Den som varit med och följt mina eskapader kopplat till de bilar som passerat min ägo känner igen en genomgående faktor när jag faller för ett nytt objekt. Nämligen historiken bakom varje exemplar, det  är en viktig faktor för mig. Nu ska man väl inte säga att den är helt avgörande. Men som i fallet med att skaffa en 2cv där det finns många att välja mellan. Ja då är det ”där” det står och faller i valet.

”Babar” har haft en ägare innan mig. Sånt fascinerar i sig. När man sedan lägger lite pussel och inser att för 40 år sedan så skaffade en tjugotvåårig fröken från Stockholm nämnda vagn via att IMPORTERA den från Danmark, ja då snudd på svindlar det för den aningen mer ängsligt lagda jag.

Det finns ett par till ”en-ägar Dussar” kvar i Sverige. En annan jag varit inne och nosat på ägs sedan 41 år av en herre som idag är dubbelt så gammal. Samma historik där, köptes ny i Danmark och togs in av honom och är alltjämt i dennes förvaltarskap. Likadant där, imponerande, men kanske just en aning lite mindre spännande. Nu ska väl tilläggas att det exemplaret nog är aningen bättre, ja eller rent av mycket  och därmed 60 % dyrare. Lägg där till att den är i en halvgul kulör utan tvåfärgs-lackering.

Ja då kändes Babars Charleston i Rött på Svart mer typisk. Att Babar kan anses ha en lite mer rustik uppsyn passar väl för mig just nu, jag har två bilar i fabriksnytt skick, att även ha en tredje vagn där jag ska lära mig hur något fungerar, ja det kändes lite hämmande. Här finns det förbättringspotential istället. Så lättare att visa framsteg, än att som med JYA, vånda sig så snart något måste lossas för då riskeras ju att något istället går sönder…

Med Babar kom en hel del i pappersväg. Allt från kvitto från handlaren i Herlev. Vågsedel, tullhandling, interimsregistering osv. Sånt värmer en arkivaries sinne, men det ska tillstås att det visste jag först efter att vi kommit överens om att jag borde ta vid som förvaltare. Men åter till det där med att en 22-årig gör slag i saken och gör den då omständliga processen att själv importera bilen hon begeistrats av när hon tågluffat i Frankrike. Det är något som jag har lite svårt att släppa, just det att någon faktiskt gjorde slag i saken.

Nu fanns det en upparbetad process för att få till detta. Två eldsjälar kopplade till ”lill-cittra” universumet i Sverige tog fram rätt papper och rätt underlag för att kunna klara nålsögat i form av svensk besiktning och registrering. Därtill fanns ett par utpekade verkstäder som skulle göra ett par adaptioner för att den skulle uppfylla ett par krav i from av vägledande texter på reglage, koppla om funktion för vindrutetorkare och sätta in bälten enligt gällande krav i Sverige. Spännande nog finns en del informationsmaterial för köparen kvar från Forsberg/Berglund’s importprojekt.

Men hur kom det sig att ”Attin” just fastnade för 2cv i sån omfattning att hon gjorde sig omaket att göra hela processen? Jo – framkom det när jag nyfiket försökte förstår, Tågluffande ungdom som begeistrades av dem. Det hela bör möjligen ha varit i trakterna av Nice. Ja för vi var instängda i vårt hörn här i norra europa.  En stor skillnad mot idag när vi dels är en del av EU, Nato och influenser sprids som löpeldar via sociala medier, ja frukten av  en värld där globaliseringen är ett faktum. Ja då är det lätt att negligera exakt hur viktigt Interrailkortet och tågluffandet var för spridningen av nya impulser, kulturer och intryck.

Möjligen blir det att återkomma till exakt vad jag hittar pappermässigt kring ”Babar”, ja hela bilen borde ju formellt få en introduktion här på bloggen oxå 🙂