Jag får erkänna att jag målat fan på väggen. Möjligen ivrigt influerad av de vad vi väl kan kalla corporate-lingons braskande verklighetsbeskrivningar vi fått oss till livs via OK’s ledning
När OK-förlaget nu slutligen städade i titelportföljen och kastade många kära barn med badvattnet, så tog i alla fall jag det som in inteckning. Ett tecken på att att det som vi fått till oss som ägarombud om struktuella utmaningar om en bransch som på controller-nivå verkar vara ett rött skynke.
När dessa rader plitas ned i och kalendern just slagit om till juli månad 2026 så har styvt 14 månader passerat sedan gardinen drogs ned i mitt tidningsuniversum. Mången var vi som likt en fiskar på torra land kippade efter andan och prognosen för ”överlevnad” i alla fall mentalt var obefintlig.
Men såhär med ’400 dagar och lite växels’ perspektiv – så är inte hoppet ute. Snudd på skulle jag säga att vi kanske så smått ser ”entusiastpressens” återuppståndelse. Ty även om ”Klassiker” och ”SAAB Cars Magasin” förpassades till förlagsvärldens insomnade titlar så verkar det finnas hopp. Snudd på i samma nisch, men nu drivet av samma gäng publicerande journalister, finansierat via förskottsbetalning och samarbeten med andra intresseorgan.
För mig faller sig det fullt naturligt att världens största SAAB-klubb håller lite i trådarna för ett dedikerad magasin just som kretsar kring SAAB. Att även gammelbils-sveriges paraplyorgan för bilklubbarna; Motorhistoriska Riksförbundet utgör det sammanhållande bollplanket att studsa mot för höstens nya titel Våra Klassiker magasinet känns betryggande. Inte för att jag skulle haft några tvivel att skriva ut en förskottsbetalning till gänget kring Carl Legelius om de bara bett mig. Men det känns ännu lite säkrare när det är till MHRF och Saabklubben man tecknar sig.
Petimätern i mig känner givetvis att man för transparensens skull bör tillstå. Det är inget utgivningsmässigt 1:1 förhållande vare sig för magasinet om SAAB eller Klassiker. I det senare fallet är väl förhållandet sämst så till vida att klassiker kom ut i 12 nummer på ett år medan nu får man se fram mot att något dimper ned en gång på hösten och en gång på våren.
Å andra sidan; jag skulle nog sträcka mig så pass långt att entusiastbils-sverige möjligen faktiskt just kan skörda frukterna av OK-förlagets pyramidalt klumpiga beslut….
Ja för jag kan tänka mig att sål änge herrarna Legelius, Johansson, Nyblad och Meyer var knutna till förlaget så hade vi inte fått se i alla fall två nyetablerade och engagerade förlag, Dels Fredriks Raketbild.nu och nu senast Claes med Kubik förlag. Båda har nu kanaliserat ett antal titlar bara under det gångna året. Lägger man där till att de nu fungerar som samlade distributörer för fler motorskribenters alster så finns det potential för en ny era av motorbokhandlare, ja lite som Björn-Eric Linds låda. Exakt vad Björn Meyer har hittat på eller på gång vet jag inte, medverkar stundom i Carl’s prduktion. Här verkar herr legelius ha fullt att stå i med ett idogt poddande på Våra klassiker – podden.
Men jag får väl tillstå, saknaden efter tidningen Klassiker är stor, snudd på oöverstiglig. På det mer medmänskliga planet så tänker jag att jag hellre sett att ”trojkan” fått vara kvar på OK Förlaget. Men Innerst inne, jag tror att det var bra för ”flocken” att nu släppas fria, de kommer göra så mycket mer spännande och intressanta alster.