I dagar av hotande Dieselbrist och skenande AddBlue-kostnad

Kvällstidningarna var inte sena med att basunera ut meddelandet om en potentiellt annalkande brist på diesel. Upprinnelsen skulle bara att eventuellt Ryssland, som vedergällning för omvärldens sanktioner i för invasionen av Ukraina. Då stoppa exporten av olja i allmänhet men dieseldito i synnerhet.

Någon dag senare kavlades nyheten om  prisökningen på AddBlue. Detta gör nu gör att kostnaderna rakar i höjden för transportsektorn. Priset ska enligt samma källa har mer än dubblerats sedan hösten 2021. Om brist dessutom skulle uppstå så. Ja då skulle även transportsektorn lamslås. Ett modernt dieseldrivet fordon som har tomt på nämnda reningsvätska går ned i serviceläge och då bara har reducerad kapacitet.

Ja utmaningarna är många såhär i Ukraina-apokalypsens kölvatten.

Det är inte utan att jag tycker att Diesel-Doris inte är helt utan förtjänster, sin slitna uppsyn till trots. Behöver ag tillägga att Doris är så pass omodern att Partikelfilter och AddBlue-rening är synnerligen okända faktum.:-)

Årets evenemangskalender

Det finns många uppsidor av att vara en föreningsengagerad själ. Inte minst möjligheten att få socialisera sig med likasinnade.

En smärre nackdel av nämnda engagemang tycks vara att hitta plats i filofaxen. Eller ”the social calander”, som min gode vän ambassadören skulle kalla den. har en tendens att bli ytterligt belamrad vissa veckor med snarlika event.

I dagarna inser jag att första veckan i maj är en logistisk utmaning. Inte på något sätt att jag skulle vilja vara utan så som ledigheten första maj. Eller  deklarationsinlämningen, OK’s medlemsmöte eller Riksförbundets M Sveriges kongress. Det fascinerade är dock att allt lyckas landa i samma korta tidsspann.

När jag läste kulturgeografi så bar detta visa snarlikheter med teorin om agglomerationslära. Alltså att snarlika entiteter har en viss benägenhet att ansamlas i grupper. Inte heller jag är mindre smart än att jag inser att lagar som styr.  Olika organisationsformer kräver att stämmor och möten ska hållas en viss tid efter bokslut osv. Men borde inte räkenskapsåret kunna ha en annan brytpunkt än nyår. Möjligen förskjutet till augusti precis  som i näringslivet?

Mitt polycykliska bilintresse

Jag ska låta det vara osagt om det beror på bristande fantasi. Eller om det möjligen kanske kommer an på att det är lättare att titta bakåt än framåt. Resultatet är alltjämt dock det samma. På vårkanten så väcks intresset för att hitta en Londontaxi. Om sommaren när jag drömmen om en riktig GT-vagn för sensommarens kontinenten-kryssande. Om vintern.. osv

Återfallen gör det hela lite småtråkigt om jag ska vara ärlig. I dagarna så har London taxis varit på näthinnan och upptagit en hel del av min tid. Den största förleden med denna repetioner, är möjligen att det är påtagligt ekonomiskt. Böckerna i ämnet är redan inköpta. Kontaktnätet i klubb-Sverige  upparbetat. Möjligen blir det läge en liten revision av läget och ännu en koll på vad som finns reservdelsmässigt att jaga rätt på om nu rätt objekt skulle göra att undertecknad gör slag i saken…. Hittills har det varit lite tunt på köpimpulsfronten ska tilläggas. Eller ska jag säga, mest i det lilla. Här illustrerat av senaste årets förvärv;

Var tionde år gällde det…

Amerikanska General Motors har varit en viktig faktor allt sedan bilen började bli lite mer av allmänt gods. Här i Europa har de funnits fast representerade via märkes nå som Opel och Vauxhall. Över tid har andra märken kommit och gått. Till och med kära SAAB ingick i sfären från 1989 till slutet av 2008.

Tittar man på GM’s amerikanska ådra så tycks ambitionen att sälja i till Europa vakna med tio års intervall. Gärna då i slutet av respektive decennium. Slutet av ’70-talet, stor lansering av Chevrolet Citation och dess syskon. Citation var i mångt och mycket den perfekta kombon av två svenska bilar djupt rotade i folksjälen. Se den med blicken som en SaAb 900 men med v6, eller en framhjulsdriven Volvo 240?! Dock var detaljlösningarna något mer tillyxade och saknade viss finess. Utrustningsnivån var dock allt annat en basutrustad Volvo 244L. Tänk luftkonditionering, automat och V6:a

’80-talet – knapporgie i bilhallen

stod Corsica, Baretta och dess avläggare i bilhallarna. Ut ett svenskt perspektiv så var marknaden mogen och mer en och annan vagn snurrade runt i trafikbilden. Kanske var suget efter knappar att trycka på och v6 en orsak. Men även en och annan 4-cylindrig manuell Corsica hittade hit.

’90-talets – Oldsmobile Alero – en cheva i Europa?!

stora felräkning bestod av en namntrimmad Oldsmobile Alero, kvickt dubbad till Chevrolet. En vagn som samtida motorjournalister möjligen gillade för en stark motor och komfortabelt väguppförande. Men där utförandet i övrigt kändes sjaskigt och möjligen även förlegad i största allmänhet. Teknikens Värld sammanfattade det bestående intrycket med orden att det var fler frågor efter provkörningen än innan.

’00-talet – Daewoo blir Chevrolet

bestod mest av sviterna av GM’s egna stålbad och renodling så här gjorde bolagets asiatiska gren försök till inbryt med vagnar även dessa dubbade till Chevrolet. Just dessa satsningar på vagnar av mer europeisk/asiatisk karaktär föll inte i helt god jord internt. Opel/Vauxhall var i praktiken interna konkurrenter som såg sin marknad urholkas av mer prisattraktiva vagnar från inom koncernen.

’10-talets – Opel blir en del av — Chrysler?!

slut blev även slutet på GM’s tid som ägare till dess europeiska märken och fabriker. Fabrikaten Opel och Vauxhall som utgjort stommen i närvaron i Europa avknoppades till franska PSA(Peugeot/Citroën). Ett par år senare och lika många sammanslagningar så fann sig nu stolta Opel och Vauxhall under samma paraply som forna konkurrenten Chrysler. Och Fiat och Alfa. Bilvärlden är i konsolidering.

Vem vet kanske kommer GM åter till Europa. Den gången utan att behöva ta hänsyn till interna märkessyskon med allt vad det möjligen inneburit som hämsko i tidigare försök. Ska vi tippa på att det blir nån gång typ 2027-2028?:-)

Såhär i efterhand, så kan jag bara fascinerat konstatera hur GM ständigt lyckats med att leverera så pass ointressanta vagnar så att de i dig blivit något av en nisch. Får nog inse att jag måste lida av väldigt lättstimulerad smak. Ty, jag tror vart och ett av GM’s försök genererat minst en modell som jag spontant skulle kunna tänka mig att ha i en samling…. Och det i sig måste ju vara något av en bedrift.

En studie i grått

Efter några minuter i arkivet var min farhåga besannad. Aleron var knappt värd att skriva hem om. Och följaktligen hade nog ingen utsänd till landet i väster valt att offra spaltmillimetrar på en så beige produkt. Men nu bar det sig inte bättre än att vagnarna stod och väntade i frihamnen med målet satt på 40+ i medelchefsträsket. GM’s kampanjstab gjorde nog allt för att hitta avsättning för de 350 vagnar som räknenissarnas prognoser förmanade.

Chefredaktör Carlquist hade nog större förhoppningar än vad nämnda vagn kunde infria. Texten andas möjligen en smula besvikelse, brustna förhoppningar och en aning vemod. Även jag har lite svårt att förstå hur räknenissarna i Detroit fått för sig att det skulle vara en god inropare på europeisk marknad.

Själv blir jag en smula brydd av prisbilden idag. Ty dagspriset såhär 22 år senare, tangerar 12,5 procent av ursprungspriset. Vid det här laget brukar det snarast vara några få procent.

 

Att äta från menyn

Att leva i nuet, laga efter läge, äta från menyn.

Jag får tillstå, det är inte helt enkelt att vara undertecknad. I alla fall inte när det gäller att välja ben att stå på i hänseende att vara fordonssamlare.

Här hemma har diskussionerna stundom gått varma, i alla fall utifrån vad jag suktat efter att äga. Hustrun, som har en mer realpolitiskt nykter syn på fordonsinnehav. Hon hävdar ofta att jag borde välja realistiska bilar. Ur hennes perspektiv så är det inte rimligt att lägga flerfallt mer på en kul entusiastvagn kontra pengarna som lagts på min dagliga transport.

Billiga vagnar inte helt fel

Det är givet ett resonemang jag kunde köpa om jag hade ett realt behov av en vardagsbil. Men när det är mindre än 10 min på cykel till jobbet och parkeringen småningom kommer börja kosta pengar igen, ja då är det inte värt att lägga fyra fem skattade månadslöner på en bättre bil än Doris, eller Jimmy eller Bhzzzz osv.

Nu har abstinensen efter att inte ha något kul att förkovra sig i börjat bli jobbig. Dock är utbudet av spännande moderat prissatta kandidater inget att skriva hem om. Men i dagarna fann jag en sån där särling av amerikansk härkomst – en enägarvagn från millennieskiftet. Priset var inte billigt men inte heller uppe i inkomstklass a la fem månader, snarast en och en halv.

Här någonstans stöter det hela på lite patrull. För gör jag slag i saken och köper 1 1/2 månads bilen så har jag inte 4-5 månaders nivån kvar på kontot. Skulle exempelvis något bättre dyka upp så kommer jag nog ha svårt att kunna köpa den där rätta vagnen istället. Jag tvivlar stort på att jag skulle komma ur 1,5 vagnen utan en rejäl förlust vid snabb affär.

Handla idag – eller sitta och vänta

Kärnfunderingen blir alltså; jag jag sitta och hoppas på att någon av mina ”spana på-vagnar” kommer bli till salu i närtid. Eller borde jag leva i nuet och satsa på det som finns till salu idag, liksom äta från menyn?

Vän av ordning skulle säkert inflika att även om jag väljer en ”5-löningsvagn” från spaningslistan så är nog inte den heller så lätt att realisera i pengar den dag som så skulle krävas.

Så snälla publikum; gör slag i saken och köp den där röda Chevrolet Aleron på blocket snarast – så jag slipper fatta egna beslut.

Tänk att få 90-tals pimpa bilen med lite klistermärken

Nittiotalet var troligen den tid när bakrutestreamers och kampanjdekaler hade sina sista dödsryck. Bakrutedekalen som informationsbärare hade som jag ser det 1980-talet som sitt gyllene decennium, så var och vart annat arrangemang med självaktning givet tog fram en streamer till bakrutan eller bakstöten på div lastbilar. Lägg sedan till alla de mer eller mindre fantasifulla och ofta provocerande dekalerna som fanns i Hobbex sortiment.

1990-talets kampanj-plattform

Den mest framstående kampanjinsatsen höll bensinstationskedjan Statoil i, då i samarbete med det hippa Bingolotto. Här gällde det att dekorera bilen med en kampanjdekal i bakrutan. Budskapet var i stil med ”Vinn med oss”, ”Lugn du vinner”, ”Satsa på en vinnare” och ”Jag kör prisvärt”. Tävlingsmomentet kallades Dekaljakten och hölls åren 1992-1994.

I samma veva så var det dags för folkomröstning rörande om Sverige skulle gå med i dåvarande Europeiska Gemenskapen, numera EU. Här syntes det budskap för eller emot på var eller varannan bil. Valresultatet var väl tämligen tu-delande men det verkar vi ha kommit förbi såhär med mer än 25 års medlemskap i bagaget.

 

Mellan skål och vägg

Kontrafaktiska funderingar om bilköp som kanske (inte) borde ha blivit av.

Den gångna veckan har jag varit i covid-karantän. Ett aber som mången fått gå igenom innan mig. De första dagarna var synbart loja. Hälsotillståndet tog klart ut sin rätt. Men de senare dygnen, när febersinnet övergått i ett mer tristess-präglat dito. Då föll det sig inte bättre än att fjolårets stora förvärv kom i fokus för det inre ögats kritiska blick. Minnesgoda läsare minns kanske den gröna militärpjäsen dubbad till Rikki-tikki-tavi som utgjorde sommarens projekt.

Jag vill poängtera att jag på intet sätt skulle vilja varit utan erfarenheten att få framföra en sådan vagn. Men det kanske borde ha räckt just med att fått köra. Innehavet i sig kändes i viss mån som om jag fick stå mitt kast. Det var ju trots allt jag som jagat upp bilen och därmed stört en svårt sjuk herres sista tid i livet med att vara nyfiket intresserad.

Det som kanske inte riktigt nått församlingen här ännu. Är att det parallellt med inköpet av Rikki-Tikki-Tavi så fördes ett löst resonemang med en annan ägare, till ett helt annat typ av fordon, den bruna. Det hela föll nog på målsnöret beroende på dels att pengarna i fråga var dubbelt upp mot de för gröne. Dels, inte minst, ett styrelsemöte jag inte kunde boka om.

Och just på det där fastnade den inre blicken dagarna som gått.

Det jobbiga med att fundera på hur något hade kunnat utspela sig, är, i alla fall för mig att efterklokheten alltid kommer bita en i ändalykten. För hade jag varit otroligt nöjd med att vara Munga-vårdare, ja då hade den rimligen stått kvar i mitt garage.

Det är lite lättare att förtränga vad det var som låg på minuskontot för det andra objektet såhär något år senare. Visst det monetära i att betala dubbla pengar är lätt att minas. Säljarens besked om att allt inte stod rätt till med transmissionen hade jag glömt. Det är tur att jag sparade konversationen så jag idag kan bli påmind.

Just det faktum att den bruna vagnen i fråga dessutom råkar vara lite av en bastard som fabriks-Frankensteinats för att gå att registrera i landet hade jag förträngt. Därtill verkar ingen vara säker på vad det sitter för komponenter. Än mindre kunna berätta vad som borde passa gör det än mer spännande. Bilen verkar vara byggd flera år/modellvarianter/ innan det som står på typskylten, nästan som om karossen blivit över eller agerat mula åt något annat. Visst, skitkul som historia, kanske inte lika roligt när man helt apropå då har tre teoretiska motorutförande, två växellådor och tre varianter av kopplingsmekanism att jonglera mellan i reservdelsletandet.

Om jag gjorde rätt val då i fjol? Nja – jag gjorde ett bra val i alla fall. Utsikten att ha plöjt ned dubbelt så mycket på något som inte heller var helt kurant köper jag. Sedan går det ju inte att säga om jag hade varit en mer nöjd förvaltare av den bruna än den gröna. Men skulle chansen uppenbara sig igen så får jag ta ny funderare – den bruna har varit på min radar sedan mitten av 2010-talet…

Som att blogga för släckta skärmar

Att man sällan blir profet i sin egen hemstad torde vara fastlagt. I alla fall om ordstävet kan räknas som bevis.

I dagarna så drabbades jag lite av samma känsla. Speciellt när jag råkade låta svadan flöda. Ämnet var vad som firar 50 års jubileum kopplat till trafik-sverige. Och visst kunde jag orera. Bara Ölandsbron är nog värd ett eget inlägg i sig. Därtill bilregistrets tillkomst och hur det mottogs. För att nu inte missa det nya körkortet.

Den tilltänkta mottagaren för min monolog var klart inte lika begeistrad kan jag jag säga.

Men nog om det, här har jag äran att få orera fritt. Inom kort hoppas jag även kunna brodera ut texten i ämnet.