Det största nöjet med att fundera på att byta bil är nog själva fasen av Due diligence, ja det där med att undersöka objektet innan man väl väljer att gå vidare med affären.

Många saker kan man ju göra torrsimmandes redan innan man slutligen beskådar härligheten tex att:

• läsa på om typfel på bilmodellen – internet är fullt av intressanta forum för nästan varje bilvariant man kan tänka sig. Det är ju bara att fråga allvetande Uncle Google .
• Kolla registreringshistoriken hos transportstyrelsen.
• Söka på reservdelsfirmorna för att det finns några renoveringssatser som kan ge tips om ev vanliga problem att hålla koll på.
• Spåra säljhistoriken via det kostnadsfria sajterna Biluppgifter.se och Car.info. Här rekommenderar jag att kolla på båda då ingen ger hela bilden
• är det dessutom en bil från de där förenade staterna av Amärrka där borta i väster så kosta på dig en Carfax-rapport. Allt för att minska risken att köpa en citron eller rent av flood car som varit i baltikum för remanufaktur..

Allt det här det kunde väl var och en som ett rinnande vatten…. Men hur man när det liksom saknas massa källor?

Det hela kan dock leda lite större våndor om objektet i fråga nu råkar vara en tyskreggad bil på “vanliga” tyska skyltar och ej exportplåt… Och för att göra det hela än mer spännande så kastar vi in faktorn att det handlar om en visstids-student som råkat ta med föräldrarnas firmabil som flyttracer till Svedala… Är det kört då?

Givetvis har jag råkat på ett sånt objekt, på blocket, i närtid.

Efternamnet i annonsen

Nu hade jag dock turen av att säljaren gav sitt fullständiga namn i annonsen och att efternamnet inte var något av dem typiska  “Meyer/Müller/Schmidt (läs. Andersson/Larsson/Karlsson) osv.

Firmans logotype

-På bilden i annonsen så kunde man dels se vilken stad bilen var registrerad i och framför allt ett ganska smidigt firmanamn som lätt gick att spåra till dess kontor i staden i fråga.

Spåra ägarens webbsida

-Med firmanamn och stad då var det ju en baggis att hitta firmans hemsida. Och om det finns något som jag älskar med tysk korrekthet så är det just det att publika webbsidor måste redovisa vem som står bakom sidan/firman. Det är det där knastertorra som man hittar under fliken impressum

Lägg samman ett och ett och få tre

-Nu bar det bättre än att jag snabbt kunde se att chefen för firman bär samma efternamn om säljaren här i Sverige. Bingo – för man vill inte köpa grisen i säcken när det handlar om bilar UTAN tysk exportplåt. Ur lagstiftarens synvinkel så har dem inte  klarat exportproceduren i förbundslandet den är reggad i tekniskt sett. Och registreringsbeviset behöver ju signeras av rätt ägare.

Bildkällan – som tvåtusen ord – give och take

-Som jag nämnde, det fanns bilder i annonsen. Och som sägnen säger, en bild säger ju mer än en massa ord. Just i det här fallet var det dessutom två bilder man hade man haft smaken att fotografera bilen i en stor svensk stad. Det gick dock att uttyda ett par viktiga faktorer, huset som bilen står vid har en lite lustig byggstil och i grannskapet finns ännu ett par särskiljande byggnader.

Vad är det man ser som man nog inte tänkte på när man tog bilden?

-Jag säger bara thank god for Google Maps och Streetview. En kvarts kartstudier så kunde jag med ganska precis ackuratess säga var bilderna förevigats. Visst helt i onödan men det är alltid kul att kunna belägga att allt är solitt. I den bästa av världar hade jag med kartinfon kunnat matcha in att säljaren bodde där. Men den turen hade jag inte den här gången.

Målgång med förhinder

Nu kunde ju det här ha varit en fröjdefull liten berättelse, allt har ju liksom fallit på plats. Och det utan att jag behövt åka till storstan för att beundra och våndas. Men som så ofta… Så enkelt var/är det inte. För säljaren har inte behagat läsa mina meddelanden på blockets meddelandetjänst… så det lär inte bli någon affär….

Var jag än spanar så tycker jag mig se gamla Saabar… såväl i villaträdgårdar utanför tätorten, i flödet på Facebooks Marketplace, på blocket och så vidare. Och till riktiga vrakpriser allt som oftast.

Jo jag har full förståelse, ett bilmärke som gått ur tiden har svårt att underhålla sin ’fan-basse’ och nyrekryteringen blir ju nästan obefintlig. Men å andra sidan, produkten var ju inte så dålig att det motiverar all denna utskrotning.

axplocket från i morse omfattade två ganska trevliga 9-5 Kombis med halvstora motorn, båda med normalt miltal för en 15 år gammal bil och en prislapp runt 10’. Det känns som objekt med klipp-potential. Sen finns ju rena objekten till riktiga fyndpengar om man nu vill lägga lite tid på att skruva…

 

Jo, jag hade det mesta uttänkt. Såhär första semesterveckan så skulle jag givet ägna mig åt att avhjälpa det uppdämda underhållsunderskottet  av spanjacken Jimmy. Nya bärarmar, fästen till krängningshämmaren och kamrem med allt som tillhör ligger och väntar.
Väntar lär det få göra, för lilla Jimmy är ute på vift i Västergötland. Vilket väl i sig är bra för en bil som inte används är liksom mest död materia.

Den godmodige tjecken, Uncle Ben, har väl likaledes lite på backloggen som pockar på. Men det är inte lika enkelt att kallställa det primära åkdonet. Som planeringen ser ut just nu så kommer den dessutom behöva göra tjänst till helgen, vare sig jag vill eller ej.

DD och Pellefant må ju även dem ha ett och annat att traktera, men dessvärre så ligger det inte nämnvärt mycket saker på lut på lagret.
Så här må jag vara, helt utan kul projekt att avverka i närtid.

 

Tja, det var liksom förbestämt att det skulle behöva bli ännu ett kort. Om Norraposten nu gjort vad man utlovat, och fått betalt för så bör det ligga ett litet kort av formatet c6 med en liten påklistrad hälsning och tillika fråga….

 

Väntan kännes. Ja så smått oliiiidlig. Från semesterfåtöljen, eder skriftställare och tillika vagnparksansvarige

Jag har tidigare haft ganska bra erfarenhet av att sända hälsningar via vykort. ja det är väl lagom oprivat att sända några publika rader med någon fråga eller två så man inte skrämmer någon eller för den del lovar allt för mycket av guld och gröna skogar.

Men den här gången så tror jag min fråga sådde något frö om att det som stod på uppfarten skulle vara värt sin vikt i ädelmetall och briljanter. Och med tanke på att det rör sig om två ton plåtskrot så pratat vi gigantiska förhoppningar….

Sensmoral; nitton surt beskattade kronor helt i onödan… men men, frågar man aldrig så får maj ju inte veta.

Over and out

Jo jag vet det är lite svagt att skylla på sinnesförvirring på för grund av värmen… Men ny har jag i alla fall bett Postnord sända ett klassiskt vykort till en ägare till något av alla dem uppslag som figurerat här i bloggen. Vilket av dem hör jag någon fråga, men jag är för rädd att jinxa det hela så vi lämnar väl den frågan obesvarad tills jag möjligen råkar veta mer.

ETA tills kortet kommer ägaren tillhanda är väl ett par tre vardagar så säg typ fem skälvande dygn från nu. Ja, tärningen är väl kastad.

to be continued…

Vad är bättre än att ägna midsommarhelgen åt att djupdyka i fordonsregistret. Den här gången så fastnade jag för en djupdykning i den klassiska och lätt hatade “P-skyltsträsket”.

En kort resumé, för dem som inte känner sig helt hemtama med P-skylten. Under 1980-tagets senare hälft så beslutade sig dåvarande vägverket för att alla bilar som importerades i privat regi skulle ha registreringsnummer med kombinationer som började på bokstaven P. Det som var lite speciellt med detta förfarande var skyltserien blev väldigt särskiljande speciellt eftersom man var på väg att öppna upp M-serien för vanligt importerade fordon.

Denna P-märkning blev lite stigmatiserade speciellt för dem som skulle köpa begagnad bil – grannen kunde ju se att man skaffat en bil som minsann inte var svensksåld ursprungligen. Slutligen så kom en av bilägarna att driva frågan om detta kunde räknas som diskriminering. Rätten biföll och under 1991 så upphör detta förfarande.

Just detta kan man ju nyttja för att hitta roliga bilar som har lite udda historik. Dessa importbilar hamnade i ett begränsat antal registerserier i följande grupper med begynnelse bokstäverna PA, PB, PC och PD.

Tar man fram bilarna som registrerats där, tvättar bort alla med senare årsmodell en 1992 så återstår drygt 15000 personbilar/lätta lastbilar som kan kan gotta ned sig i.Vilket jag följaktligen ägnat midsommarhelgen åt.

Om jag hittat några guldkorn? Ja det är väl som att fråga hur långt ett snöre är. Man kan ju iallafall konstatera att landet skulle varit betydligt fattigare på amerikanska vagnar om dessa inte kommit hit. Eller vad sägs om 236 Pontiac Firebird,  188 Fiero’s, 667(!) Chevrolet Corvette och 293 Ford Mustang!

Ja det är lätt att falla in i registergrävandet helt klart, det blir lite som guldvaskning, ett monotont sorterade och strukturerande för att sedan kunna bena ut vad som döljer sig bakom raderna i excel.

Men skulle jag välja ut några egna favoriter som jag skulle vilja veta mer om hur dem kom till landet så finns, en sovjetisk statslimousin av modell Tjaika, ett knippe Trabanter men ingen Wartburg, några Skoda Favorit men objektet framför andra är en Izh 412 pickup! Den måste jag bara lära mer om