Etikett: Mercedes

Med fokus i backspegeln på 1972

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

1972 var uppenbarligen ett motorår som präglar oss än idag, 50 år senare.

-Det nya körkortet i plast! -Ölandsbron invigs. -Det nya trafikregistret med nationella registreringsnummer såg dagens ljus 1972.

Om något så är väl möjligen det ny körkortet det som lämnat minst står i tillvaron. Vän av ordning skulle nog haja till om vi idag skulle ha ett litet häfte med en fastklistrad bild och en öljett för att indikera att det var äkta. Nej det skulle väl kännas som upplagt för ”anpassning” av den som hade såna ambitioner.

Ölandsbron togs i bruk hösten 1972. Prislappen lär ha landat i häradet just 100 miljoner med tillfartsvägar och lite anpassning. Ölandsbron  i sig har dessutom varit ett objekt som gärna förevigats som glaskonst. Hemma hos mig finns inte mindre än 4 olika glasblock med koppling till bron.

Det kanske viktigaste för motorbranschen det nya centrala bilregistret. Nyheten var att registreringsnumret skulle bli nationellt och följa med bilen. Tidigare så fick bilar bytte ägare utanför landskapsgränsen fått ansöka om ny registreringskombination i det nya hemlänet. Det gamla systemet var uppbyggt kring en landskapskod. I Örebros fall T följt av siffror. I takt med att vagnparken växte så fick storstäderna två bokstäver följt med siffror. Exempelvis Lill-Babs gamla Mercedes 190 SL lystrade till BA36444. När svärfar Walter gjorde slag i saken och köpte bilen till Örebro så blev det istället T38800.

Nya registreringsnumren som infördes i etapper från 1972 och framåt. Det byggde på en kombination bestående av tre bokstäver och tre siffror. Den tilldelade kombinationen kom att följa bilen hela dess livslängd.

Ambitionen är att skriva lite mer om respektive begivenhet i kommande inlägg – stay tuned!

 

Gräddtårta eller knäckebröd

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Att journalistik i mångt och mycket handlar om att väcka frågor och förhoppningsvis även ge svar det ligger i dess dna. Wikipedia sammanfattar det att typiska ansatser för journalistik ofta är Vad, var, när, vem, hur och varför?

Jag kommer ofta åter till ett biltest som i mångt och mycket sammanfattar allt ovan med ett motpåstående. Artikeln är daterad dagarna innan jag skulle fylla 12. Intressant nog så har konklusionen man kom fram till hängt med som ett mantra i mitt sinne sedan dess.

Om man nu ska bena lite hårdare i det så visst, jag befann mig i den sweet spot i livet är jag var just på väg att byta från mellanstadiet till högstadiet och hela livet låg framför mig. Där och då var jag en stor fisk i en liten damm för att ta lite österländsk filosofi på tillvaron. Några år senare skulle hela världsordningen kastas omkull och spelplanen för allas vår bild av efterkrigs-Europa och dess intressesfärers utsträckning omdanas fram till dags dagar.

Åter till den helige skrift, vi talar förstås om Teknikens Värld – denna katalysator för min världsåskådning ur ett motorperspektiv. När jag i dagarna fastnade med den där fråga i huvudet så var de läge att ta bra nämnda artikel ur arkivet. Objekten som TV valt för sin provkörning var två lika men ack så väsensskilt olika vagnar. Den ena – gräddtårtan – en välspecad Honda Legend Coupé med V6-motor och i princip fullkryssad tillvalslista. Den andra – knäckebrödsvagnen – en undermotoriserad 4-cylindrig Mercedes 230 CE – alltså Coupévarianten på samtida E-klassen.

Utgången var väl inte helt given även om det på pappret var solklart att Hondan skulle vinna. Där någonstans såddes fröet till konklusionen som följt mig sedan dess. Kan man tänka sig att äta gräddtårta till frukost år ut och år in? Eller är det kanske bättre i långa loppet att satsa på det något mer allroundalternativet och satsa på den lite mer jordnära Kläckebrödslinjen?

Svaret kommer bli mer livsåskådning än passion för bilar. I mitt fall så är det knäckebrödet som hägrar. Det känns lite tryggare och stabilare med det lite mer nedtonade och inte fullt så effektsökande. Men i gengäld – ibland ska de vara fest också….

Vem skribenten var hör jag dig fråga – lite otippat får jag svara Michael Åhman som sedermera kom att vara redaktör för en annan långkörare i min samling – Bilkatalogens senare del och därefter engagerad i förlaget Egmonts produktioner.

då vänder vi blad – välkommen 2022

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Om det ska sättas något enskilt ord på detta Covid-präglade 2021 så väljer jag omdaning.

Mycket talar för att det var 2020-talet kommer vara årtiondet där mången sanning kommer att få omprövas.
-Dieselns död och möjliga återuppståndelse i form av växtbaserad syntetisk dito.
-Insikten om att drivmedelspriserna som redan idag är prövande kommer dubbleras innan 2030 står i kalendern.
-Elbilens snabba frammarsch, effektbristen i ledningsnätet till trots.
-Biblioteketsväsendets snabba utgallring av periodika.
-Motorpressbranschens vacklande tro på sin egen affärsmodell och indirekta dödförklaring av print som födkrok.

Indikationerna är många, och då har jag bara sett till mitt intresse för bilen som fenomen.

På det lite mer praktiska planet så har motoråret varit likaledes omdanande, Rikke-Tikke-Tavi kom, sågs och seglade. Lilla Jimmy byttes mot enorma Bhzzzz. Diesel-Doris har snart fått se varenda vrå av Sveriges land i jakten på tidningar att införliva till samlingarna. Att sedan Bhzzzz sedermera övergav min mitt i tjänsten när nivåregleringen packade ihop, ja det jag ju lite kul krydda och oplanerad förändring i tillvaron. Möjligen gav det även vatten på min kvarn att komplexa gamla lyxvagnar är vanskliga livspartners, i alla fall ekonomiskt sett.

Om något ändrats på det praktiska planet så är engagemang ledordet. Att jag har och haft medlemskap i olika klubbar och intressegrupper är ingen nyhet. Dock var 2021 året där det hela blev mer handfast. Dels medlemskapet i DKW-klubben är eftersmaken känns unken och nattstånden. Dels via OK och M Sverige där sjukdomsinsikten mer präglat vattentrampandet och en påbörjad men långsam omdaning.

Om det möjligen är någon organisation där jag tror man alltjämt är i fas med samtiden så skulle det nog vara Mercedes-Benz klubben. Där verkar återväxten och nyrekryteringen vara närvarande. Sedan är väl frågan om det beror på klubbens arbete eller om det mer handlar om Mercedesbilarnas attraktionskraft det är svårt att avgöra på distans.

På tidningssamlandets horisont så har mycket landat i att bygga kontinuitet. Teknikens Värld-spåret här komplett från startåret 1948 till och med 2019, Vi Bilägare komplett sedan nystarten1964 till dags dato. Motor är det lite sämre ställt med, tidningen startade 1943 men min samling är full täckning från 1960 till dags dato. Därtill en massa andra kul titlar där jag lyckats hitta rätt samlingar att införskaffa.

Inte heller via att pliktskyldigt redovisa bilaffärerna som det inte blev något av, ger inte många rader att skriva hem om. Inte heller så pass minnesskapande att jag nu ens kan komma på någon vagn att nämna. Men visst – den lågmilade 607:an var nog säkert en av de sista att finna i landet i vettigt skick. Men som alltid, med vettigt skick och samtidens galna prisutveckling på bilar så kändes det på tok för dyrt att få vara med i den klubben.

Ja på tal om klubbar så kan jag konstatera att inte heller jag känner mig helt såld på att vara medlem i alla klubbar som jag var med i 2021. Så 2022 tackar jag nej till DKW, AHK och troligen Mercedes. AHK och Mercedes ger annars ut väldigt trevliga magasin. Dock känns det inte som jag hittat rätt och boatt  in mig. Kvar blir M Sverige, Moderaterna, OK och kanske Företagshistoria. Den sistnämnda tangerar lite arbetet med M Sverige.

Där någonstans tror jag vi summerat 2021. Men givet – uppslagen till ytterligare orerande finnes. Om jag möjligen skulle vilja tillägga något så vore kanske Hyundai Matrix ett uppslag, men den karamellen låter jag nog bero ännu en tid till… sedan är ju alltid Toyota Camry ett uppslag som är ständigt passivt närvarande, även om köpkänslan inte riktigt råkat uppenbara sig – än ska väl tilläggas.

 

 

 

Så länge du har garaget så är det lugnt…

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige1 kommentar

För någon vecka sedan hade jag en dialog som gick i stil med ”det börjar bli lite platsbrist i tidningshyllan, men så länge man har garaget så är det ju lugnt…” Samtidigt så lade jag till något om att jag dock behöver få in en bil där för mercan och passaten ryms inte på uppfarten.

Föga förvånande så kastades allt upp i luften bara ett par dagar senare. Mercan råkade ut för ett haveri i Västergötland, då ett rör till nivåregleringen brast och bakvagnen säckade ihop.

Sista bilden på stortysken, framför Götene Bildemonterings portar där fragmentering hägrade.

Att jag i samma veva råkade komma över en trevlig samling Auto Motor und Sports, ställde ju det hela på sin spets. För det hela lär inte gå att få in i källaren utan lite större rockader. Så då var det synnerligen praktiskt att nämnda tyskättling redan gick till skroten i helgen som var.


Så på mercans plats vilar nu 200+ tidningssamlare i väntan på ny hylla i källaren…

Blocket, ständigt en källa till… frustration

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Idag testade jag att lägga ut den stackars Mercan på blocket. Gensvaret var… låt säga… förvånande. Visst massa svar. Det ena användarsignaturen mer fantasifull än den andra. Dessvärre verkar blocket mest bestå av bilhandlare och allmänna klippare. Jag anar att det finns en stor risk för att den stackare som råkar lägga ut ett objekt där prisbilden är låg kommer få 40-50 meddelanden från människor som gillar enstavig kommunikation och allmänt ohövlig ton. Hur svårt ska det vara att kommunicera med hela meningar för folk?

jag får inse, jag fick ett snarlikt bud från en bilköparsajt och då slipper man getterna… synd för det är nog döden för att handla privat.

brasklappar att utdela – här vad som nådde tidningen klassiker idag.

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Senaste tidens trevliga och rätmätiga fokus på Mercedes A-klass, nu som nytillkommen i tidningen klassikers scoop, har fått mig att börja fundera. Hur är det egentligen med Chrysler Pt Cruiser? Visst jag inser att dess klocka ännu inte har slagit ”25 år”. Men jag upplever att det är en bil som möjligen har ett teoretisk potential som tillkommande entusiastvagn. Jag skriver teoretisk eftersom den vagnen verkar vara en vattendelare bland alla som har ett intresse för bilar, där merparten verkar ha en stark uppfattning om dess (o)-värde som samlarvagn.

Jag tog mig friheten att inventera mitt tidningsarkiv i jakten på om redax medlemmar i sina tidigare värv möjligen haft någon dokumenterad interaktion med nämnda vagn. Skallgången i arkivet gav en lite spretig bild, visserligen gav redaktör L en smula hopp i sitt test i TV #18:2000, där Cruisern troligen skulle leva längre än nyhetens behag. Men övriga förekomster är en smula artigt ingetsägandes. Funderingen är givet, finns potentialen för Pt Cruiser att kvala in som kommande entusiastbil? Eller är den för evigt att betrakta som en historisk parentes likt Plastcyklar och Bebopjazz där produkten på pappret säkert var bättre än verkliga världen? Även om det finns en handfull tillskyndare som för evigt må hålla sitt hjärtebarn som den ultimata (av)arten.

Jag passar på att bolla frågan vidare, kanske som ett ämne för panelen att stöta och blöta i kommande podsammantränden. Men passar gärna på att medsända en liten brasklapp likt djävulens advokat. Pt Cruiser är ju en vagn som svårligen gått gemene man förbi. Prisbilen idag är ju i spottstyver-klass och garanterat bottennoterat och utbudet av varianter och specialutgåvor övertrumfas väl endast av de som erbjuds av en annan vagn, som har sin trogna skara tillskyndare, 2 CV.

Jimmy har lämnat plats för…

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Föga anade jag att gårdagens inlägg skulle utmynna i ett byte. Som nämnt, jag skickar ju stundom kort till ägarna av intressanta vagnar. Som nämnt så fick jag en heads up om att en bil som varit på min radar skulle bytas in i dagarna. Idag fick jag även en hälsning om att bilen i fråga fanns hos en klassisk fristående bilverkstad.

Nyfiken som råkar vara min natur så svängde jag förbi nämnda etablissemang och tittade. Likaledes gjorde verkstadsägaren på lilla Jimmy och sa att vi kunde ju göra ett byte om jag lade en slant…. Ja resten är historia. Så nu tronar en två meter längre men lika blå stortysk på gården. Förbättringsmöjligheterna är oändliga! Tack Jimmy, det var kul! Välkommen BHZ!

Ett kort betyder – ja vadå?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige2 kommentarer

Den som orkat traggla sig igenom mitt orerade sedan 2007 till dags dato vet att jag ibland får inlevelsen att sända hälsningar till en och annan vagnförvaltare. (ja ja bilägare om nu det var svårassocierat).

Ibland tackar nämnde förvaltare aningen via att ringa eller sända ett svar på lämpligt sätt. Roligast var en historia där jag skickade en hälsning till någon som på pappret ägde en underbar rysk pickup införskaffad i finland på 1980-talet. Jag skriver på pappret, för nämnde herre svarade att bilen visserligen varit i hans ägo någon tid efter hemkomsten från en utlandspostering. Men bilen hade överlåtits till en bekant och var sedan dess försvunnen. Om han syftade på bara bilen eller den bekante likaledes ska jag låta vara osagt. Det lustiga var dock hur svarskuvertet var adresserat nämligen med mitt namn och mitt mobilnummer! Ibland imponerar posten stort, synd bara att det blir allt mer sällan,…

Nåväl, i veckan som gick nåddes jag av ännu ett bevis för dessa hälsningars vikt. För något år sedan skickade jag ett meddelande till ägaren av en klassisk SMV-husvagn. Klassisk såväl till formen men även eftersom lokalanknytningen. Tillverkningen låg i Örebro och första fabriken fanns ett par tre stenkast från där jag huserar. Nu skulle vagnen säljas och jag som hade hört av mig så långt i förväg hade första tjing.

Jag ska inte trötta ut församlingen med alla iakttagelser om kärrans egenheter utan mest konstatera att jag var i alla fall påtänkt som potentiell part men att treenigheten mellan utrymme, tid och engagemang inte fanns i samma ekvation.

På samma sätt fick jag igår en hälsning från en annan ägare till en härlig Mercedes W210 som nu ska byta ägare. Dock fick jag inte bjuda i förväg men ett klart besked om att bilen i fråga kommer ut till försäljning om två dagar.

Om jag skulle summera och spekulera – det ligger ju lite i min natur framför allt nu om hösten. Så har kanske mina hälsningar räddat en och annan bil från att hamna på skroten. Likaledes hoppas jag mitt tillrop stärkt en och annan ägare i sin stolthet över att äga något som får en helt okänd människa att skicka ett vykort med frimärke för att säga gud va kul att fått stöta på ditt fordon i trafikvimlet, det gjorde min dag. Min kära hälft här hemma brukar dock skrocka och säga ”ska du nu skrämma slag på någon stackare som nu tror du är en stalker”.

Kanske ligger sanningen mitt emellan. För skulle jag skatta så är det bara i hälften av fallen som jag hör något tillbaka. Men klart, om alla gör som husvagnsägaren så är ju utfallet svårt att veta innan alla bilar bytt ägare?!

 

Ännu en osannolik överlevare visar upp sig.

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Ännu en helt osannolik överlevare fastnade på bild veckan som gick. Den här gången en tidig Mercedes E-klass med internkod W210 från andra modellåret 1997. Förvånansvärt rostfri och totalt 12000 mil på mätaren!

Färgen, smaragdsvart metallic kontrasterar bra mot USÖ’s besöksparkeringens  väldigt gröna våningsplan.

Att belägga en familjeskröna?! Var den gamla Mercan verkligen Lill-Babs gamla?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige2 kommentarer

Sedan jag blev tillsammans med min kära hustru för snart 15 år sedan så har svärfars gamla Mercedes varit ett, låt säga, känsligt ämne.

Känsligt till sin natur som de flesta andra historier om gamla bilar i allmänhet och idag mer attraktiva Mercedes vagnar i synnerhet. Det är ju inte utan att hissna man ibland läser prisnoteringar om gamla Mercedes cabbar. Just i det här fallet så var det en 190 SL, alltså den mindre varianten av gamla klassiska måsvingen.

Oräkneliga försök att nysta i historien har visat sig lika snedspårande som återvändsgränder. Visst det fanns bild på bilen, men givetvis i en sån vinkel att de gamla landskapsskyltarna inte gick att utläsa mer än kombinationen T3. Mina försök att söka efter Lill-Babs och Mercedes ja de visade sig lika svårtydda och framkomliga som att köra huvudet i väggen. Att hon verkligen ägt en vit 190 SL med röd inredningen, det avslöjade hon i en intervju i Aftonbladet 2004

För ett halvår sedan så hittade jag äntligen en bild hos en norsk bilbyrå där man kan se Lill-Babs sittande på baklyckan till just en vit 190 SL med Stockholms-skyltar. Än bättre var ju att regnumret faktiskt gick utmärkt att läsa BA36444. En snabb koll Stockholm stads arkiv spottade raskt ut ett registerutdrag på nämnda registreringsnummer där en Barbro Svensson på Rosenhillsvägen i Sollentuna mycket riktigt stod som ägare. från juni 1963.

Samma registerkort meddelade att bilen sålts via Philipssons/Svenska Bilfabriken i Nacka och att fordonet flyttat till Örebro län våren 1964…

Ny kontakt, denna gång med Landsarkivet i Uppsala, det är dem som hanterar Örebro läns gamla arkiv.  Ännu en väntan på att någon vänlig själ skulle gräva i arkivet…. Nått meddelande om att det nu skulle finnas en fil att tanka ned.

Trumvirvel – Fordonet som tidigare hetat BA36444 var nu överflyttad till Örebro och bar registreringsnumret T38800, registrerad ägare; min svärfar!

Så ja, min hustru är visst uppvuxen i baksätet på Lill-Babs gamla Mercedes 190SL anno 1961.

Historien hade ju kunnat vara slut här – grunduppdraget att kartlägga om släktskrönan var sann var ju liksom utfört. Men i min värld kändes ju det som att det bara var halva historien.

Det var ju liksom läge att spinna vidare på denna silkestråd kände jag. 1971 byter svärfar in bilen på Lundborgs Bil i Örebro. Jag vet sedan tidigare att runt 1970 så huserar nämnde bilhandlare på Krämaren i Örebro och representerar Peugeot. Just en Peugeot är vad som blir ersättaren till nämnda SL – och jag kan tänka mig att kontrasten är milsvida, från milslukande ”vind i håret”-kryssare till fryntlig fransk kombi?! Det skulle inte heller förvåna mig det minsta om det dessutom blev en Diesel…

Mercans vidare öden har låtit vänta på sig.

Ty nästa ägare som tar vid lär ha varit en järnverksarbetare i norra länsdelen. Dock verkar lyckan ha blivit kortvarig så till vida att bilen placeras i så kallat reservregister vilket motsvarar avställd med dagens terminologi redan efter några månaders ägande. I och med att den står avställd i samband med övergången till moderna registreringssystemet tre bokstäver tre siffror. Därmed fick den inget nytt nummer när dem tilldelas 1972, i alla fall inte som skrivs in på det gamla registreringskortet.

Här blir det lite stiltje i min efterforskning och jag får vända mig till arkivgänget ännu en gång. Med anledning av en rådande pandemi så tar allt betydligt mycket längre tid nu och ett eftersök via arkivet tar sin tid. Efter någon månad så får jag i alla fall uppgiften om att fordonet sedermera fått nya skyltar och bär det stolta namnet CGZ570. En snabb slagning i transportstyrelsens rullor säger att CGZ570 är en moped! Kanske inte fullt så träffande, i alla fall inte kopplat till nämnda Mercedes.

Riksarkiven levererar – så småningom

Ny beställning från Riksarkivet i Ramsele den här gången för att få alla tillgängliga kopior dem har på CGZ570 får åren 1972-1994. Det är här det verkligen går i stå. 16-20 veckors väntetid gör att man kan skynda långsamt…

Till saken hör att jag har ganska många parallella undersökningar igång och att objekten kanske faller ut mitt intresse. Så när det trillade ned ett kuvert från Ramsele här för leden trodde jag bergfast på att det var pappren på Mercedesen, men blev lätt förbryllad då de visade sig bestå av registreringsunderlaget på en Chevrolet jag haft span på ett antal år nu…

Ännu längre väntan och slutligen kom rätt papper i lådan i dagarna. Nu skulle det väl gå att få klarhet i vad som hänt?!

Klara papper?

Nja – Klart är att, köparen som tog över efter svärfar, höll vid vid bilen fram till hösten 1982. Något förbryllande är att han aldrig verkar ha kört med bilen för den är avställd i princip hela tiden. Köparen var en man i Brämhult som verkar leva och ha hälsa än i dag. Efter ett år så byter den ägare till en man i Värnamo som kämpar på mellan 1983 till 1991. Därefter tar en bilhandlare vid, och eftersom det inte finns några fler händelser registrerade så är han ägare minst fram till 1994 då arkiveringen via riksarkivet har som sitt scope.

Eftersom vi vet att registreringsnumret numera tillhör en moped så har jag lyckats få fram att Lill-Babs Mercedesen försvinner från Sverige sommaren 1997. Det görs en exportanmälan som diarieförs 1997.07.17 medan affären verkar ha skett redan 1995.06.03. Enligt nämnda  handling ska bilen ha gått till Norge.

Jag har stämt av med det norska vägverket och dessvärre har man ingen uppgift om att någon Mercedes med chassinummer 121042-10-025083 ska ha registrerats in i Norge.

Även Norska Mercedes-Benz klubben har tillfrågats och även sms sänts till en person som bär samma namn som köparen uppgivet. Så är får jag tillstå att här slutar spåren efter Lill-Babs Mercedes 190 SL.