I dag hade jag äran att mer ingående få titta på den vinröda 240 GLT’n jag sprang på en månad sedan. Det är inte den vanligaste av helgnöjen i alla för mig. En synnerligen trevlig vagn – i alla fall på 5 meters avstånd. Lite väl besviket blev det hela, när jag kikade under ifrån. förstärkningsbalkarna under främre stolsraden var ett minne blott. Nämnda vagn klarat elddopet som besiktningen utgör så sent som på vårvintern. Men en del plåt det saknas helt klart.

Lägger man sedan till söndersparkad dörrficka på passagerarsidan, en hängig överdragsklädsel och en air av gammal tobak. Ja då har vi raskt landat tillbaka i 1990-talets typexemplar. Att vi nu skriver 2025 och prisbilden är påtagligt högre känns beklämmande. Envisa rykten gjorde gällande att säljarens målbild vad 150 000 kr. Jag skulle väl säga att en femtedel kanske var ett bra lagom låt pris pris för en basutrustad GLT men övrigt komplett vagn. Speciellt med tanke på att rostlagningen säkert landar i häradet av minst en arbetsvecka. Lägger man sedan till att bakluckan borde bytas eftersom man haft last som slagit upp ur luckan. alla däcken borde bytas, i alla fall till samma fabrikat. Och slutligen en större basservice står för dörren. Då har vi inte heller adresserat de sedvanliga ärren i lacken.

Nej, då är det nog bäst att strö lite uppmuntran till ägarinnan, tacka för titten, och bege sig hemöver i höstsolen med JYA.

Överdragsklädseln lämnar nog ingen oberörd. Jag gillar – men det kliar i fingrarna att få veta hur inredningen överlevt därunder.