The Audi-man must go

I alla år har jag kallat mig för Audi-människa, det har liksom fallit sig så sedan faderskapet släpade hem en röd Audi 100 2.0 (BXS393) som var ett par år gammal 1994, familjens första stora framhjulsdrivna bil, ett klart lyft från den Babyblå Volvo 245 GLT (EKD046) med den snygga svarta höga exportfronten som tagit familjen med tillhörande tattartermos (husvagn) till Jugoslavien/Kroatien varje sommar.

Visst det var den första bilen vi haft som hade ABS och AC en ljuvlig uppfinning när yttertermometern indikerar 45 grader varmt och visst den var ju bara utrustad med den vanliga 4-cylindriga 2-liters motorn men nånstans fanns just det där väl avvägda mellan skryt och funktionalitet och en fantastisk känsla av kvalitet.

Det är fortfarande lika imponerande att sätta sig i en Audi från slutet av 1980-talet och 1990-talets första hälft och känna på reglagen. Jag har ägt en och annan vagn med mer än 35000 mil på mätaren och fortfarande så var känslan i spakar och knappar som om det vore nytt, inget glapp eller slappa fjädrar utan distinkt och tajt. Närmast till hands ligger väl att jämföra med vår gamla SAAB 9-5 som pinnade på 33:e tusendet där blinkersreglaget mer hängde trumpet och som gav känslan av att det närmast skulle falla i bitar vilken sekund som helst.

Nån stans där har jag klamrat mig fast, där i det där lilla tidsspannet där nog Audi var som bäst, alltså kvalitet och funktionalitet utan att det bara var skryt för att matcha vagnarna från München eller Stuttgart. När denna feber grasserade som värst så fanns inte mindre än Tre representanter i min ägo, nu senast, Samco BinLadin, Titanic och den Zyklamenlila damen som jag aldrig riktigt fick liv i. I skrivandets stund, har Samco fått ny vårdare i trakten av Falun, Zyklamenvagnen gick till skrot igår och Titan’ic står på undantaget utanför MajksGarages Norra filial i väntan på att möta skrotdöden den också.

Ja här nånstans börjar det väl klarna, att det kommer nog aldrig bli samma som det varit – ty nu har jag så smått börjat inventera vad av allt som blev över från dessa härliga vagnar, det är bara att abdikera inför det faktum att det kommer nog aldrig behövas 14 st kryssekerfälgar som satt på 1990-1991 års modell, den där kompletta svarta bakljusrampen den lär ju bara bli liggande, de där speciella luckorna till bagageutrymmet som var tillval och synnerligen ovanliga, ja de blir säker över….

Bara börja att städa och utvärdera, kommer jag nån gång hitta en där det passar?!

Vid tangentbordet – en billös dag i juni 2013 – Er Vagnparksansvarige numera Mopedist:-)

När Audi-febern fått grassera allt för länge..

Alla historier har en början, i mitt fall stavas den Pärlemorvit metallic. Få färger på bilar skvallrar om det där “lite väl vulgo” som just pärlemorvit metallic. I Audis fall lystrar det färgen till den L0A9 (läses Noll A Nio). Just i det här fallet, den första pärlemor vita Audin som Göran Arver bil i Västerås beställt, hösten 1986. Bilen lär enligt första ägaren egentligen varit ämnad för Göran Arver själv men den blev stående i nästan 9 månader i bilhallen. Kanske var lacken lite för mycket, eller så passade inte den Brazil-bruna skinninredningen i smaken. Perlmutt som den benämns här hemma kom till familjen en sommardag i juni uteslutande för färgen – för är det nått jag lärt mig är det att just den skvallrar om nått spännande förflutet, för smaka på ordet “Specialbeställning”. Då hitbogserad på grund av startproblem och obefintlig kopplingshydraulik.

Strax därefter; ja faktiskt under lördagsturen på cykel på väg hem från tidningskiosken Voidas fastnade blicken långt in i en trädgård och vips där fanns ännu en svårgreppbar färg. Nått som drar åt det Lila och plommonfärgade, eller som det står i färgkoden Zyklam Pärleffekt, LZ3T. Färgen kom som tillval på 1990-års modell och är ingen direkt vanlig på typ44. Kombinationen med Original rökfärgade bakljus fick mig att hajja till direkt. Dessa bakljus kombineras alltid med tilläggsreflexer på stötfångaren från fabrik, vilket en och annan stylingglad Audiförare brukar bli varse i samban med besiktningen då dessa oftast inte finns på eftermarknadsbilarna… Efter någon månad lyckades jag till slut övertyga ägaren om att jag var en klart värdig vårdare av vagnen och sedan månadsskiftet huserar den lila i garaget – för stunden i väntan på en ny huvudbromscylinder…

Och när vi ändå är inne på bakljusarrangemangen så återstår bara Titan’ic den Titangrå, LY7P, 91’ans 2,3 CD med just CD-paketets typiska helröda bakljus och reflexramp. Den här är egentligen tänkt att bli donator till de två ovan, men samtidigt så känns det ju lite halvkonstigt att plocka sönder en såååå vacker bil som dessutom bara har ett litet skitfel i form av havererad handbroms och ett hängande innertak… Suck – det lutar åt att jag nu inte har en utan tre Audi’s att välja mellan, en vit en lila och en grå…..