När hösten kommer och tiden gått för fort…

Det är inte utan att vintertidsomställningen för några dagar sedan, deklamerar att hösten verkligen är här. Hösten är för övrigt den tid på året då jag förlänger mina prenumerationer på biltidningar att samla på.

Möjligen känns det hela extra ominöst och ödesmättat när så många mörka saker samlar sig till den perfekta stormen.

Inte nog med det tråkiga vädret, den mörka uppsynen utanför fönstret, då sammanfaller med den glåmighet som tidningsbranschen alltjämt plågas av. Personligen vurmar jag lite extra för publikationerna som OK förlaget har i sitt stall. Det är inte utan att det känns som såväl Vi Bilägares som Klassikers skribenter är en del i vardagen.

Jag har även äran att vara vald som Ägarombud i OK Ekonomisk Förening. Ett ärofyllt uppdrag, om än där jag är en udda fågel som årligen pratar vikten av att förlaget får fortsatta förutsättningar att verka trots höjda omkostnader men framför allt vikande intäkter. Jag är inne på min andra mandatperiod men jag noterar ett illavarslande mönster i bulletinerna som kommer från styrelsen. Synnerligen lugubert ter sig skrivningarna om fortsatta utmaningar och vikande intäkter. Om det var det första gången dem torgfördes vore jag lugnare. Men när dem är med för andra året i rad anar man ett mönster. Eller mönster och mönster, man anar att det kan komma jobbiga besked i framtiden.

Som inte det vore nog så börjar nu samtalen mellan oss ägarombud antyda att flera av oss ägarombud nu valt att inte ha automatisk förlängning av prenumerationerna.

Det inte är någon större sak att inte ha valt att aktivera automatisk förnyelse. Men som indikator på vart hän det barkar kan vara ett lackmuspapper i alla fall. Som den nyfikne jag är jag är beslöt jag att forska lite . Ett mail till någon i förlagssvängen kammade noll. ”-Inget man följde upp.”
tjänsteleverantören replik. ”Jodå det erbjuds och är en del i uppföljningsverktyget”
Koncernchefen har valt att inte svara.

Om jag väljer att förlänga prenumerationerna? Juryn är ute för överläggning… Möjligt men inte troligt att det blir 24-månaders alternativet direkt.

Fortsättning lär följa

 

#varharstolthetenöverprinttagitvägen?

I veckan som gått har jag fått vatten på min kvarn…

Det är mycket möjligt att jag letar tecken som styrker mina funderingar, det ska ju i transparensen tillstås. Men efter att ha haft maildialog dels med en vd för ett förlagshus med en handfull titlar i fordonsbranschen. Dels en redaktör på en etablerad tidskrift med i alla fall 60 utgivningsår under hatten.

I det första fallet så framförde jag min förhoppning om att man borde nyttja en arkivarie som skulle kunna bistå redaktionen med uppslag från arkivet men även underbygga artiklar med referenser till tidigare artiklar dels som referensmaterial men även för att bygga renommé och historisk relevans med att påvisa sin egen historik.

Jag lyfte även tankar om varför i hela friden förlagets volympublikation väljer att spoila kommande nummer via att publicera artiklarna online innan de aktuellt nummer nått prenumeranten – det bör väl rimligen vara dem som betalar för kalaset?  Svaret väljer jag att citera för det kändes lite uppgivet för den som är betalande prenumerant på tidningen ”Många väljer att läsa det senaste på hemsidan medan andra väntar tills tidningen kommer i brevlådan och läser allt då i stället. Konsumtionsmönstren hos våra prenumeranter har förändrats under senare år och vi försöker anpassa oss så att alla kan ta del av innehållet på det sätt som de själva önskar. 

Läst mellan raderna säger det hela väl att vi printälskare ska betala för något som andra får på köpet och det innan jag får tagit del av det hela.

I det andra fallet, med redaktören för klubbtidningen så dryftade snarlika frågor, för klubbtidningen i fråga har gjort tafatta försök att redovisa sin tidigare utgivning via att publicera bilder på innehållssammanställningar från tidigare nummer. Visst det är manuellt sökbart via att titta på 20-talet bilder men ingen indexering eller liknande.

Här kom vi in på att prata om grundförutsättningen för en medlemstidning, dvs att det finns en medlem som dels betalar för kalaset och i en del fall väljer att vara skribent i nämnda medlemsskrift.

På samma sätt som jag hört från fler föreningar,  jag råkar utgöra undantaget – dvs bara vara halvvägs i förvärvsarbetet. Jo jag känner mig som ett undantag och väldigt lillgammal. Idag lär visst väckelsen att organisera sig inträffa först på andra sidan halv-hundra…. Och det verkar bli allt ovanliga dessvärre…

Jag råkade kolla lite med lite bekanta och idag verkar man mest tro att att ett medlemskap i en en intresseorganisation består i att vara med i dess Facebookgrupp, eller följa dem på Instagram.

Skulle jag ha en egen teori så beror detta ointresse på att vi var med i ungdomens föreningar som mest präglades av minskande medlemstal och de akuta problemen man fick hantera var att upprätthålla formella krav och få ihop den där styrelsen och upprätthålla styrelsemöten och vikande intresse att upprätthålla verksamheten….

Sammanfattningsvis

#varharstolthetenöverprinttagitvägen?