Att det finns en smärtgräns för det mesta är väl allmänt känt. Att gränsen är möjligt en smula elastisk ska tillstås dock. Jag menar, vore det 25 grader kallt så skulle det vara lättare att acceptera kostnaden för att ta sig till jobbet med bil. Men nu, med kvicksilvret runt 0:an och 7-8 minuters cykling på snöfria gator… Ja då är den i mitt fall definitivt passerad.

Smärtgränsen jag pratar om är förstås om det är värt att offra 23,32 litern för diesel för att ta sig till jobbet. Kontra, som i mitt fall, ta den sedan 1990-talet slutbetalda cykeln och på kuppen bränna några överskottskalorier upplagrade just för framtida kroppsövningar.

Nu tror ju inte jag att soppapriset kommer falla inom överskådlig tid. Eller rättare sagt råoljepriset lär vara fastnaglat över 100-dollars strecket. Möjligen kan statens skatter falla en smula speciellt ett valår som detta. Kanske rent av troligare eftersom en skattesänkning på bränsle kanske är lättare att smälta än exempelvis att gå med i Nato. Och då kan det vara mer lättsmält att bjussa på skatteintäkter istället för att surra sig vid masten för en förändring av vår säkerhetspolitiska doktrin sedan anno dazumal.

Ja 2022 lär visa prov på mången utmaning!