När våndan över alla projekt sätter tänderna i själsfriden…

På senare levnadsår så verkar det som om visheten stundom övertrumfar vissheten. Låt mig få lägga ut texten så kanske det klarnar.

När jag var runt 25 så var 5-7 bilar i olika faser av projektstatus inget som störde mitt sinne. Om sanningen ska fram så var det väl till viss del för jag då bodde så att det gick att gömma och glömma bort en och annan vagn i någon del av trädgården, uthuset, garaget eller carporten, eller för den del bakom något välplacerat buskage på samma nämnda urholkning i naturen.

En oväntad kursändring i vardagen fick mig att göra mig av med nämnda lilla kåk. Eller lilla och lilla, 13 rum och kök var ju aningen större än hur jag bor idag. I och med samma lappkast så var jag även tvungen att göra mig av med mina samlingar av tryckt material, tidningar, böcker och broschyrer. Frekventa besökare här på bloggen vet säkert att jag ägnat det senaste året till att återskapa en god del av det jag fick försaka i alla fall på tidskriftsfronten.

I viss mån har väl även fordonsparken fått breda ut sig en smula. Ja 4 bilar när man bor centralt i stad som gör allt för att dem med fordonsintresse eller behov inte ska kunna ta sig fram förenklar ju inte. I vintras fick den lågmilade Fiaten Pellefant respass – någon sådan där gnagande känsla av att fordon ska kunna nyttjas hade fått sitt fäste och då var det inte svårt att låta den hitta ett bättre hem.

Strax därefter råkade mitt allmänna spanade på tidigare tilltänkta objekt ge utdelning och Rikki-Tikki-Tavi fann ett hem i mitt garage. Såhär typ tre månader in i förvaltandet så hopar sig tvivlen om förträffligheten med en fyrhjulsdriven DKW.

Missförstå mig nu rätt, det är ett solitt objekt, rostfri kaross, lagom patinerad så det går att använda, rimligt billiga delar och massor av uppmärksamhet. Men det känns liksom lite avslaget – kanske är det DKW som märke i sig och klubben i synnerhet. Skulle jag själv sia så är nog klubbens existens hotad på grund av den höga medelåldern dels på bilar, men framför allt åldern på ägarna. Visst man finns på Facebook men de flesta som någon gång ger sig till känna och publicerar något – får noll i respons.  Det finns en driftig admin som postar regelbundet med trevliga inlägg men det finns inget momentum i flödet för alla sitter tysta och tittar på.

Om nu DKW’s facebook är en öken så är Mercedesklubben dess raka motsats, massor av inlägg, ja faktiskt till den milda grad att jag valt att gå ur flödet för det var på tok för brett och spretigt… Ja aldrig får man vara helt nöjd kan jag konstatera.

Och så var det här med Vishet kontra Visshet – det är nog dags att skala bort ett och annat. Som jag nämnde så har jag 4 bilar i ruljansen och någon lär få ge vika.Till det kommer två militärcyklar från gröna firman, plus ett knippe andra cyklar varav en prototyp till ersättare till M42/M105 från 1990-talets början. Därtill ett par tusen tidningar i källaren som väntar på att sorteras in och katalogiseras. Visheten säger att det är bättre att stämma i bäcken redan nu – för Vissheten är inte helt klar på att jag kommer ro allt detta i land…. Och sånt mina vänner, det sätter sina tänder i själsfriden;-)

Bland gräsänder, likströmsgeneratorer och militärcyklar – sommaren är här

Det känns att vardagen kastas mellan hopp och förtvivlan. Kanske är det försommarsäsongen vånda så här i covid-tider, för det verkar ju inte vara någon idé att planera något.

Jag råkar nu vara medlem i en handfull fordonsklubbar – DKW, Mercedes M Sverige (Motormännen) och OK. Var och en av dessa har historiskt varit aktiva och anordnat träffar till höger och vänster. Men spontant kan jag bara komma att tänka på att det är bara DKW-gänget som har ambition att göra ett arrangemang denna sommar. Ja sommar och sommar, det är faktiskt tidigt i höst om du fråga mig – allt efter tredje vecka i augusti är väl höst enligt skolgångsterminerna?

Gräsänderna

Nu står jag väl inte och faller med att få träffa likasinnade själar i bilorienterad kontext. Just nu är det nog de förvirrade gräsänderna som stundom barrikaderar vår trädgård som får mest av mitt medvetande. Jag hade aldrig kunnat ana vilka gruppdynamiska utmaningar som ett skock änder präglas av. Vissa av dem tål då rakt inte att vissa råkar ens titta i deras riktning. På samma sätt så finns det charmerade individer som gör allt för att fånga även vi två-bentas fulla uppmärksamhet och socialiserar sig gärna om man råkar vara ute i det gröna.

Likströmsgeneratorer

Om nu gräsänderna är dem som fångar engagemanget så är väl Mungans generator dess raka motsats – även om jag vet att det är där jag borde lägga min energi. I alla fall om jag har ambitionen att faktiskt låta Rikki-Tikki-Tavi rulla några längre sträckor. Det hela faller väl nu mest på att jag gärna skulle vilja mäta mig fram till om det är generatorn eller möjligen den separata regulatorn som spelar mig ett spratt. Blotta vikten på en renoverad generator skapar sina problem – jag fann en modest prissatt och nyservad dito i Tyskland hos en privatperson. Dessvärre hanterar inte privatpaket-speditörerna paket tyngre än 20 kg så den ligger kvar i mellersta fäderneslandet och nämnda Munga häckar alltjämt i garaget vikarierande som avlastningsyta.

Militärcykel

I brist på roliga uppslag råkade jag köpa en till militärcykel – den här gången en M/105A, den med det förstärkta baknavet med bromsbackar. Att dessa baknav är lite speciella fick jag snabbt erfara, eller rättare sagt det nämndes redan i annonsen. Bromsen vill inte släppa efter att man bromsat en gång. Nu gör ju inte konstruktionen av Sachs HR 90V det hela så enkelt. Olikt de flesta andra bromsnav jag skruvat med så vill inte dessa dela på sig med mindre än att man måste bryta bort ett dammskydd i plåt. Att dammskyddet i fråga gick ur Sachs tillverkning någon gång under 1970-talet ställer ju till lite problem. Uppslag saknas dock inte, möjligen ambitionen att betala vad som begärs för de restpartier jag råkat hitta. Eller vad sägs om en översynssats för 350 chf (3300 ex moms tull och frakt). Det är ju bara det att det är sju – åtta gånger vad cykeln kostade.

Allt är inte nattsvart – Jimmy klarade besiktningen!

Årets besiktningsrace bestående av Diesel-Doris och Jimmy för min del fick visa upp sig på andra stationer än Opus den här gången. Diesel-Doris på Svensk Bilprovning (SBP) vilket gick sådär. En brusten fjäder och två dåliga bromsslangar gav inbjudan till återbesök. Nu är det avhjälp men lustigt nog – eller snarast skrämmande så det förslår så noterade inte teknikern att ett av bromsrören läckte efter återmonteringen. Jag kan säga att bilen var bättre innan än efter efterkontrollen…. (jodå klart jag såg till att fixa det hela väl hemma igen. Men SBP kändes väldigt trött organisationsmässigt.)  Jimmy fick istället visa upp sig hos CarSpect här i grannskapet. Döm om min förvåning när det blev blankt papper och körklart till 31/8-2022. Jimmy visar sig vara en bra slit och släng-vagn, perfekt för irrfärder i sjukhusets parkeringshus.

 

 

Dags att lägga det virala 2020 till handlingarna

Lika bäst att redovisa det ovedersägliga direkt, låt säga i ett enkla kategorier så som;
-Bilförvärv, direkta och indirekta, två, eller möjligen tre, lite beroende på den matematiska ansatsen.
-Avyttringar; solklart en, men ska samma logik råda som kopplat till förvärven, och de bör den väl, två.
-Ändrad inriktning på samlingar; ähuu jaha ja?! Den är svår men ja, låt enas om flera.
-Bilnyttjningskoefficient; trots avsaknaden av sommarsemester på kontinenten, hög, jag nära på frekvent
-Nöjdhetsfaktor; på det hela över förväntan.

Bilfronten

Ja låt oss börja bena ut det här med bilarna. Köp i eget namn; ett – i form av Flisan, den flagande Skoda Felician. Indikta två eller tre då Seat Arosan Jimmy kom till familjen. Sedermera donerades den till dottern. Som därefter återskänkte Jimmy till hustrun så det blir ju faktiskt två förvärv om än av samma bil. Dottern valde att att låta Jimmy ersättas av Twingon Pelle som numera även får anses stå i undertecknads omvårdnad och förvaltning. När väl lilla Jimmy kom åter så blev platsbristen svår så den Flagande Flisan fick respass. Så fordonsuppställningen är idag ganska översiktlig, Octavian Uncle Ben, Passaten Diesel-Doris, Fiaten Pellefant och slutligen Arosan Jimmy.

Samlandet

Samlingskoefficienten; ja faktorn är nog konstant – det ligger väl i linje med påståendet att summan av alla laster just är konstant. I mitt fall så har jag skiftat från en herrans massa pedalframdrivna velocipeder, nu finns det bara ett ett antal strax under summan av alla fingrar kvar vilket väl är en halvering från försommarens bestånd. I gengäld har nu ett obegripligt stort antal tidningar av de tre pelarna i samtidens motorjournalistisk. Teknikens Värld återfinns nu med varenda nummer som gavs ut åren 1958-2019. För dig som vill kvantifieras så rör det sig väl om 1700-1800 utgåvor. Motormännens husorgan Motor från åren 1960-2017 vilket väl blir i häradet 1250 nummer. Samt Vi Bilägare och här rör det sig om grovt skattat 1000 nummer. Så bytet från 10 cyklar mot typ 4000 tidningar…. plus nästan lika mycket till i dubbletter…

Bilutnyttjningsfaktor

För att inte ha gjort någon bilsemester så skulle jag väl säga att jag kört mer bil än på väldigt många år. Tidningssamlandet har krävt sina mil. Uppskattningsvis landar vägmätarpåslaget på strax över 2500 km men det är förstås en grov skattning. Otvetydigt är dock att följande orter har besökts: Borås, Skillingaryd, Björneborg, Västerås, Eskilstuna, Mjölby och Bromölla. Tråkigt nog, dem flesta var och en som enskilt resmål. Om transportstyrelsens broavgiftsfakturor ska nyttjas som inteckning över sakernas tillstånd så damp en räkning ned i lådan på sex resor över bron i Motala för resor företagna under en och samma vecka! Därtill har jag åkt en hel del till och från jobbet, även om nu detta inte ger särledes stort påslag.

Nö(j)dhetsfaktor för året 2020

Jag skulle nog säga att året gått över förväntan, visst en massa uppoffringar i form av sociala restriktioner. Väldigt mycket inställda planer kopplat till bilevent. Men också en hel del som utvecklat mitt bilsamlande. Utan Covid/Corona så hade troligen inte två av de tidningssamlingar jag blivit ägare till bytt ägare. Troligen hade dessa inte heller annonserats ut på nätet om man nu inte ändrat sina vardagsbanor och häckat mer på sociala medier eller liknande.

 

Med blick för det där extra ordinära

Såhär vid 44 års ålder så börjar jag så smått våga erkänna – jag har blick för det där extra ordinära, och även det extraordinära. Det är väl liksom lite svårt att inte uppfatta dem båda när man väl fått fokuset.

I min värld idag 2020 så huserar en riktigt påvert utrustad Fiat Seicento med gamla lilla stötstångsmotorn i garaget. Vän av ordning, och även den normalt funtade skulle väl inse att varför ska en gammal “sketen” Fiat ska få stå bakom lås och bom?! Inte jag, för för mig så represterar lilla Pellefant den utrotningshotade svårfunna enklaste och billigaste lokalanpassningen som lär ha sålts i EU under 2000-talet. Säkert övertrumfad av allsköns AMG-specade stjärnkryssare och specialbeställda one-of’s för ryska oljeoligarker. Missförstå mig rätt, jag skulle gärna ha någon sådan vagn också, men det är i Fiatens realism jag kan se tillvaron med nykter blick.

Även tysken kan allt vara påver

Det andra exemplet på basal-fordon i min vagnpark hittar jag i lilla Jimmy. Samma vän av ordning skulle säkert inse att jimmy i alla fall begåvade med den större motorn från fabrik på hela 1,4 liter istället för basutförandets jämna liter-dito. Men jag håller nog den som lika baslinje-nära i och med att den saknar allt utom stolsvärme. På sitt sätt ett sätt att trimma så kompassnålen pekar Norröver i en allt snurrigare omvärld. Nu ska jag väl erkänna att jag lyxat till tillvaron och monterat en Blaupunkt RadioTelefon i Jimmy så, fullt så barskrapad är den inte. Fan tro’t men den är dessutom nån decimeter större såväl på bredd som längd än lilla Pellefant.

Vare sig Skoda Uncle Ben, eller Passaten Diesel-Doris är dock lika sparsmakat utrustade för att jag ska kunna stoltsera med att jag vore asket på heltid. Men ingen av dem är i alla fall någon lyxutgåva med mer än regelmässig utrustning. Så verklighetsförankring finns. Nog ska väl väl av samma ordning som ovan påminna om att såväl Passaten som Skodan är ju lite modernare barn av sin tid och dem representerar väl bara ett lackmuspapper av urvalet som fanns där och då.

Inte för att ambition och praktiserade saknats

Det är väl kanske här någonstans som jag inser att det är med det där nyktra och ganska sparsmakade i sinnet som jag ser tillvaron. Inte för att ambitionerna att röra sig mot det lite mer extrema lyst med sin frånvaro. En halvgammal BMW 7-serie modell förlängd huserade i min ägo. Likväl som en välutrustad Lancia Kappa. Ett knippe top-of-the-line SAAB Griffins. Det fanns även långt gångna planer på en Audi A8L med proveniens hela vägen till den Bayerska trafikministerns kansli. Ja petitessen var väl att jag var typ en timme för sent med pengarna. På tal om det snöpliga i att vara sen så hände mig det samma 1996. Målet var att förvärva min första lyxbil. Märket var Opel Senator från 1985 i härlig guldfärgad beigemetallic. Bilen  hann bli såld medan jag hämtade pengar på banken…

 

Flisan har flytt – ingen Felicia så långt ögat når.

Ja – det var visserligen utan tår i ögat som Flisan gav sig iväg från parkeringsbristens Södra Käll… Det blev ju lite ohållbart med Diesel-Doris, Oncle Ben, Jimmy och Flisan som skulle dela på de två ordinarie parkeringsplatser som vi har. Och när du svågens dotter nu skulle behöva något med koppling att öva med när nu körkort ska tas ja då föll det sig väl inte bättre än att Flisan fick foten. Vän av ordning undrar säkert varför Jimmy inte fick förtroendet så var det så pass enkelt som att jag inte tycker kopplingen är helt lätt manövrerad och det kan minsann inte någon nybakad körkortsaspirant behöva trilska med.

Så laguppställning såhär i midsommartid 2020 består av Uncle Ben, Diesel-Doris, Jimmy och Pellefant… Var och en värda en helt egen liten hyllning på vitt skilda sätt… Över och Ut