Den vilda jakten på den tappade orken

Charmen med att skaffa sig ny bil är ju att få utforska och kanske själv få uppleva det som andra redan känner till och beskrivit.

I mitt fall gjordes köpet av Mungan under mindre än optimala förutsättningar. Dels hann jag aldrig provköra fordonet innan köp, dels hade säljaren ingen möjlighet att vara med och reda ut kända eller okända egenheter. Hade jag någongång tidigare närmat mig en Munga i synnerhet eller dkw i allmänhet så hade nog mycket varit solklart. Men i mitt fall, som förstagångs ägare till en flercylindig tvåtaktare någanstans i mitten av livet så är det att lära mycket nytt och i viss mån återupptäcka ungdomsårens härliga tid på en Victoria Vicky MS51.

Vissa saker är ju lättare att ta ställning till än det rent mekaniska, karossen verkade rimligt rak och utan synliga genomrostningar. Kapellet och dörrar, om man nu kan kalla dem det, fanns om än i mer sentida vinyl med ett par revor vid vindrutan och i bakkant, på det hela taget lagom bra för att vara ett gott objekt att börja sin DKW-bana med.

Nåväl min munga verkar inte ha rullat nämnvärt de senaste decenniet, och skulle jag chansa så har nog mina provturer a 6 mil utgjort 25 % av det totala som den fått rulla sedan millenieskiftet. Ganska snabbt kunde jag konstatera att tomgången i bästa fall kunde kallas nyckfull men allt som oftast obefintlig. Jag bor ganska centralt inne i Örebro så det blir mest stadstrafik som den rullat. Försatt om möjligt hålla liv i motorgången så har jag fått öva tå-häl övningar med högerfoten för att traktera broms och gas, samtidigt. På samma sätt kunde jag ana att kraften och den stabilare motorgången var som bortblåst efter några kilometer i trafik. Inte förarens vid tredje provturer trillade polletten ned och insikten om att den riviga tvåtaktssången i schottistakt förbytts till försvårande sävlig foxtrot i fyrtakt.

Precis som i de flesta projekt så påkallade detta mankemang ett familjeråd, turliges bara mellan höger och väster hjärnhalva. Riva allt i form av förgasare, tändning och topp? Insikten att kalendern sade april månad och hela sommarsäsongens finturer stod på spel… snabb överläggning på ’huvudkontoret’ och beslut fattades, – riv möjligen förgasaren. Kolla tändningen efter överslag, men rör för guds skull inget… och leta fram den där borttappade kompressionsmätaren….

Resultatet av förgasaröversynen var inte helt solklar, lite skit och beläggningar i förgasarhuset, men inget uppenbart. Återmontering och nytt provkörning efter  grovjustering enligt film från youtube. Resultatet var nedslående, nu var tomgången obefintlig och startförsöken ackompanjerades av härliga avgassmällar som fick grannarna att ta betäckning och tänka på förorten.

I min ungdom någon  gång på slutet av 1980-talet så var standardlösningen för att lösa packningsproblem i förgasarna på mopeden att knacka ut egna ur gamla mjölkkartonger. Det ska erkännas att jag övervägde den genvägen för att komma vidare. Men efter lite sökning på nätet så stod det klart att Matz Autoteilie i Flensburg sannolikt var en långt bättre utväg även om det innebär en massa dagars tråkig väntan. I sann effektivitets anda så passade jag även på att beställa en komplett packningsats om nu jag skulle kunna hitta på den missplacerade kompressionsmätaren i garaget.

Välkommen Rikki-Tikki-Tavi

Det satt en bit in men sedan föll allt på plats – nu har DKW Mungan fått sitt interna namn. Föga förvånande så fanns inspirationen till namnet även denna gång i litteraturen. Så historien om mungon Rikki-Tikki-Tavi var att hitta rätt, dels djuret mungo är Munga på tyska, ljudet av att säga Rikki-Tikki-Tavi påminner mycket om tvåtakts-sången från motorn och så är det ju ganska kul. Så ett varmt tack till Rudyard Kipling för boken om den modiga mungan!

F91/4 sa du?!

Nå för att ge lite utbroderad insikt om förutsättningarna, så är det tre saker jag tror du som läsare kan behöva veta;
Ett; jag har listor över spännande objekt som jag regelbundet håller koll på, oftast någon bil jag aldrig kom mig för att köpa när den fanns utannonserad.
Två; jag gillar saker som är omständliga. Hade jag varit intresserad av sportskytte så tror jag att svartkrut varit min grej tack vare alla handgrepp inför att avlossa en ynka kula. Likaledes tror jag att piprökning varit något som passat med sin långsamma procedurer inför ett stillande bloss. Nu sänder jag dock en tacksamhetens tanke till min saliga mamma som främjade mig från båda, för vapen det är då inget att stå efter och jag såg hur hennes liv gick till spillo, taget av tobakens röda prins på tok för tidigt.
Tre; jag har länge önskat en bil med mer av entusiastkaraktär, ja något med Citroën 2 CV’s genialitet, Trabantens godmodighet och charm, Krigs-Jeepens basala rustikhet och helst något med västtysk grundlighet.

Det var en gång en annons

För en god portion år sedan fanns det en annons på blocket. Ja åren var väl sju och antalet annonser som fångat min uppmärksamhet sedan dess har har varit oräkneliga. Här det kanske läge att förklara lite hur jag går tillväga när jag kollar upp bilar av intresse. Dels registerkoll, har det varit en bra ägarlängd? Historiken i övrigt, är det något speciellt med modellen eller exemplaret i sig? Känns säljaren som någon jag vill göra affär med? Tror jag att bilen kan lära mig något nytt? Finns det möjligen något jag vill bevisa med att ha en sån? Ja du förstår det är inte bara att åka och shoppa, så vida det inte handlar om ett transportköp – en bil att förflytta ett bohag, eller en ändalykt till punkt B, eller om priset är så attraktivt att jag bara kan köpa för att sälja vidare. Det senare har blivit allt knepigare eftersom det verkar vara huggsexa på bilar i 2000-kronorsklassen numera.

Ja när något objekt klarat all denna skärskådning och jag känner mig redo, ja då har oftast objektet i fråga sålts långt tidigare eller så är budgivningen igång eller så har det uppdagats att eländet är totalt upprostat eller är extremt komplext att få från platsen utan att kalla in hemvärnet, rekvirera en av Marinens Vertol-helikoptrar eller bygga ny väg 6 kilometer i obanad terräng, typ…

Just bilen i fråga som jag tänker på, där slutade det med att en lokal kille lyckades knipa den tack vare att han kunde hämta upp den utan samma långplanering som jag behövde få till med att boka transporter och se till att ta mig 40 mil till en plats för att möta säljaren som bodde 30 mil från upphämtningsplatsen…

Tiden har sin gilla gång

Nu sju år senare så gjorde jag en liten registerkoll, regnumret fanns kvar, dock hade fordonet bytt ägare ännu en gång sedan jag var spekulant. En googling på ägarens namn gav den mailardress och rester väl vad man kan säga historia. För låt mig presentera

DKW MUNGA 1960 – ett av få objekt som kombinerar de sakerna jag räknade upp ovan.

Att VAZ/Lada fortfarande kan vara så intresseskapande år 2021.

Jag blir en smula brydd, ja snudd på förvånad, men Lada och Lada Niva verkar alltjämt år 2021 trollbinda en stabil krets engagerade faktasökare.

Hösten 2018 så gjorde jag ett ryck och dokumenterade VAZ/Lada’s svenska historik i grova drag. Dels med en sammanställning över de bolag som importerade bilmärket. Dels med att titta på fordonsbeståndet. Givetvis kryddat med lite anekdoter och blandat högt och lågt. Som en anslutande sammanställning så gick skrev jag en text om vilka som fortfarande höll på och sålde bilar. Just den sidan  – Finns det några… är fortfarande en av de mest besökta sidorna, i runda slängar 2200 ggr.

Tidigare har sidan om Budapest varit en trogen trafikdragare men i takt med Coronarestriktionerna så har den trafiken nästan försvunnit helt, hittills så har räknesnurran tickat upp till 2878…

 

 

Så var det det här med bilvalet…

Saturn i snöskrud

I mitt hushåll så får jag ibland frågan från min närstående och kanske inte allt för entusiastiske hustru hur *fnutt* det kommer sig att det där trånandet efter bilen av fabrikat A kan förbytas tillsynes i ett ögonblick till fabrikat B, C eller rent av Z, X eller Y.

Minst lika ofta får jag krypa till korset och säga att man får mätta mun efter matsäck, eller äta från meny. Leva i nuet eller rent av säga att det är bättre med en bil på uppfarten än tio i blockets bevakningslistor. Ja det sista var väl en omskrivning som säkert kommer gäcka folklivsforskare i framtiden.

När dessa rader skrivs så ser topp tre-listan på drömobjekt ut enligt följande; den diskreta röda Saturn-bilen från i vintras, den lågmilade Chevrolet Corsican jag såg för4-5 år sedan på blocket och kanske den stadskamouflerade Hyundai Matrix som figurerat hör på sida. Vart och ett av objekten har jag skärskådat registermässigt och känner mig trygg i att ha gjort min due diligence inför ett eventuellt köp.

Den här listan rör sig likt en älv ständigt och meandrar fram och tillbaka. På samma vis kan säkert någon av dessa objekt i en handvändning avpolletteras och raskt ersättas med något annat kul ’som jag alltid drömt om’. Just det epitetet har nog min sköna jag delar frukostbord med hört till leda och innebörden i hennes ögon är nog lika urvattnad som utspätt is-tea.

Nu ska ju erkännas att det här med nästa objekt legat lite på lut allt sedan Pellefant lämnade garaget. Inte det att garaget prompt måste ockuperas av något. Om det just så skulle vara fallet så skulle Diesel-Doris med lätthet kunna fylla tomrummet. Nej – det handlar nog mycket om det där med att sätta sig in i något annat, ja kanske utmana sig att lära något mer. Det ska även tillstås att det kan ju handla om att fräscha upp kunskaperna med att skruva något som jag skruvade med i ungdomen.

I bakhuvudet finns en Citroën GS/GSA som redan figurerat här i bloggen. Just Citroëns mellanstora, tekniskt komplexa rostburkar ligger varmt om hjärtat eftersom det var min första bil. Just att dessa bilar är komplexa rostburkar har ju inte direkt gjort urvalet av objekt att satsa på större. Noga räknat så tror, iallafall car.info, att vi har 338 stycken i landet. Glädjande nog hittas även en av de utrotade GS Birotor med wankelmotor i listningen. Och på tal om utrotning så skrotades 8 stycken det gångna året.

Om det blir något nytt, hör jag dig fråga? Även jag är lika frågandes – det vet man ju först när man får tummen ur. Statistiskt sett så talar det för att nästa bil inte alls är någon av dem ovan nämnda. Ett omnämnande som potentiellt objekt i mina spalter verkar nog snarast vara en garant för att ett förvärv ofelaktigen kommer gå i stöpet…

Att belägga en familjeskröna?! Var den gamla Mercan verkligen Lill-Babs gamla?

Sedan jag blev tillsammans med min kära hustru för snart 15 år sedan så har svärfars gamla Mercedes varit ett, låt säga, känsligt ämne.

Känsligt till sin natur som de flesta andra historier om gamla bilar i allmänhet och idag mer attraktiva Mercedes vagnar i synnerhet. Det är ju inte utan att hissna man ibland läser prisnoteringar om gamla Mercedes cabbar. Just i det här fallet så var det en 190 SL, alltså den mindre varianten av gamla klassiska måsvingen.

Oräkneliga försök att nysta i historien har visat sig lika snedspårande som återvändsgränder. Visst det fanns bild på bilen, men givetvis i en sån vinkel att de gamla landskapsskyltarna inte gick att utläsa mer än kombinationen T3. Mina försök att söka efter Lill-Babs och Mercedes ja de visade sig lika svårtydda och framkomliga som att köra huvudet i väggen. Att hon verkligen ägt en vit 190 SL med röd inredningen, det avslöjade hon i en intervju i Aftonbladet 2004

För ett halvår sedan så hittade jag äntligen en bild hos en norsk bilbyrå där man kan se Lill-Babs sittande på baklyckan till just en vit 190 SL med Stockholms-skyltar. Än bättre var ju att regnumret faktiskt gick utmärkt att läsa BA36444. En snabb koll Stockholm stads arkiv spottade raskt ut ett registerutdrag på nämnda registreringsnummer där en Barbro Svensson på Rosenhillsvägen i Sollentuna mycket riktigt stod som ägare. från juni 1963.

Samma registerkort meddelade att bilen sålts via Philipssons/Svenska Bilfabriken i Nacka och att fordonet flyttat till Örebro län våren 1964…

Ny kontakt, denna gång med Landsarkivet i Uppsala, det är dem som hanterar Örebro läns gamla arkiv.  Ännu en väntan på att någon vänlig själ skulle gräva i arkivet…. Nått meddelande om att det nu skulle finnas en fil att tanka ned.

Trumvirvel – Fordonet som tidigare hetat BA36444 var nu överflyttad till Örebro och bar registreringsnumret T38800, registrerad ägare; min svärfar!

Så ja, min hustru är visst uppvuxen i baksätet på Lill-Babs gamla Mercedes 190SL anno 1961.

Historien hade ju kunnat vara slut här – grunduppdraget att kartlägga om släktskrönan var sann var ju liksom utfört. Men i min värld kändes ju det som att det bara var halva historien.

Det var ju liksom läge att spinna vidare på denna silkestråd kände jag. 1971 byter svärfar in bilen på Lundborgs Bil i Örebro. Jag vet sedan tidigare att runt 1970 så huserar nämnde bilhandlare på Krämaren i Örebro och representerar Peugeot. Just en Peugeot är vad som blir ersättaren till nämnda SL – och jag kan tänka mig att kontrasten är milsvida, från milslukande “vind i håret”-kryssare till fryntlig fransk kombi?! Det skulle inte heller förvåna mig det minsta om det dessutom blev en Diesel…

Mercans vidare öden har låtit vänta på sig.

Ty nästa ägare som tar vid lär ha varit en järnverksarbetare i norra länsdelen. Dock verkar lyckan ha blivit kortvarig så till vida att bilen placeras i så kallat reservregister vilket motsvarar avställd med dagens terminologi redan efter några månaders ägande. I och med att den står avställd i samband med övergången till moderna registreringssystemet tre bokstäver tre siffror. Därmed fick den inget nytt nummer när dem tilldelas 1972, i alla fall inte som skrivs in på det gamla registreringskortet.

Här blir det lite stiltje i min efterforskning och jag får vända mig till arkivgänget ännu en gång. Med anledning av en rådande pandemi så tar allt betydligt mycket längre tid nu och ett eftersök via arkivet tar sin tid. Efter någon månad så får jag i alla fall uppgiften om att fordonet sedermera fått nya skyltar och bär det stolta namnet CGZ570. En snabb slagning i transportstyrelsens rullor säger att CGZ570 är en moped! Kanske inte fullt så träffande, i alla fall inte kopplat till nämnda Mercedes.

Riksarkiven levererar – så småningom

Ny beställning från Riksarkivet i Ramsele den här gången för att få alla tillgängliga kopior dem har på CGZ570 får åren 1972-1994. Det är här det verkligen går i stå. 16-20 veckors väntetid gör att man kan skynda långsamt…

Till saken hör att jag har ganska många parallella undersökningar igång och att objekten kanske faller ut mitt intresse. Så när det trillade ned ett kuvert från Ramsele här för leden trodde jag bergfast på att det var pappren på Mercedesen, men blev lätt förbryllad då de visade sig bestå av registreringsunderlaget på en Chevrolet jag haft span på ett antal år nu…

Ännu längre väntan och slutligen kom rätt papper i lådan i dagarna. Nu skulle det väl gå att få klarhet i vad som hänt?!

Klara papper?

Nja – Klart är att, köparen som tog över efter svärfar, höll vid vid bilen fram till hösten 1982. Något förbryllande är att han aldrig verkar ha kört med bilen för den är avställd i princip hela tiden. Köparen var en man i Brämhult som verkar leva och ha hälsa än i dag. Efter ett år så byter den ägare till en man i Värnamo som kämpar på mellan 1983 till 1991. Därefter tar en bilhandlare vid, och eftersom det inte finns några fler händelser registrerade så är han ägare minst fram till 1994 då arkiveringen via riksarkivet har som sitt scope.

Eftersom vi vet att registreringsnumret numera tillhör en moped så har jag lyckats få fram att Lill-Babs Mercedesen försvinner från Sverige sommaren 1997. Det görs en exportanmälan som diarieförs 1997.07.17 medan affären verkar ha skett redan 1995.06.03. Enligt nämnda  handling ska bilen ha gått till Norge.

Jag har stämt av med det norska vägverket och dessvärre har man ingen uppgift om att någon Mercedes med chassinummer 121042-10-025083 ska ha registrerats in i Norge.

Även Norska Mercedes-Benz klubben har tillfrågats och även sms sänts till en person som bär samma namn som köparen uppgivet. Så är får jag tillstå att här slutar spåren efter Lill-Babs Mercedes 190 SL.

Hemestra i Sverige – läge för en bro-runda?

Drömresa med bil i Sverige?
Tänk att få göra ”brovarvet i sommar,

Då jag bor som jag gör, dvs i den där stan på Ö och som slutar med bro så har ju broar sin naturliga position i medvetandet. Nu är väl dock Storbron utanför slottet inte riktigt tillgänglig med bil så, den är väl inte den mest naturliga av start- eller slutpunkter.

Min imaginära rundresa skulle börja med Stallbackebron i Trollhättan. Därefter gena till Svinesund, sedan över Tjörnboarna, sedan Älvborgsbron, söder över mot Öresundsbron, via Ölandsbron till Guldbron vid slussen. Ställa kosan dörr över via Sundsvallsbron, över Höga kusten, upp mot Umeå, Bergnäsbron i Luleå för att avsluta via Haparanda för att åka hem via inlandsvägen E45an ned till Karlstad och åter till gnällbältet…

En lättare höftning på Google Maps skvallrar dock om att det blir 425 mil, minst… frågan är hur många gram koldioxid det skulle bli? I mitt bakhuvud hör jag min farsas ständiga inflikning mot att resa norröver i Sverige -Har du tänkt på hur långt du kommer söderut på samma körsträcka?! Svaret är ju att det lika gärna räcker till Nantes på franska Atlantkusten eller kroatiska Pula vid Medelhavet… Men med covid och påbjuden hemester så kan, jag säger kan kanske vara något att hitta på i sommar….

Perestrojka*! Elektrifieringen ritar om ekosystemen?!

Under loppet av några månads tid har nu två små men omvälvande nyheter sipprat ut till allmän kännedom. Den 2 mars avslöjade SvD att Volvo kommer sluta med sida traditionella bilhandlare 2030. SvD – Volvo ska bara sälja elbilar från 2030. Samt, sent i december ifjol kom nyheten att OKQ8 ska bygga 800 snabbladdare i samarbete med Skellefteåkraft på 300 av deras mackar.

Två i sig intressanta nyheter som jag tror är mer väsentliga tecken på en omdaning av hela bilismens ekosystem som vi känner idag.

Bilhandeln och övergången till att sälja online;

För tänker man på att bilhandelns förändring och att servicebehovet hos en elbil är ett helt annat än hos dagens bilar. Det medför troligen att de stora investeringar som gjorts hos bildetaljisterna varit kortsiktigt korrekta. Betänker man att exempelvis Volvohandlaren här i gnällbältets högborg funnits på samma plats så länge jag minns och lite till, ja då inser man att förr kunde man räkna hem investeringen på lång sikt. Ja man har nog verkat på samma plats sedan sent 1960-tal, dvs 60-talet år. Volkswagenhandlaren byggde nytt på 1980-talet och har därmed “bara” 40 år på sin plats. SAAB’s forna näste huserar och representerar numera marknadsgiganten Hedin-bil med Fiat, Chrysler och GM’s rester här i trakten – i en kåk destinerad för bilhandel sedan 1960-talets slut.

Marginalförflyttning – tappade födkrokar behöver väl kompenseras?

I takt med att försäljningen av nya bilar flyttar till nätet och indirekt till biltillverkarens egna verksamhet så försvinner vinsten från den lokala/nationella bilhandlaren. Tänkbart är väl även att vinstmarginalen totalt sätt kommer krympa på en bil. Troligen väljer nu Volvo den här vägen för att kunna få tillbaka lite mer lite snabbare och därmed korta pay-off tiden för de tunga investeringar i ny fordonsteknik som måste till i elektrifierings spår.

Själv undrar jag mer över hur dagens bilhandlarled ska kunna kapitalisera och tjäna pengar på sikt. Servicebehovet hos en elbil är märkbart lägre, bilarna håller bättre kvalitet och de naturliga återkommande kontakterna med bilägaren blir allt färre. Det är mönster som redan i dag kan skönjas i spåren av leasingboomen som råder och exempelvis FKG aviserar att fordonsbranschen kräver/specificerar högre kvalitet och bättre toleranser från sina leverantörer. vilket ekonomi-ekot rapporterade nu på morgonen. Detta eftersom dagens leasinglösningar gör att biltillverkarna äger fordonen och då själva får bekosta reparationer och därmed är det inte lika attraktivt att sälja reservdelar till sig själva.

Drivmedelshandelns  goes online – ja faktiskt.

Om nu fordonshandelns stålbad står för dörren så tror jag att en elektrifierad fordonspark kommer innebära än mer utmaningar för drivmedelshandeln. Som nämnt ovan så aviserade OKQ8 att man satsar på att sätta upp 800 snabbladdstolpar hos 300 av sina drivmedelsstationer. Jag ser detta som en naturlig utveckling och kanske en säkerställare för att OKQ8 ska vara relevanta på lång sikt.

Men min underliggande fundering är hur detta kommer påverka på sikt. Tittar jag i grannskapet så finns ett antal elbilar på uppfarterna och på dem flesta så har villaägaren valt att sätta upp ladduttag. I många av de nybyggnationerna av parkeringsplatser jag besökt finns likaledes laddplatser. Det innebär ju att dem som skaffar elbil inte prompt behöver nöja sig med att “åka ner till macken” för att skaffa räckvidd. Jag skulle nog säga att det är högst otroligt att någon av dem stannar på macken i sin hemkommun. Det är här vi har den kommande problematiken – hur ska vi hantera att folk inte inte har behovet av att ladda mer än i nödfall? Eller bara på genomresan?

Nya mönster- nya utmaningar

Om vi nu leker med tanken att “macken” mest blir en plats för de genomresande och att en laddcykel tar 5-6 gånger så lång tid som en tankning i dag ja då kommer ju framtidens “tankstation” behöva bli ett upplevelsecentrum, kanske med mat, dryck och möjlighet att gå på toaletten?! Och vips kan vi se att det handlar allt mindre om Bensinmacken av idag och mer om snabbmatskedjornas hak, eller kanske kanske något influerat av de tyska raststätten med restaurang… Nästa fråga – hur ska vi då göra med infrastrukturen i tätskogskommunerna där skidturisterna drar fram tre veckor om året?!

Ja frågorna blir mer komplexa ju mer man funderar och försöker sia om framtidens ovissa utveckling.

*Perestrojka = rysk term myntad i folks medvetande under kalla krigets sista fas. Brukar översättas med OMDANING och syfta på de reformer som Michail Gorbatjov's agenda av Glasnost och Perestrojka (öppenhet och omdaning).

Ännu en påminnelse om att framgång inte varar för evigt…

Bara för att man en gång i tiden haft stora försäljningsframgångar så innebär det inte att man för evigt mutat in sig i trafikbilden. För när såg man senast en Ford Scorpio av första generationen i trafikvimlet?!

Det här exemplaret verkade dessutom ha de bakre skärmkanterna i behåll vilket kanske är en av orsakerna till att den har fått fortsatt förtroende av sin vårdare. Ägarlängden skvallrar om att det inte är en enägar-vagn vilket jag spontant skulle trott. Nej antal brukare anges till hela 6 stycken men den senaste gjorde sin entre för snart 7 år sedan. våren 2014 alltså. Heder och hatten av för den som håller denna vid liv!

Tittar man på exempelvis Car.info så ser man, kanske en smula förvånade, att det finns hela 1338 Scorpio av det tidiga utförandet kvar i registret, varav 1060 halvkombis av med de olika motoralternativen. Så på pappret är dem ju inte så få som trafikbilden säger….

Den ofriville mille miglia-fången har lämnat min ägo


Sorgligt men sant – Pellefant står inte längre vare sig på min uppfart eller i min ägarlängd längre.

I strålande vårsol och isiga vindar avhämtades denna “trailer queen” lite dråpligt på kärra för transport i riktning österut. Ja faktiskt lite öster om öster om man nu ska vara lite spetsfundig. Köparen hade som ambition att köra hem den, men kom på insikt att åka tåg till gnällbältet i Corona-tider var allt annat än tillrådligt, vilket jag förstår.

Jag kan tänka mig att en och annan av er mina läsare spekulerade om den någonsin skulle spräcka 1000-mila vallen i min ägo. Lika föga förvånande är svaret nej vi kom aldrig dithän. Räkneverket stannade på 9988 km.För er räknenissar så var mätarställningen 9857, så 131 km i min ägo, varav lejonparten, en tur till besiktningen i Karlskoga på min födelsedag 2019.

Dock känns det bra att veta att köparen, garanterat lär se till att gränsen passeras inom kort. Engagemanget och förståelsen kring bilmärket och ägandet finns där. Likaså ambitionen att se till att vagnparken också får motioneras i lagom mängd till och från.

Ska man nu summera så har jag lärt mig ett och annat, dels om Fiat som bil, Polen som land, och mig själv som ständigt ängslig för att vara förvaltare av dessa rara ärtor. För det är ett underbart exemplar. Men den passar inte riktigt in i hur min garagesituation är och sannolikt kommer vara för en tid.

Jag önskar Daniel all lycka och hoppas ha fattar tycke för Pellefant – eller EGB587 som registeringsbeviset säger.