Gräddtårta eller knäckebröd

Att journalistik i mångt och mycket handlar om att väcka frågor och förhoppningsvis även ge svar det ligger i dess dna. Wikipedia sammanfattar det att typiska ansatser för journalistik ofta är Vad, var, när, vem, hur och varför?

Jag kommer ofta åter till ett biltest som i mångt och mycket sammanfattar allt ovan med ett motpåstående. Artikeln är daterad dagarna innan jag skulle fylla 12. Intressant nog så har konklusionen man kom fram till hängt med som ett mantra i mitt sinne sedan dess.

Om man nu ska bena lite hårdare i det så visst, jag befann mig i den sweet spot i livet är jag var just på väg att byta från mellanstadiet till högstadiet och hela livet låg framför mig. Där och då var jag en stor fisk i en liten damm för att ta lite österländsk filosofi på tillvaron. Några år senare skulle hela världsordningen kastas omkull och spelplanen för allas vår bild av efterkrigs-Europa och dess intressesfärers utsträckning omdanas fram till dags dagar.

Åter till den helige skrift, vi talar förstås om Teknikens Värld – denna katalysator för min världsåskådning ur ett motorperspektiv. När jag i dagarna fastnade med den där fråga i huvudet så var de läge att ta bra nämnda artikel ur arkivet. Objekten som TV valt för sin provkörning var två lika men ack så väsensskilt olika vagnar. Den ena – gräddtårtan – en välspecad Honda Legend Coupé med V6-motor och i princip fullkryssad tillvalslista. Den andra – knäckebrödsvagnen – en undermotoriserad 4-cylindrig Mercedes 230 CE – alltså Coupévarianten på samtida E-klassen.

Utgången var väl inte helt given även om det på pappret var solklart att Hondan skulle vinna. Där någonstans såddes fröet till konklusionen som följt mig sedan dess. Kan man tänka sig att äta gräddtårta till frukost år ut och år in? Eller är det kanske bättre i långa loppet att satsa på det något mer allroundalternativet och satsa på den lite mer jordnära Kläckebrödslinjen?

Svaret kommer bli mer livsåskådning än passion för bilar. I mitt fall så är det knäckebrödet som hägrar. Det känns lite tryggare och stabilare med det lite mer nedtonade och inte fullt så effektsökande. Men i gengäld – ibland ska de vara fest också….

Vem skribenten var hör jag dig fråga – lite otippat får jag svara Michael Åhman som sedermera kom att vara redaktör för en annan långkörare i min samling – Bilkatalogens senare del och därefter engagerad i förlaget Egmonts produktioner.

Stiliserad av brunsocker på pinne?!*

Då har det gått ett långt, corona-präglat år sedan jag råkade på en underbar Hyundai Matrix i trafikvimlet. Erkännas bör väl att min interaktion med vagnar av nämnda modell inskränker sig till att hittat en på saligt avsomnade Delplocken hösten 2021. Här bäst illustrerad i form av emblemet från vänster bakskärm. Huvudinlägget hittar du här

Erkännas bör, modellen ifråga, har retat näthinnan flertalet gånger det gångna 365 dagarna. Flertalet gånger har köpinpuls funnits. Var gång har jag dock tänkt att det möjligen är fjolårets vagn jag borde sukta efter.

*Stiliserad av brunsocker på pinne = en ordlek på designhusets namn Pininfarina / pinne + farinsocker

 

 

Ärlige Leffes bilvandel

Inte mycket tycks ha ändrats sedan Åke Borglund gjorde ett av sina tidiga inhopp som skribent i Teknikens Värld. Uppdraget lär ha varit att göra ett rep om de dubiösa bilhandlare som fanns runtom i Stockholm. Företrädesvis lokaliserade i någon fastighet som väntade att klappas i backen för att bereda framtidens stadsbyggnad. En slagning i arkivet ger vid hand att vi talar om våren 1976 – alltsammans står att ta del av på mittuppslaget i nummer fem nämnda år.

I dagarna kände jag behovet av att frekventera just ett sådant etablissemang. Denna gång i Eskilstuna. Nu vill jag gärna påpeka att det inte är ett unikt fenomen bundet till bara den staden. Utan finns i var och annan köping där industriområden inte längre enkom lyckas attrahera andra industrier i takt med omdaningen av näringslivet. Det som blir lite signifikant just där är att det blivit ett större kluster med liknande nasare av liknande skrot och korn.

Möjligen åter till redaktionssekreterare Borglunds reflektioner. Ty även för 46 år sedan så bildade denna lågprestige-handel ett eget ekosystem. Med lika mindre nogräknade verkstäder, rekonditionerings-etablissemang även om de då kallades biltvättar och en reservdelshanteringen som påminde om lånehantering mellan olika objekt och donatorer i vagnparken. Idag kanske vi skulle kallat det värdeoptimering.

Otryckbart i dag vore troligen Åkes personbeskrivningar av de handlare han mötte. Dels för att mången av dessa affärsföreståndare inte råkar vara född i landet. Men även för att detta ekosystem med lågprestige-fokus även utgör en del i ett annat Sverige än det som medelsvensson möter i finbils-handeln.

Frågan som nog var utgångspunkten för artikeln för 46 år sedan var om verksamheten hade något existensberättigande. Svaret skribenten kom fram till var att ja, det var en viktig del i att demokratisera och tillgängliggöra bilen för den bredare massan. Var och en har ett fritt val om man nu vill göra affär, men  visst ekonomi och annat kanske styr dithän.

I mitt fall hade jag ju valet att inte göra affär. Sånär som på att objektet i fråga, en lågmilad sen Skoda Felicia, fanns ju bara just där.  Turligt nog var bilen i frågande inte fullt lika attraktiv i verkligheten som på de tveksamma bilderna på nätet. Utsikten att göda detta ekosystem med en skattad månadslön kändes tveksamt. Så då var beslutet lätt –  Vänd och åk hem.

Men inte utan att jag sänder en liten tanke av tacksamhet till omständigheterna som fick mig att möta det andra bil-Sverige. Hur osminkat och oattraktivt det än må vara. För att inte nämna, känna en viss gemenskap med denne gigant bland tidningsmakarna.

När den perfekta stormen nalkas

Förlåt om jag möjligen är en smula dystopisk. Det känns dock som om det börjar dra ihop sig till den perfekta stormen. Med skenande energipriser. Högtryck i ekonomin, krigshot och en avklingande restriktionscirkus. Därtill fastighetspriser och fordons dito som verkar vara som tagna ur kontext och reson.

Att nu även räntebanan förväntas behöva bli allt brantare, ja det är nog den perfekta annalkande stormen. Ja för vad händer när folk måste börja spara för att ha råd med sitt högt belånade dyra boende? Lägg där till att mången valt att finansiera sin bil med någon form av leasing. Ja då är det lätt att avbrutna kontrakt kommer kosta bilhandlaren marginalkronor som behöver återfinansieras på en bilmarknad som troligen blir allt mindre.

Om man sedan lägger till att i postpandemin så kommer säkert resandet minska. Ja jobbpendling för tjänstemän lär ju vara en faktor på utdöende. Så då lär bilbehovet kanske krympa för den där massan som normalt genererat de där trevligt underhållna förmånsbilarna med tre avskrivnings-år på nacken kommer från.

Hur sedan omvärlden kommer te sig ett post-ukrainskt perspektiv, ja det står ju skrivet i stjärnorna. Men troligt lär vara att energimarknaden kommer få genomlida stora påfrestningar. Ty, vad händer om Ivan stryper gasen till central Europa? Min förförståelse säger att det lär kosta flis att låta hjulen snurra, så väl på el som petroleum i dess olika former.

Ja med den bilden på näthinnan så är det kanske ingen idé att sukta efter en ny vagn i garaget? Kanske får jag förlänga lidandet och låta Diesel-Doris få förlängt förtroende. Det är ju trots allt bara sex år till innan hon är skattebefriad?!

Att nå väggs ände

Februari visar sig från sin mest ogina sida. Vädret – i den mån det om det nu vore något väder i kombination med samhällets covid-härjningar ger en feeling av grått.

I långt mer personlig kontext så råder teknisk svartflagg, eller rent av svårartad dito. Ty, nu finns inget direkt mer för mig och scannern att katalogisera. Att även väggs ände nåtts bokstavligen. Ja alltså vad möjligheten att få in fler bokhyllor. Utsikterna för att fler spännande tidningsfynd kunna införskaffa känns alarmerande begränsande.

Långa serier – långa bokhyllor

I viss mån kan jag förbanna min fäbless för att samla hela utgivningar. Speciellt när objekten kanske omfattar 10/20/50/70 årgångar. Det blir snabbt många löpmeter. Fördelen ligger dock i det vilsamma för sinnet. En hel vägg av samma publikation ger ett homogent intryck.

Kanske borde man fokusera om och istället leta upp de där korta utgivningarna. Tänk att ha alla tidningar av svenska Car från mitten av 1980-talets mitt? De borde kunna rymmas i en 12-cm box med lätthet. Samma gäller den gäckande Allt om bilen. Den kanske mest känd av att namnet var en byline i teknikens världs logo under många år. Men den gavs ut som egen titel en handfull år under 1960-talet.

Blocket’s förändringar vållar huvudbry

Att Sveriges största annonssajt så sakteliga verkat tvättat bort telefonnumret som kontaktväg känns inte helt oproblematisk.

Visst, jag tillhör skaran som ofta valt att skicka meddelande när jag varit ”ljummet” intresserad av ett objekt. Ett meddelande känns lite mindre förpliktigande än ett telefonsamtal. I alla fall i min värld ska tilläggas.

I helgen ställdes det hela på sin spets. Objektet med stort O dök upp på eftermiddagskvisten. I normalfallet så hade jag slängt mig på telefon, men tji fick jag för det fanns inget nummer att ringa. Ett frekvent försök att nå kontrahenten på meddelandetjänsten inleddes. Och visst – jag hade nog själv sorterat bort ”michael – 60 mil bort” som mindre aktuell köpare. Då spelar det säkert inte så stor roll om jag lovar att swisha pengarna direkt men komma och avhämta nämnda åkdon om en vecka. Någon timme senare fick jag ett pliktskyldigt ” bilen är såld nu” när det hela rann ut i Öresund.

Ja vad det var för fordon? Man ska ju inte gråta över spilld mjölk men ”Dinosaurie-kombi” från andra sidan Atlanten kan jag väl säga.

Men jag börjar bli lite fundersam på om dessa ”integritetsstärkande” övningar som såväl Blocket som Facebook market’s verkar pådyvla oss numera verkligen stärker oss konsumenter. För allt i en värld kontrollerad av allt fler algoritmer få sin världsbild anpassad in absurdum börjar kännas tveksamt.
Vad var det egentligen för fel med ett rakt flöde där jag själv fick välja?