Esilstunas stolthet Kent så vackert sjöng ”att synas utan att verka” i låten Socker från typ 2002. I mitt fall tror jag mig själv göra tvärt om. Speciellt i hänseende till vad som når dig som konsument av den här bloggen. I ärlighetens namn så finns det bara den här bloggen så har vi det klarlagt.

Veckan som gått har haft fokus på just att ”ha verkstad” kontra att snacka upp insatserna i den samma. Trikålåren fick besöka Carspect med förhoppningen att det skulle vara årets ända besök. Tji fick jag, hemläxa med tre poster och önskemål om bot och bättring. Jag ska inte säga att jag direkt ser fram emot att byta fjädrarna fram. Så här sitter jag och funderar på om det är värt att ställa på bilen och ta en tur till Malmby bilskrot som tydligen betalar 3000 kr för en bil som körs dit för egen maskin.

Veckans andra stora begivenhet var att vara delegat och ägarombud på OK’s stämma i huvudstaden. Även det ett trevligt avbrott i den allmänna verksamheten som jobbet på Regionen väl är. Till nämnda stämma så hade jag otroligt nog sänt in en motion om OK Förlaget och dess verksamhet. Nu kom dock inte den upp till behandling. Beredande styrelse ansåg att det inte låg på denna stämma att sätta agendan i ett delägt bolag. Så här i efterhand så är jag lite kluven inför ett sånt ställningstagande.

När man ändå har chansen att vara ute och legitimt sne’segla med bil så passade jag på att göra en avstickare. Just med förhoppningen att kanske få en skymt av en Londontaxi. Det hela kom på skam, på pluskontot finns att jag fick bevista en av alla de platser som skyltas från allfarvägen till storstan.

Ja det dröjde inte länge efter min förra postning om att sätta gränser innan ett besök hos Carspect var avlagt.

Dessvärre inte fullt så triumfatoriskt som sinnet visualiserat. Men väl med tre tillkortakommanden att adressera. Anligganande broms fram. en trasig parkeringsljuslampa men även ett försämrat läge för fjäderbrottet fram.

Att arbetsinsatsen i sig är den stora, så är väl de rent ekonomiska effekterna inte helt att bortse från. Vän av ordning konstaterar enkelt att två framfjädrar listar in strax under 1800 hos bildelshandeln här i stan. Därtill borde ju lampa och lite allmän massage av bromsar kunna göras på en snål budget. Men insikten att 1800 i fjädrar och minst ett par timmars jobb och därtill nytt besök på besiktningen. ja det hotar väl spräcka budgeten. Eller budget och budget. Bara att åka till affären och veckohandla kostar ju mer än bilen i sig… Så frågan är vad budget är på en bil idag?

Det blir anledning att återkomma. Nu står hustruns Uncle Ben på tur… just för att byta fjädrar fram. Låt säga att budgeten för delarna där kan få kosta…

Försommarmorgon och en klassisk 245 på väg – en utdöende förekomst idag

Mycket i min vardag går ut på att sätta gränser för mig själv. Eller ska man kanske säga ”lägga band på”.

I mitt yrkesvärv så handlar det oftast om att bara fixa problemet. Inte analysera hur felet uppkom eller om det finns sätt att förebygga. Det är kanske inte så konstigt, jobbar man på en supportfunktion så jobbar man sällan med ”big picture analysis”. Inte för att jag säger att man inte borde, för det borde man. Men det finns inte tid och resurser. Eller för den delen intresset från övriga stödfunktioner att lösa sånt man möjligen skulle kunna uppdaga.

Även i garaget har Trikålåren fått smaka på liknande prioriteringar. När projektstarten stod för dörren fanns stora ambitioner. Eller snarare tanken att det var lika bra att köpa hem det som kunde vara trasigt. Ja så det fanns på hyllan just in case.

När jag nu började skruva utmynnade det hela i insikter om att, nej, det behövs inte byta kamrem, spännare och vattenpump, den har gått typ 1000 mil och allt ser bra ut. Nej topplocksbultarna befann sig inom toleranserna så det fick gå ett varv till. Nej termostaten och tändstiften såg likaledes oförskämt friska ut så ingen idé att lägga delar för ett par tusen på en bil för ett par tusen på vinst eller förlust.

Så nu står Trikålåren på backen, snudd på salongsfähig – det är väl mest formalia att visa upp sig på besiktningsstationen för att göra en djupare kontroll. Vem vet, jag kanske rent av hinner innan månaden är slut.

Vad som gick åt hör jag vän av ordning fråga; en topplockspackning, nya torkarblad (500Kr!) och ett fläktmotstånd. ja och tre dagar av skruvande:-)

Nej visst, det var ingen högoddsare att Citroënen Trikålåren skulle få besöka garaget.

Låt säga att efter någon timme eller två så var toppen befriad från resten av motorn. Ett utmärkt sätt att tillbringa Kristi himmelfärd. Nu återstår att utvärdera om det finns chans att pussla ihop härligheten. Det får bli något för morgondagen

Frågan kanske ter sig patetiskt. Vän av ordboksdefinitioner skulle möjligen recitera något i stil med ”värdet på en produkt sätts på en marknad där säljare och köpare möts och gemensamt sätter priset i samband med en transaktion”.

Strikt akademiskt sett har är det helt korrekt och rätt. Värdet för en vara eller tjänst uppkommer först när överlåtelsen av dem samma väl utfaller. Sedan finns givetvis en högst teoretisk värdering som kan präglas av ytterligt personliga utgångspunkter.

Jag brukar lite smått förfasas över värderingarna på exempelvis vissa östeuropeiska bilar i allmänhet och Skodas modeller med motorn bak i synnerhet.

I min mentala värderingstabell så kostar en sån vagn under 5000 kr. Intuitivt vet jag att det är omöjligt idag. Men när min priskompass sattes där under tidigt 1990-tal så var det gängse standard. På samma sätt har prisbilden från när det begav sig sagt en stark prägel på min uppfattning som än i dag färgar man tankebanor. En ny Trabant kostade mindre än 15000 kronor i bilhallen i Budapest sommaren 1988 när jag var där. Och en fläng ny Lada Niva gick att köpa på 1990-talet för runt 30000 i Sverige om än utan några garantier eller åtaganden från importörens sida.

Prisbilden har ingen bäring på vad man möter i bilannonser av idag, men lever starkt i mitt undermedvetna när jag tittar på annonserna i fråga. Samma problematik lever i viss mån kvar i allmänhetens kollektiva uppfattning och utgör stundom ett ganska stort mått av glastak för värdeutvecklingen hos vissa saker.

På samma sätt präglar förförståelsen åt det andra hållet – en bil från Crewe tycks alltid värderas högre än en från Browns Lane i Coventry? Visst den förstnämnda hade ett betydligt högre salupris från början. men rimligen borde väl en Jaguar/Daimler vara minst lita kompetent som en Bentley eller Rolls-Royce? Solklart är väl att restaurering av de senare kostar påtagligt mer än hos dem förstnämnda men körupplevelsen bör sig väl kunna stå i paritet?

På liknande vis ligger möjligen hämskon som en black om foten för de olika London-taxis som nått våra breddgrader. Merparten av vagnarna startade sina karriärer som taxis i London och när regelverken regelbundet avpolletterade vagnar så såldes dessa för spottstyvrar. Rådiga intressenter kunde så enkelt och prisvärt bli ägare till vagnar med ett förflutet i taxitjänst och möjligen bortåt 300000 Miles (50000 mil) på samvetet och tillika mätaren.

Just denna prispress ligger möjligen de fåtal privatägda motsvarande vagnarna i fatet. För gemene man är sinnebilden ständigt etsad av dessa långmilare, för hur ställer man en välskött bil med 50000 mil mot en motsvarande med 6000 mil på mätaren men helt utan spårbar servicehistorik?!

 

Ibland blir det lite väl mycket på paletten över saker och ting som pockar på. Eller mer realistiskt, allt sånt som redan borde ha fått sin beskärda del av engagemang och energi senast redan igår.

I mångt och mycket verkar den springande faktorn till att det fastnar någonstans längs vägen verkar bero på en lång kedja av hinder som var och en i sin tur måste lösas ut innan eller möjligen efter för att ta flödet i någon riktning.

Ja kalla det uppfartstetris, the Vicious circle eller för att citera pölsa – ’jävla oflyt’ på renaste värmländska. Hur som haver, att urskuldande rycka på axlarna och rent av ta det på latin ”Post hoc ergo propter hoc” må låta trevligt men löser inte grundproblemet. Alltså tanken på att ”efter något just på grund av detta.”

De gånga veckan har jag istället försök adressera problem ett efter ett då med målet att slutligen lösa ut så mycket som möjligt av allt det som skjutits upp till ett senare tillfälle.

I denna iver har 3 från ”nya hjul” till Audi C3 som inte rullat en meter fått sätta livet till. Eller nya och nya, gummit på det äldsta var datumstämplar vecka 12 1989 så det var väl samtida eller till och med före Berlinmuren föll?!

Som alltid saker man samlar på sig i någon form av missriktad ambition att någon gång lycka få att komma till användning. I ärlighetens namn finns det säkert lite fler delar till Audi C3:or i gömmorna som även dem på sikt hotar att få gå till returen utan att ha fått chansen till nya stordåd. Det mest markanta i samlingen de ytterst udda täckluckorna i bagareutrymmet som fanns som tillval för att få ett helt slätt lastutrymme.

Att jag inte ännu nått hela vägen i denna påbjuda reningsprocess står klart oavsett hur jag än vänder och vrider på det hela. Alltjämt finns ett och annat som skulle behöva granskas om dem är värt att ge utrymme på hyllorna.

Exakt var det hela kommer landa är väl svårt att sia om. Det kan helt klart gå på två olika sätt, aningen fortsätter utvärderingen in absurdum men aldrig blir klar. Eller så beslutar jag att det bara är att sopa ihop resterna och staplar upp på sånt sätt att en bil kan rullas in. Vågar jag tillstå att det har hänt frekvent tidigare. Just med resultatet att det går något halvår och sedan är våndan och ansamlingen åter i foruks?

Ja, var håller du du hus, Major Improvevent – nu när du nu behövs som mest?

*Major improvement necessary – det näst längsta omdömet som en restaurang i Storbritannien kan få som omdöme i samband med  motsvarigheten till inspektion av livsmedelsverksamhet.

Att det är lätt att finna stöd ett och annat i livet är givet. Man blir väl lite mer mottaglig för sådant som stödjer eller hejar på de funderingar man möjligen brottas med. I mitt fall har Lars Winnerbäcks musikaliska alster varit just en sån katalysator där jag ofta funnit ett och annat som främjat och eldat på tankar där och gå. 2009 släppte den gode Linköpingssonen en platta med det träffande namnet ”Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen”. Jag tror min själ att just att ånga sig för att sedan ångra sitt beslut ännu en gång varit träffande många gånger i min automani.

Idag kan jag fundera på hur illa funtad jag var den gången jag inte köpte en Mercedes S 600 L med full servicehistorik och ett rostjobb på goodwill omfattande i princip allt i plåtväg utom taket. Då för det ynka priset av motsvarande 4 skattade månadslöner?! Idag förstår jag inte prioriteringen.
Eller som när jag jagade en Land Rover Serie 3 i långt utförande med safaritaket, ja jag åkte hela vägen till Skåne och tillbringade en dag med att titta på härligheten och tveka. Och här var priset hälften av vad nämnda vagn skulle lätt kunna säljas för idag.

Lite urskuldande får jag dock inse, mycket tack vare det som jag skrivit ned här på bloggen. Allt behöver sättas i sin kontext. Ja jag vet innerst inne att Mercedesen hade varit extremt bra att ha. Men allt var nog inte helt ”bueno” i övrigt i tillvaron där och då. Nytt jobb, mellan bostäder, allmänna tvivel över karriärval osv.

Ja är man ändå inne på det där med kontext. Den stackars Ländyn hade ju ett och annat förbättringsbehov. Det hade även arbetssituationen för min del, för jag hade just kastat in handduken och sagt upp mig.

Det är inte utan att jag idag undrar hur jag kommer se tillbaka på de här åren när den udda DKW’en, lågmilade Audin och ett antal försök att skaffa en London Taxi verkar ha gått i stå – eller avpolletterats i rask takt, inte alltid med god inverkar på ekonomin…..

Nej bättre vara sann i sin egen förvissning. Den bil jag ångrar mest att det aldrig blev av var en guldmetallic Opel Senator som aldrig blev vår hösten 1996. Det är fortfarande som så att var gång jag har vägarna förbi där den stod så kastar jag förhoppningsfulla blickar och hoppas den ska stå kvar….

Jag tror vi lite till mans kan dela tanken om att tillvaron kräver ett visst mått av tetris-ekvationer för att lösa ut situationerna.

För dagen består min uppfarts tetris av följande problem. Garaget är ett bombnedslag. Det behöver akut lösas ut innan jag kan få in antingen hustruns Skoda Uncle Ben för diverse rost-justeringar efter saltlaken i vintras. Därefter borde Trikå-låren få landa på nämnda plats för att riva av topplocket så jag bedöma om det är läge att välja mellan U och O. Då som i skrUva eller SkrOta. Långt därefter som borde andra projekt kunna landa för lite mer engagemang.

Här någonstans, mitt uppe i detta logistiska kaos, så är det lätt att hoppas på att det borde kunna ramla in ett nyckelfärdigt projekt som bara gick att leva med. Ja åtminstone för en sommar…..

Ja summerat landar det hela i stil med Ergo Hoc – Propter Hoc.  Den mer sanningsenliga formen av Post Hoc Ergo Propter Hoc