftade på bara bilen eller den bekante likaledes ska jag låta vara osagt. Det lustiga var dock hur svarskuvertet var adresserat nämligen med mitt namn och mitt mobilnummer! Ibland imponerar posten stort, synd bara att det blir allt mer sällan,…

Nåväl, i veckan som gick nåddes jag av ännu ett bevis för dessa hälsningars vikt. För något år sedan skickade jag ett meddelande till ägaren av en klassisk SMV-husvagn. Klassisk såväl till formen men även eftersom lokalanknytningen. Tillverkningen låg i Örebro och första fabriken fanns ett par tre stenkast från där jag huserar. Nu skulle vagnen säljas och jag som hade hört av mig så långt i förväg hade första tjing.

Jag ska inte trötta ut församlingen med alla iakttagelser om kärrans egenheter utan mest konstatera att jag var i alla fall påtänkt som potentiell part men att treenigheten mellan utrymme, tid och engagemang inte fanns i samma ekvation.

På samma sätt fick jag igår en hälsning från en annan ägare till en härlig Mercedes W210 som nu ska byta ägare. Dock fick jag inte bjuda i förväg men ett klart besked om att bilen i fråga kommer ut till försäljning om två dagar.

Om jag skulle summera och spekulera – det ligger ju lite i min natur framför allt nu om hösten. Så har kanske mina hälsningar räddat en och annan bil från att hamna på skroten. Likaledes hoppas jag mitt tillrop stärkt en och annan ägare i sin stolthet över att äga något som får en helt okänd människa att skicka ett vykort med frimärke för att säga gud va kul att fått stöta på ditt fordon i trafikvimlet, det gjorde min dag. Min kära hälft här hemma brukar dock skrocka och säga ”ska du nu skrämma slag på någon stackare som nu tror du är en stalker”.

Kanske ligger sanningen mitt emellan. För skulle jag skatta så är det bara i hälften av fallen som jag hör något tillbaka. Men klart, om alla gör som husvagnsägaren så är ju utfallet svårt att veta innan alla bilar bytt ägare?!

 

Det vankas vinterbilstider

Finbilar i all ära. Det finns många intressanta vagnar som får vara ute och röra på sig under säsongen. Men bland de mer intressanta är de så kallade Vinterskotten. Uttrycket kan säkert spåras tillbaka till Teknikens Världs vokabulär. Och som jag förstår det syftar det på en vagn som är tänkt att göra tjänst medan entusiastbilen är i parc ferme för vintervila. Eller ska man säga saltsäsongen?!

Om just denna härliga Peugeot är tänkt som vintervikarie ska jag låta vara osagt – men jag kan se det som ett val av en engagerad bilägare som vill ha ett spännande alternativ när bilarna får simma i saltlake. Skicket andas ju bruksvärde med potential för den rastlöse

Mitt Traderafynd – omnämnt i Teknikens Värld!

Stackars Calle C, ständigt korsas våra vägar om än på distans och i tid.

1988 firade Teknikens Värld sitt 40-års jubileum. Det hela kulminerade med ett jubileumsnummer nummer 6. Här gick redaktionen all in för att ge glimtar från sin digra utgivning. Alltsammans serverat i ett nummer på 164 limbundna sidor.

På sidan 51 sammanfattar nämnde CC hur numret kommit till. De otaliga timmarna med de tunga inbundna årgångarna i arkivet. Hur herr redaktionssekreterare Hogsten manat på trupperna och låtit dem tillbringa merparten av två veckor i syfte att vända och vrida på tidningens alster och artiklar.

I ett passus nämner skribenten även att han under fjolåret, det bör ju varit 1987, hade besökt en herre i Lindesberg som plikttroget samlat ihop gånga års utgåvor. begivit sig i sin Saab 93, till den lokala bokbindarverkstaden för att få det hela inom pärmar.

Tidningssamlingen som jag hämtade i dagarna kom just från nämnda ort och säljaren, vars far var den som samlat hade just gjort som historien förtäljer ovan.

Så, ännu en gång följer jag i Teknikens världs fotspår och plockar upp smultronen i vägrenen. Och uppenbarligen,  min tidningssamling måste ju vara världskändis nu, ja menar sidan 51 i TV 6:88 det är väl VIP?!

Tradera – en ständig källa till nya uppslag

Det finns vissa sanningar som jag har svårt att acceptera – en av dem är att det råder platsbrist i min källare.

Minnesgoda läsare har kunnat följa hur exkursion efter annan gått för att undsätta kompletterande tidningssamlingar. Någonstans måste ju även bredden vara fylld. I dagarna råkade jag dock på vad som annonsen beskriver som ”Teknikens värld inbunden från 1946 tom 1998” på Tradera. Utropet var väl inte ohemult och fördelen med höga utrop är att budgivningen tenderar till att bli kort, om ens någon om man nu lyckats lägga utgångsbudet det vill säga.

Ett snabbt överslag i huvudet och insikten att 50 årgångar med TV bör väga in i häradet 180-250 kg och mäta ca 6 löpmeter. Dock rang en och annan varningsklocka ty Teknikens Värld brukar sägas vara utgiven från 1948, men visst tidningen Flyg kom väl ut redan tidigare?!

Här är vi nu – auktionen löpte ut för 30 minuter sedan och det verkar inte bättre än att jag var den enda som kände sig manad. Nu återstår mest att avhämta och se vad i helsefyr jag lagt bud på. PS – nämn inte för min hustru att ännu en uppsättning Teknikens Värld är i antågande, redan den tredje var svårsmält för henne och den här blir nummer fyra. Tilläggas bör väl att sommarens stora MC-relaterade samling alltjämt väntar på att lust och ambition ska sammanfalla.

 

#varharstolthetenöverprinttagitvägen?

I veckan som gått har jag fått vatten på min kvarn…

Det är mycket möjligt att jag letar tecken som styrker mina funderingar, det ska ju i transparensen tillstås. Men efter att ha haft maildialog dels med en vd för ett förlagshus med en handfull titlar i fordonsbranschen. Dels en redaktör på en etablerad tidskrift med i alla fall 60 utgivningsår under hatten.

I det första fallet så framförde jag min förhoppning om att man borde nyttja en arkivarie som skulle kunna bistå redaktionen med uppslag från arkivet men även underbygga artiklar med referenser till tidigare artiklar dels som referensmaterial men även för att bygga renommé och historisk relevans med att påvisa sin egen historik.

Jag lyfte även tankar om varför i hela friden förlagets volympublikation väljer att spoila kommande nummer via att publicera artiklarna online innan de aktuellt nummer nått prenumeranten – det bör väl rimligen vara dem som betalar för kalaset?  Svaret väljer jag att citera för det kändes lite uppgivet för den som är betalande prenumerant på tidningen ”Många väljer att läsa det senaste på hemsidan medan andra väntar tills tidningen kommer i brevlådan och läser allt då i stället. Konsumtionsmönstren hos våra prenumeranter har förändrats under senare år och vi försöker anpassa oss så att alla kan ta del av innehållet på det sätt som de själva önskar. 

Läst mellan raderna säger det hela väl att vi printälskare ska betala för något som andra får på köpet och det innan jag får tagit del av det hela.

I det andra fallet, med redaktören för klubbtidningen så dryftade snarlika frågor, för klubbtidningen i fråga har gjort tafatta försök att redovisa sin tidigare utgivning via att publicera bilder på innehållssammanstöllningar från tidigare nummer. Visst det är manuellt sökbart via att titta på 20-talet bilder men ingen indexering eller liknande.

Här kom vi in på att prata om grundförutsättningen för en medlemstidning, dvs att det finns en medlem som dels betalar för kalaset och i en del fall väljer att vara skribent i nämnda medlemsskrift.

På samma sätt som jag hört från fler föreningar,  jag råkar utgöra undantaget – dvs bara vara halvvägs i förvärvsarbetet. Jo jag känner mig som ett undantag och väldigt lillgammal. Idag lär visst väckelsen att organisera sig inträffa först på andra sidan halv-hundra…. Och det verkar bli allt ovanliga dessvärre…

Jag råkade kolla lite med lite bekanta och idag verkar man mest tro att att ett medlemskap i en en intresseorganisation består i att vara med i dess Facebookgrupp, eller följa dem på Instagram.

Skulle jag ha en egen teori så beror detta ointresse på att vi var med i ungdomens föreningar som mest präglades av minskande medlemstal och de akuta problemen man fick hantera var att upprätthålla formella krav och få ihop den där styrelsen och upprätthålla styrelsemöten och vikande intresse att upprätthålla verksamheten….

Sammanfattningsvis

#varharstolthetenöverprinttagitvägen?