Etikett: Vykort

Samlingsetikett i det fall att jag kontaktar fordonsförvaltare av fordon som fastnat på min näthinna.

Behöver inte vara i ambition att faktiskt förvärva något utan för att stilla min nyfikenhet om fordonet i fråga.

Omedvetet i grumliga vatten

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

För lite mer än 30 år sedan så var jag med och kikade lite i kulisserna när bilmärket skulle återetablera sig här i Sverige. Min utkikspunkt var från Örebro-filialen av dåvarande Scaniabilars bifirma Auto Forum. Till verksamheten hade man rekryterat en huvudsäljare säljare, för formens skull kallar vi honom för C. C kom från ett familjeföretag kopplat till något med bostaden. Nu kan jag inte minnas om det var inom tapet och färg, eller om det möjligen var något med våtrum. Så ett karriärbyte till att nu bli bilhandlare av ett av historiens mest bespottade bilmärken. Just orsaken till att Skoda fört en tynande existens kom sig mest av en famös rundslagning i samband med att TV-programmet Trafikmagasinet provkörde en bil från nämnda firma, Det här lär ha varit någon gång runt 1977.

Nåväl, vår säljare C berättade en gång om hur han fått ett antal listor på potentiella bilköpare, alltså bilägare som idag hade en Skoda och som möjligen skulle kunna vara intresserade. Där och då var det säkert så att alla uppslag till att hitta någon som ville köpa en bil av ett fabrikat som var ett skämt i folkmun. Nåväl det bar sig inte bättre än att C i sin oförtrutna jakt på köpare råkade ringa upp efter listan. I ett av fallen så blev det lite tyst i luren när C presenterat sitt ärende och frågat efter herr X när då synbart hustrun svarade på telefon. Det blev tyst i luren, men så kom svaret med en röst om knappt bar… ”-Olle gick bort i veckan som var….”

Historien har jag burit med mig som en tanke i bakhuvudet. Speciellt de gånger som man lite på måfå kontaktat människor till höger och vänster i jakt på uppslag och information. Men det var först i veckan som var som jag drabbades av samma omedvetet dåliga timing när jag skickade ett uppföljande litet brev som hälsning efter ett telefonsamtal för två veckor sedan. Personen jag pratat med i mitten av månaden hade visserligen antytt att han nu befann sig på sjukhuset. Men att utsikterna var att snart få komma hem igen. När jag nu igår tittade i befolkningsregistret såg jag till min förskräckelse att herr S anmäldes som avliden tre dagar efter vårt samtal och 5 dagar innan jag plitat ihop mitt brev och sänt. Möjligen ett av de mest oturligt sända brev jag knåpat ihop.

 

Ett brev betyder… ja vadå?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Med mitt intresse för bilar så faller det sig mer än lovligt ofta att det blir någon postal hälsning sänd. Ofta som vykort, ibland som brev numera. För låt säga 10-15 år sedan var det mest SMS. Då på den tiden vågade folk svara kändes det som. Idag är det mer regel än undantag att ens telefonnummer hamnar på någon blocklista och att meddelandet raderas illa kvickt. ja i den mån att det nu går att finna ett telefonnummer till någon.

I slutet av förra veckan, sände jag en i raden av hälsningar. Den här lite mer seriös än de flesta andra. Mången gång är det bara lite glada tillrop och en tänkt tumme upp till bilen, ägaren och smaken att hålla vid i förvaltandet. Ja för handen på hjärtat, råkar jag notera en bil och sedan inser att vagnen nyligen bytt ägare, ja då är jag kanske inte lika fullt engagerad. Troligen för den ägaren har gjort ett aktivt val att fortsätta på någon annans värv.

Men den här gången så kändes det naturligt att skriva. Hoppas på något att förtälja – i framtiden.

Ett kort betyder… Ett livstecken, eller inte

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Om du tillhör skaran läsare som följt mitt orerade över tid vet att jag ibland sänder ett och annat vykort. Mottagarna av dessa kort är ägare till spännande vagnar jag råkat på i trafikvimlet.

I ärlighetens namn så är responsen inte allt för överväldigande. Om det under ett år blir tio kort sända. ja då är jag tacksam om någon råkar få något svar. I februari 2021 stötte jag på en udda amerikansk fågel i form av en Saturn. Själva mötet utmynnade i en bloggpost som du kan hitta här.

Döm om min förvåning när jag idag fick en påringning. Denna gång från en efterlevande som stött på min hälsning i samband med en röjning i dödsboet. Kul att få lite återkoppling även om det nu var under tråkiga förutsättningar. Så på sitt sätt ett livstecken från någon som lämnat den här planhalvan.

Med lite tur får nu vagnen ett fortsatt leverne i trakterna av där jag skådade den senast. Ja Saturn med plastkaross är udda på våra breddgrader.

 

 

Ännu ett vykort – ännu en brusten förhoppning?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

I mina dagar har det sänts en och annan postal hälsning till potentiella fordonssäljare runtom i landet. Nu senast ägaren till en importerad Ford/Mercury som tydligen verkar ha upphört kolla annonssvaren på blockets meddelandetjänst.

Om vederbörande möjligen inte huserat typ 4 timmar i bil bort så kanske, jag istället svängt förbi enkom för att lägga min hälsning i brevinkastet. Men nu får det bli PostNord som får träda i tjänst. Fingers crossed att säljaren behagar svara.

Möjligen ska detta inlägg och intressskiftning ses som ett smärre hälsotecken och att min gasserade sjuka av ”morbus London-Taxinum” få vara på avklingande.

Där drivans blommor smälta ned och dö

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige1 kommentar

Om ägaren till denna kulturvagn möjligen har en längtat till landet, ska jag låta vara osagt. Men ”landet” borde i alla fall sända en tacksamhetens tanke till ägaren. Som just har den goda smaken att hålla fast vid en så härlig SAAB.

Såhär i dagar av utmanande drivmedelspriser så känns det väldigt befriande att få spåna utifrån bilar i trafikvimlet. Det blir ju så otroligt mycket billigare att torrsimma utifrån vad som fastnar på näthinnan.

En liten glutt i bilregistret ger en viss vägledning om fordonets väl och ve. I praktiken skulle jag anta att det handlar om en bil som herren i huset kvitterade ut några månader innan millennieskiftet. Bilen, med en tidigare ägare och då dryga året gammal. Nära sju år senare registreras vagnen på en kvinna på samma adress och efternamn.

Mätarställningen, så här snart 24 år efter tillkomsten på Stallbackafabriken, har inte ännu passerat 10000-strecket. Körsträckan enligt statistiken säger 95 mil om året de senaste 7-8 åren. Ska vi chansa på att lejonparten av de snart 10000 milen lades till handlingarna långt innan damen i fråga tog över nycklarna?

Ett sant nöje att få beskåda en härligt flaggblå i senvinterns strålande sol. Hatten av för ägarens kulturgärning!

Ett kort betyder – ja vadå? (del 2)

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Frågorna lät inte vänta på sig från närstående på mitt tidigare inlägg Ett kort betyder – ja vadå?

Min kära hustru ställde väl det hela på sin spets och uttryckte något i stil med att ”så menar du alltså att du kan tänka dig att köpa alla de där bilarna som du skickat hälsningar till?!”

Svaret blev lika trevande som hos någon som fastnat i kamerablixtarnas mediedrev. Med svettpärlor som snart hotar att börja rinna likt rännilar längs näsrygg och kinder. ”-nja alla bilar vill jag väl inte köpa. Det finns ju platsbrist att ta hänsyn till och pris… man ska ju ha tid att göra något med den också..”

Okej, vi tar det hela från början – jag skickar kort där när jag upptäcker någon intressant bil och jag tycker att det är trevligt att ge cred till den som har den goda smaken och tålamodet att hålla liv i intressanta ting. Det senaste exemplet på en intressant bil är väl dess raka motsats från början. I dagarna råkade jag köra om en härlig Toyota Corolla från typ 1990 + – 2,3 år. Hade du frågat mig för 20 år sedan så hade en 10 år gammal toy’ta varit helt ointressant. Så även för 10 år sedan. Men idag är en 90-tals Toyota något som får mig att hajja till och tänka – när såg man en sån senast?! Hur kommer det sig att den överlevt?

Mönster i tillvaron

De flesta gångerna så kan man ju se ett mönster – kanske en lite äldre ägare, som troligen ägt den lång tid, ja rent av sedan ny. Exemplaret jag noterade i dagarna föll inte helt i den ramen. Visst en äldre ägare men som blev ägare till vagnen så sent som för något år sedan, dessutom hade bilen bytt ägare en handfull gånger tidigare så inte den där vanliga enägarbilen som tenderar att ärvas ned till barnbarns-led för att köras sönder på 8 månader.

Skulle jag kunna tänka mig att köpa – ja visst om plats fanns och det fanns något specifikt att hänga upp det hela på. För en massa år sedan köpte jag en Nissan Pulsar (EXA) en sommar med målsättningen att få åka på bilträffen Träffpunkt 80 som tidningen Klassiker arrangerade. Vågar jag tillstå att helgen efter träffen sålde jag bilen? Det är nog lite samma här – visst jag skulle gärna bli nästa vårdare men då bör det finnas ett narrativ eller plan för varför jag ska skaffa just den.

Plan för att skaffa  – gäller det allt?

Jag önskar jag kunde säga ja – men jag vet hur jag fungerar. hittar jag ett kul objekt till rätt pris med något spännande att hänga upp det hela på så är jag ju torsk. Planen går ju alltid att efterhandskonstruera, eller så spelar man atombombskortet  #Ensåndärharjagalltiddrömtomattäga”

Ett kort betyder – ja vadå?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige2 kommentarer

Den som orkat traggla sig igenom mitt orerade sedan 2007 till dags dato vet att jag ibland får inlevelsen att sända hälsningar till en och annan vagnförvaltare. (ja ja bilägare om nu det var svårassocierat).

Ibland tackar nämnde förvaltare aningen via att ringa eller sända ett svar på lämpligt sätt. Roligast var en historia där jag skickade en hälsning till någon som på pappret ägde en underbar rysk pickup införskaffad i finland på 1980-talet. Jag skriver på pappret, för nämnde herre svarade att bilen visserligen varit i hans ägo någon tid efter hemkomsten från en utlandspostering. Men bilen hade överlåtits till en bekant och var sedan dess försvunnen. Om han syftade på bara bilen eller den bekante likaledes ska jag låta vara osagt. Det lustiga var dock hur svarskuvertet var adresserat nämligen med mitt namn och mitt mobilnummer! Ibland imponerar posten stort, synd bara att det blir allt mer sällan,…

Nåväl, i veckan som gick nåddes jag av ännu ett bevis för dessa hälsningars vikt. För något år sedan skickade jag ett meddelande till ägaren av en klassisk SMV-husvagn. Klassisk såväl till formen men även eftersom lokalanknytningen. Tillverkningen låg i Örebro och första fabriken fanns ett par tre stenkast från där jag huserar. Nu skulle vagnen säljas och jag som hade hört av mig så långt i förväg hade första tjing.

Jag ska inte trötta ut församlingen med alla iakttagelser om kärrans egenheter utan mest konstatera att jag var i alla fall påtänkt som potentiell part men att treenigheten mellan utrymme, tid och engagemang inte fanns i samma ekvation.

På samma sätt fick jag igår en hälsning från en annan ägare till en härlig Mercedes W210 som nu ska byta ägare. Dock fick jag inte bjuda i förväg men ett klart besked om att bilen i fråga kommer ut till försäljning om två dagar.

Om jag skulle summera och spekulera – det ligger ju lite i min natur framför allt nu om hösten. Så har kanske mina hälsningar räddat en och annan bil från att hamna på skroten. Likaledes hoppas jag mitt tillrop stärkt en och annan ägare i sin stolthet över att äga något som får en helt okänd människa att skicka ett vykort med frimärke för att säga gud va kul att fått stöta på ditt fordon i trafikvimlet, det gjorde min dag. Min kära hälft här hemma brukar dock skrocka och säga ”ska du nu skrämma slag på någon stackare som nu tror du är en stalker”.

Kanske ligger sanningen mitt emellan. För skulle jag skatta så är det bara i hälften av fallen som jag hör något tillbaka. Men klart, om alla gör som husvagnsägaren så är ju utfallet svårt att veta innan alla bilar bytt ägare?!