I lappkastens tidevarv

Med ett så rastlöst sinne som bevisligen mitt är, så är svängningarna frekventa. För typ tre veckor sedan kämpades med att få hem en förbedad Ford. Ett auktionsfynd(?) från bilias outlet-cirkus. Sedan dess har turerna varit flera. Eller ska jag säga lappkasten?

Kollegorna tipsar

Bara någon dag efter att Forden stod på gården, ja då fick jag via en kollega nys om en annan sjuklig patient. I praktiken faktiskt årsbarn med eländet jag just hämtat med. Men väsensskild till sin natur. Tipset var på en flakbil och därmed mer av arbetshäst. Lägg då till att den dessutom var med en på pappret undermotoriserad Dieselrova. Nu har dock den inte blivit till salu. En trasslig historia i form av att den drabbats av ohälsa utlånad till någon i en helt annan del i landet gör det liksom lite strandad här. Utsikterna att boka in den på verkstad för en kostsam diagnos ser väl inte allt för godartade ut. Men det är där det står och faller nu. Kommer man bärga hem bilen till Västergötland, en nätt sträcka på 18 mil. Eller kommer man kasta in handduken och låta någon annan ta vid?

Jag har vän av ordning fråga, ja om det blir det sistnämnda är jag kandidat? Magkänslan säger som mannen i duetten i Nile City ”-Ja för skråen”. Logikkretsen i skallen säger att jag redan har för många leksaker och inte får plats med ännu ett plåtschabrak.

Hundpromenader ger uppslag

Men på tal om det där med logik eller magkänsla. Tror nu inte att flakbilen varit enda saken som passerat mitt medvetande. Nej, och här håller jag det faktum att jag alternerar som hundvakt om dagarna. Ty hade jag inte fått spankulera fritt i området hade jag aldrig sett att det stod en välmotoriserad leksak på en av uppfarterna.

När jag efter lite funderande insåg, den verkar stå långtidsparkerad. Ja då var missionen ett faktum. Här måste bara undersökas. En kortare hälsning på papper, ett par dagar av väntan och historien började klarna. Ägaren hade bytt biltyp och valt det moderna i att åka Elbil. Ja när jag tänker efter inte omöjligt att jag nog råkat se bilen och rent av skrivit något här. Nu har ett par tre år passerat. Bilen blir väl inte bättre av att bara stå. Men beroende på marknad och modellen tror jag inte den ryms i leksaksbudgeten direkt. Men att fönstershoppa har ju sin charm, Speciellt när jag nu summerat ihop att priset ny borde varit närmare halvmiljon-vallen.

Uppslag och lappkast

Nu var dessa två snedsprång på intet sätt unika. Hustrun skulle nog säga att det snarast är så varje vecka. Jag själv märker väl möjligen inte alla utsvävningar. För för mig så är det ju bara att utforska vardagens små förunderligheter.

 

Ordningen åter – åter till ursprungsdesignen

Även om ”det temporära” temat som snart sminkat utseendet på bloggen i typ ett år nu. Fungerat bra med mina nya postningar så verkar besökarna inte riktigt klicka sig vidare som tidigare. Droppen kom sig nu när jag själv skulle leta upp några poster från 2020 och insåg att allt äldre material bara kändes ”snöblint”. Bara vitt utan några bilder eller bra formateringar.

Så; Åter till det gamla. Men erkännas bör, jag kommer sakna möjligheten att ha en utvald bild till varje post som inte behöver vara samma som den i artikeln.

Corolla i sobert silver skådad i trafikvimlet

Den synnerligen aptitliga Corollan, av den åttonde generationen eller E110 tror jag modellkännarna skulle säga. Modellen var ropet runt millennieskiftet, och det här exemplaret verkar vara från sluttampen av produktionen.

Den här gången inte alls färgad i någon tidstypisk pastellaktig kulör utan tidlöst sober i Silvermetallic.  Villhöver-faktorn får sägas vara ”hög”.

Bakstammen nere till vänster tillhör Diesel-Doris som även hon får bekänna färg i slaskvädret

Att digitalisera är…. tidsödande

Nyårsledigheten går smärtsamt fort mot sitt slut. När jag summerar vad säsongens ledighet emanerat i så står en ny serverdator till scannern som mest noterbara posten. Prestandan är markant bättre. Även om nu snabbt inte alltid är bättre. Men i det här fallet så har flaskhalsen i digitaliseringsprocessen försvunnit. Nu är det mer scannings-assistens tillkortakommanden som det mesta faller på. Eller ska man säga, att hantera snudd på 100 år gamla tidningar kräver visst finlir.

Så för några dagar sedan togs BilEkonomi före andra världskriget fram ur arkivboxarna. Det tidsödande hanterandet av milt sagt delikat sköra pappersbitar kräver viss finess. I normalfallet behöver jag låt säga 4-5 sekunder för att bläddra mellan sidorna. Men nu har jag fått programmera om takten till en bild var 13 sekund. Fördelen är möjigen att det hinns även bedöma sida för sida så resultatet är värd ansatsen.

Oss bilgalningar emellan?!

I mitt liv så har jag kommit långt med att skapa flera olika sfärer i tillvaron. Jag hör för mitt inre att dem som har psykologi som sin skolning säkert sätter diagnoser snabbt utifrån detta beteende. Möjligen kan det kanske kallas compartmentalization. Låt oss nu inte fastna i egenheten i sig, eller effekterna och orsakerna bakom.

Nej den här spaningen handlar nog mer om att dessa icke överlappande sfärer får vissa effekter. I jobbet möter jag ett visst klientel, på fritiden som arkivarie av biltidningar finns ett annat persongalleri där kontakter förekommer. På samma vis, så finns det en sfär där mina vänner i Londontaxi-sverige huserar. Ett annat för mina kontakter med Bilklubbarma och slutligen även ett helt eget universum knutet till Land Rovers.

Att överspillet av information mellan grupperingarna är mindre än vad jag själv vågade tro på blev jag grymt varse idag. Ty även om många ”världar” har facebook som nav så verkar inte ens dess algoritmer riktigt vilja vara kommunikativa sinsemellan. Beviset, för en stund sedan nåddes jag av den tråkiga nyheten att en av personligheterna i LondonTaxi-Sverige har gått ur tiden. Eller mer korrekt, gick ur tiden redan i somras. Så så mycket ”överspill” verkar det vara.

Så – mina bästa tankar till dig Klas! Må nästa spelplan vara minst lika berikande för din del som din livshistoria från den här spelomgången bevisligen varit!

2024 – ännu ett bilår att lägga till handlingarna

Ja då närmar sig nyårsstrecket med stormsteg och den traditionsbundna numera obligatoriska summeringen av året som gått står för dörren.

Möjligen får jag konstatera att det inte alls blev som jag trodde. Långt framskridna planer på att förvärva en vagn som funnits på min radar i mer än 10 år föll på målsnöret. För att man ska förstå lite mer om orsaken bakom att det blev just så. Så behöver jag rekapitulera lite från min vardag.

2020 blev jag sjukskriven för utbrändhet. Det har varit en långdragen process att komma tillbaka till fullo till hundra procent i tjänst. Lagom som det var dags att just lämna deltidssjukskrivningen fick jag ett kort återfall. Eller i liknelser kopplat till bilen, alla varnningslampor lös men jag lyckades köra in till kanten och starta om. Just i samma veva skulle förvärvet bli av, men jag fick snabbt skrinlägga det hela.

Såhär med facit i hand var det möjligen tur i oturen. Föga anade jag att en nära släktning skulle gå ur tiden och efterlämna en annan vagn som nu istället får räknas som samlarbil.

Men åter till historieskrivningen. Släktingen efterlämnade även en trött och fläckvis rostig Volvo 245. Ja ni vet exakt hur en matt en röd 245 från 1980-talet bara kan vara. Just sån var ”Släng-förtifemman”. En del skruvande senare och vips var det bil även av denna. I praktiken den första och hillills enda bil jag sålt på tradera.

Den andra bilen, också det en röd Volvo var allt annat än matt. Nej den var mer av kalibern att det verkligen sken om den, speciellt med lite daggdroppar för det extra djupet i den otvättade lacken. Att det nog var bättre att spara på 940n stod ganska snart klart. Förhopningsvis får jag köra den lite mer nästa sommar nu när Entusiastförsäkringen är klar och skattefriheten är ett faktum.

Som om det nu inte skulle räcka med en lågmilad 940 i välvårdat skick så föll frestelsen på en Harley Davidson 883 från 1990, Nu har jag dessbättre eller värre hur man nu väljer att se på det hela, inget körkort för härligheten. Men mitt intresse är nog mer akademiskt än att få köra eländet. Jag är nog lite för bekväm för att vibrera runt i tillvaron på en HD, så jag får vika min tid på att återuppväcka härligheten efter 20 års stillestånd istället.

Ja det var väl vad som faktiskt passerat mitt garage under 2024. Och den där som det inte blev av med i våras, ja vem vet, har jag tur får jag nya chanser någon annan gång i tillvaron. Platsmässigt gråter jag inte direkt. Men som bilgalning så finns det givet ett visst sting av att inte fått äga just en #€%&/( 🙂