Javisst är det den där tiden på året när suget efter en sommarbil är uthärdligt men påtagligt.

Hustrun är duktig på att påminna om mitt mantra om att garaget är fyllt. Som den petimäter jag är konstaterat jag raskt; Nej garaget är tomt på bil, ty Volvon står inte hemma just nu. Eller om vi ska vara petimäter. Den har aldrig stått i garaget vid bostaden. Nej den huserar i eget dubbelgarage med låst och larmad villa.

Nåväl – nu har möjligen ”önskelistan” kokat ned i ett par, möjligen det dubbla kandidater. Den första, Citroen dö sövå / 2CV. Illasinnade mås äga Apgunga. Ett bohemiskt val om än ett socialt acceptabelt dito. Två – Den flygande papplådan från Öst – Trabbi. Ett statement på många sätt, går att lägga in mången vinkling. Allt från sympatin för de förtryckta folken under kommunismen i öst, till att påvisa anhängartendenser i kritiken av kapitalism. Givet så finns doldisen Londontaxi – här är väl utbudet den största akilleshälen. Och så den allmänna stortysken – här må vagnen bara vara en bekväm kontinentenkryssare, fabrikatet må spela mindre rill.

Men här och nu så stor det mellan.  det projicerade Franska måttet av oengagemang. där det finns stora anammande i skaran. Ja så pass vanlig till sin natur att det finns ca 1400 bilar i landet. Till öststatskritiken, såväl positiv som negativ. Vagnparken att välja från är dock betydligt skralare, ca 160 vagnar att välja mellan. Ska vi nu gå den brittiska vägen så är utbudet nere kring 30 bilar, högt räknat.

Så frågan får nog koka ned i, är det en udda kuf i en stor och socialt engagerad kontext jag vill bli en del av. Ja då är det Ankvagnen från frANKriken som gäller. Vill jag vara svår att sätta i något fack politikskt. Så liebe Genossen – Trabant.

Jag tror det är bäst om jag får fundera på detta ett varv till – ja innan jag lägger 3-4 skattade månadslöner på en pseudokodad vagn där innebörden inte alltid är det man står för.