Höstrusk och biluppslag till höger och vänster

Hösten börjar så smått bli markant. Ja så pass påtaglig att löven nu kämpar för att sitta kvar på grenarna.

Med hösten och en vikande konjunktur verkar spännande vagnar dyka upp lite varstans. Ett av objekten, en udda Saturn SC2 i skåne, verkar vara ägd av någon med klipparambitioner. Salupris 38000:- Priset är väl aningen hög, speciellt i kontexten att ägaren köpte bilen för 8500 för ett år sedan och har inte gjort ett jota. Allt skvallrat av ridderligheten själv i form av Car.info

Idag landade ännu en kul vagn, en Volvo 360 på bilfirma i Luleå. Om än bara i en timme innan nämna annons försvann. Snacka om spridning i varsin landsända. Lägg där till alla andra objekt som flimrar förbi i bruset av annonser som spottas från på blockets hemsida.

I brist på uppslag att åka på har jag ägnat veckan som gått till att kontakta ägare till vagnar som finns på min radar sedan länge. Tråkigt nog verkar inte någon av dem involverade vara intresserade av att återkoppla. Möjligen frukten av att jag inte rakt ut skriver att jag vill köpa utan lite mer höra mig för om status för objekten i fråga.

När vindarna vänder…?!

Skärmdump från Bonhams hemsida, från en kommande auktion i Belgien

Det är möjligt att jag väger in mer i det hela, men det känns som tecknen på vinsthemtagningar blir allt mer uppenbara. Liksom de sista strömhoppen innan allt går i stå. Ur ett strikt marknadsekonomiskt perspektiv så är allt solklart. Det gäller givetvis att försöka realisera tillgångarna när de står på topp. Möjligen har vi i Sverige varit lite tidiga i cykeln. Tecknen på att nu Europa står på tur blir allt mer markanta.

I dagarna råkade jag via twitter få lite tips om roliga bilar som ska gå under klubban hos auktionshuset Bonhams senare i oktober. Av de exklusivare vagnarna går det tretton på dussinet. Med specialbyggd kombiversion av Rolls-Royce, extremt lågmilade Rolls och Bentleys och en massa annat exotiskt. Men det som verkligen fångade min blick var den extrema sena Citroen 2CV6 som kommer ut till försäljning. Nu tycker jag väl inte att det förväntade salupriset på som strax under halvmiljonen på något sätt är extremt. Men det blotta faktum att man nu väljer att försöker sälja denna väldigt speciella vagn känns om sista försöket att casha in innan sju svåra år står för dörren.

Man skulle ju önska att tidningen Klassiker kanske skulle uppmärksamma detta i sin podd.

 

Miljörisken med en gammal entusiastbil?

I dagens tidevarv av elektrifiering av vagnparken hör man man ju en och annan som säger att det är så bra för miljön. Och att alla gamla entusiastbilar dem är riktigt eländiga för miljön.

Visst, det finns en stor grupp skattebefriade bilar som begåvats med någon Dieselrova. Allt för att komma undan den höga fordonsskatten som halvgamla Dieslar annars normalt belastas av. Givet skulle även jag gärna ha en tidig 1990-talare med Turbodiesel för billiga mil, speciellt om jag råkade ha behovet av att åka långt för mitt uppehälle.

Men hur är det med de där äkta entusiastvagnarna kan kan ju börja fundera. Jag råkade häromsistens på en gammal Londontaxi som kom till landet för nu 31 år sedan. Via pappersexercisen vid importen kan jag se att nämnda vagn hade en mätarställning på 26080 km. När den senaste var inne på besiktning så hade den rullat 30900. Alltså under 600 mil på 31 år. Det känns som om det inte kan vara nämnvärt den bidragit till växthuseffekten med sina 20-talet mil på årsbasis….

 

 

Ack Seat vad du är odokumenterad?

Det är inte ofta jag går bet på att hitta bra källmaterial. Visst, saligt avsomnade bilmärken kan ju vara svåra. Men allt som oftast har någon satt stiftet mot pappret och rafsat ned storyn mellan pärmar. Ja till och med så svåra objekt som DAF tenderar att hänga med i Volvo-biografierna bara av farten.

Men jag går banne mig bet på SEAT, ja det som idag är Volkswagens eldiga latinska spår. Även om nu Seat inte alltid tillhört den stora tyska koncernen. Inte heller hittar jag nämnvärt om märket i dess forna märkesfamn i form av Italienska Fiat. Nåväl, jag förstår att det kan vara lite känsligt att belysa ”den andra” sidans historia oavsett om man nu är Volkswagen-fåne eller möjligen Fiatiest. Men någon borde rimligen ha fattat galoppen och beskriva det utifrån vad märket är. Alltså en Spansk biltillverkare.

I dagarna kom dock en tjock bibba på två böcker som ska handla om märket. Tråkigt för mig, på Spanska. Kunskaperna i den lingo’n är starkt begränsade hos mig. Ja skulle nog säga obefintliga. Men även tråkigt hur författaren, som verkar samlat mycket information råkat publicera det hela i en layout som mer påminner om en akademisk rapport. Dessutom ihopknåpad i vad som synes vara Word. Hur svårt att det vara att förstå att en utfallande bild säger 1000 gånger mer än massa text, framför allt för intresseskapandet?

Kanske var bildmaterialet av sämre kvalitét men hur hade det varit med lite dynamik i layouten? Som det är nu har en bildsida en fast layout med x antal bilder på bilduppslaget med lite insprängd text. Det är inte ofta jag blir så besviken och uppgiven. Ty jag är övertygad om att författaren gjort ett hästjobb med att dokumentera och så faller allt så platt.

Om du nu vill veta vad du gärna kan spara ca 800 kronor enkelt? Svaret är köp för guds skull inte Historia de Seat I och II av José Sanz Neira.

Blocket levererar en legend


Det må vara ett synnerligen smalt ämne, men jag råkar stunden ha ett visst öga för registreringsnummer. Visst det bör ju tillhöra ett fordon som av någon anledning triggar mitt intresse i allmänhet. Sannolikheten att numret tillhörande en medelmåttigt utrustad Volvo v70 är väl lägre. Men råkar skyltkombinationen vara med i artikel om en udda fågel som försökts introducerats på svensk marknad, ja då finns risken.

Här för leden så råkade jag på bilen av en röd bil på blocket. Inget ovanligt med röda bilar till salu. Men objektet i fråga tillhörde väl en av ca 300 bilar som togs in i GM’s sedvanliga försök att återlansera Chevrolet i Europa. Idag återstår väl 250 av dem.


Det speciella må vara att just bilen i annonsen var den bil som tidningen Motor hade som testvagn 1999. Tanken har föresvävat mig att införskaffa nämnda vagn. Men utsikterna att försöka få hem en obesiktad och för mig okänd vagn via att köra ca 30 mil känns som en utmaning även för någon problemlösare som jag.

Men jag får erkänna, det är svårt att stänga dörren helt, det skulle ju vara väldigt roligt att ha den på plats när jag anordnar höstens medlemsmöte i M Sverige här i Örebro. Men jag är rädd att budgeten känns ansträngd och att jag skulle behöva pruta långt än mer än vad rim och reson möjligen tror vara möjligt. Ja helst ned till fyrsiffriga siffror för att verkligen säkra projektet….

 

Bäst före, när då?

Att undertecknad stundom besitter en oförvitlig förmåga att kontakta stackars bilägare om deras vagnar. Det torde vara ställt bortom tvivel för den som råkat följa den här bloggen. Otaliga har breven blivit som sänts till höger och vänster.

En del, till bilar jag endast fått kännedom om dess blotta existens via registersökningar. Andra, vagnar som setts i trafikvimlet stundom på rull, stundom på någon uppfart. Just dem som setts i trafiken har varit fall där det varit ganska lätt att sända hälsningen. Ofta formulerade i stil med, jag råkade på din bil härom veckan i stadsdelen osv.

De andra, registerfynden kräver lite mer förklaring och kanske bakgrund om undertecknad. Jag kan tänka mig att en och annan ägare av en gammal uddavagn hoppar till när en vilt främmande hör av sig. Speciellt om det där objektet råkar står längst in i något uthus eller loge. –Han kanske rent av har smugit runt i buskaget, hör jag skrämda tankar gnaga. Ja bättre förklara en gång för mycket och hoppas på turen att det är en glad entusiast.

Men hur gör man med de där vagnarna som jag råkade se i trafik för 7-8 år sedan. Där ägaren rent av råkar bo på så sätt att någon närstående kan känna till mig via närståendes närstående? Är det OK att skicka en fråga om vad det blev av vagnen som man inte sett på år och dag? Eller borde man, göra som i en linjeorganisation? Väcka frågan med sin närstående som får tala med sin närstående som i sin tur pratar med den bekant vars närstående vet mer eftersom bilen ägs av ytterligare någon närstående? Eller har man rent av försuttit chansen? Har det passerat för lång tid sedan bäst för att fråga och fårgan borde kommit tidigare inpå?

Ja en vacker dag kanske jag kan avslöja vilken väg jag valde. Men för stunden så gäller det väl mest att komma till skott och få ett svar. Bilar blir ju sällan bättre av att vila sig i form i fuktiga garage. Linje eller stabsvägen? det är frågan

Ja gäsingen i den lilla rutan

Här för leden kom det där samtalet som jag mången gång tänkt på. Något i stil med att det har blivit dags att låta bilen byta ägare. Kanske av personliga själ. Eller som i det här fallet, på grund av att garaget bilen står i ska renoveras och alla kommer behöva parkera ute på stan.

Nåväl det tog en dag så stod jag där. På den plats som inte bara var det där imaginära garaget man lätt projicerar på näthinnan. Vagnen, samma härliga vagn jag sprang på vintern 2021, i den där udda färgen som där i slaskvinter-ljuset var obestämbar. Nu i garagets fluoriserande lysrörsljus lite mer åt antilop-beige.

Habegäret stort. Där och då likaså platsbristen på min uppfart. En överenskommelse om att få återkomma dagen därpå. När väl det var dags för besked, ny hälsning från ägarinnan, vagnen såld till släkting. Tung utandning från min sida, mer av lättnadens suck än frustration. Ännu en vagn som på pappret är roligare än i verkligheten speciellt när sporten parkerings-tetris ska utövas.