När allt kommer tillbaka till bristen på naturliga björnbärssnår?!

Allt beror ju på avsaknaden av naturliga björnbärssnår här i landet!?

Nu frågar sig väl väl av ordning – vilken brist? Ja vi kommer tillbaka till det strax. Som frekvent konsument av brittisk motorjournalistisk så har insikten vuxit fram. Alla spännande och spektakulära historier verkar innefatta ett objekt i ett ogenomträngligt hav av oändligt snårig björnbär.

Ty i var och var annat reportage så återfinns de mest spännande av objekt i dessa av taggar beskyddade parkeringsplatser. En enkel bildsökning på nätet skvallrar om allt från burgna vagnar med djurkningande härkomst. Till vikingars ättlingar, speciellt dem i fyrhjulsdrivet derivat. Därtill allt annat som nån gång verkar ha rullat för egen kraft på det brittiska vägnätet.

Men vad hittar vi väl här på våra breddgrader. En Folkabuss på torvmosse? Det är inte utan att man önskar att panelen i Våra Klassiker skulle få lägga pannorna i djupa veck över vilken den bästa av jordmån må vara för svenska fordonsfynd….

Det ska ju tilläggas att jag försökt på eget hand. I trädgården i anslutning till vår lägenhet så finns en riktigt vresig Björnbärsbuske. Trots att jag spanat de senaste 15 åren vi bott här. Men inte, här har inget kul bil bil, eller annat fordon uppenbarat sig här.

I tider av tvivel – sök rötterna, sägs det

Det får erkännas. Det är prövande tider såväl i stort som smått. Jag ska inte sparka in några redan uppslagna dörrar. Men en herre på andra sidan Atlanten gör det mesta för att skaka om världsordningen på det stora plantet. I det mindre, nöjer jag mig att säga att det är ohälsa och mer realt prövande för oss.

Möjligen som en not till mig själv, jag läser ofta mina äldre inlägg för reflektion och nostalgi, jo leksakskontot är välfyllt. Det är ambitionen det fallerar på. Möjligen även utbudet, ty för om något, så är marknaden svårgreppad. Det är facebook marketplace. Där svarsfrekvensen är lika oförutsägbar som åsknedslag. Det är Blocket, där säljfrekvensen och utfallet möjligen är lika svårgreppat. Men i det fallet mer beroende på att allt attraktivt säljs direkt. Det som blir kvar är det som köpts på spekulation och förhoppning av att trippla priset. Nu senast en Londontaxi som gick på Facebook markets för strax under 30 och där nu någon nyetablerad försöker kräma ut 100.

Sedan har vi ju alla auktionssajter som försöker fresta med låga utrop men hiskeliga reservationspris. Nu senast en Panther Kallista som jag var med och bjöd på en bit bortom komfortzonen, men där jag vet att vi ändå inte nådde reservationspriset, som jag tror var det dubbla mot vad slutbudet låg på.

Nej då är det väl bättre att gapa efter sånt som jag i alla fall förstår och har suktat efter historiskt. Så Tyskt – ja, gärna lagom gammalt och inte allt för tekniskt. Eller Svenskt – nu börjar ju stofilen i mig tycka att även sånt ska vara lastgammalt. Eller hur ser man på 32 år som minimigräns?

Om det blir något – tveksamt. Om kontakt tagits -Ja. Har någon respondereat – inte ett ljud. Men det är väl det som är svårt när man kontaktar någon ovetandes själ om något som står någonstans. Möjligen även något som inte direkt rullar till vardags.

När privatimporten var en folksport

Om nu 25 år sedan får antas vara ett mannaminne. det finns de som vill hävda det i alla fall. Ja då var det inte i det här mannaminnet det begav sig. Men strax efter vårt senkomna medlemskap i EG som rakt omdanades till EU vällde det in bilar i landet. Det skrevs spaltkilometrar i varje motortidning av rang. Det var tips och trix och allt vad man nu skulle ha koll på. Magkänslan är att det sålde lösnummer men även hade en viss folkbiladande karaktär.

Om nu privatimporten i slutet av 1980 och tidigt 1990-tal tidigare mest varit en företeelse för utlandsposterade svenskar på väg hem. Ja det var ju dessa som hade det vidaste nålsögat att ta sig igenom. Så innebar avreglering i form av slopande av särregler för nybilar om de uppfyllde regelverket för EU’s helbilsgodkännande.

Det i kombination med en inte helt oäven privatekonomi och utsikten att kanske skaffa en årsgammal bil till fördelaktigt pris, köra den något år här hemma och sälja till högt begagnatpris. Ja det var i alla fall det som tidiga anammare hävdade att det gjort. Och vem ville inte få bräcka grannen med en topputrustad stortysk? Hur det blev i verkligheten kom det även att skrivas spaltkilometrar om.

Lättlurade svenskar som inte direkt detaljstuderade om stämplarna i serviceboken verkade rimliga. Eller som någon skrev, -det är inte troligt att ratten och pedalgummin blir fullt så slitna på blott xxxxx km körsträcka. När väl marknaden kom till det läget att det var dags att casha in ja då var det inte fullt lika lätt att kränga den där importbilen. Avsaknaden utan stolsvärme eller rent av kontinentalvärmepaket som inte mäktade med att värma kupén vid -20 C kunde ju vara en stor plump i protokollet. För att inte tala om att vid det här laget var man inte den enda som fått den briljanta idéen att shoppa bil från utlandet. Ty även de som ville skaffa ny bil hade fått insikt om att det fanns besparingsmöjligheter i att ha en lång weekend i mellersta Tyskland. Å skulle utbudet av bilar inte falla på läppen. Ja då fanns väl möjligheten att bystta bilen full med fulöl på vägen hem.

I andra fall insåg man att man råkat köpa en citron och försökte göra försäkringsanspråk för om möjligt få ersättning. Man kan väl säga att det var en och annan som fick sina fiskar varma och rent av fick skaka galler för sina kreativa försök som resulterade i försäkringsbedrägerier.

Året 1997 så gjordes i alla fall en stor insats för att avmystifiera processen att åka utomlands för att köpa sin nästa bil. Bröderna Lindströms förlag och skribenten Roland Niklasson, som skrivit för bland annat Teknikens Värld gjorde slag i saken och satte processen mellan pärmar, eller ja i alla fall Kartonnage. Låt mig presentera publikationen med den imposanta titeln ”Stora Bilimporthandboken – AutoGuide ”complete European Car Price Guide”. Nja det är inte direkt så det rullar av tungan direkt. Om det blev några fler utgåvor – svårt att svara på. Jag hittar inget om denna i Kungliga Bibliotekets rullor. Om någon möjligen känner till något, eller om skribenten själv kanske får ett ping när jag nu nämnt ditt namn. Hör gärna av dig 0702170017 @ majks.se

 

Förbluffande träffande analys – åtta år av klarsynthet?

Redan för snudd på dagen 8 år sedan. Ja eller 7 år och 11 månader och lite växel, om nu nogräknat det ska vara.  Formerade jag tanken om drivkraften bakom mitt trånande efter bilar. I inlägget https://www.niskakoski.net/2017/03/29/bilinkop-ar-det-kopet-eller-planeringen-som-driver/ så summerade jag väldigt sansat något fascinerande.

Insikten som redan då stod tämligen klar, var att det oftast räcker att få göra grundforskningen. Med grundforskning i det här fallet handlade det om att belägga typfel. Läsa in sig på modellen. Räkna och planera för att fixa eventuella egenheter. Men framför allt skriva inköpslistor hos olika leverantörers webbshoppar och summera.

Att det räcker väldigt långt med att torrsimma

Redan för några veckor sedan fastnade en vagn på min radar. https://www.niskakoski.net/2025/02/09/i-lappkastens-tidevarv/ Så här i efterhand kan jag väl inse att det var ett typiskt exempel. En bil av kul modell men inte helt rätt för en snart 50 åring. Lite för dyr för att kunna skrivas av om något gick fel. Lite för tekniskt utmanad för att inte vara en potentiell härdsmälta.

Men även de andra faktorerna i form av en säljare vars svar lämnar lite för mycket i tolkningen. Dessutom fanns alla faktorer av tvivel. hur kom det sig att bilen bara ställdes för 3 år sedan. Går det ens att komma in i bilen när den är strömlös? Om man inte får starta, hur ska man då veta om den funkar?

Ja frågetecknen var många. Funderingarna på hur man jobbar sig runt olika hinder, minst lika utmanande. Här får väl erkännas att det gått så långt att jag pratat med tekniker på auktoriserad verkstad. Vidtalat Kranbilsfirma för offert(!) på att lyfta loss bilen från uppfarten den står på, Sedan ska inte heller glömmas. Tagit fram fabriksinfon om utrusningslistan över storlek på bromsar. klädsel och tillval från fabrik.

Sista hindret – hur låser man upp en stöldlåst VAG-produkt?

Att listan kan göras lång över all tankemässig vedermöda som lagt ned känns onödigt. Ty igår föll sista biten på plats i mitt projektpussel. Och en gameplan för hur man ska kunna spänningssätta bilen som stått med tomt batteri i 3 år löstes ut. Föga trodde jag väl själv att det skulle få luften att gå ur ballongen, eller luftslottet jag byggt för mitt inre.

Men idag kan jag med gott samvete säga, jag är klar, jag behöver inte lägga 4-5 månadslöner på att bevisa att det är görbart. För jag är redan klar och har lagt det bakom mig.

 

 

2024 – ännu ett bilår att lägga till handlingarna

Ja då närmar sig nyårsstrecket med stormsteg och den traditionsbundna numera obligatoriska summeringen av året som gått står för dörren.

Möjligen får jag konstatera att det inte alls blev som jag trodde. Långt framskridna planer på att förvärva en vagn som funnits på min radar i mer än 10 år föll på målsnöret. För att man ska förstå lite mer om orsaken bakom att det blev just så. Så behöver jag rekapitulera lite från min vardag.

2020 blev jag sjukskriven för utbrändhet. Det har varit en långdragen process att komma tillbaka till fullo till hundra procent i tjänst. Lagom som det var dags att just lämna deltidssjukskrivningen fick jag ett kort återfall. Eller i liknelser kopplat till bilen, alla varnningslampor lös men jag lyckades köra in till kanten och starta om. Just i samma veva skulle förvärvet bli av, men jag fick snabbt skrinlägga det hela.

Såhär med facit i hand var det möjligen tur i oturen. Föga anade jag att en nära släktning skulle gå ur tiden och efterlämna en annan vagn som nu istället får räknas som samlarbil.

Men åter till historieskrivningen. Släktingen efterlämnade även en trött och fläckvis rostig Volvo 245. Ja ni vet exakt hur en matt en röd 245 från 1980-talet bara kan vara. Just sån var ”Släng-förtifemman”. En del skruvande senare och vips var det bil även av denna. I praktiken den första och hillills enda bil jag sålt på tradera.

Den andra bilen, också det en röd Volvo var allt annat än matt. Nej den var mer av kalibern att det verkligen sken om den, speciellt med lite daggdroppar för det extra djupet i den otvättade lacken. Att det nog var bättre att spara på 940n stod ganska snart klart. Förhopningsvis får jag köra den lite mer nästa sommar nu när Entusiastförsäkringen är klar och skattefriheten är ett faktum.

Som om det nu inte skulle räcka med en lågmilad 940 i välvårdat skick så föll frestelsen på en Harley Davidson 883 från 1990, Nu har jag dessbättre eller värre hur man nu väljer att se på det hela, inget körkort för härligheten. Men mitt intresse är nog mer akademiskt än att få köra eländet. Jag är nog lite för bekväm för att vibrera runt i tillvaron på en HD, så jag får vika min tid på att återuppväcka härligheten efter 20 års stillestånd istället.

Ja det var väl vad som faktiskt passerat mitt garage under 2024. Och den där som det inte blev av med i våras, ja vem vet, har jag tur får jag nya chanser någon annan gång i tillvaron. Platsmässigt gråter jag inte direkt. Men som bilgalning så finns det givet ett visst sting av att inte fått äga just en #€%&/( 🙂

 

Att få arkivera färdigt…?!

Den gode skriftställaren Kjell-Albin Abrahamsson präntade ned en bok i den senare delen av utgivningen. ja kanske rent av den sista han hann med. Titeln verket bar var, ”Låt mig få städa klart”. Jag tror inte att vi har så många likheter utöver tanken på att få bli klar med sitt värv. Kjell Albin brann för att få avslöja kommunismens illgärningar. Jag brinner mer för att få katalogisera Motorisering av nationen Sverige. Ja sett på så sätt kanske även det ett illdåd om man fråga en och annan.

Att jag nått en viss volym i arkvibildningen säger siffran 13 300. ”Nuffran” berättar hur många omslag jag scannat in och lagt i kronologisk ordning efter titel, årtal och nummer. Det är en och annan pappersbit inser även jag.

Nu växer inte volymerna på samma vis som förr om åren. Naturligt är det, då ”kolonnerna” i samlingen såsom Teknikens värld, Vi Bilägare och Motor i någon mån får anses kompletta om än med fåtalet gluggar.

Jo det finns såna än i dag, sist jag kollade var det nog ett 60-tal nummer av tidningen Motor som saknades, men det är på ett bestånd av typ 2300 nummer, Samma sak så är det glest bland Teknikens Värld från 2020-talet. Snabbt höftat så är det säkert ett 40-tal nummer jag borde lägga manken till att samla in för att få det komplett.

Nej nu råder fokus på att bredda med fler titlar. Vad sägs om Motor-Life där det är lätt att få en komplett utgivning med ett nummer! Det fyller ju inte på räknesnurran på omslag med vidare värst. Men samtidigt så ger det ju ännu en komplett titel att lägga till handlingarna. Frågan är väl vad som är värt mest? Eller rättare sagt – vad borde rankas högre?

Att det nu handlar om nyanser och att lappa i gluggarna är lätt att komma fram till. Och det roliga i att bygga nya sammanställningar. Sommaren projekt var exempelvis bilkataloger har blivit ett nytt nöje. I hyllorna finns de titlar som givits ut sedan 1960-talet med årgångssammanställningar över bilutbudet. Det blev tydligen närmare 180 stycken som finns i samlingen. Insikten om att jag även borde samla in alla 130 numren av Bilfakta från Jan Ullén och Autograph är ju en ny smärtsam insikt att beta av under vintern…. Men allt som kan läggas i kronologisk ordning föder i viss mån någon form av sinnesfrid. Ja hittills har jag nog lyckats lägga vantarna på något trettiotal.

När jag härom veckan fick frågan vad jag är för typ av katalogiserade arkivarie så kom jag direkt att tänka på bilden nedan som exempel. För har man väl kommit till insikt om att boken ”Allt om bilen” gavs ut i två upplagor och två tryckningar ja då får man minsann skaffa alla fyra, första utgåvans två tryckningar 1976:1 och 1976:2 samt andra utgåvan  med tryckår 1979 respektive 1980. Sen bör man ju ha originalet på engelska som referens 🙂

Så var det det här med att hålla sig till planen….?!

Bakom kulissen här på bloggen finns det ett och annat inlägg som inte riktigt nått hela vägen fram till publicering. Vän av ordning skulle säkert säga att det finns ett och annat publicerat dito som inte eller borde.

Ordklyverierna är många. Med rätta, ett och annat som finns här, har med facit i hand möjligen rätt. Det finns ett och annat lågvattenmärke det ska erkännas. Men samtidigt, de finns här för att jag själv ska få möjligheten att långt senare fundera kring hur jag resonerade där och då. Ibland kanske vi tänker lite gelet, lite till mans. Eller kvinns om man nu ska vara sådan.

Nåväl, en radda inlägg har i alla fall fastnat. Många av dem verkar ha samma röda tråd. Nämligen en uppmaning till mig själv att hålla mig till planen. Exakt vad planen må vara har varierat. Ibland har det varit att skaffa en bil med de livsviktiga A:na- ABS, AC, Airbag och möjligen Automat. Stundom att skaffa alla varianter på Audi 100 typ 44. Ofta, just att verkligen göra slag i saken och skaffa en London Taxi. Någon annan gång, att söka revansch för mina dåliga affärer med bilar av märket Rover. Ja, som läsare anar du att trådens färg inte alltid är röd. Stundom är det osäkert på om det ens finns tråd.

När jag i afton satte mig för att plita ned lite uppdateringar så insåg jag att det just höll på att bli ett sånt inlägg. Något som skulle mana på mig att hålla mig till den smala vägen. Låta planen ha sin gång. I samma ögonblick kom insikten att det inte fanns någon plan. Eller rättare sagt. Planen som jag har och jobbar efter är i en helt annan linje än allt jag kämpat med hittills.

Exakt vad det kommer bli får jag kanske anledning att återkomma till. Helt klart är dock att det inte blev någon ”sommarplåga 2024” som tog upp min semester.

När en elcykel kostar mer än bruksbilen?!

Jag får tillstå – priset för att vara god medmänniska och välja bort bruksbilen till förmån för en elcykel verkar aningen skev. Inte för att att insatserna i form av att få någon att sammanfoga lite smått och gott i Varberg ska förringas. Men seriöst, 45000 för en cykel med elektrisk hjälpmotor?! Inte ens en moped av idag står i såna belopp, men väl då är dem väl sammansatta i sydligare delar av EU.

Och det här med superkraft, jag säger bara att det finns mången Saab 9-5 liggandes i villaträdgårdarna och där kan man tala om superkrafter till bråkdelar av priset av en cykel….

The buffert Zone – ett minne blott

Att garaget är något av ett ständigt sorgebarn, är ingen ny insikt. Vare sig för mig som spekulerande ordmästrare här på bloggen. Ej heller för dig som är frekvent och förslagsvis minnesgod läsare av den samma.

I brist på åkdon att lämpligt härbärgera i garaget så verkar det automatiskt återgå till en typ av Buffertzon, en överfyllnadsyta, eller helt enkelt en mellanlagring för allt sånt som är påväg just mot andra såna platser där det lämpligast ska husera.

I helgen var det så dags att börja stämma i bäcken. Eller kanske mer att evaluera sakerna som ni råkade finnas i garaget och framför allt besluta deras vidare öden.

Systematiskt fick den gamla avpolleterade platt-tvn av generation ä, eller rent av mycket ä och en handfull minst lika omoderna bildskärmar av formatet 4:3 respass. Likaledes en kader av allmän elektronik med ursprung all sån där krafs som ens internetleverantör behagar ”hyra ut” för att när den är obsolet överlåta på kunden. Ja allt för att slippa sitt återvinningsansvar kan man ana.

En samling gamla tomma sprejburkar, någon cykel, eller kanske blir det slutligen kanske två, lite beroende på dagsform. Eller mer korrekt, beroende på om det går att få ihop navet. En Grammofon som vid mottagandet av donationen var fräsch. Dock inte längre sedan ett fall från en meters höjd gett en helt ny estetisk uppsyn…. Men även en kavalkad av biltidningar, ja tekniskt sett dubbletter om man nu ska vara korrekt. Ja listan blir bara längre ju mer man funderar. Så det mina vänner – det är så det blir när det finns en buffertzon där överflödet kan få husera – i väntan på att det ska bli något annat kul i garaget…..

Lite som att ägna sig åt Kremlologi

Eller rättare sagt, vad ska man tolka in in i att ens namn saknas på kontorsdörren?

Under kalla kriget var det lite av en sport att försöka tolka ut skeenden i korridorerna på högsta Sovjets verksamhet i Kreml. Kännare gjorde gärna gällande att man kunde utläsa sakernas natur via att titta på vilka dörrar som möjligen var öppna och/eller stängda samtidigt. Läran gavs med tiden epitetet Kremlologi.

I mitt dagliga värv kopplat till it-grenen av Regionens verksamhet här i länet så har jag haft min hemvist i typ fyra månader. Lokalmässigt samhuseras jag med tjugotalet andra tekniker i en flygel. Vid ingången till nämnda uthuggning i tillvaron finns ett anslag med namnen på dem som förväntats boa in sig i nämnda lokal. I och med att hela havet stormar rent organisatoriskt så har det funnits en viss fluktuation i rummet. Över tid ändras anslaget för att spegla konstellationen på andra sidan dörren. Döm om min förvåning när nu det tredje reviderade anslaget kommit på plats och alltjämt mitt namn saknas! Noterbart är att min nya kollega som började idag redan varit skyltad i alla fall i ett par veckor.

Vore jag aningen mer lättstött skulle jag möjligen ta det som en skymf. Vore jag smart kunde jag likaledes tolka det som om att min närvaro inte förväntades. Även skulle man kunna tro att min närvaro är så pass kritisk att den inte ens bör störas av besökare eller rent av hålla mig undan illasinnade utsocknes med ruskig agenda. Men som den Kremlolog på hobbybasis jag tycker jag mig kunna vara så tolkar jag det mer som att jag inte kommer få bli allt för långrandig i lokalen. Frågan jag ställer mig nu är om det är en undermedveten push att ta steget bort från verksamheten. Eller om verksamheten möjligen tror att mina arbetsinsatser gör sig bättre annorstädes?