Att värdera en arbetsinsats

I närtid ställdes jag inför en ny frågeställning. En arbetskamrats farfar/morfar har gått ur tiden och efterlämnat en tidig efterkrigsvagn i sitt dödsbo.

Ett på många sätt tråkigt fall; Inte bara för frånfället av en äldre familjemedlem. Även för att frukten av en lång renoverings insats möjligen inte riktigt kan realiseras i reda pengar. I det här fallet kan jag ana att det i alla fall handlar om något decennium av tillbringad tid förfluten i garaget från inköp till första försöket att få den godkänd i trafik. I reda pengar är det väl svårt att säga vad det kostat. Men rimligen har arvingarna fått bilden av att insatsen nu förvandlats till något i en klass av guld.

Men här kommer ännu en dimension till det hela. Det här handlar om en bil tillverkad i ett krigshärjat Storbritannien just efter andra världskriget tog slut i ett land som inte haft möjligheten att tillgodogöra sig de tekniska landvinningar som omvärlden skaffat sig. Just det här med att det är en lite udda vagn, inte riktigt av det mest attraktiva eller eftersökta modeller gör det hela än mer försvårande rent ekonomiskt. Hade det handlat om en svensk eller möjligen amerikansk ditio så hade marknaden sannolikt varit en helt annan. Men en brittisk tekniskt akterseglad krabat av ett fabrikat som inte riktigt har ett namn idag av högt kvalificerade leverantörer, ja då är det inte automatiskt något i guld-klassen. Hade det handlat om en Rolls-Royce eller Bentley eller rent av Alvis ja då hade det varit en annan sak – på flera sätt, dels namnkunnigheten men även det stöd det finns att få tag på ersättnings- och underhållsdetaljer. Parallellerna i form av en fransyska med snarlik problembild finns idag på blocket. För oss som haft lite koll på krabaten i fråga kan man mest konstatera att prisbilden snudd på halverats i annonsen och gått från belopp i sex siffror till att idag bara annonseras i femsiffriga tal  – men vagnen står alltjämt osåld.

Här kommer ännu en försvårande faktor in i form av att ju mer tid går, desto färre har någon direkt relation till vagnarna från 1940-talets andra hälft. Det var inte direkt så de fanns i trafikbilden under senare delen av 1960- och ’70-talen. Och ju färre som har någon relation ja då verkar även attraktionskraften och prisbilden börja klinga av. Ekvationen verkar idag vara den att dem som har pengar att lägga på sin hobby verkar vara dem som har någon koppling till amerikanare från sent 1950-tal och ett decennium framåt. Här behöver det inte vara så att alla växte upp då utan att hela raggarkulturen som formade mången bilintresserade under 1970-talet och framåt gjorde att det är många som fått sin beskärda dos ”jänk” vilket verkar hålla igång prisbilden rejält. Skulle man försöka att rent matematiskt så skulle det säga att sweetspotten verkar vara någongång när bilen är mellan 55-70 år gammal. Passerar man det så verkar intresset klinga av. Något som man även talar om i hobbyn där nu det är ett falnande intresse för mässingsbilar och även hela eran av T-Ford verkar vara på något av nedgång. Medan modell A och kanske y från samma leverantör verkar ha en stabil intressesfär, kanske då med Hot-rod kulturen som magnet och underhållare av intresset.

Men åter till kollegans arvegods. Är det realistiskt att arvingarna tror att bilen ska vara typ värd 300 000 kr för en bil som möjligen är att betrakta som  i bruksskick? Speciellt sett i relation till att en vackert nyrenoverad står i 250 i England, där en upparbetad marknad finns? Hur brejkar man nyheten att det inte bara är att sätta sig i och åka veteranbil. Nämner man ord som 36 punkters rundsmörjning innan säsongsstart och var 100- 150 mil? Hur förklarar man mekaniska bromsar och osynkroniserad växellåda? Eller bara det faktum att tankning involverar att slabba med blyersättning och helst bör köras på svindyr  speciell alkylatbensin utan etanol för att de sköra legeringarna i förgasare och bränslepump inte ska skadas? Ja hur introducerar man dem i 80 år av teknisk degradering speciellt när det handlar om att kasta bort större delen av den moderna vokabulären som berör bilar av idag?

Ger man dem informationen och hoppas det sjunker in, eller ser man på när någon glad rookie åker till macken och köpa modern motorolja som riskerar haverera motorn i ett nafs? Eller är man god medmänniska och förklarar att det handlar om en 1930-tals konstruktion som bör få ny olja två gånger om året och då av en svårfunnen rak single grade olja? Inte heller den helt gratis och i kvantiteter som kan få en att gråta blod över att ”kasta bort 7-9 liter åt gången för att typ få åka 10 mil en sommar?

För att inte tala om – hur introducerar man det faktum att man skulle behöver ha lite koll på historiken om vagnen i fråga? Som den är just nu så vet man inget om skicket mer än att den var besiktad för 20 år sedan?

Jag får erkänna – jag vet inte svaret. Men jag är rädd att jag skulle tala för synnerligen döva öron i form av de stolta arvingarna….

Det som gömts i snö

 

Möjligen kanske jag bör tillägga – det är nog bara på det här avståndet den känns lockande. ju närmare man kommer desto mer inser man att det saknas, såväl i plåt och annat…:-) Men visst är det något speciellt att se en livs…. levande(?!)… Volvo 240 2024, mer än 30 år efter att de gick ur produktion

Medlemsavgiften – är det värt att vara med i riksförbundet M Sverige?

Ett av de mer lästa inläggen här är just nu är om fd Motormännen, numera Riksförbundet M Sverige. Frågan jag ställer mig där är om det är värt medlemsavgiften på strax under 600 om året.

Frågan känns kanske mer aktuell nu än någonsin. Även jag tvivlar och det allt oftare. I bakhuvudet bör man ha att M Sverige är en intresseorganisation och ska ta tillvara bilisternas intressen i smått som stort. Historiskt fanns man representerade via lokala föreningar runt om i landet. Men över tid har det blivit glesare i klubbfloran.

Nämnas kan att i min trakt fanns det ingen verksamhet sedan 2000-talets början när lokalföreningen lade ned. Vad jag hört lades den ned i samband med att ekonomiska oegentligheter uppdagades, som man då valde att inte polisanmäla. Något som fick dåvarande styrelsen att avveckla sina engagemang för verksamheten.

Verksamheten av idag vilar på tre ben, ett; opinionsbildning, avtalsupphandlingar, rådgivning och remissvar som sköts från kansliet. två; försäkringsverksamhet och klubbshopp som sköts från servicekontoret i norra Sverige och sedan det tredje i form av lokalklubbarna och sin verksamhet.

Del ett och två servar alla medlemmar och är på så sätt gemensam och lika för alla, men i och med att det tredje benet baseras på att ett lokalt engagemang så möter man olikheter i utbud och verksamhet.

När jag lite längre fram på sensommaren kommer ställas just inför frågan om det är läge att betala in och förlänga ännu ett år så är tvivlet större än någonsin. Jag har hittills urskuldat det hela med att jag i alla fall får medlemstidningen i brevlåda och lägga till samlingen. Men numera har utgivningen krympt till endast 6 nummer om året. Det gör att kostnaden för tidningen i sig snuddar på 100-lappen per nummer. Det är den inte värd bara för att få fortsätta att arkivera.

 

Om att ta höjd för….

En av de synbart jobbiga bitarna av att vara bilintresserad modell de luxe är möjligen egenheten att gärna förirra sig. i mitt fall har jag en fäbless att gärna hoppas på kommande inköp. När man då läser på om typfel. Ja då är det enkelt att hamstra delar. Delar til bilar som ännu inte är mitt bekymmer.

Erkännas bör väl att de stundom kommit till nytta. Ja nytta för någon annan än just mig.

I denna iver att vara förberedd så ligger nu tändsystemet till en LondonTaxi och inväntar förtullning. Ja du anar rätt, det är inte gratis att hamstra delar speciellt från utanför EU. Att du delarna teoretiskt har en avsättning det är jag säker på. Ty jag vet i alla fall ett objekt som formligen skriker efter nämnda kit. Återstår väl mest att övertyga ägaren till nämnda taxi om förträffligheten att skaffa delarna, det ohemula priset till trots. Jag anar dock att det är en bråkdel av vad de lagt hitintills på att få bilen i fråga att gå rätt och riktigt. Så Anders – det är bara att du hör av dig:-)

Killing one’s darlings

Det brukar ju sägas att man ska inte vara rädd för att lägga bort sånt som ligger en varmt om hjärtat. Ja i skrivande kretsar uppmanas man rent av att vara synnerligen tuktande. Speciellt mot sina egna favoritpassager enkom för att de sällan, enligt teorin, tar storyn framåt.

Jag befinner min möjligen i en snarlik skärseld. Inte så mycket till det skrivna utan i möjligen mer kopplat till vad som får uppta min tid. I dagarna har minst en handfull webbforum fått sina inloggningar avslutade, en bilklubb, ett par forum på fb. Men även engagemanget i mitt kära M Sverige fått se sig som något från förfluten tid.

Möjligen kan jag höra en och annan fundera på om allt står rätt till i knoppen hos undertecknad. Svaret blir givet; Nej – det finns liksom inget driv och engagemang kvar att uppbringa. Kliniskt sett har jag fått inse att min utbrändhet inte släppt taget om mig och ska jag kunna verka och kunna leverera på arbetet till 100% så finns inget kvar till allt annat. Allt är givet inte nattsvart – för mycket av den positiva känsla som tidigare fanns i allt det där utanför jobbet finns hämtar jag nu på arbetstid – så vågskålarna väger jämt, men då faller det på att tiden och engagemanget utanför jobb och hemmatid får sättas på sparlåga.

Men i denna bräckliga tid så blir det tuffa beslut som måste fattas. Jag har gråtit blod över saker jag får inse att de inte kommer bli av. Likaledes har jag fått inse att det lagts tid, pengar och en massa engagemang på saker som jag kommer behöva avveckla eller rent av bara kasta bort.  Kill your darlings sägs det – svar ja det gör jag på löpande band.

 

Lite som att ägna sig åt Kremlologi

Eller rättare sagt, vad ska man tolka in in i att ens namn saknas på kontorsdörren?

Under kalla kriget var det lite av en sport att försöka tolka ut skeenden i korridorerna på högsta Sovjets verksamhet i Kreml. Kännare gjorde gärna gällande att man kunde utläsa sakernas natur via att titta på vilka dörrar som möjligen var öppna och/eller stängda samtidigt. Läran gavs med tiden epitetet Kremlologi.

I mitt dagliga värv kopplat till it-grenen av Regionens verksamhet här i länet så har jag haft min hemvist i typ fyra månader. Lokalmässigt samhuseras jag med tjugotalet andra tekniker i en flygel. Vid ingången till nämnda uthuggning i tillvaron finns ett anslag med namnen på dem som förväntats boa in sig i nämnda lokal. I och med att hela havet stormar rent organisatoriskt så har det funnits en viss fluktuation i rummet. Över tid ändras anslaget för att spegla konstellationen på andra sidan dörren. Döm om min förvåning när nu det tredje reviderade anslaget kommit på plats och alltjämt mitt namn saknas! Noterbart är att min nya kollega som började idag redan varit skyltad i alla fall i ett par veckor.

Vore jag aningen mer lättstött skulle jag möjligen ta det som en skymf. Vore jag smart kunde jag likaledes tolka det som om att min närvaro inte förväntades. Även skulle man kunna tro att min närvaro är så pass kritisk att den inte ens bör störas av besökare eller rent av hålla mig undan illasinnade utsocknes med ruskig agenda. Men som den Kremlolog på hobbybasis jag tycker jag mig kunna vara så tolkar jag det mer som att jag inte kommer få bli allt för långrandig i lokalen. Frågan jag ställer mig nu är om det är en undermedveten push att ta steget bort från verksamheten. Eller om verksamheten möjligen tror att mina arbetsinsatser gör sig bättre annorstädes?

 

Lite som att satsat på fel häst…

Jag kan konstatera, ibland blir det inte om som man tänkt sig. Eller handen på hjärtat – exakt hur ofta blir det exakt som man tänkt?

Nåväl, ibland är det liksom läge att retirera för att få läge att omgruppera. Just där tror jag mig befinna mig just nu.

Retirerades hem till skrivbordet för att fundera ut på vad man bäst gör med ett reservdelslager för Londontaxis(?!) när det inte verkar bli någon taxi alltså.

Svaret är väl inte helt okomplicerat – men Land Rover, då närmast Serie-bil?!

Vad jag samlat på mig hör jag dig undra;

  • Tja det mesta i tändningsväg speciellt för Ducellier-systemen, NOS Land Rover Rotorer, fördelarlock, brytarspetsar Kondensator
  • Renoveringssatser för förgasare, såväl Zenith som Weber
  • Renoveringssatser för bränslepumpar (stigpump), såväl Bensin som Diesel
  • Översynskitt för fördelningspumpen modell CAV DPA
  • Termostater vinter som sommar,
  • Packningssatser motor
  • Champions tändstift för 8:1 motorer
  • Lucas Tändspole
  • Kopplingsgafflar för manuella lådan, såväl Nos som förstärkt utförande, mothåll och annat spännande
  • Lite kopplingshydraulik-gregor

Listan kan göras längre med knutkors och annat spännande NOS Lucas-krafs som kommit med av bara farten. Men ju mer jag summerar inser jag att det är en och annan bra och ha pinal.

Som tur är passar alltsammans även på LandRover och sånna vet jag var jag hittar:-)

Majk’s Inn – Sometimes…

Med en visst mått av ironi skaffade jag en skylt att ha vid skrivbordet på kontoret. Inspirerad av den kände brittiske TV-kocken Keith Floyd var valet enkelt. Majks Inn med tillägget Sometimes… som skylthållare. I praktiken så det snarast en begivenhet att jag råkar befinna mig på plats på jobbet, speciellt om det skulle vara en hel dags närvaro.

Även den gode Floyd var sällan på plats på värdshuset han skaffade när tv-karriären tog fart – även han verkar ha påvisat en god portion med självinsikt och ironi för han kallade etablissemanget Floyd’s Inn (Sometimes). Mer att läsa om denna kulturutövning finns att läsa på https://www.devonlive.com/news/history/keith-floyd-maltsters-arms-devon-6184857