Likt ett mantra så ringer det i mitt sinne ”-allt osparat kommer att gå förlorat...”

Upprinnelsen till insikten var flera;
-en påminnelse via twitter om avslutningstexten i Nintendos spelmiljö
-det lätt besvikna besöket på Örebro stadsbiblioteks nya lokaler, där beståndet som tidigare just ruvat på mycket spännande gallrats hårt.
-Insikten att även våra pliktexemplarsbibliotek även dem gallrar sina samlingar av periodika (tidningar)

Klubbtidningen den sista utposten?

För mången förening så medlemstidningen alltid varit beviset för verksamhetens existens. Även jag har vårdat ett och annat medlemskap enkom för medlemstidningen. För den enskilde medlemmen är det kanske den enda kontakt man har med verksamheten. I takt med att större organisationer, tänk OK & KF, numera inte alls låter medlemskommunikationen gå pappersvägen så tror jag vi snart även där nått vägs ände. Än så länge så håller dock ICA fast vid att sända ut sitt medlemstidning med recept. Men handlar man sällan och inte når beloppsgränsen ja då försvinner även tidningen där. För att inte tala om alla dessa kundtidningar som man kunde få, Ratten om du var volvoägare är väl en av dem mer spridda och namnkunniga.

Omdaningens pendel må svänga

2000 det var Television som gällde. Idag  digitala plattformar och podcasts. Att media och plattformarna där vi tar del av dem utvecklas. Vem minns inte att det kunde följa med ett kassettband eller en sladdig singelskiva under 1980-talet i de mest udda sammanhang. min favorit var när posten introducerade korta gula kassettband som de sålde där tanken var att man skulle spela in sin egen hälsning och sända till farmor/Morfar eller allsköns mottagare? Nyfikenheten skapar oändliga möjligheter för varje mediehus skapa sitt eget ekosystem av tjänster och vägar att nå sin publik. Men frågan är, vad som blir kvar att ta del av för oss som gillar att spana i backspegeln på några års sikt?

Nya plattformar – nya affärsmodeller

Att mitt hjärta klappar för print, dvs tryckta tidningar, låter jag vara underförstått. Men även jag förstår att det är svårt att tro att det är en framtidsverksamhet. Mitt favoritexempel på min egen nostalgi är att jag idag är betalande prenumerant på Vi Bilägare och Klassiker som jag nu får hem i brevlådan. Men jag läser inte den fysiska tidningen särskilt ofta. För läsa det gör jag via min iPad och tjänsten Readly där jag även där betalar någon hundring i månaden för att ha. På ett sätt så gillar nog OK Förlaget mig som kund, för min aktivitet syns på tre ställen. Dels den TS-kontrollerade upplagan av papperstidningen. Dels de digitala läsningarna via Readly och sedan ett antal besök på respektive tidnings hemsida. Den direkta inkomsten de får från mig är ju min prenumeration av papperstidningarna. Men exakt hur de kan tjäna något på mig via Readlys app och besök via hemsidan det är aningen mer höljt i dunkel för mig i alla fall… Fasa må Marjo Köhler och co på förlaget att jag en vacker dag ska inse att det är bättre att bara läsa via readly?!

Summa summarum

Att tidskriften som fenomen och historiebärare är starkt hotat det vågar jag oblygt påstå. Därmed inte sagt att tidningen som trycksak i sig är på väg att försvinna. Jag tror att alltjämt kommer en och annan tillställning vilja profilera sig med någon form av ”fysisk” avkomma att sticka i näven på mässbesökare eller allmänt ovetandes offer ute i stadsvimlet. Men i takt med att distributionskostnaden, annonsintäkterna och målgruppen av vänner av periodika för en allt mer tynande tillvaro så är läget starkt utmanat.