80-tals flugan – Restaurangbroarna över motorvägarna

Här för leden hittade jag en liten pamflett om byggnationen av A6;ans restaurang i Jönköping. Att A6:ans restaurang funnits med i mitt medvetande kommer sig av att nära på alla av mina kontinentenresor med bil involverar att passera under denna antingen på ut- eller hemresan.

En nyfiken google-sökning över restaurangbroar ger två träffar i landet kopplat till Wikipedia. Dels en en i Gävle – Gävlebro och Nyköpings Nyköpingsbro. Fritt ur minnet vill jag även nämna  Hiltons Hotellanläggning vid slussen i Stockholm som borde kunna kvala in i samma kategori, även om det inte handlar om just vägrestauranger i direkt bemärkelse.

Intressant nog har samtliga av dessa det gemensamt att att de byggdes under 1980-talets senare hälft. Merparten, alltså A6;an i Jönköping, Nyköpingsbro och Gävlebro invigdes 1987. Medan Hilton eller Scandic Slussen som det initialt hette dröjde fram till 1989. Stilen säljs vara inspirerad av hur rastplatser anlades i Västtyskland. Udda nog kan jag inte dra mig till minnes att jag särdeles ofta sett denna typ fullt så ofta ens i Tyskland. Minnet säger mig att den senaste jag besökte var någonstans i Nederländerna eller möjligen Belgien.

 

 

2023 – jubileumsåret?

Att det alltid finns någon jubileum att hänga upp tillvaron på det är allmängods i skrivställarvärvet.

Infaller idétorka, ja då kan en titt i arkivet ge uppslag till något att skriva hem om för att låna fraseringar från Cornelis brev från kolonin.

2023 är inget undantag på något sett.
-För tidningssamlaren är det 80 år sedan Motormännens tidning Motor kommer på pränt första gången. (Januari 1943). Innan dess fick medlemmarna Svensk Motor Tidning. SMT var Kungliga Automobilklubbens tidskrift och förvecklingarna Motor/SMT finns det mer att språka om.
-I november är det 60 år sedan tidningen Vi Bilägare utkommer i sin nuvarande funktion och form. Tidningen slår sig gärna för bröstet och säger att den grundades 1930 och ja det är sant så till vida att det var en annan tidning som lystrade till namnet Bilekonomi.
-Följaktligen så kan man även celebrera dess frånfälle i december. Båda skrifterna kom att slås samman under hösten 1963 till stor förtret för BilEkonomi’s redaktion.Vi Bilägare var en medlemspamflett där Bilägarnas inköpsförening i Stockholm hade huvudmannaskap.
-40 år har gått sedan man utropade det Nordiska trafiksäkerhetsåret 1983. Får erkänna, att detta varit något som ens hänt hade jag inget solklart minne av. Men för den som gillar att älta gammalt och känt så kan jag tipsa om att klistermärken som proklamerat just detta stundom dyker upp på tradera för en spottstyver.

Lägger man sedan till vilka bilmodeller som firar jubileum ja så där flödet säkrat. För egen del kan det hända att något av det här ovan möjligen kan speglas längre fram. Men låt säga, det får vi ta är andra uppslag möjligen sinat…

50 år sedan beslutet om avgasrening på bilar i Sverige infördes

Att Sverige nog kunnat uppfattats som ett litet kavat land långt upp i nord det tror jag kan vara allmänt känt.

Den första december 1972 fastställdes SFS1972:596. Ja det må låta som ännu en i raden av författningar. Men tro mig, den kom att prägla mycket av fordonsflottans utformning i Sverige under lång tid framöver.

Jag talar givetvis om Bilavgaskungörelsen som slår fast att lilla landet i nord i praktiken inför samma regelverk från 1976 som Förenta staterna gör från 1973 års modeller. Vill man gotta ned sig i den exakta ordalydelsen med mer sentida referenser så säger

§4 Anordning som avses i 2 § första stycket 1 b skall anses vara godtagbar,

1. i fråga om personbil som vid registrerings- eller typbesiktning betecknats som 1976 t. o. m. 1988 års modell samt lastbil och buss som vid sådan besiktning betecknats som 1976 eller senare års modell, om motorn vid prov i huvudsaklig överensstämmelse med det förfarande, som fastställts av vederbörande federala myndighet i Amerikas Förenta Stater för prov med lätta motorfordon av 1973 års modell, avger avgaser som, räknat för kilometer, innehåller högst 24,2 gram koloxid, högst 2,1 gram kolväten uppmätta som metan och högst 1,9 gram kväveoxider uppmätta som kvävedioxid, och om anordningen uppfyller hållbarhetskrav som i huvudsak överensstämmer med de krav som fastställts av vederbörande federala myndighet i Amerikas Förenta Stater i fråga om lätta motorfordon av 1973 års modell,
2. i fråga om bil som vid registrerings- eller typbesiktning betecknats som 1971, 1972, 1973, 1974 eller 1975 års modell, om motorn vid prov i huvudsaklig överensstämmelse med det förfarande, som fastställts av Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa för sådana prov, avger avgaser som, räknat för kilometer, innehåller högst 45 gram koloxid och högst 2,2 gram kolväten uppmätta som hexan,
3. i fråga om bil som vid registrerings- eller typbesiktning betecknats som 1970 eller tidigare års modell, om motorn vid tomgång avger avgaser, vilkas halt av koloxid ej överstiger 4,5 volymprocent eller, om driftstörningar hos motorn förekommer vid detta värde, det lägsta 4,5 volymprocent överstigande värde vid vilket sådana störningar ej förekommer. Förordning (1985:1117).

Intressant nog specificeras inte hur man ska nå detta, bara att det handlar om lägre utsläpp i körcykeln.
Att denna regelförändring aktivt kom att göra så våra nationella generalagenter stundom slet sitt hår för att klara att nå kraven står klart. att leda tillbaka en del av avgaserna i motorn för en andra förbränning var en teknik oftast kallad för EGR, andra försök bestod av att leda in frisk luft i avgaserna för att ett få till en efterförbränning och därmed minska koncentrationen (Pulsair och VW Sekundärluftpump exempelvis).

Andra importörer knöt näven i fickan och lät ibland sin frustration spilla igenom på andra sett. Här hämnat ur reperationshandboken till en VAZ/Lada utgiven av ett mindre svenskt förlag i Lyrestad. allt med behjälpligt stöd av den sovjetiske generalagenten

Det kan ju vid första anlick inte vara någon större sak, en lättare skärpning. Men betänk att denna lilla regeländring fick till följd att många spännande bilmodeller aldrig lyckades klara nålsögat. Än mindre att lågvolym-märken klarade av att få fram motorer som klarade kraven på bred front. Det skulle dröja långt in efter att vi gått med i EU som regelverket jämkades ihop och gjorde att om en bil godkänts i annat medlemsland så var de fullt tillåten även här.

Jag skulle nog även sträcka mig så pass långt att säga att hade Sverige inte valt avgaskravs-spåret ja då hade den mystifika ”air” som idag omger tilläggskod F97B ”Infört tillfritt / Flyttgods” aldrig uppkommit. Den som vill förkovra sig mer i detta rekommenderas en djupdykning i TSVFS 1985:55…

Men låt oss hoppa över egenheter så som Löntagarfonder och Proms som kom att vara på tapeten på senare delen av 1970-talet.

Lördag – motorlucka upp!

 

Gathörnet där jag växte upp. här någon gång runt 1991

1982 flyttade jag och min familj in i en nybyggd villa i ett lika nyanlagt villakvarter i N. Turligt nog var inte alla villor från samma byggherre, så den där ultra-konformistiska uppsynen infann sig inte helt.

Säkert var det för att grupperingen av familjer befann sig i samma socioekonomiska stadie i livet. Barn, lagom mycket pengar till att tro på att köpa villa. Vi bör ju komma ihåg att detta var innan just avregleringen av lånemarknader och ränteavdraget var närmare eller rent av 100 %.

Av lätt naturliga skäl var vagnparken även den väldigt mainstream, farsan hade en ganska snart en dimgrön Volvo 244 i anno 1979, grannen Björn en röd 244, troligen från 1982 eller möjligen 1983. Royne, till yrket militär kom till kvarteret med en 142 anno 1974 i härligt brandröd som efter en tid byttes mot en ljusblå 244 GL från ’82. Lindströms åkte 245 en vit från 1981. Den möjligt udda jokern i leken var arbetsförmedlaren Ingvar, där vagnparken bestod av många vagnar med allt mellan Ford Granador och slutligen, då mot 1980-talets slut en Fiat Regatta. Eller ja, jag glömmer ju Yngve med sin Subaru Leone Stationsvagn… men Subaru-mannen var kanske undantaget i grannskapet. Noterbart är att vagnar från SAAB lös med sin frånvaro till fullo.

Om det är något jag minns, och i viss mån saknar från tiden där och då är fädernas ständiga bilskruvande. Ja det blev till och med ett sånt allmänt noterat skeende att uttrycket ”lördag – motorlucka upp” myntades. Just denna plantskola gav bilden av att skruva bil det var någon man skulle och kunde. Det är inte utan att jag kan sakna att grannarna inte var sena att komma med mer eller mindre goda råd om allsköns moment. Otaliga var förgasarrenoveringarna, tändinställningar, oljebyten och en och annan kamrem.

Ärlige Leffes bilvandel

Inte mycket tycks ha ändrats sedan Åke Borglund gjorde ett av sina tidiga inhopp som skribent i Teknikens Värld. Uppdraget lär ha varit att göra ett rep om de dubiösa bilhandlare som fanns runtom i Stockholm. Företrädesvis lokaliserade i någon fastighet som väntade att klappas i backen för att bereda framtidens stadsbyggnad. En slagning i arkivet ger vid hand att vi talar om våren 1976 – alltsammans står att ta del av på mittuppslaget i nummer fem nämnda år.

I dagarna kände jag behovet av att frekventera just ett sådant etablissemang. Denna gång i Eskilstuna. Nu vill jag gärna påpeka att det inte är ett unikt fenomen bundet till bara den staden. Utan finns i var och annan köping där industriområden inte längre enkom lyckas attrahera andra industrier i takt med omdaningen av näringslivet. Det som blir lite signifikant just där är att det blivit ett större kluster med liknande nasare av liknande skrot och korn.

Möjligen åter till redaktionssekreterare Borglunds reflektioner. Ty även för 46 år sedan så bildade denna lågprestige-handel ett eget ekosystem. Med lika mindre nogräknade verkstäder, rekonditionerings-etablissemang även om de då kallades biltvättar och en reservdelshanteringen som påminde om lånehantering mellan olika objekt och donatorer i vagnparken. Idag kanske vi skulle kallat det värdeoptimering.

Otryckbart i dag vore troligen Åkes personbeskrivningar av de handlare han mötte. Dels för att mången av dessa affärsföreståndare inte råkar vara född i landet. Men även för att detta ekosystem med lågprestige-fokus även utgör en del i ett annat Sverige än det som medelsvensson möter i finbils-handeln.

Frågan som nog var utgångspunkten för artikeln för 46 år sedan var om verksamheten hade något existensberättigande. Svaret skribenten kom fram till var att ja, det var en viktig del i att demokratisera och tillgängliggöra bilen för den bredare massan. Var och en har ett fritt val om man nu vill göra affär, men  visst ekonomi och annat kanske styr dithän.

I mitt fall hade jag ju valet att inte göra affär. Sånär som på att objektet i fråga, en lågmilad sen Skoda Felicia, fanns ju bara just där.  Turligt nog var bilen i frågande inte fullt lika attraktiv i verkligheten som på de tveksamma bilderna på nätet. Utsikten att göda detta ekosystem med en skattad månadslön kändes tveksamt. Så då var beslutet lätt –  Vänd och åk hem.

Men inte utan att jag sänder en liten tanke av tacksamhet till omständigheterna som fick mig att möta det andra bil-Sverige. Hur osminkat och oattraktivt det än må vara. För att inte nämna, känna en viss gemenskap med denne gigant bland tidningsmakarna.

å så va ju det här med Mujaheddin…

När jag växte upp på 1980-talet så var den sovjetiska ockupationen av Afghanistan i ropet självfallet även Mujaheddin-rörelsens motstånd. Jag anar att dagens ungdomar kanske skulle se ut som frågetecken om de fick frågan om vad det var.

När man som jag gräver i tidningsarkivet så slås man ofta av hur många tämligen tidsbundna företeelser och termer som man refererar till. En och annan av dessa avslöjanden har bevisligen etsats in i det kollektiva medvetandet. Exempel finns i form av
– Alfa Sud’s rostbenägenhet, någon känna avslöjar att bilen rent av kan bli Cab efter en tid.
– Skoda 105/120’s vältbenägenhet, något som jag tror inte hänt i trafik efter ombyggnationen.
– Saab’s milt sagt enkelt forcerade startspärr i form av växelspakslåset.

Axplocket är sammanställt fritt ur minnet men under hösten hoppas jag kunna göra en lite större sammanställning av sanningar som var allmängods i teknikpressen under 1900-talets andra hälft.