Att samla saker – till sånt man inte äger?!

Den som följt mitt orerande på denna blogg vet att jag ibland kommit fram till att drivet bakom att byta bil inte alltid drivs av behovet. Nej stundom så är det just det där detektivarbetet med att leta delar och kunskap om hur man borde lösa vissa kända eller möjligen okända tillkortakommanden hos ett visst objekt.

På samma sätt så får jag tillstå att det hänt att jag ryckts med i processen och ibland köpt hem delar redan innan förvärvet varit ett faktum. Mer famösa av sådana felkalkyleringar från min sida omfattar en Pontiac kallad akvariet. Det händer regelbundet att jag funderar på vad bromsklotsarna fram och bak till nämnda vagn ska komma att hitta någon bil att monteras på. Till mitt försvar vill jag dock tillföra att dem kom med i samband med att en del annat skulle köpas hem från USA och fraktkostnaden var opåverkad, Ergo, släng med bromsdetaljer för några hundralappar och spara frakten.

Jag har dock lite att erkänna kopplat till mer aktuella händelser, ja faktiskt så sent som idag….

Får jag presentera mothållet till kopplingsarmen på sena Londontaxis, ja dem ur serierna FX4R och FX4S, ja då med bensin motor och manuell växelllåda….. Nu återstår väl mest att hitta resten av bitarna som jag tror skulle behövas för att väcka mitt fantasiobjekt till liv.

När är det läge att göra om och göra rätt?

Frågan kan ju te sig lite udda, men handen på hjärtat. Om något varit tveksamt fixat men ändå fungerat, är det då läge att göra om och göra rätt?

Min fundering kommer sig av patienten på uppfarten – då i form av familjens slitna släpkärra som kommer fylla trettio om något år eller två. Nämnda kärra har haft samma förvaltare i i alla fall 25 av de 28-29 höstar som väl ligger på kärrans samvete. Visst, över tid förstår jag att det är lätt att gena för att hålla något på rull.

Men när jag nu volonterat till uppgiften att fixa lite besiktningsanmärkningar och noterar en rad saker som kommer försvåra mitt felavhjälpande, kan och bör jag fixa dessa?

Ska jag fixa bromsstocksjusteringen till så som den var från fabrik, eller ska jag taska ihop det hela – igen? Risken är då överhängande att vajrarna inte fått behövliga slack. Sedan hur gör jag med det där hjullagret som är sopslut men som besiktningen lyckats undgå att notera – när det mitt problem?

Frågorna många, Tidsåtgången blev rejält mycket större. Samvetet inte nämnvärt rymligare… Så, ja det är alltid tid att göra rätt, speciellt om säkerheten blir bättre.

Om inte Om vore?

För transparens och ärlighet bör erkännas, jag har skambudat på en udda amerikan…

Nu får väl även tilläggas att jag inte direkt tror på att nämnda bud kommer falla i god dager hos mottagaren.

Men vad ska man göra när man ser att en vagn varit till salu i över ett år. Utsikterna att nämnda vagn ska finna en ny vårdare i närtid kan antas vara små. ja vad är det då för fel att uttrycka intresse. Att då samtidigt meddela vilka monetära premisser jag jobbar under?!

Låt mig i samma anda av öppenhet även meddela vilken av blockets alla erbjudanden som fastnat på min näthinna https://www.blocket.se/annons/alvsborg/ford_freestar/103731654 om inte annat för så snart jag delger vad jag visat intresse för ja då gör någon vänlig själ slag i saken och köper nämnda vagn:-)

Ska jag tillägga att det är en Ford?! Om än med Detroit som hemstad och inte Köln, Saarlouis, Valencia eller Genk… vågar jag tillägga att den är tillverkad i Kanada?!

*Update* två veckor senare var bilen i alla fall på väg till ett nytt hem. Tilläggas bör, inte mitt

Bara för att det är NOS betyder ju inte att det är bra

 

 

 

 

 

 

 

Ett av alla saker som verkade vare ett fynd förs. Men vid närmare besiktning visade sig vara nya men alldeles mjölkvita på insidan av glasen.  Frågan är om det handlar om restångor från limmet som håller glaset till reflektorn eller möjligen är syran i kartongmassan som ångat och fastnat på glasets insida? Oavsett – med decimeterlånga tops och en god portion tålamod så kommer jag säkert kunna får bort merparten av immigheten på glasets insida..

Så var det skärseldens tidevarv – dags att förnya medlemskap och prenumerationer

Hösten är en ständig källa till impulser som får i alla fall mig utvärdera saker.

Vare sig det må vara om vädret kommer slå om och riktig kylig höst kommer bli ett faktum. Om bilinnehavet kommer överleva ännu en vända i saltlake, borde utemöblerna stå kvar framme, det är ju trots allt 13 grader varmt idag? Ja tvivlen äro många.

Än mer tvivlande blir i alla fall jag när inbetalningskorten för kommande säsongs olika medlemskap ska förnyas. Är det vettigt att vara med i en märkesklubb när jag inte har någon sådan bil? Är verkligen tanken på att tillhöra det inbitna skrået kopplat till märket, eller bilarna i sig som lockar?

Lägger man sedan till att tidningsprenumerationerna likaledes förfaller till betalning lagom till årsskiftet. ja då är paletten av fundering snart fullklottrad.

Jo jag är inbiten Print-vän eller Print-nörd det går inte att bortse från. Och visst, jag gillar tanken om att OK Förlaget och dess publikationer utgör någon form av underdog mot resten av branschen. Primärt då mot Egmont och Bonniers stora produktkataloger.

Men är det verkligen värt att lägga dessa 6-700 per titel bara för att. Vi Bilägare är nog svårare att släppa. I alla fall med tanke på att jag har så många i min samling. Men hur länge kommer entusiaster som jag ha råd.  Att då ha intresset av att subventionera det oundvikliga förfallet av Print som media? Att förlagshusen gör allt för att kunna hitta nya Specialutgåvor/one-offs det är klart. För vilken märkes-vän med självaktning kan säga nej till specialnumret om sitt hjärtebarn? men den där stapelutgåvorna, the bread and butter?

Ja frågan ställs säkert på sin spets ju närmare förfallodag som respektive räkning kommer. Dagsformen säger att minst en tidning inte kommer få förnyat förtroende. Likaledes försvinner säkert ett märkesmedlemskap där till.

 

Ombytta roller

Det är inte utan att det känns en smula omvänt. Större delen av sommaren klagade jag på att det var lite för mycket av biltetris i vardagen.

Just där och då var källaren en naturlig tillflyktsort. Visserligen lite ostädad men fullt navigerbar. På senare tid så har dock källaren övertagit rollen av slagfält. Där litteraturansamlingen utgör naturliga hinder att överbrygga närhelst man ska förflytta något i denna labyrint.

Att nu garaget börjar upplevas som en fristad och nära på spatiös känns en smula ironiskt, speciellt eftersom jag alltjämt inte sorterat allsköns bråte som just belamrar garagets golv.

Frågan landar väl i – är det kanske dags att hitta något roligt att ställa i garaget?

Bäst att skynda långsamt

Min lilla egenhet att sända brev till glada fordonsägare har stundom fallit mindre väl ut. Det mest famösa exemplet borde vara den stackars ägaren till en Daewoo.

I våras sände jag en hälsning till nämnde ägare och bad om att få ringa för att ställa några frågor. Mycket slående var att jag hann ringa en signal, presentera mig och sedan sa det klick. Nästa påringning landade direkt i upptaget, mitt nummer sannolikt blockerat och vips var alla chanser att få svar på mina funderingar lagda på hyllan.

Även samma vår hamnade ett, för mig och londontaxi-klubben, “nytt” och okänt exemplar hamna på mitt fokus. En vacker dag kommer jag förhoppningsvis kunna bena ut alla spännande förvecklingar nämnda vagn givit det halvår som gått. Men det involverar allt från brevskrivande, mailande och snudd på skallgång men ambitionen att få tag på ägaren.

Men idag nöjer jag mig med att säga ägaren; “Tack K, för att jag fick ställa lite frågor! Synnerligen spännande att få lära sig lite mer om hur det är att ha ett snart 40 år långt engagemang för en vagn”.

 

 

Den långsträckta följetongen mellan Herr P, Motormännen, KAK och Svenska Volkswagen.

Jag får erkänna, jag har ingen som helst aning om hur det kom sig att den blå plastmappen med ett antal omsorgsfullt stencilerade papper hamnat i mitt arkiv. Skulle jag rekapitulera och chansa på i vilket av alla tidningspartier det kom med så skulle min slant sättas på ett parti Vi Bilägare från en herr Charles i Skillingaryd.

Nåväl, jag rensade en smula i högen av udda saker som liksom inte passar in i samlingen och där var den.  Det ska tillstås, det var nära att hela härligheten landade i återvinningen – mappen i brännbart och pappren i tidningsreturen.

Men nyfikenhet fick mig att slänga ett getöga och lite förstrött bläddrade jag mellan sidorna. Just saker som omfattar tidningarna Motor och Vi Bilägare är alltid av intresse, Därtill om Motormännen och KAK slängs med på ett hörn. Ja då har vi en mix som i alla fall triggar mitt intresse.

Ganska snart broderades historien om Herr P som köpt en ny bil av den nya modellen Volkswagen Passat Variant anno 1975. Redan ganska snart lär det ha stött på mankemang, ty i ett av dokumenten in brevväxlingen mellan Herr P och Svenska Volkswagen så refereras till en fråga sänd till kvällstidningen Expressens Rådbyrå den 26 juli 1976.

Sedan följer en lång och för bilägaren tröstlös och säkert frustrerande kamp mot den stora importören. Brevväxlingen kommer att pågå i tre år till och då 1979 är det ännu ett brev till Allmänna reklamationsnämnden som står som mottagare.

Att döma av övrig skriftväxling så tycks bilägaren sökt stöd hos såväl Motormännen som KAK’s tekniska och juridiska expertis. Av övrigt material och i viss mån skriftväxling att döma verkar det inte som om Herr P känt att ha fått det gehör han hoppats på. Kanske i någon form av att söka eget stöd så finns här ett antal andra pressklipp kopplade till verkstädernas dåliga jobb, Motormännens egna tillkortakommanden och allmänt sådant som kanske gett stöd till uppfattningen om att det fanns en större agenda mot att herr P skulle få rätt. Tråkigt för honom alldeles säkert, jag kan inte annat än känna medlidande för dennes kamp och ambition att få rätt. Än tråkigare är väl såhär med möjligheten att kunna skåda i backspegeln. att han inte accepterade det initiala budet att få köpet hävt.

Intressant är också att ta med sig ifrån klippsamlingen bilden av Riksförbundet Motormännen vars renommé verkligen tycks ha fått en törn. Inte kopplat till Herr P och deras ställningstaganden i det fallet utan de inre stridigheter som verkat prägla 1970-talets senare hälft. Där förbundsordförande lägger publiceringsförbud på en medlemsundersökning kopplad till nybilskvalitén 1977, där en enskild journalist hoppar av på grund av påtryckningar från en tillbehörstillverkare vars produkt fått kritik och en landshövding som verkar varit i beroendeställning gentemot branschen i övrigt.

Om sensmoralen ska vara någon så må den vara att det är inte alltid enkelt att hamna i konflikt om något man köpt. Där och då, för snart 50 år sedan så satte man sitt hopp till offentliga instanser, idag skulle nog att väcka opinion i sociala media vara vägen mången valt. Och tänk, vem dokumenterar idag alla Twitter-fejder och Facebook-battles som som utspelar sig idag för att kunna beskådas om 50 år?