Om våndan av att börja dö-städa…

Att dö-städa tycks ha varit på tapeten de senaste åren. Nu hoppas och tror jag inte att det där terminala tillståndet är fullt så nära förestående för egen del. Men jag tror det kan vara bra att göra avstamp då och då och kritiskt fundera på vad som bör få ta plats i garagets regal.

Å andra sidan, så det är inte första gången jag jag fastnat i denna loop av ambition att rensa ut. Här bör jag rimligen problematisera ett sånt här projekt. Det är lätt att med viss efterklokhet kontemplera över exakt vad som fick stryka på foten och vad som fick platsen i dess ställe.

Sommarens beslut

Så som denna sommar så har en Faltkajak från forna DDR lämnat sin hyllplats. En unik trälår från Vin & Sprit. Ett knippe Kockums emalj handfat osv. Därtill ett flång nytt Höganäskrus som nån gång begåvades mina päron under deras yrkesverksamma år. Frågan man bör ställa sig är väl till förmån för vad? Här känns prioriteringen möjligen skev och haltande, hittills en Knallert och 8 burkar Bromsrengöring….?!

från hittegods till logistiska utmaningar

Råkar man kasta blicken än längre tillbaka blir insikterna pinsamt triviala, ja nära på med viss skämsfaktor. Hur trevliga och välvårdade möbler fått ge plats åt helt andra tre gamla cyklar som monterats ned i molekyler. Ty vad gör man om man under ett år lyckas hitta och sedermera få 3-4 samtida Crescent City Bikes från hittegodset? Att ha dem stå i varierande grader av förfall och tillkortakommanden i cykelskjulet? Nej nedmontering och optimering av vad som sparades kändes rätt där och då. Med nämnda blick i backspegeln och tillika insikten att nämnda samling reservdelar alltjämt utgör ett hinder i städandet av garaget? Just det med att det utgör en utmaning i färdigställandet av ordningen i garaget, det är väl svaret på frågan?

Än värre, vad är allt annat på hyllorna?

Här känns det som logiken spretar. Speciellt när jag betänker att jag nu låter minst 3 hyllmeter med tidskriftssamlare i plast husera på en av hyllorna. Två uppsättningar av den eminenta norska uppfinningen slirskyddet Knipetak, båda med den udda förvaringsväskan av hockeytrunks modell. En uppsättning amerikanska varningstrianglar godkända för bruk exempelvis i specifika delstater(?!). I det här fallet säger delstaternas reglemente att det ska vara 3 trianglar i varje fordon. Följdriktigt så är det tre sånna i en plastbox. Jag vill minnas att den kom med den ambivalente Nissan Pulsar jag ägde för typ tio år sedan. Varför den ju fått given plats i hyllsystemet känns som en tveksam prioritering kontra annat som fått respass.

Slutsnackat i den lilla verkstaden

Semestern är inne på den femte veckan och det är dags att inse att denna sommar inte blev mer än så här. Inse är en del, det är kanske än viktigare att acceptera att det var det här det fanns plats och tid för.

Summerat så blev det en sommar präglad av Londontaxi. En mycket trevlig visit i Växjö gav massor av input och feedback. Ja dessa rullande brittiska stilelement har en enorm närvaro och även proportioner som förvränger hela illusionen av vagnen i fråga. Så hög och inte allt för bred ger illusionen av att det är en väldigt lång bil. Vi tog till och med fram måttbandet för att säkerställa om den verkligen bara är typ 4,5 meter lång.

Hittills har de inte blivit någon egen bil i garageformat, men väl ytterligare tre i bokhyllan. Som substitut ett alternativ, dock inte fullt så begeistrande som en vagn i fullskala.

Att den lilla verkstaden i form av garaget numera mest utgör ett förvaringsutrymme med plats för väldigt lite ”verkstad” står smärtsamt klart för mig. Alla tillfällen när bil-tetris är påbjudet är smärtsamma indikatorer på att det skulle behöva bli lite ny ordning på saker och ting. Så det är väl läge att gå från tanke till handling. Eller ska jag säga storstädning?!

Om allt håller så lär det bli en och annan tur till sopstationen de kommande dagarna. På återhörande!

Vad är en acceptabel förlust?

Om jag för 15 år sedan inte gjorde vinst på varje vagn jag sålde så var jag bestört. Visst åkdon som varit med ett eller rent av ett par år må ha varit ursäktade. Men alla dessa vagnar som omsattes med någon månads vistelse i min vård. Ja de skulle ge vinst och därmed basta.

Sedan, ja där någonstans runt inköpet av den lågmilade och lågmälde Sixten. En Opel Rekord med 3950 mil på mätaren, kom hjärtat med i bilden. Från att ha sett bilar som ett sätt att ha sysselsättning utan att det kostade något så skulle det nu finnas ett syfte. Och syftet antar stundom olika former, Att rädda, Att få synas i, Att den vore kul att dyka upp på träff, ja den vore bra att ha. ja kort sagt allt annat än att krasst se att det finns en ekonomisk sida.

Där har jag nog varit nu i snart 6-7 år. Vagnmaterialet har ju då blivit lite annorlunda. Här ett axplock utan inbördes ordning
-LandRover Freelander – som aldrig kom hem i ett styck, skamtaxi redan vid avhämtning. Direktförlust på 8 000:-
-Fiat Seicento – den som aldrig fick köras för då passerade den ju 1000-mil…. Marginell vinst, +1 500:-
-DKW Munga – ja kort sagt, man ska inte störa människor i livets slutskede och känna sig tvingad att slutföra köpet, förlust 12 000:-
-Audi 80 2.0 E Automat – handla inte lågmäldare av grannar som du vill kunna se i ögonen, prisbilen blir lätt skev. När väl den ska säljas lär det blir stor förlust…. Realistiskt 15 000:- säger känslan mig.
-Rover 75 Touring – bara för man sett bilen under lång tid blir den inte mindre rostig oavsett hur fin den sett ut för 5 år sedan, förlust 3 500:-
-Ford Fiesta 1.25 Ghia – här får jag ta ansvaret och säga, kolla vätskorna innan du köper en bil. Det bör finnas olja i motorn, förlust 6 500:-

Vän av ordning skulle kanske fråga sig om varför tre vagnar inte är med i listan, Seaten Jimmy, Mercedes kombin och en röd Ford Mondeo. Svaret är den att Seaten fick jag tillbaka från dottern, som byttes mot mercan som slutligen havererade i Västergötland. Och Mondeon köptes som ett utbildningsobjekt – kan jag lära mig polera lack. Så dessa var redan medvetna förlustobjekt från början.
Kvar finns patienten Roffe – här kan jag säkert göra ett nollresultat med lite tur. Sälja den avställd för 8 eller påställd för 9,5 och då är det +-0.

Men där någonstans är det väl där skon klämmer. När väl engagemanget finns som orsak till att förvärva jag då är i alla fall jag torsk. Då handlar det inte längre om realism och reson när pris ska sättas. Då verkar förnuftet ta semester.

Survival of the fittest

Ibland får jag tillstå att även jag blir förvånad. Men mer om det lite senare.

Men jag tror det är enklare om vi backar bandet en smula och då rekapitulerar lite kända fakta. Lite av det praktiska, jag och hustrun huserar i ett mindre hyreshus i central Ö. Detta hyreshus har ett garage och det hyr vi. Till nämnda garage finns en garageuppfart på ca 9-9,5 meter. Dessa platser brukar vi se som mina. Hustrun har en annan plats i bättre anslutning till huset.

I de bästa av fall kan vi husera fyra bilar, tre utomhus och en fjärde i garaget. I praktiken så blir det väldigt mycket av biltetris. Varje rörelse på bilen i garaget kräver att minst två andra bilar ska placeras ute på gatan. Oftast blir det alla fyra som får flyttas runt eftersom jag inte vill ställa finbilen på gatan så då måste allt roteras.

Vårt bilbestånd just i skrivandets stund består då av Diesel-Doris, farsans gamla VW Passat med snart 40000 mil och ett ganska miserabelt skick. Hustruns Uncle Ben, en Skoda Octavia II med betydligt färre mil och ett allmänt bättre skick… Därtill finns patienter i form av Roffe och Ludovico. Roffe, Ford Escort, i prisklassen under en månadslön. Luvovico är väl sorgebarnet i dess betydligt dyrare prisklass. Därtill är det en vagn som inte riktigt jag kommer in på livet. Det ligger något avståndstagande i hela dess historia och uppsyn.

Även förra året var situationen snarlik, Då var patienterna DKW Jeepen Rikki-Tikki-Tavi och den ultrakorta Seat Arosan Jimmy. Minnesgoda läsare minns säkert att först Rikki och sedan även Jimmy fick respass under hösten.

Där har vi möjligen det lite udda, varför fick Jeepen Rikki, respass före Seaten? Och varför känner jag samma prio-ordning och Ludovico skulle garantera ryka innan Roffe?!

Det kan väl inte vara så Darvin tänkte? En halvgammal Escort borde rimligen få respass innan en tämligen unik lågmilad en-ägar Audi?!
En annan fråga, varför borde någon få respass alls? Bilarna är ju betalda och kostar inget direkt när dem bara står. Men tänker man tanken lite längre, om jag ändå kommer ändra fordonspaletten. Är inte risken att jag snart är tillbaka till samma känsla av tvivel och börjar avyttra nyförvärven? Ja menar DD och Uncle Ben utgör ju grundbemanningen.

Så crisp men ändå så ouppnålig

Roffe skymtas muttrandes i bakgrunden.

Roffe och jag tog en liten tur till Växjö. Får nog tillstå att det var första gången på minst 30 år som jag möjligen råkade ha vägarna förbi teknikorten på det småländska höglandet.

Missionen enkel. Titta på en av synnerligen få svensksålda och därmed vänsterstyrda Carbodies FX4(s) som nådde landet när det begav sig. Nämnda vagn har funnits på min radar sedan 2013 när jag fann bilen utanför Novotel i Göteborg.

Konklusion; ett fantastiskt objekt med trevlig historik och lagom rustik uppsyn. Möjligen lite för dyr för att kunna pressas in i min budget för stunden. Troligen en av de vagnar jag ständigt lär förbanna att jag inte gjorde slag i saken och köpte när det fanns möjlighet att bjuda.

Ett stort och varmt tack till ägaren som offrade merparten och lite till av lunchpausen till att svara på mina skilda funderingar och lät mig klämma och känna på nämnda vagn

 

Att baka av ett projektnamn

Överdetektivinspektör Lispington råkade min Rover 75 Tourer ha kallats för om blott för en handfull timmar. Mycket snart efter inköpet visade den sitt sanna natur och identitet vilken visade sig vara Major Rost – ja han med rätt att söndra.

Nu bar det sig inte bättre än att nämnda vagn tämligen kort efter hemkomst blev förpassad till de sällare jaktmarkerna allt via Fordonsflyttens försorg. Mer om mitt korta ägande av en Rover 75 finns att läsa här.

Nu var det dock inte Roven det skulle handla om. Utan en lite mer filosofisk fråga; Är det OK att ändra och möjligen återanvända ett (projekt)namn på en bil?

Frågan ställdes på sin spets redan i förvaltandet av nämnda Rover. Principen när jag namnger mina projekt har varit att jag haft någon vision om utgångsmaterialet i fråga och tänkt att det passar väl in. Men minst lika viktigt  – kunna benämna vagnarna för närstående som kanske har lättare att skilja en Roffe från Röding eller Archie. Istället för att hålla ordning vilken av de 6-7 Audi 100 som passerat vår ägo jag pratar om eller så.

Ett par av mina tidigare exempel och hur namnet kom att bli
Maronne var min bordeaux-röda Volvo 760 med ratten på ”fel” sida (maronne rödbrun på spanska?)
Eugen min Volvo 145 Express dubbad till nämnda namn av förra ägaren som köpt den är Eugen hade namnsdag
-Vince, var hustruns svarta Volvo S40 Turbo vars första ägare hette något i den stilen osv
-Robin – vår SAAB 9-5 Griffin med RBN i regnumret
ja du förstår säkert principerna bakom.

Nu på senare tid fick DKW Mungan tillmälet Rikke-Tikke-Tavi dels för den trevliga tvåtaktssången och för att det är namnet på en Mungo i Kipplings djungelbok. Att det även finns en viss återkommande projekttyp har jag ju nu löst under temat ”Sommarplågan” där jag samlat en handfull snarlika case där jag vet att mitt engagemang kanske mer varit att skruva för stunden.

Men åter till Major Rost – som för en kort sejour också lystrat till ”Överdetektivinspektör Lispington”. Hur ska man göra i såna fall? Är/Var det rätt att byta namn? Och fråga två; Om det senare i tillvaron skulle uppdaga sig en mer lämpad vagn för nämnda namn – kan jag återanvända det hela?

Tankarna är många, svaren känns haltande. Frågan kanske ska omformas – är det någon som bryr sig eller något att fundera över alls? Det handlar kanske mest om vad jag kan leva med. Det lär ju inte vara många själar som någonsin lagt mina projekt på minnet. Än mindre reflekterat över vad namnet stått för hos vagnen i fråga.