Dessa rader präntas ned försommaren 2026. Jag får tillstå, allt aldrig har jag snubblande nära 50 års sträcket känner mig lastgammal.
Lastgammal för att jag alltjämt är med i de två största ekosystemen som omgärdar bilen i vardagen. Dels M Sverige, eller Motormännen som mången kallar det än idag. Dels OK, ja du vet den där medlemsägda bensinstationskedjan som äger hälften av OKQ8, ja dem med bensinstationerna.
Båda, känns som om de är i omdaning och långt från de intresseorganisationer dem en gång var. Nu senast aviserade M Sverige att man upphör med sin medlemsbutik. En butik där man funnit biltillbehör, medlemsartiklar och annat bra att ha. Orsak, det bär sig inte längre ekonomiskt. Inte för att jag handlar slaviskt ur sortimentet. Men det har varit en god känna till att hitta det där bra att ha sakerna som försvinner i köpladorna sortiment. Jag hör dig fundera över vad det kan vara. Vad sägs om Punkaslangen för att flytta luft mellan hjul om nöden så kräver. Eller Packy, en stor påse av presenningstyp att klä in bagageutrymmet med vid behov. Eller reflekterade handskar och bärkasse. Ja för att underlätta för mina medtrafikanter när jag rör mig till fots.
I samma veva kom stämmounderlaget inför OK’s stämma i slutet av månaden. Även här påvisade stadgearbetet att medlemsengagemanget är på upphällningen och de regionala klubbarna, där jag tillhör Närke, nu förväntas slås samman med grannlänen. På pappret säkert en vinst att helt plötsligt få vara 15 ägarombud i styrelsen. I praktiken en minskning för idag är vi totalt 16 fördelat på våra tre klubbar. Jag säger nu inte att det är den väg det måste vandra. Men det känns udda att släppa en så stor stadgeförändring till ett sådant möte. Nu är jag dock inte helt säker på att ändringarna kommer kunna klubbas enligt gännande statuter, det krävs kvalificerad majoritet för stadgeförändingar. Ryktet gör väl gällande att det finns risk att det inte finns delegater nog på plats eftersom många föreningar idag inte lyckats rekrytera annat än ordinarie ombud. Så när frånvaro uppkommer så finns ingen ersättare att ta upp stafettpinnen.
Jag får väl konstatera att jag må fylla 50, det känns om jag representerar institutioner där man är 80+. Visst jag har ofta kallats lillgammal 🙂
