Det är inte första gången jag tvivlat på det goda i att vara medlem i M Sverige (fd Motormännen). Jag tror det blivit minst ett par tre inlägg där jag vädrat min tvivel såhär om hösten.
Nu har jag till slut fattat beslutet. Det är inte värt att betala 650 kr för att få medlemstidningen sex gånger om året. Bensinrabatten är visserligen god. Men kör man inte mer än ett par hundra mil på ett år så är det inte värt det.
Så jag säger; Ett varmt tack (och hej) M Sverige!
Att ”nedskitat papper” börjar bli en utrotningshotad företeelse. Kanske är utmaningarna så pass många. I takt med att räknenissar och hippa byråer må hävda att allt går att paketera så mycket billigare. Allt går ju att leda i bevis när allt ska räknas i kostnad per klick. Ja föga förvånade verkar det där på papper få stryka på foten.
Nu senast kom insikten att kära Riksförbundet M Sverige ändrat utgivningsplanen för ”Motor” till 6 utgåvor för 2023 och 2024. Nu är ju något på pränt påtagligt bättre än allt på internet. Men samtidigt – att få något i näven är så pass mycket mer handfast och beständigt. Tro mig, för jag försöker även katalogisera det där som bara finns i digital form – än så länge med miserabelt resultat.
Tittar man historiskt så var det inte ovanligt under det där som sägs vara välfärdsåren, då från 1950-1970 att klubbtidningarna kom frekvent. Bästa exemplet är nog just Motor där 50 nummer per år var standard fram till 1970. Sedan började kräftgången, 1971-1981 26 nummer, 18 st 1982, 1983 krympte det till 12 och det höll sig fram till 2006 när 10 nummer var standard till 2016 med 9 sedan redan 2017 som höll sig fram till 2022. Och nu enkom 6 st. Och som sagt, sex pappersutgåvor är långt bättre än allt bara på webben. Men håll med – det är något speciellt med ”nedskitat papper”
Om det ska sättas något enskilt ord på detta Covid-präglade 2021 så väljer jag omdaning.
Mycket talar för att det var 2020-talet kommer vara årtiondet där mången sanning kommer att få omprövas.
-Dieselns död och möjliga återuppståndelse i form av växtbaserad syntetisk dito.
-Insikten om att drivmedelspriserna som redan idag är prövande kommer dubbleras innan 2030 står i kalendern.
-Elbilens snabba frammarsch, effektbristen i ledningsnätet till trots.
-Biblioteketsväsendets snabba utgallring av periodika.
-Motorpressbranschens vacklande tro på sin egen affärsmodell och indirekta dödförklaring av print som födkrok.
Indikationerna är många, och då har jag bara sett till mitt intresse för bilen som fenomen.
På det lite mer praktiska planet så har motoråret varit likaledes omdanande, Rikke-Tikke-Tavi kom, sågs och seglade. Lilla Jimmy byttes mot enorma Bhzzzz. Diesel-Doris har snart fått se varenda vrå av Sveriges land i jakten på tidningar att införliva till samlingarna. Att sedan Bhzzzz sedermera övergav min mitt i tjänsten när nivåregleringen packade ihop, ja det jag ju lite kul krydda och oplanerad förändring i tillvaron. Möjligen gav det även vatten på min kvarn att komplexa gamla lyxvagnar är vanskliga livspartners, i alla fall ekonomiskt sett.
Om något ändrats på det praktiska planet så är engagemang ledordet. Att jag har och haft medlemskap i olika klubbar och intressegrupper är ingen nyhet. Dock var 2021 året där det hela blev mer handfast. Dels medlemskapet i DKW-klubben är eftersmaken känns unken och nattstånden. Dels via OK och M Sverige där sjukdomsinsikten mer präglat vattentrampandet och en påbörjad men långsam omdaning.
Om det möjligen är någon organisation där jag tror man alltjämt är i fas med samtiden så skulle det nog vara Mercedes-Benz klubben. Där verkar återväxten och nyrekryteringen vara närvarande. Sedan är väl frågan om det beror på klubbens arbete eller om det mer handlar om Mercedesbilarnas attraktionskraft det är svårt att avgöra på distans.
På tidningssamlandets horisont så har mycket landat i att bygga kontinuitet. Teknikens Värld-spåret här komplett från startåret 1948 till och med 2019, Vi Bilägare komplett sedan nystarten1964 till dags dato. Motor är det lite sämre ställt med, tidningen startade 1943 men min samling är full täckning från 1960 till dags dato. Därtill en massa andra kul titlar där jag lyckats hitta rätt samlingar att införskaffa.
Inte heller via att pliktskyldigt redovisa bilaffärerna som det inte blev något av, ger inte många rader att skriva hem om. Inte heller så pass minnesskapande att jag nu ens kan komma på någon vagn att nämna. Men visst – den lågmilade 607:an var nog säkert en av de sista att finna i landet i vettigt skick. Men som alltid, med vettigt skick och samtidens galna prisutveckling på bilar så kändes det på tok för dyrt att få vara med i den klubben.
Ja på tal om klubbar så kan jag konstatera att inte heller jag känner mig helt såld på att vara medlem i alla klubbar som jag var med i 2021. Så 2022 tackar jag nej till DKW, AHK och troligen Mercedes. AHK och Mercedes ger annars ut väldigt trevliga magasin. Dock känns det inte som jag hittat rätt och boatt in mig. Kvar blir M Sverige, Moderaterna, OK och kanske Företagshistoria. Den sistnämnda tangerar lite arbetet med M Sverige.
Där någonstans tror jag vi summerat 2021. Men givet – uppslagen till ytterligare orerande finnes. Om jag möjligen skulle vilja tillägga något så vore kanske Hyundai Matrix ett uppslag, men den karamellen låter jag nog bero ännu en tid till… sedan är ju alltid Toyota Camry ett uppslag som är ständigt passivt närvarande, även om köpkänslan inte riktigt råkat uppenbara sig – än ska väl tilläggas.
I veckan som gått har jag fått vatten på min kvarn…
Det är mycket möjligt att jag letar tecken som styrker mina funderingar, det ska ju i transparensen tillstås. Men efter att ha haft maildialog dels med en vd för ett förlagshus med en handfull titlar i fordonsbranschen. Dels en redaktör på en etablerad tidskrift med i alla fall 60 utgivningsår under hatten.
I det första fallet så framförde jag min förhoppning om att man borde nyttja en arkivarie som skulle kunna bistå redaktionen med uppslag från arkivet men även underbygga artiklar med referenser till tidigare artiklar dels som referensmaterial men även för att bygga renommé och historisk relevans med att påvisa sin egen historik.
Jag lyfte även tankar om varför i hela friden förlagets volympublikation väljer att spoila kommande nummer via att publicera artiklarna online innan de aktuellt nummer nått prenumeranten – det bör väl rimligen vara dem som betalar för kalaset? Svaret väljer jag att citera för det kändes lite uppgivet för den som är betalande prenumerant på tidningen ”Många väljer att läsa det senaste på hemsidan medan andra väntar tills tidningen kommer i brevlådan och läser allt då i stället. Konsumtionsmönstren hos våra prenumeranter har förändrats under senare år och vi försöker anpassa oss så att alla kan ta del av innehållet på det sätt som de själva önskar.”
Läst mellan raderna säger det hela väl att vi printälskare ska betala för något som andra får på köpet och det innan jag får tagit del av det hela.
I det andra fallet, med redaktören för klubbtidningen så dryftade snarlika frågor, för klubbtidningen i fråga har gjort tafatta försök att redovisa sin tidigare utgivning via att publicera bilder på innehållssammanställningar från tidigare nummer. Visst det är manuellt sökbart via att titta på 20-talet bilder men ingen indexering eller liknande.
Här kom vi in på att prata om grundförutsättningen för en medlemstidning, dvs att det finns en medlem som dels betalar för kalaset och i en del fall väljer att vara skribent i nämnda medlemsskrift.
På samma sätt som jag hört från fler föreningar, jag råkar utgöra undantaget – dvs bara vara halvvägs i förvärvsarbetet. Jo jag känner mig som ett undantag och väldigt lillgammal. Idag lär visst väckelsen att organisera sig inträffa först på andra sidan halv-hundra…. Och det verkar bli allt ovanliga dessvärre…
Jag råkade kolla lite med lite bekanta och idag verkar man mest tro att att ett medlemskap i en en intresseorganisation består i att vara med i dess Facebookgrupp, eller följa dem på Instagram.
Skulle jag ha en egen teori så beror detta ointresse på att vi var med i ungdomens föreningar som mest präglades av minskande medlemstal och de akuta problemen man fick hantera var att upprätthålla formella krav och få ihop den där styrelsen och upprätthålla styrelsemöten och vikande intresse att upprätthålla verksamheten….
Sammanfattningsvis
#varharstolthetenöverprinttagitvägen?
Det har varit lite oklart om Motormännens vagnmärken. I annonser på tradera förekommer en god blandning av sanningshalt i textmassorna. Allt från enkla namnfel, till spekulationer om hur man fick dessa märken.
Här har det varit många intressanta dateringar. Källhänvisningar har varit i princip obefintliga och det försvårar ju ett och annat. Jag har i dagarna suttit och gått igenom tidningen Motor från åren 1960-2000 och har då funnit annonsmaterial från klubben. Av detta kan jag säga följande;
Från annons 1971. Det som jag benämnt som ”Vagnmärke med lagerklans” ska benämnas som ”Seniorvagnmärke”, kravet för att få skaffa ett sådant var 5 års sammanhängande medlemskap och kostade 16,95 kr (128 kr i dagens penningvärde hösten 2020). Det som jag tidigare kallat för vagnmärke K heter internt även Enkelt vagnmärke, dessa var utan kostnad. Förtjänstmärke kunde erhållas efter 10 års medlemskap och prickfri körning, förtjänstmärke med en stjärna vid 15, 20 år gav två stjärnor osv. Dessa saknar prisuppgift vilket får mig att tro att dem var kostnadsfria.
Hösten 1972 tillkommer ännu ett märke, detta med texten Veteran. Kravet för att få köpa ett sådant var styrkt 10-årigt medlemskap och kostade 29,40 kr
Plasten gör entré. Här hittar jag första belägget för det numera klassiska loppisfyndet 
i form av formgjuten röd plast med dubbelhäftande tejp på baksidan. Kanske inte fullt så attraktivt som ett metallmärke men ack så mycket lättare att applicera på en modernare skapelse på hjul. Detta märke hade även mina föräldrar på husvagnen när vi reste östeuropa runt under det glada kalla krigets skälvande dagar.
Här saknar jag än så länge belägg för vad som var aktuellt där och då. Motormännen genomgår en större organisatorisk förändring under 1993. Det medför en uppdelning mellan medlemsverksamheten och de övriga affärsdrivande verksamheterna. Vid tiden drev Motormännen bland annat teststationer där man kunde göra konditionstest på bilar man funderade på att köpa, Resebyrå där man sålde biljetter för såväl flyg som båt! Finansverksamhet, försäkringsverksamhet och medlemsbutiker. Här hoppas jag kunna göra lite större djupdykningar under vintern.
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.