När jag för snart ett år sedan satt och orerade i ett inlägg med samma rubrik var det känslan av att något var i görningen i tidnings-Sverige som fanns i maggropen. Såhär 11 månader senare så kan jag väl säga att min magkänsla möjligen var mer rätt än vad jag själv anade. Vet inte om det i sig skulle vara något att slå sig på bröstet för. Mer möjligen en indikator på att lita mer på den inre kompassens riktighet då.

Om nu känslan av att det finns massa saker som inte hanns med under sommaren 2025 känns närvarande. Ja då kan man rent kliniskt även säga att så varit fallet. Alla storstilta tankar om att utvidga fordonsparken men fler intressanta objekt har kommit på skam. Lika så förhoppningarna om att kunna utvidga tidningsarkivets omfång drastiskt. Om det möjligen funnits tid till något så har det varit att reflektera över livet, tiden och prioriteringar.

Utkomsten i sin helhet av sådana övningar kanske inte är lämpade för allmänhetens beskådan så här i en bilorienterad blogg som denna. Men jag kan nog lugnt säga att insikten tangerar bilinnehaven och vad jag suktat efter. Minnesgoda läsare vet att en Land Rover Brandbil varit på tapeten. Lika så en Trabant av mediakänt ursprung. Därtill har en lång och intressant mailväxling förekommit kring en Citroen 2CV. I det fallet har historiken varit en avgörande faktor till varför intresset att få bli nästa förvaltare finnes. Att få förvärva en av de klassiska “kryphåls CV2:orna” från första ägaren och få fortsätta minutiöst vårda vore en ära och ynnest.  Nu faller det möjligen lite på två tråkigheter. Dels prisbilden, här pratar vi en av landets för tillfället dyraste ”Dussar”. Dels att den inte är tvåfärgad. Att den är Gul, ja det är Kul, men det hade varit än mer spännande om den varit tvåfärgad med förslagsvis Vinröda detaljer. Åter till det där med avvägningar, hade priset varit låt säga 25% lägre hade det varit en baggis att svälja, men när man pratar högt upp på  topp-10 i prisbild, ja då vore rätt utförande enklare att acceptera.

För något år sedan så skrev jag ett inlägg om det där med mental prisbild för olika objekt. Exemplet jag hade då var Skoda från slutet av 1970 talet fram till 1989, dem med motor bak. Som aktiv i ”träsket” när det begav sig så är för evigt min sinnebild präglad av att ett bra ex kostar max 15000 kr och en vettigt objekt 4000 kr. Jo jag vet, det var så det såg ut innan millennieskiftet, och har sannolikt ingen bäring på hur det är 25-30 år senare och bilbeståndet än mer decimerat.

Med samma blick så har jag även svårt att realt värdera gamla Volvobilar på samma vis som marknaden gör 2025.  Samma mentala broms har slagit till och säger att en Amazon det är 35-50. I realiteten bör väl siffran vara minst det tredubbla i alla fall för vettiga seriösa exemplar. Även här ligger en hämsko. Min kära Rullo torde väl vara ett av de bättre exemplaren värdemässigt som oskruvad, fullspecad Turbo Plus bil i ett mycket gott skick där allt funkar och är som nytt. Men även här har jag otroligt svårt att se att den borde stå i de pengar som värderare och spekulanter bjuder. Nu lär Rullo få vara kvar så länge jag får råda, ett arv är ett arv och sak på så sätt vårdas. Men det känns skevt. Minst lika skevt känns att någon annan än jag skulle köra just den bilen?!…. Det känns som knappt jag kan leva upp till “morbror Rolands” standard och få förvalta den, men jag tror än mindre att någon annan skulle fylla kostymen bättre än just jag. Samtidigt så är jag väldigt nyfiken på den härliga 240GLT’n som jag såg i veckan. Tänk om man kunde få äran att först och främst titta på bilen lite närmare, eller rent av bli näste förvaltare även av denna.

Möjligen har jag här nått insikten, min kompass är lite off och skulle behöva kalibreras. Förövrigt något jag ofta hävdat att man bör göra titt som tätt.

Nu får jag hoppas att inte ägarna till alla bilar här ovan verkligen lyckas övertyga mig om det ärofyllda att få ta vid i förvaltandet. För då lär det bli akut platsbrist och möjligen väldigt ansträngd ekonomi i framtiden.