Fredag kväll;

Säljaren hörde av sig på sms – kort och kärvt, ”när kan du vara på plats?”. svaret, “kalendern rensad men efter 9 är smidigare” svarade spekulanten. Men det var i den korta följande repliken som gav huvudbry, kontentan var att det skulle komma ännu en intressent som skulle ansluta. Bara den där extra parametern och faktor Z sådde ett frö av tvivel. Just det där måttet av tvivel var nog för att få vår berättare på tankar som inte involverade just bilen som var planerad att beskådas om sådär 66(?) timmar. En rysning i sinnet fortplantade sig ned för ryggen? Skulle nu projektet omkullkastas sånär som på en teknikalitet och konkurrens från annan. Ja frågor som inte kunde besvaras än på ett par tre dagar….

Det var inte utan att beskedet om att fler potentiella köpare skulle ansluta på måndagens visning lade sordin på midsommaraftonsstämningen.

Ja, skulle man vara mer öppenhjärtig och frank så var det lite som så att det hela redan fått honom att kasta in handduken och börjat lyfta blicken mot andra objekt. På ett mer personligt plan så fanns en växande frustration över att ha ägnat timmar av att letat och byggt relation med säljaren. -Ja till vadå, bara för att någon annan ska segla in på räkmacka och dra nytta av allt som gjorts för att kratta manegen, tänkte han.

Ja det var helt klart i moll aftonen hade landat summerade han när att satt där och plitade ned status och tankar.

Redan på torsdag kväll började packandet. Han visste inte om det kom sig av rastlöshet eller om det berodde på någon latent anspänning. Hans hustru, som vid det här laget, alltså 17 år och inköpandet av 51 bilar senare, visste med ens att något var i görningen.

Med hennes unika insikter, som bara en närstående till någon som lider av tvättäkta automani, fanns inte en gnutta av tvivel. Ännu ett bilköpsprojekt var på väg att få sin upplösning. Om det sedan skulle utmynna att en vagn verkligen landade på uppfarten eller inte, ja det var något som endast framtiden skulle kunna utvisa.

Just där och då, denna torsdag innan midsommarhelgen, fanns mer en viljeriktning än just en fastslagen planering klar likt korvspad. Klart var att ägaren till vagnen hört av sig i början av veckan för att sondera om det fanns en lämplig tidpunkt.

Att just ägaren troligt skulle höra av sig hade stått rimligt klart. Om detta hade parten som råkade upplåta garaget där nämnda vagn nu stått skvallrat om. Exakt hur länge vagnen huserat just där ja det fanns det olika bud om, lite beroende på vem man frågat. Åtta, tio eller rent av tjugo år?

Ungefär lika korvspadsklart var vem som egentligen initierat detta sammanträffande de tre parterna emellan.

Hyresvärden hade indirekt ställt på bilägaren att komma med plan. Spekulanten hade jagat rätt på bilägaren när denne varit utlandsposterad under fjolåret för att uttrycka sin fascination för bilmodellen i allmänhet och efter att fått höra bilens historik, objektet i synnerhet. Att spekulanten som i ett led i efterforskningarna om bilen lyckat nosa upp hyresvärden gav den ny dimension. Ja något som liknande ett triangeldrama rent av.

Bilägaren hade, om nu vår spekulant tolkat allt rätt, kommit till insikt om att det var läge att konsolidera vagnparken. Ja här någonstans tar denna historieskrivning avstamp.