Lite stiltje – är det alltid dåligt?

Att våren kan anas vara i antågande är… bra?! Men det känns om det tar lång tid. Och är tålamodet inte på topp ligger känslan av stiltje nära till hands.

Nu kan man väl ha viss förtröstan i form av att världsmarknadernas prissättning på drivmedel får en och annan att studsa hårt. Ja hoppet i dieselpriskurvan tillskrivs gärna den oroliga tiderna i gulfen. Eller ska vi säga Iran med omnejd. Det hela underblåst av en man i Vita huset.

Men jag skulle väl gärna faktiskt ta konstanden för lite ”dyrdropar” bara rätt objekt möjligen skulle kunna komma ut på marknaden.

Men där är vi inte nu…. så Stiltje, är det verkligen så dåligt?

Överlevare i vitt

Jag kan inte direkt minnas att Skoda Felcia var vanlig i vitt efter faceliften. Att vi sålde en och annan i vitt innan modellåret 1997 vill jag minnas. Men när väl de nya lackerade stötfångarna och den nya fronten var ett faktum. Ja så var det mest andra kulörer som var i ropet.

En härlig flashback till åren där innan millennieskiftet.

Långsam affär – eller möjligen affär med förhinder?

Bilarna på bilden har ingen koppling till texten, men än den härligt faktorn av ”snödekor” och ovanligt nog gul bil i vintervädret

Jag ska på intet sätt ta cred för uttrycket ”Långsam affär uppskattas”. jag vill gärna hävda att det yppades i en ledare i saligt insomnade publikationen Klassiker redan 2009. Ja närmare bestämt så skaldade herr Legelius d.y. just på ämnet redan 2009 i oktoberutgåvan av ovannämnda epos.  Så även jag, men först anno 2017 råkade nämnda uppslag passera bloggens läsare, raderna finns att ta del av här.

Att dessa tankar möjligen finns i mitt medvetande, speciellt i dessa dagar, stavas givet att jag tänkt titta på bil. Eller mer realistiskt. titta för att våga köpa. Om jag i bloggens begynnelse hade en aptit på bilar och bilaffärerna var en naturlig del i det som kan kallas vardag. Så var orsaken till att det gick att göra såna oöverlagda dåd – (det lät ovanligt sinistert) så var priserna helt andra.  här regerade prisklasser garanterat under 10 och inte ovanligt långt under hälften av det. Ja jag vill nog hävda att 3500-5000 var bekväma belopp att riska på en Pontiac Bonneville, En VW Passat, någon Audi 100 osv. osv.

Objektet som nu gäckar min tillvaro är lite dyrare, eller om vi ska se det nyktert, i alla fall typ 15-20 lite beroende på utifrån vilken nivå man startar från. Då är det ine helt bekvämt att säga ja tack och amen, bara utifrån en eller annan bild och elektronisk dialog. Lägger man därtill dem rent logistiska utmaningarna att bege sig 20-25 mil för att titta på härligheten så infinner sig ett visst mått av kalender-tetris. Är det inte den egna, så kan man ge sig på att den man ska besöka har planer som inte är så lätta att styra om. Lägger man därtill som vi har sedan en tid till väderfaktorn och utmaningarna presenterar. Ja då får det mig att fundera på om det är affärer med förhinder, eller möjligen bara en släng av att ”låt oss lära bekanta oss med varandra, jag som köpare och du som säljare”. Eller kort och gott att ”långsam affär uppskattas”?

Det känns möjligen som om ”the window of opportunity” är på väg att stängas, i alla fall kalendermässigt för min del. Det återstår bara tre dagar av min ”efter nyåret-ledighet” så fortsätter SMHI’s vädervarningar för snökaos alltjämt gälla, ja då är det nog tack och godnatt för en tid framöver.

Med det udda eller daterade som USP

Smått stolt kunde jag konstatera att mitt namn nämnts även i Våra_Klassiker.  Den stolta arvtagaren till tidningen Klassikers redaktionspod som somnade in i maj 2025. Bäst att tillägga årtalet, för när dessa rader plitas ned så är det nyårsafton och lite drygt fem timmar minus lite växel kvar på nämnda år. Passande nog var det i årets sista avsnitt, 32. .Nyårsarftonsreleasen  

Jag skriver även, för det har hänt i den tidigare podden vid en handfull tillfällen att jag råkat figurera som ”Michael i Örebro” när man nappat på ett eller annat uppslag till ämne att avhandla. Men den är gången var det en helt annan orsak, nämligen det faktum att jag skickat ett julkort, ja ett sånt med frimärke och allt.

Här någonstans så landar det möjligen i en av mina egenheter. Just det där med att hållas med antikverade manér. Möjligen är det där man kan anta att det finns en och annan dörröppnare. Det sticker möjligen ut i dagens mainstreamade medieflöde, just det där med att faktiskt göra insatsen och gå all in?