30 gradig värme gör sinnet svagt…

Jo jag vet det är lite svagt att skylla på sinnesförvirring på för grund av värmen… Men ny har jag i alla fall bett Postnord sända ett klassiskt vykort till en ägare till något av alla dem uppslag som figurerat här i bloggen. Vilket av dem hör jag någon fråga, men jag är för rädd att jinxa det hela så vi lämnar väl den frågan obesvarad tills jag möjligen råkar veta mer.

ETA tills kortet kommer ägaren tillhanda är väl ett par tre vardagar så säg typ fem skälvande dygn från nu. Ja, tärningen är väl kastad.

to be continued…

Flisan har flytt – ingen Felicia så långt ögat når.

Ja – det var visserligen utan tår i ögat som Flisan gav sig iväg från parkeringsbristens Södra Käll… Det blev ju lite ohållbart med Diesel-Doris, Oncle Ben, Jimmy och Flisan som skulle dela på de två ordinarie parkeringsplatser som vi har. Och när du svågens dotter nu skulle behöva något med koppling att öva med när nu körkort ska tas ja då föll det sig väl inte bättre än att Flisan fick foten. Vän av ordning undrar säkert varför Jimmy inte fick förtroendet så var det så pass enkelt som att jag inte tycker kopplingen är helt lätt manövrerad och det kan minsann inte någon nybakad körkortsaspirant behöva trilska med.

Så laguppställning såhär i midsommartid 2020 består av Uncle Ben, Diesel-Doris, Jimmy och Pellefant… Var och en värda en helt egen liten hyllning på vitt skilda sätt… Över och Ut

15168 regnummer i P-serien och en handfull kul uppslag.

Vad är bättre än att ägna midsommarhelgen åt att djupdyka i fordonsregistret. Den här gången så fastnade jag för en djupdykning i den klassiska och lätt hatade “P-skyltsträsket”.

En kort resumé, för dem som inte känner sig helt hemtama med P-skylten. Under 1980-tagets senare hälft så beslutade sig dåvarande vägverket för att alla bilar som importerades i privat regi skulle ha registreringsnummer med kombinationer som började på bokstaven P. Det som var lite speciellt med detta förfarande var skyltserien blev väldigt särskiljande speciellt eftersom man var på väg att öppna upp M-serien för vanligt importerade fordon.

Denna P-märkning blev lite stigmatiserade speciellt för dem som skulle köpa begagnad bil – grannen kunde ju se att man skaffat en bil som minsann inte var svensksåld ursprungligen. Slutligen så kom en av bilägarna att driva frågan om detta kunde räknas som diskriminering. Rätten biföll och under 1991 så upphör detta förfarande.

Just detta kan man ju nyttja för att hitta roliga bilar som har lite udda historik. Dessa importbilar hamnade i ett begränsat antal registerserier i följande grupper med begynnelse bokstäverna PA, PB, PC och PD.

Tar man fram bilarna som registrerats där, tvättar bort alla med senare årsmodell en 1992 så återstår drygt 15000 personbilar/lätta lastbilar som kan kan gotta ned sig i.Vilket jag följaktligen ägnat midsommarhelgen åt.

Om jag hittat några guldkorn? Ja det är väl som att fråga hur långt ett snöre är. Man kan ju iallafall konstatera att landet skulle varit betydligt fattigare på amerikanska vagnar om dessa inte kommit hit. Eller vad sägs om 236 Pontiac Firebird,  188 Fiero’s, 667(!) Chevrolet Corvette och 293 Ford Mustang!

Ja det är lätt att falla in i registergrävandet helt klart, det blir lite som guldvaskning, ett monotont sorterade och strukturerande för att sedan kunna bena ut vad som döljer sig bakom raderna i excel.

Men skulle jag välja ut några egna favoriter som jag skulle vilja veta mer om hur dem kom till landet så finns, en sovjetisk statslimousin av modell Tjaika, ett knippe Trabanter men ingen Wartburg, några Skoda Favorit men objektet framför andra är en Izh 412 pickup! Den måste jag bara lära mer om

 

Pellefant visar upp sig utanför garaget….

Lika ostädat som när jag hämtade bilen…. borde nog ta en liten tur med dammsugaren antar jag. Ingen stereo har besudlat instrumentbrädan på denna vagn.

Det är något speciellt med det där orörda, notera skyddsplasten på tröskeln som fortfarande sitter kvar

Ska man vara krass så är det väl en liten bit till “show room finish” men potentialen finns där.

Ja mätarställning stämmer 997,7 mil sedan ny…

Japp Pellefant har fått en liten “avhärdning” i form av att få vara utanför garaget ett par timmar. Obligatorisk varmkörning på tomgång utan anmärkning och sedan ett snabbt möte med tvättsvampen så var det hela över.

När herren kallar hem sina kycklingar – åter fem bilar på uppfarten

det bör väl slås fast, jag och bibelliknelser tillhör väl inte “den vassaste kniven i låda”. Men nu är alla fem av våra bilar hemma på tomten, om än bara för några dagar.

Lilla Jimmy, som varit på mellanspel i dotterns regi är nu hemma igen. Så här två månader senare så tycker jag nog kopplingen blivit en smula sämre. Råkar man vara lat och inte trampa ned pedaleländet hela vägen i golvet så kommer skrapningarna vid växelbyte som ett brev på posten. Mekanismen ska visst vara självjusterande men det känns som om det hamnat i någon form av otakt. Blotta tanken på att behöva “stå på huvudet” under instrumentbrädan för att kolla över och återjustera känns inte fullt lika lockande. Men i brist på annan vettigare sysselsättning och framför allt brist på andra saker som kan göra att man känner sig lite stolt över att kunnat fixa till något trasigt så ligger väl lite skruvande på tur…

Så idag består vagnparken av Diesel-Doris, Uncle Ben, Flisan, Pellefant och Jimmy. Och för dem som gillar att föra bok, fyra av fem är i trafik och ständigt insatsberedda för nya äventyr. – Jag anar att IF och Transportstyrelsens fordonskatteenhet nu gnuggar händerna.

Någonstans börjar det dock kännas som lite overkill att ha alla dessa vagnar igång, kanske blir det läge att räkna ole dole osv…

Eftertankes kranka blekhet…

Det är väl dags för lite korskrypning. Efter massa eftertanke så är det väl bara att inse att det inte lär bli någon Fusklyxkryssare från NipponPippon-land. Platsbrist på parkeringsfronten är markant närvarande. Och lika närvarande som platsbristen må vara så lyser beslutskraften att välja vad som möjligen skulle bort med sin lika framträdande frånvaro. Så – det är väl som det gamla talesättet, bättre att sitta lugn i båten så länge som behovet av förändring inte är stadigvarande. Det finns ju alla fall  fyra fem bilar att kunna nyttja efter humör och ambition.

På tal om ambition – Lilla Pellefant har ännu ej fått göra trafikpremiär för året. Vägmätarställningen står lika illavarslande på “rätt” sida om det förlamande 1000-mila strecket och lyder 9977 km.  En helt acceptabel siffra tycker jag, men som noterat – väldigt förlamande då det är väldigt nära till att slå om till 10000 km. För övrigt noterar jag samma härliga nybilsplast signerad öststat på 1980-talet så fort möjlighet ges att slå sig ned i framsätet. Jag funderar mycket på det där med min ambition. Kommer jag ha hjärta och mage att låta bilen verkligen gå i trafik och låta mätaren slå om?!

Ännu ett potentiellt objekt – här förevigad i farten någonstans i sörmland här för leden

 

När hosta och social distansering sätter agendan

De senaste månadernas påbjudna extra försiktighet med minsta nysning eller hostattack medför inkomstfrånfälle och likaledes hemmainternering. Effekterna för min del börjar bli -låt säga ekonomiskt prövande. Ty vad ska man ägna sig åt mer än att rannsaka sitt uppdämda servicebehov av vagnparken.

Hittills i år har jag köpt två uppsättningar med kamremsatser till våra vänner Jimmy och Flisan. Till Uncle Ben ligger det två stötdämpare och diverse bromskrafs och skakar på någon fraktbil genom Europa medan dessa rader skrivs. Som om inte detta vore nog så har även Diesel Doris fått lite styrleder och annat smått och gott.

Summerar man fakturorna så har bilkontot inte varit så övertrasserat sedan mina dagar som bildelshandlare för 10-12 år sedan. Men det är väl så man bör göra, dvs underhålla och förebygga det där oundvikliga.

Nu tar nog de gångna dagarna priset, särskilt i form av att jag råkat få för mig att det vore ypperligt att utöka vagnparken med ännu en skadeskjuten gammal nipponpippon v6-bestyckad lyx-wannabe. Men mer om det när den dagen kommer. Nu ska jag dricka tea och titta på brittisk deckare på DVD… Over to you Lewis och Hathaway.

I ‘rona-tider så haltar det mesta….

Veckan som gått hade jag lite ledigt. I min stora masterplan för ledigheten hade jag storstilta planer för hur denna härliga ledig-tid skulle disponeras. Eller rättare sagt – den ursprungliga masterplanen blev spolierad av ett litet Virus och den planerade möjligheten att revidera vår resesida om Budapest gick om intet.

Men i brist på intryck från centraleuropas hjärta – eller Donau’s drottning om man så vill, så skulle givetvis dagarna ägnas i garaget. Dock var utsikten att stå i ett svinkallt och alldeles för belamrat garaget inte fullt lika lockande så jag satsade på att förverkliga drömmen om en Mac G5’a med dualCore PPC. Så nu står även ett sånt härligt exemplar och väntar på att jag ska komma på vad u helsefyr den ska ha för livsuppgift – ja mer än att kunna köra lite Adobe-program dem gånger jag ska pilla på något vektor-baserat eller något foto behöver altereras….

Över och ut – nu är semestern officiellt slut.