Nygamla insikter från att skuva gamla nybilar…

Inget är så trevligt son när saker sitter där dem ska, speciellt på bilar på från 1990-talets senare hälft och framåt.

Redan för typ två år sedan så kom jag till insikten om att nyare gammelbilar har en tendens att falla isär. Indirekt då för att någon tidigare part varit framme och skruvat och inte fått ihop allt som det var från början. Patienten Roffe är nog inte allt för sönderskruvad, men väl så har mycket lossnat för det vibrerat loss. Nu senast ett par udda plastclips som ska hålla fast luftstyrningen till kylaren.

Visst det kan tyckas som en skitsak och jag minns att äldre konstruktioner ofta hade bättre, mer återanvändningsbara fästelement. Nu tillhör väl Fordar från 1990-talets slut inte gräddan av konstruktionsmässiga högvattenmärken. Dock känns det viktigt för bilens fortsatta existens att jag lyckas få lite bättre fason på Roffe. Just nu står ju skicket och väger mellan skroten, en slit och släng-bil eller möjligen blivande samlarbil.

Få saker verkar vara dokumenterade som just vilka plastclips som hör till vad. I viss mån förståeligt när detaljerna ofta är så pass små att gjutmärkning med artikelnummer oftast bara är att glömma. Jakten på vilken variant som jag behöver går vidare. Jag har hittat en firma i England som kanske kan leverera. Jag har för säkerhets skull även kontaktat en stor tillverkare i Asien för att få en produktkatalog för framtiden. Kanske en ny spinn-off i sikte, kränga plastclips till bilar vore något?

Men bara för att den inte startar…

Exakt hur bra och attraktivt något är bestäms ju inte alltid av så värst strikta bedömningskriterier.

Ett lysande exempel införlivades i helgen. Ja du som läst mina texter vet nog om den ostartande Escorten. Inlägget kom ut tidigare i veckan och återfinns här.

Det bar sig nu inte bättre än att just det faktum att jag misslyckades med att få igång bilen. Något som tycks ha triggat en än större köpimpuls. Det blir ju liksom en sport att förstå varför den inte vill starta.

Just det faktum att den inte gick att starta gav ju visst förhandlingsutrymme. Prisbilden gick att justera ned såpass att ett byte av bränslepump bör motsvara i rabatten.

Nu återstår mer av det praktiska. Hur i hela friden ska jag se till att nämnda vagn lyckas byta sida av staden? Offerter är under inhämtande…

Way out of your league, son….

Jag får tillstå, jag är lite star struck.

Det spännande objektet jag funnit i grannskapet var minst så välvårdat som jag knappt vågat hoppas på.

Dessutom roligt tilläggsutrustad med så väl Defa WarmUp med laddare som retrofit’ad AC för gamla “nya” gasen.

En i mängden men ändå unik?!

Bruce Springsteen råkade, dessvärre, slå huvudet på spiken i låten With Every Wish. Låten, kanske lite förbisedd, fanns med på “Human Touch” som gavs ut samtidigt som albumet “Lycky Town”. Båda skivorna var i ropet då i augusti då nämnda vagn passerade produktionsbandet i Ingolstadt 1992. Med frasen ‘Cause with every wish, there comes a curse, summerar herr Springsteen dilemmat. Ett så bra skick blir svårt att värdera. Säljaren och jag har kanske en lite för stor skillnad i prisbild för att det ska av.

Bilen är lite för bra för att kunna avfärdas som ännu en bra Audi. Men samtidigt lite för alldaglig för att kunna säga. Ja den är värd 3 månadslöner. Lite udda med tanke på att om den varit CAB så hade det inte varit någon sak egentligen. Och samtidigt – det finns inte så många kvar av den här kalibern.

Det blir kanske att klappa sig själv på axeln och lakoniskt konstatera – Way out of your league, son….

Det mesta rår nog xxxxx för

Våren övergick snabbt till försommar. Lika snabbt gick inte bilsökandet. Om maj möjligen präglades av en kvarhängande släng av LondonTaxi-sjuka. Så har symtombilden övergått i att mer handla om mindre bilrelaterat och mer trädgårds dito. Även detta år huserar ett antal förvirrade Gräsänder i villaträdgården.

Nu har väl inte allt trädgårdsanknytning, senast förra veckan så gjordes försök att införliva en Ford Escort av senare snitt. Jag vet inte om det är fel på mig eller fel på bilmärket för Ford har en väldig egenhet att inte vara en bil som funkar för mig. Summerat har ingen av Fordarna av europeiskt snitt fungerat för mig. Den nämnda behagade inte vilja starta trots upprepade försök.

 

Möjligen så har de två amerikanska fungerat bättre…

Nu sätter jag mina förhoppningar till att inspirationen ska landa i att jag hittar något annat spännande att förkovra sig inom… Framtiden får utvisa om min förhoppning infrias…

Ännu en Ford som inte gillar mig

Som den som råkat följa mitt orerande över tid möjligen noterat – Fordar och jag är inte så kompatibla.

Det mest slående exemplet må vara saligt insomnade P(j)uck, den fullspecade Fiestan i härligt lila som dog redan på vägen hem från lärdomsstaden i öster. Ett förbisett faktum att olja kräves från min sida – till min ursäkt vill jag nog hävda att man hinner inte allt på den dryga timme jag ägt bilen.

Den andra var en urtvättad Mondeo i väloxiderad röd kulör. Här höll det mesta ihop men nerven av att sammanbrottet stod på tur var ständigt närvarande. Jaja en och annan fönsterhiss får man väl acceptera att de säger upp sig – lagom som regnet är i annalkande.

Om det möjligen är någon Ford som varit lätt kompatibel med mig i stort, med ryggen undantagen så är Flexitauren Rex det troliga exemplet. Här var det möjligen ledan och tristessen som var faktorn som fick bägaren att rinna över.

Den trötta men inte enda felande länken

Till listan får jag idag lägga en svart Escort. Såld under devisen i behov av nytt batteri. Sanningsenligt så ja batteriet var sopslut. men trots nytt sådant så snurrande motorn utan att tända. En halvtimme senare och jag kastade in handduken. Så av Forrrden bidde det intet.

 

Taxi-letandet bjuder på lektion i kvantfysik

(Föga) förvånande nog erbjöd söndagens post om min jakt på ägaren till en London-taxi i förläningen på ännu en dimension. Lagom efter att jag postat texten så kom ett sms. Korrespondenten i fråga var hyresvärden till nämnda bils garageplats. Nämnde gentleman hade råkat ha vägarna förbi platsen och tagit en bild, ja mest som bevis för vagnens fortsatta existens. All heder till en sådan hyvens person som förstår en smått galen bilnörd.

I den efterföljande korrespondensen oss emellan meddelande samme sagesman. Ägaren är minsann på mark destinerad till att kallas Svea rike. Det kändes ögonbrynshöjande. Detta då jag i fredags hade en mejlkontakt med arbetsgivaren till nämnde fordonsägare som ville låta påskina att kontrahentens minsann fanns i ’tjänstgöringsland’ 7-800 mil bort.

Ja jag tror banne mig att det må vara dagens lektion i kvantfysik och läran om närvaro i flera dimensioner samtidigt.

uncle ben – nu dekorerad internationellt

Internationellt Vagnmärke i nyare utförandet. Då med M i borstad vitmetall. NOS – ja fräscht ska det ju vara

Något trumpen Skoda-logo. ja det ligger på den där listan att ta tag i för framtiden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Få saker är väl så tillfredsställande som när man får ta fram ett NOS Internationellt vagnmärke och dekorera fronten på Uncle Ben. Ja det behöver ju inte vara just Uncle Ben. Endera bil där man får skruva fast NOS-grejor känns ju toppen.

I förvecklingarnas tidevarv

Att saker kan bli mer än lovligt snurriga det kan jag tillstå. Följande lilla dråplighet, är under upplösning alltjämt, medan dessa rader författas. Rent av kanske “kluten” aldrig kommer till att nystas upp?

Av hänsyn till alla involverade så kommer jag möjligen vara en smula snål med alla detaljer. Ambitionen är att i alla fall brodera så pass att konturerna finns av vad som hänt.

Vi börjar väl från början. Historien tar sitt avstamp i den där databasen jag sammanställde sommaren 2020. Jag skrev lite om dess innehåll i inlägget om de 15168 registerposterna jag vaskade fram. Ur denna skatt finns det en väldigt stor mängd amerikanska vagnar, en del intressantare än andra. Jag kan konstatera att listan är ganska spännande när man ska leta uppslag på vagnar utöver det vanliga.

För typ två veckor sedan så gjorde jag en nu sortering och blicken fångade en vagn i mängden. Denna gång en Londontaxi. Nu är ju London-taxis på intet sätt någon unikum här i Sverige i allmänhet eller i Storbritannien i synnerhet. Enligt vänner med bättre insyn i FX4-världen så säger man att det handlar om ca 25 bilar i varierande skick. Det som är en smula udda var att ingen i klubbvärlden verkar ha kännedom om just min upptäckt.

När ägaren inte finns i landet

När jag sedan försökte utröna vem som var ägare till bilen i fråga så blev det lite mer förvirrat. Personen har ingen adress i landet. I kombination med utebliven besiktning sedan mitten av 2010-talet kändes illavarslande. Många gånger har mitt sökande upphört i ägaren emigrerat och tagit med sina bilar men inte registrerat in dem i sitt nya hemland.

Turligt nog som hade dock denna ägare angivit kontaktuppgifterna till en person som fanns kvar i folkbokföringen. Nackdelen var möjligen att nämnde person var starkt upptagen så det blev inga svar på mina meddelanden och sms. Ja läget kändes låst. Vad skulle jag nu hitta på? En google-sökning på ägarens namn gav lite gammal bibliografisk info om med vad denne jobbat. En liten intervju i en intresseförenings medlemstidning gav lite mer kunskap om ägaren och dennes närstående.

Twitterfejden som kom av sig.

I artikeln framkom att ägaren har en släkting. Efter en massa sökningar så kan jag säga att denne har en ganska stor närvaro i sociala media ja man skulle nog säga att det rent av handlar om en medieprofil. Vad gör man då som Medel-Svenssonsk rookie utan riktig förankring i sociala medie-världen? Jo man testat att tagga den stackars släktingen i något medieinlägg i förhoppning om att få till en kontakt. Om det funkade – NÄ men jag kan säga att jag försökte om inte annat.

Åter till tangentbordet

Men ägaren kanske finns med på typ FB? Sagt och gjort. Alla personer med samma namn som ägaren, det finns en handfull, fick varsin liten hälsning via facebooks meddelandetjänst. Utfallet så här långt – noll svar. Ridå!

De små framstegens segrar

Lagom i detta så kom i alla fall ett mindre livstecken. Ägarens kontakt i landet hittade lite tid att ringa mig för att i alla fall ge lite underhandsinformation. Ägaren finns liksom bilen. Ägaren inte i landet utan mycket riktigt utlandsposterad men bilen kvar i Sverige. Bilen har rullat en smula under åren men inte besiktats. Så so far so good.

Operation “vidarebefordra en hälsning”

Utifrån den där artikeln jag nämnde som fanns när jag sökte på ägarens namn så kunde jag dra ännu en lärdom om var denne möjligen jobbar. Mycket riktigt så råkade organisationen ha en viss närvaro på nätet och senast för två år sedan så meddelande dem via hemsidan att ägaren var i tjänst. Dessbättre så gick det bra att hitta en allmän e-post adress som jag passade på att göra en chansning på. Någon dag senare fick jag meddelande om att de sänt vidare min fråga om det var ok för dem att dela ut dennes kontaktuppgifter. Då jag själv nog tillhör den skara om är lite restriktiv. Så kom jag snart på att det möjligen skulle vara bättre att be dem sända vidare en hälsning och mina frågor som jag skulle vilja få svar på. Samtidigt fick jag chansen att brodera ut texten en smula och förhoppningsvis ge bättre bild om vem jag är och hur det kommer sig att jag hör av mig.

Ja här är vi – om nystanet någon gång kommer bli uppnystat ja det återstår att se.