The Audi-man must go

I alla år har jag kallat mig för Audi-människa, det har liksom fallit sig så sedan faderskapet släpade hem en röd Audi 100 2.0 (BXS393) som var ett par år gammal 1994, familjens första stora framhjulsdrivna bil, ett klart lyft från den Babyblå Volvo 245 GLT (EKD046) med den snygga svarta höga exportfronten som tagit familjen med tillhörande tattartermos (husvagn) till Jugoslavien/Kroatien varje sommar.

Visst det var den första bilen vi haft som hade ABS och AC en ljuvlig uppfinning när yttertermometern indikerar 45 grader varmt och visst den var ju bara utrustad med den vanliga 4-cylindriga 2-liters motorn men nånstans fanns just det där väl avvägda mellan skryt och funktionalitet och en fantastisk känsla av kvalitet.

Det är fortfarande lika imponerande att sätta sig i en Audi från slutet av 1980-talet och 1990-talets första hälft och känna på reglagen. Jag har ägt en och annan vagn med mer än 35000 mil på mätaren och fortfarande så var känslan i spakar och knappar som om det vore nytt, inget glapp eller slappa fjädrar utan distinkt och tajt. Närmast till hands ligger väl att jämföra med vår gamla SAAB 9-5 som pinnade på 33:e tusendet där blinkersreglaget mer hängde trumpet och som gav känslan av att det närmast skulle falla i bitar vilken sekund som helst.

Nån stans där har jag klamrat mig fast, där i det där lilla tidsspannet där nog Audi var som bäst, alltså kvalitet och funktionalitet utan att det bara var skryt för att matcha vagnarna från München eller Stuttgart. När denna feber grasserade som värst så fanns inte mindre än Tre representanter i min ägo, nu senast, Samco BinLadin, Titanic och den Zyklamenlila damen som jag aldrig riktigt fick liv i. I skrivandets stund, har Samco fått ny vårdare i trakten av Falun, Zyklamenvagnen gick till skrot igår och Titan’ic står på undantaget utanför MajksGarages Norra filial i väntan på att möta skrotdöden den också.

Ja här nånstans börjar det väl klarna, att det kommer nog aldrig bli samma som det varit – ty nu har jag så smått börjat inventera vad av allt som blev över från dessa härliga vagnar, det är bara att abdikera inför det faktum att det kommer nog aldrig behövas 14 st kryssekerfälgar som satt på 1990-1991 års modell, den där kompletta svarta bakljusrampen den lär ju bara bli liggande, de där speciella luckorna till bagageutrymmet som var tillval och synnerligen ovanliga, ja de blir säker över….

Bara börja att städa och utvärdera, kommer jag nån gång hitta en där det passar?!

Vid tangentbordet – en billös dag i juni 2013 – Er Vagnparksansvarige numera Mopedist:-)

2013 – ett SAABSKT år?

Så har en fjärdedel av 2013 gått och på bilinnehavsfronten kan det skönjas att Audibilarna just nu står för ankar. Den sista Audin att gå traden Örebro-Zinkgruvan, den stolta Saudi-importen “Samco Bin-Laden” behagade skjuta servopumpen redan i februari varför en transplantation var akut påbjuden. Givetvis en dag med temperaturer med tvåsiffriga minusgrader och ett par timmar på garageuppfarten. Ordningen återställd – trodde jag och rullade mot Z morgonen därpå, efter 17 minuter sååååå var även den nya pumpen en del i det aktiva rostskyddet med all olja duschandes i motorrummet…. När väl besiktningen löpte ut i månadsskiftet så var dess öde beseglat och eftersökandet av en ersättare påtvingades brådstörtat.

Låt mig presentera Trubbnos – den snikutrustade SAAB 900 anno 1988. Ingen mittkonsol, gamla trubbnosfronten, 99 hästars förgasarmotor… så snik det bara gick att få det hos Saab i brytningstiden mellan förgasare och påtvingad katalysatorrenad insprutning….

Nåväl minnesgoda vänner drar sig säkert till minnes att varje sånt där skifte av bilinriktning brukar smitta av sig hos mig och tenderar till att trigga ett lätt maniskt sökande efter själsfränder till det nyligen hemsläpade objektet.

Japp även denna gång hägrar fler potentiella objekt, vad säg om;
En tidig långnos – 1986 års modell med 2.0i och Automat, mindre än 11000 mil på mätaren, en inslagen bakruta och diverse skabbigheter på karossen.

Eller varför inte en sen SAAB 90 från 1987, röd en-ägarbil som stått sen 2008… Inspekteras inom någon dag uppe i de uppländska skogarna av undertecknad.

Eller kanske en 79:ans V4 Super i Alabastergult och en massa härligt småskruvande innan det är dags för uppvisning på OpusBilprovning….

Ja alternativen lär ge orsak att återkomma