Visst jag har vissa dubier över att sätta dekaler på mina på mina åkdon. Men så passande det var att dessa ankom såhär ett par dagar efter att nämnda podd avhandlat bilmodellen.
Det tränade ögat noterar givet att det råkar vara något special i figurskuren metallic finish
Visserligen är det lite av att vissla i vinjetten att proklamera att tidningsåret 2025 är lagt till handlingarna. Högst teoretiskt så återstår det för årets sista nummer av Motor att materialisera sig i min brevlåda. Om utgivningsplanen höll så är det den 18 december som är måldatum. Just motor verkar av någon anledning vara mindre ”utmanad” i postgången än Teknikens Värld och Vi Bilägare. För att inte tala om nya Saab Classic Cars som verkligen lyser med sin frånvaro, just nu en vecka för sedan från det att mani podden Våra_Klassiker skålade i bubbligt och förkunnande att den förstfödde lämnat tryckeriet.
Att min lilla samling tidningar inte växer med någon exponentiell faktor numera är … bra? Bra utrymmesmässigt – ja, Men som printnörd, solklart – nej.
Att tidnings-Sverige inte direkt påvisar någon livlig återväxt är ställt bortom tvivel. Inte heller verkar tidningen som fenomen ha en växande skara tillskyndare. Men lite förhoppningar borde man väl få ha. Nattsvart är det, rent säsongsmässigt med fem dagar till midvinter solståndet. När till och med tidningen SAAB Classic Cars verkar ha samma distributionsproblem som annan press. Ja då känns det som om man borde få tänka i andra banor. Nu har jag ännu inte sett hur man valt att distribuera. Mitt förhandsbeställda ex saknas mig. SAAB-klubben har i alla fall lyckats sända medlemstidningen inplastad. Här finns det kanske andra sätt att få till en vettig leveranskedja, låt säga jag hoppas.
årsskiftet är nära förestående och skärselden för medlemskapen i olika klubbar och prenumerationer är inne.
Även i år har jag varit uppbragt och över mig uppgiven över hur dåligt det fungerat med brevleveranser. Om de förr fanns postmästare så har dessa idag förbytts mot mästare av prokrastinering. Eller möjligen rent av mästare av desinformation och utebliven leverans. Så för att om möjligt inte slita mer på tålamodet så får Teknikens Värld utgå. Det kommer garanterat vara säkrare att köpa tidningen på ICA än att hoppas på att den ska landa i brevlådan. Dessutom spar jag någon krona på kuppen.
Även så kommer jag inte att förlänga medlemskapet i SAAB-klubben. Det låter möjligen mer högtravande än vad det i praktiken är. Jag blev medlem i november enkom i syfte att ge tidningen med Carl, Claes och kollegor en bättre chans att få igång ett magasin. Allt efter OK-förlagets nesliga hantering och hårdhänta optimering av sin verksamhet. Det är inte det att produkten i sig skulle vara värd att främja eller stödja. Mer det att det nu kommit två alternativa sätt att skaffa tidningen, när den väl landar på diskarna. Då känns det rimligare att ta den extra portokostnaden men skippa klubben. Spiken i kistan var faktiskt intervjun med ordf som gästade Våra_klassikers podd i utgåva 29. Det brukar ju sägas att man bör skilja på person och rollen man axlar. Men det var något som triggade en aversion i största allmänhet. Möjligen spelar det även in att totalpriset för enkom två tidningar, blir skyhögt. Då tar jag hellre portot två gånger om året.
Att det finns ett och annat medlemskap i övrigt som kommer få förfalla står bortom tvivel. Garanterat blir det inget omtag med Trabantklubben, det törs jag utlova. Även Citroen-klubben hänger på gärdesgården så att säga. Men brasklapp föreligger.
Egentligen så är jag ofta tämligen ”easy going” vad det gäller konsumtionen av media. Det finns vissa ”go to” spår som ofta faller mig på läppen. Det är nog ingen hemlighet att tidningen Klassiker legat mig varmt och hjärtat. OK Förlagets styvmoderliga behandling av detta ess i titelkatalogen har inte stärkt renommén för varumärket ”OK” hos den breda massan.
Just det där med att vara ’easy going’ innebär ibland att det lite slentrianmässigt konsumeras vadhelst som ”hamnar på tallriken” signerat kreatörerna i fråga. En sommardag i början av 1990-talet så sprang jag på ”den store” chefredaktören Åka Borglund hemma i Nora. Åke hade uppnått pensionsåldern och lämnat Teknikens Värld något år tidigare. Den här gången var missionen att skriva en artikel om att åka veteranbil och sova över ute i bygderna. Tänk lite som den brittiska Bed & Breakfast traditionen men den här ett decennium innan det var ett fenomen även här. Mötet finns dokumenterat i text, artikeln kom att publiceras i tidningen Motor 1992
Givetvis var jag nyfiken på Cred’s tankar om ett och annat och jag lovordade Teknikens Värld. En tidning jag där och då prenumererade på, så inget lismande inställsamt, utan ja var Konsument. Jag minns svaret jag fick, för det var mer i stil med ”-ja det senaste numret var ok, men….” Följt av en uppräkning av redaktionella och layoutmässiga synpunkter, just då kopplat till senaste utgåvan. Insikten kom fort att det är på en helt annan nivå man rör sig i det skapande ledet. Jag som läsare tittade väl lite mer på de stora dragen. Möjligen om man tyckte att ledarskribentens allmänna tankar tangerade ens egna åskådningar. Eller om dem gick på tvärs med dem samma.
Möjligen har jag nu såhär 35 år, 14000 biltidningar och ett ohemult antal timmar av poddar och videor berikad kommit till en liknande nivå av skärskådning. Jag kan komma på mig själv att stundom fundera på om det varit värt att offra x minuter på att titta på någon Youtubers som för 541:a gången rapar upp allmänna plattityder. Eller om tidning Motors senaste nummer inte bara sidmässigt även var innehållsmässigt lite obalanserat – och dessutom häftad var det allt. Undra om det är tanken att äntligen gå från Limbundna ryggar?
Nu är det inte bara det som tenderar till att ge feeling av lågvatten-märken som triggar reflektioner. Nej minst lika ofta fastnar Wow-känslan, nu senast i dag när den forna redaktionskvartetten bakom insomnade Klassiker samlades i poddstudion för att verbalt generera avsnitt 24 av podden Våra_Klassiker.
Ett härligt grepp av konstellationen att väva in sponsormeddelandet som förhoppningsvis gav lite intäkter till gänget. Det känns helt ok med reklamen för KVD eftersom den känns relevant. Motsvarande reklam som poddplattformen väver in känns bara påklistrad och mall placé, Vet inte varför alla algoritmer tror att mitt hushåll är kunder av Pampers blöjor. Hade det istället varit inkontinensskydd så hade det väl varit ett sätt att kratta manegen för ett kommande behov. om 10-15 år typ?
En annan gång så ska jag spinna vidare på det där med Bilauktioner och Kvarndammens Bilauktioner som det hette i begynnelsen. Jag var en av de tidiga köparna på nätet när det begav sig och internetbud fick läggas till protokollföraren innan auktionen började.
Den här texten är min personliga reflektion på ett poddavsnitt från Våra klassiker. vill du höra podden så finns den att avspisa på https://play.pod.space/sv/varaklassiker/ och sök upp avsnitt 10
”Hej!
Tackar för en underhållande podd där Renault 4 fick stå i centrum. Ännu mer roligt att ni utgick utifrån marknadsföringen av den samma.
Osökt så går det att spinna vidare på arvet efter Arbmans sätt att marknadsföra en produkt. Eller ska man kanske vända på det, möjligheten som fanns att hitta nationella nischer för bilar och generalagenternas frihet att positionera sig inom dessa.Tror förövrigt Skodas återlansering på 1990-talets mitt i mångt och mycket inspirerades friskt från Arbman och BBD. Vill minnas att det finns en bok av Tjeck Autos första VD Urban Larsson som beskriver just den där lekfullheten och de få begränsningar som var där och då marknadsföringsmässigt. Men även antyds det att runt milleniumskiftet så tog det stopp med hårdare styrning från biltillverkaren. Oavsett, reklammannen Kjell Bergman på reklambyrån Cappuccino gjorde intryck, så pass att det belönades med reklamutmärkelser där och då.
Lika osökt så får det möjligen vän av ”oordning” att fungera på om vi kommer idag tillåts få våra nationella särpräglingar av varumärkesbilderna. Jag syftar i det fallet på att någon ”generalagent” i den forna bemärkelsen där det lite mer fritt tilläts skapa egna vinklingar idag saknas. Idag finns det säljbolag och krasst sagt så ska den lokala handlaren ju kunna lägga beställningen på sin bil hos valfri bilgrossist inom EU. Marknadsföringen hålls på EU-nivå och formspråk, grafiska profiler och budskap är hårt styrt som jag förstår det.
Så vågar man hoppas på att panelen möjligen öppnar upp för att berätta lite anekdoter från skribenttiden och era kontakter med just generalagenterna när dem fanns? Jag har själv försökt nysta i ämnet och tänkt att Olle Olssonbolagens Per Olsson borde sitta inne på massor av erfarenheter av att varit mångårig generalagent. Dock har svaren uteblivit. Rent textmässigt så fanns ju annars Jan Reanders memoarbok ”Lita aldrig på Japaner” som källa till det stundom fula spelet som verkar råda bakom kulisserna.”
Ett tidigare inlägg kopplat till vad jag skrivt om Generalagenterna och att dem idag mångt och mycket upphört till förmån för säljbolag finns på https://www.niskakoski.net/2018/12/08/i-generalagenternas-spar/
Allt beror ju på avsaknaden av naturliga björnbärssnår här i landet!?
Nu frågar sig väl väl av ordning – vilken brist? Ja vi kommer tillbaka till det strax. Som frekvent konsument av brittisk motorjournalistisk så har insikten vuxit fram. Alla spännande och spektakulära historier verkar innefatta ett objekt i ett ogenomträngligt hav av oändligt snårig björnbär.
Ty i var och var annat reportage så återfinns de mest spännande av objekt i dessa av taggar beskyddade parkeringsplatser. En enkel bildsökning på nätet skvallrar om allt från burgna vagnar med djurkningande härkomst. Till vikingars ättlingar, speciellt dem i fyrhjulsdrivet derivat. Därtill allt annat som nån gång verkar ha rullat för egen kraft på det brittiska vägnätet.
Men vad hittar vi väl här på våra breddgrader. En Folkabuss på torvmosse? Det är inte utan att man önskar att panelen i Våra Klassiker skulle få lägga pannorna i djupa veck över vilken den bästa av jordmån må vara för svenska fordonsfynd….
Det ska ju tilläggas att jag försökt på eget hand. I trädgården i anslutning till vår lägenhet så finns en riktigt vresig Björnbärsbuske. Trots att jag spanat de senaste 15 åren vi bott här. Men inte, här har inget kul bil bil, eller annat fordon uppenbarat sig här.
Så smått börjar insikten om att favorittidningen inte kommer komma ut i fler exemplar att få fatt i själen. Det är väl en aning förmätet att jag som trogen läsare tycker att det är ett stort frånfälle, ja snudd på oöverstigligt. Att då tänka tanken lite längre och sätta sig in i, som det nu varit för redaktionens medlemmar – upphöra med med som varit det dagliga värvet i mannaminne. Ja 19 år är väl en snudd på en generation och därmed mannaminne?
Nåväl – för egen del gäller det nu att rädda så mycket som möjligt av vad Klassiker satte på pränt till arkivet. Till den som möjligen vill påminna mig om mitt tidigare ställningstagande om att arkivet på Majks.se bara ska ha titlar med nyhetsfokus och samtid som scoop, så säger jag bara, jag vet. Men avstegen hittills har varit många. Nu gäller det att rädda kvalitativa alster till eftervärlden. Ty, mången, säkert med mig har förlitat sig på att tidningens arkiv av E-tidningar, ja de fanns ju att tillgå. Då var det inte så svårt att fortsätta prenumerera. En bortslarvad tidning var inte hela världen.
Ack den insikt och uppvaknade man fått i dessa dagar nu när kundtjänsten krediterat det man betalt och tillgången bara försvann. Ja då är det lätt att sakna kon och båset, när nu båda försvunnit i ett nafs.
Att redaktionens medlemmar fått den eminenta idén att fortsätta samlas vid mikrofonerna är en god tröst i allt elände. Så här i semestertider kan jag dessutom tänka att det finns gott om tid att förnöjsamt lyssna till parternas samtal. Men här vill jag sända ett varningens ord. I min iver att arkivera dels den gamla redaktionspodden och på samma vis även arkivera den nya podden Våra Klassiker. Ja då gick det hela över styr.
En liten ai-robot sattes upp och trålade igenom lämpliga källor. Här och nu får jag erkänna, jag tror mig ha lyssnat in på det kommande avsnittet i brott mod. Ett oförlåtligt avsteg. Liksom att tjuvkika bakom luckorna i adventskalendern. Om det är som så att jag fått mig till livs det kommande avsnittet. Ja det vet jag ju inte med säkerhet, kanske är det bara ett ’easter egg’ planterat av redaktör Legelius som villospår. Men jag säger bara ”Initiale” som indikation för framtiden.
Så var inte så nyfiken som ja, sitt lugn i båten och avnjut avsnitten i den takt de släpps 😀
Och visst – har någon en komplett uppsättning Klassiker så är jag intresserad. Just nu finns det bara 106 nummer i mitt arkiv….
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.