Om ansvar #2

I inte helt triumfatoriska ordalag så författades inlägget här innan.

Föga anade jag att det skulle bli en prövningarnas övning.

Ett – tåg bokades för att kunna åka och avhämta förvärvet.

 

Två – två timmar innan avfärd meddelar tågoperatören – avgång inställd.

 

Tre -samtal kommer från säljare; Bilen startar inte, idag heller även fast batteriet stått på laddning hela natten.

Fyra – undertecknad sätter sig i den trofasta Passaten Diesel-Doris och ställer kosan mot ett okänt garage i Katrineholm, fast förvissad om att säkra inköpet av nämnda Gula bil med mjukt tak.

Fem – insikten drabbar undertecknad vid torrsim i bilen, Inte fnutt kan jag tänka mig att vara synlig i en Gul Renault Megane som formligen osar ”hårfrissan Bibi 50 plus som ska ha något chic’t”

Sex, kör en omväg och åker tillbaka hem, vid hemkomsten konstateras. Ja det roliga är ju att åka i alla fall – varför kör jag aldrig bil nu för tiden?

Så var det det här med ansvaret – ja jag tog mitt ansvar och köpte inte någon bil utan tak så om det nu inte blir en toppensommar med massa sol så var det i alla fall inte mitt fel….

Om att ta sitt ansvar?! #1

När dessa rader plitas ned så är det nära på ett helt dygn innan jag vet den exakta utkomsten av mitt hittepå.

För att nu inte jinxa det hela så får jag hålla mig till tämligen generella termer och att i svepande ordalag försöka ge en bild av vad jag menar. Eller så gör vi det hela än enklare, det vill säga du klickar här och ser vad det var jag trodde mig hitta på.

Men vi börjar med en handfull vederläggliga fakta.

-.Ett: jag har med åren utvecklat en viss känslighet för att exponeras av sol, framför allt mitt på huvudet. Det är något som jag blir smärtsamt påmind om varje gång jag klipper gräset här hemma och solen behagar göra mig sällskap.

Två: åldern börjar ju bli av den kalibern att jag inte direkt uppskattar drag, buller och vibrationer. Javisst, gubbåldern tillsammans med gubbkropp och tinnitus gör det hela inte fullt så behagligt som jag kommit fram till att man kan ha det.

Tre: varför ska man inte kunna ha det praktiskt i största allmänhet? Ja menar en bra stereo med moderna bekvämligheter gör ju att resandet i alla fall kan kombineras med fortbildning eller kommunikation?

Ja med dessa pusselbitar så bör man kunna ge bilden av vilka modeller och varianter av fordon som jag borde välja.

Men icke – inte den här gången. Och allt kokar då ned till att jag såg hur Marcus Oscarsson hade en braskande nyhet för ett par dagar sedan. Något om att prognosen varslade om en synnerligen varm sommar, ja rent av i kalibern liknande sommaren 2018. För dem som om möjligt inte kan placera vilken sommar det var så säger jag bara polska brandmän och 33 grader varmt i Örebro typ.

Exakt vad det möjligen blir i åkdonsväg – ja det får tiden utvisa -men det är inte omöjligt att vi har ett potentiellt fall av Sommarplåga på ingång!

Att värdera en arbetsinsats

I närtid ställdes jag inför en ny frågeställning. En arbetskamrats farfar/morfar har gått ur tiden och efterlämnat en tidig efterkrigsvagn i sitt dödsbo.

Ett på många sätt tråkigt fall; Inte bara för frånfället av en äldre familjemedlem. Även för att frukten av en lång renoverings insats möjligen inte riktigt kan realiseras i reda pengar. I det här fallet kan jag ana att det i alla fall handlar om något decennium av tillbringad tid förfluten i garaget från inköp till första försöket att få den godkänd i trafik. I reda pengar är det väl svårt att säga vad det kostat. Men rimligen har arvingarna fått bilden av att insatsen nu förvandlats till något i en klass av guld.

Men här kommer ännu en dimension till det hela. Det här handlar om en bil tillverkad i ett krigshärjat Storbritannien just efter andra världskriget tog slut i ett land som inte haft möjligheten att tillgodogöra sig de tekniska landvinningar som omvärlden skaffat sig. Just det här med att det är en lite udda vagn, inte riktigt av det mest attraktiva eller eftersökta modeller gör det hela än mer försvårande rent ekonomiskt. Hade det handlat om en svensk eller möjligen amerikansk ditio så hade marknaden sannolikt varit en helt annan. Men en brittisk tekniskt akterseglad krabat av ett fabrikat som inte riktigt har ett namn idag av högt kvalificerade leverantörer, ja då är det inte automatiskt något i guld-klassen. Hade det handlat om en Rolls-Royce eller Bentley eller rent av Alvis ja då hade det varit en annan sak – på flera sätt, dels namnkunnigheten men även det stöd det finns att få tag på ersättnings- och underhållsdetaljer. Parallellerna i form av en fransyska med snarlik problembild finns idag på blocket. För oss som haft lite koll på krabaten i fråga kan man mest konstatera att prisbilden snudd på halverats i annonsen och gått från belopp i sex siffror till att idag bara annonseras i femsiffriga tal  – men vagnen står alltjämt osåld.

Här kommer ännu en försvårande faktor in i form av att ju mer tid går, desto färre har någon direkt relation till vagnarna från 1940-talets andra hälft. Det var inte direkt så de fanns i trafikbilden under senare delen av 1960- och ’70-talen. Och ju färre som har någon relation ja då verkar även attraktionskraften och prisbilden börja klinga av. Ekvationen verkar idag vara den att dem som har pengar att lägga på sin hobby verkar vara dem som har någon koppling till amerikanare från sent 1950-tal och ett decennium framåt. Här behöver det inte vara så att alla växte upp då utan att hela raggarkulturen som formade mången bilintresserade under 1970-talet och framåt gjorde att det är många som fått sin beskärda dos ”jänk” vilket verkar hålla igång prisbilden rejält. Skulle man försöka att rent matematiskt så skulle det säga att sweetspotten verkar vara någongång när bilen är mellan 55-70 år gammal. Passerar man det så verkar intresset klinga av. Något som man även talar om i hobbyn där nu det är ett falnande intresse för mässingsbilar och även hela eran av T-Ford verkar vara på något av nedgång. Medan modell A och kanske y från samma leverantör verkar ha en stabil intressesfär, kanske då med Hot-rod kulturen som magnet och underhållare av intresset.

Men åter till kollegans arvegods. Är det realistiskt att arvingarna tror att bilen ska vara typ värd 300 000 kr för en bil som möjligen är att betrakta som  i bruksskick? Speciellt sett i relation till att en vackert nyrenoverad står i 250 i England, där en upparbetad marknad finns? Hur brejkar man nyheten att det inte bara är att sätta sig i och åka veteranbil. Nämner man ord som 36 punkters rundsmörjning innan säsongsstart och var 100- 150 mil? Hur förklarar man mekaniska bromsar och osynkroniserad växellåda? Eller bara det faktum att tankning involverar att slabba med blyersättning och helst bör köras på svindyr  speciell alkylatbensin utan etanol för att de sköra legeringarna i förgasare och bränslepump inte ska skadas? Ja hur introducerar man dem i 80 år av teknisk degradering speciellt när det handlar om att kasta bort större delen av den moderna vokabulären som berör bilar av idag?

Ger man dem informationen och hoppas det sjunker in, eller ser man på när någon glad rookie åker till macken och köpa modern motorolja som riskerar haverera motorn i ett nafs? Eller är man god medmänniska och förklarar att det handlar om en 1930-tals konstruktion som bör få ny olja två gånger om året och då av en svårfunnen rak single grade olja? Inte heller den helt gratis och i kvantiteter som kan få en att gråta blod över att ”kasta bort 7-9 liter åt gången för att typ få åka 10 mil en sommar?

För att inte tala om – hur introducerar man det faktum att man skulle behöver ha lite koll på historiken om vagnen i fråga? Som den är just nu så vet man inget om skicket mer än att den var besiktad för 20 år sedan?

Jag får erkänna – jag vet inte svaret. Men jag är rädd att jag skulle tala för synnerligen döva öron i form av de stolta arvingarna….

Det som gömts i snö

 

Möjligen kanske jag bör tillägga – det är nog bara på det här avståndet den känns lockande. ju närmare man kommer desto mer inser man att det saknas, såväl i plåt och annat…:-) Men visst är det något speciellt att se en livs…. levande(?!)… Volvo 240 2024, mer än 30 år efter att de gick ur produktion

Medlemsavgiften – är det värt att vara med i riksförbundet M Sverige?

Ett av de mer lästa inläggen här är just nu är om fd Motormännen, numera Riksförbundet M Sverige. Frågan jag ställer mig där är om det är värt medlemsavgiften på strax under 600 om året.

Frågan känns kanske mer aktuell nu än någonsin. Även jag tvivlar och det allt oftare. I bakhuvudet bör man ha att M Sverige är en intresseorganisation och ska ta tillvara bilisternas intressen i smått som stort. Historiskt fanns man representerade via lokala föreningar runt om i landet. Men över tid har det blivit glesare i klubbfloran.

Nämnas kan att i min trakt fanns det ingen verksamhet sedan 2000-talets början när lokalföreningen lade ned. Vad jag hört lades den ned i samband med att ekonomiska oegentligheter uppdagades, som man då valde att inte polisanmäla. Något som fick dåvarande styrelsen att avveckla sina engagemang för verksamheten.

Verksamheten av idag vilar på tre ben, ett; opinionsbildning, avtalsupphandlingar, rådgivning och remissvar som sköts från kansliet. två; försäkringsverksamhet och klubbshopp som sköts från servicekontoret i norra Sverige och sedan det tredje i form av lokalklubbarna och sin verksamhet.

Del ett och två servar alla medlemmar och är på så sätt gemensam och lika för alla, men i och med att det tredje benet baseras på att ett lokalt engagemang så möter man olikheter i utbud och verksamhet.

När jag lite längre fram på sensommaren kommer ställas just inför frågan om det är läge att betala in och förlänga ännu ett år så är tvivlet större än någonsin. Jag har hittills urskuldat det hela med att jag i alla fall får medlemstidningen i brevlåda och lägga till samlingen. Men numera har utgivningen krympt till endast 6 nummer om året. Det gör att kostnaden för tidningen i sig snuddar på 100-lappen per nummer. Det är den inte värd bara för att få fortsätta att arkivera.

 

Om att ta höjd för….

En av de synbart jobbiga bitarna av att vara bilintresserad modell de luxe är möjligen egenheten att gärna förirra sig. i mitt fall har jag en fäbless att gärna hoppas på kommande inköp. När man då läser på om typfel. Ja då är det enkelt att hamstra delar. Delar til bilar som ännu inte är mitt bekymmer.

Erkännas bör väl att de stundom kommit till nytta. Ja nytta för någon annan än just mig.

I denna iver att vara förberedd så ligger nu tändsystemet till en LondonTaxi och inväntar förtullning. Ja du anar rätt, det är inte gratis att hamstra delar speciellt från utanför EU. Att du delarna teoretiskt har en avsättning det är jag säker på. Ty jag vet i alla fall ett objekt som formligen skriker efter nämnda kit. Återstår väl mest att övertyga ägaren till nämnda taxi om förträffligheten att skaffa delarna, det ohemula priset till trots. Jag anar dock att det är en bråkdel av vad de lagt hitintills på att få bilen i fråga att gå rätt och riktigt. Så Anders – det är bara att du hör av dig:-)

Killing one’s darlings

Det brukar ju sägas att man ska inte vara rädd för att lägga bort sånt som ligger en varmt om hjärtat. Ja i skrivande kretsar uppmanas man rent av att vara synnerligen tuktande. Speciellt mot sina egna favoritpassager enkom för att de sällan, enligt teorin, tar storyn framåt.

Jag befinner min möjligen i en snarlik skärseld. Inte så mycket till det skrivna utan i möjligen mer kopplat till vad som får uppta min tid. I dagarna har minst en handfull webbforum fått sina inloggningar avslutade, en bilklubb, ett par forum på fb. Men även engagemanget i mitt kära M Sverige fått se sig som något från förfluten tid.

Möjligen kan jag höra en och annan fundera på om allt står rätt till i knoppen hos undertecknad. Svaret blir givet; Nej – det finns liksom inget driv och engagemang kvar att uppbringa. Kliniskt sett har jag fått inse att min utbrändhet inte släppt taget om mig och ska jag kunna verka och kunna leverera på arbetet till 100% så finns inget kvar till allt annat. Allt är givet inte nattsvart – för mycket av den positiva känsla som tidigare fanns i allt det där utanför jobbet finns hämtar jag nu på arbetstid – så vågskålarna väger jämt, men då faller det på att tiden och engagemanget utanför jobb och hemmatid får sättas på sparlåga.

Men i denna bräckliga tid så blir det tuffa beslut som måste fattas. Jag har gråtit blod över saker jag får inse att de inte kommer bli av. Likaledes har jag fått inse att det lagts tid, pengar och en massa engagemang på saker som jag kommer behöva avveckla eller rent av bara kasta bort.  Kill your darlings sägs det – svar ja det gör jag på löpande band.

 

Lite som att ägna sig åt Kremlologi

Eller rättare sagt, vad ska man tolka in in i att ens namn saknas på kontorsdörren?

Under kalla kriget var det lite av en sport att försöka tolka ut skeenden i korridorerna på högsta Sovjets verksamhet i Kreml. Kännare gjorde gärna gällande att man kunde utläsa sakernas natur via att titta på vilka dörrar som möjligen var öppna och/eller stängda samtidigt. Läran gavs med tiden epitetet Kremlologi.

I mitt dagliga värv kopplat till it-grenen av Regionens verksamhet här i länet så har jag haft min hemvist i typ fyra månader. Lokalmässigt samhuseras jag med tjugotalet andra tekniker i en flygel. Vid ingången till nämnda uthuggning i tillvaron finns ett anslag med namnen på dem som förväntats boa in sig i nämnda lokal. I och med att hela havet stormar rent organisatoriskt så har det funnits en viss fluktuation i rummet. Över tid ändras anslaget för att spegla konstellationen på andra sidan dörren. Döm om min förvåning när nu det tredje reviderade anslaget kommit på plats och alltjämt mitt namn saknas! Noterbart är att min nya kollega som började idag redan varit skyltad i alla fall i ett par veckor.

Vore jag aningen mer lättstött skulle jag möjligen ta det som en skymf. Vore jag smart kunde jag likaledes tolka det som om att min närvaro inte förväntades. Även skulle man kunna tro att min närvaro är så pass kritisk att den inte ens bör störas av besökare eller rent av hålla mig undan illasinnade utsocknes med ruskig agenda. Men som den Kremlolog på hobbybasis jag tycker jag mig kunna vara så tolkar jag det mer som att jag inte kommer få bli allt för långrandig i lokalen. Frågan jag ställer mig nu är om det är en undermedveten push att ta steget bort från verksamheten. Eller om verksamheten möjligen tror att mina arbetsinsatser gör sig bättre annorstädes?