Jag får tillstå att jag kände mig smickrad och hedrad när c.red för tidningen klassiker bad mig presentera mitt liv i bilar. På uppslaget visat ett axplock som läsarna av bloggen mött tidigare.
Om du är ny här- titta i kategorin Kronologi här ovan där finns alla bilar jag ägt. Lite mer detaljerad presentation av vissa objekt finns under sidan Sommarplågan. Välkommen! 
Frågan må verka enkel. Men börjar man bena ut de flera dimensioner som ryms i frågan så blir ju svaret ja och kanske även nej.
Upprinnelsen till det hela är mitt inlägg om dekoren som som smyckade Rikki-Tikki-Tavi. Alltså ett så kallat seniorvagnsmärke i något så speciellt som något som påminner om försvarets färgskala.
Märket är ett fynd från auktionssajten Tradera för en massa år sedan. Historiken obefintlig men ser välgjort ut.
Så svaret lär landa i att ”ja” det är ett äkta Seniorvagnmärke. Men om det var i just denna livré som det lämnade Sporrong i Norrtälje någongång på 1960-talet det ska jag låta vara osagt. Skulle jag behöva säga med 100 procentig säkerhet så är väl svaret, nej jag vet inte att det verkligen lämnade fabriken i gröna firmans färger.
Kanske bäst att inte skåda given häst i mun?
Allt sedan barnsben har jag haft tillgång till en god dos dagdrömmeri. Visst ”då” i betydligt större omfattning än nu på senare år.
Om det i barndomen handlade som långt mer visionära utvikelser. Har dagens tankeexperiment, något mer av av målbildsvision som form. Exempelvis är det inte ovanligt att något spännande bilobjekt från blocket med kända tillkortakommanden och fel upptar ’visionerandet’. Då blir felavhjälpningen i fokus, ja rent av ned på ”så skruvar man isär och dessa reservdelar går åt. Delarna kostar si eller så och beställs från dessa firmor”. Många gånger är det just den fasen av förberedelser som ger en massa roliga kunskaper och insikter. Men minst lika ofta, en tanke om att det där var kul i teorin och affären uteblir.
Tidigare dagdrömmeri, i senare delen av tonåren, rörde ofta att få testa vingarna som generalagent och importera spännande bilmärken. För spännande bilmärken fanns i överflöd. Speciellt i det forna östblocket som där och då gjorde trevande försök att bli mer ’västfäiga’. Ett av märkena som jag hade ganska långdragen dialog med var den tjeckiska pamp-limousinen Tatra. Det hela kulminerade sommaren 1996 när jag var på fabriksbesök i Koprivnice och fick se fabriker och tillverkning under ledning av någon uppgiven exportchef.
Någonstans där så landade min hopfantiserade bild av hur allt borde förlöpt och falla ut fick sig en stor törn. Av den grandiosa visionen återstod mest en tumme, eller kanske fallen som en pannkaka. Inte för att jag klandrar någon för slutresultatet. Men när jag tänkt, fantiserat och sett fram emot något i två år så var det mycket som inte motsvarande mina för högt ställda förväntningar. Om det var något jag tog med mig så var det en viss rädsla för att faktiskt genomföra sådant jag drömt om. Drömmar är bra att ha, men då bäst just som drömmar.
När jag idag blickar tillbaka på fjolårets bilprojekt ’Rikki-Tikki-Tavi’ så finns likheterna med Tatra-drömmen. Rikki hade ju funnits i mitt medvetande i många år och ett par ägarbyten innan det blev min tur. Givetvis ringer funderingen kvar i bakhuvudet, ska man verkligen göra slag i saken och köpa de där bilarna man nån gång drömde om?! Kanske lite som att bli starstruck…
Där någonstans fastnar tanken och gör en loop. För vad vore livet utan att få drömma. Det kan väl inte vara fel att förverkliga sina drömmar emellanåt i alla falI. För mitt inre ringer mitt eviga mantra ”Om hjärta och hjärna inte kan komma överens så är det plånboken som får ta smällen”. Den som lever som får se…
Kontrafaktiska funderingar om bilköp som kanske (inte) borde ha blivit av.
Den gångna veckan har jag varit i covid-karantän. Ett aber som mången fått gå igenom innan mig. De första dagarna var synbart loja. Hälsotillståndet tog klart ut sin rätt. Men de senare dygnen, när febersinnet övergått i ett mer tristess-präglat dito. Då föll det sig inte bättre än att fjolårets stora förvärv kom i fokus för det inre ögats kritiska blick. Minnesgoda läsare minns kanske den gröna militärpjäsen dubbad till Rikki-tikki-tavi som utgjorde sommarens projekt.
Jag vill poängtera att jag på intet sätt skulle vilja varit utan erfarenheten att få framföra en sådan vagn. Men det kanske borde ha räckt just med att fått köra. Innehavet i sig kändes i viss mån som om jag fick stå mitt kast. Det var ju trots allt jag som jagat upp bilen och därmed stört en svårt sjuk herres sista tid i livet med att vara nyfiket intresserad.
Det som kanske inte riktigt nått församlingen här ännu. Är att det parallellt med inköpet av Rikki-Tikki-Tavi så fördes ett löst resonemang med en annan ägare, till ett helt annat typ av fordon, den bruna. Det hela föll nog på målsnöret beroende på dels att pengarna i fråga var dubbelt upp mot de för gröne. Dels, inte minst, ett styrelsemöte jag inte kunde boka om.
Och just på det där fastnade den inre blicken dagarna som gått.
Det jobbiga med att fundera på hur något hade kunnat utspela sig, är, i alla fall för mig att efterklokheten alltid kommer bita en i ändalykten. För hade jag varit otroligt nöjd med att vara Munga-vårdare, ja då hade den rimligen stått kvar i mitt garage.
Det är lite lättare att förtränga vad det var som låg på minuskontot för det andra objektet såhär något år senare. Visst det monetära i att betala dubbla pengar är lätt att minas. Säljarens besked om att allt inte stod rätt till med transmissionen hade jag glömt. Det är tur att jag sparade konversationen så jag idag kan bli påmind.
Just det faktum att den bruna vagnen i fråga dessutom råkar vara lite av en bastard som fabriks-Frankensteinats för att gå att registrera i landet hade jag förträngt. Därtill verkar ingen vara säker på vad det sitter för komponenter. Än mindre kunna berätta vad som borde passa gör det än mer spännande. Bilen verkar vara byggd flera år/modellvarianter/ innan det som står på typskylten, nästan som om karossen blivit över eller agerat mula åt något annat. Visst, skitkul som historia, kanske inte lika roligt när man helt apropå då har tre teoretiska motorutförande, två växellådor och tre varianter av kopplingsmekanism att jonglera mellan i reservdelsletandet.
Om jag gjorde rätt val då i fjol? Nja – jag gjorde ett bra val i alla fall. Utsikten att ha plöjt ned dubbelt så mycket på något som inte heller var helt kurant köper jag. Sedan går det ju inte att säga om jag hade varit en mer nöjd förvaltare av den bruna än den gröna. Men skulle chansen uppenbara sig igen så får jag ta ny funderare – den bruna har varit på min radar sedan mitten av 2010-talet…
Om det ska sättas något enskilt ord på detta Covid-präglade 2021 så väljer jag omdaning.
Mycket talar för att det var 2020-talet kommer vara årtiondet där mången sanning kommer att få omprövas.
-Dieselns död och möjliga återuppståndelse i form av växtbaserad syntetisk dito.
-Insikten om att drivmedelspriserna som redan idag är prövande kommer dubbleras innan 2030 står i kalendern.
-Elbilens snabba frammarsch, effektbristen i ledningsnätet till trots.
-Biblioteketsväsendets snabba utgallring av periodika.
-Motorpressbranschens vacklande tro på sin egen affärsmodell och indirekta dödförklaring av print som födkrok.
Indikationerna är många, och då har jag bara sett till mitt intresse för bilen som fenomen.
På det lite mer praktiska planet så har motoråret varit likaledes omdanande, Rikke-Tikke-Tavi kom, sågs och seglade. Lilla Jimmy byttes mot enorma Bhzzzz. Diesel-Doris har snart fått se varenda vrå av Sveriges land i jakten på tidningar att införliva till samlingarna. Att sedan Bhzzzz sedermera övergav min mitt i tjänsten när nivåregleringen packade ihop, ja det jag ju lite kul krydda och oplanerad förändring i tillvaron. Möjligen gav det även vatten på min kvarn att komplexa gamla lyxvagnar är vanskliga livspartners, i alla fall ekonomiskt sett.
Om något ändrats på det praktiska planet så är engagemang ledordet. Att jag har och haft medlemskap i olika klubbar och intressegrupper är ingen nyhet. Dock var 2021 året där det hela blev mer handfast. Dels medlemskapet i DKW-klubben är eftersmaken känns unken och nattstånden. Dels via OK och M Sverige där sjukdomsinsikten mer präglat vattentrampandet och en påbörjad men långsam omdaning.
Om det möjligen är någon organisation där jag tror man alltjämt är i fas med samtiden så skulle det nog vara Mercedes-Benz klubben. Där verkar återväxten och nyrekryteringen vara närvarande. Sedan är väl frågan om det beror på klubbens arbete eller om det mer handlar om Mercedesbilarnas attraktionskraft det är svårt att avgöra på distans.
På tidningssamlandets horisont så har mycket landat i att bygga kontinuitet. Teknikens Värld-spåret här komplett från startåret 1948 till och med 2019, Vi Bilägare komplett sedan nystarten1964 till dags dato. Motor är det lite sämre ställt med, tidningen startade 1943 men min samling är full täckning från 1960 till dags dato. Därtill en massa andra kul titlar där jag lyckats hitta rätt samlingar att införskaffa.
Inte heller via att pliktskyldigt redovisa bilaffärerna som det inte blev något av, ger inte många rader att skriva hem om. Inte heller så pass minnesskapande att jag nu ens kan komma på någon vagn att nämna. Men visst – den lågmilade 607:an var nog säkert en av de sista att finna i landet i vettigt skick. Men som alltid, med vettigt skick och samtidens galna prisutveckling på bilar så kändes det på tok för dyrt att få vara med i den klubben.
Ja på tal om klubbar så kan jag konstatera att inte heller jag känner mig helt såld på att vara medlem i alla klubbar som jag var med i 2021. Så 2022 tackar jag nej till DKW, AHK och troligen Mercedes. AHK och Mercedes ger annars ut väldigt trevliga magasin. Dock känns det inte som jag hittat rätt och boatt in mig. Kvar blir M Sverige, Moderaterna, OK och kanske Företagshistoria. Den sistnämnda tangerar lite arbetet med M Sverige.
Där någonstans tror jag vi summerat 2021. Men givet – uppslagen till ytterligare orerande finnes. Om jag möjligen skulle vilja tillägga något så vore kanske Hyundai Matrix ett uppslag, men den karamellen låter jag nog bero ännu en tid till… sedan är ju alltid Toyota Camry ett uppslag som är ständigt passivt närvarande, även om köpkänslan inte riktigt råkat uppenbara sig – än ska väl tilläggas.
På senare levnadsår så verkar det som om visheten stundom övertrumfar vissheten. Låt mig få lägga ut texten så kanske det klarnar.
När jag var runt 25 så var 5-7 bilar i olika faser av projektstatus inget som störde mitt sinne. Om sanningen ska fram så var det väl till viss del för jag då bodde så att det gick att gömma och glömma bort en och annan vagn i någon del av trädgården, uthuset, garaget eller carporten, eller för den del bakom något välplacerat buskage på samma nämnda urholkning i naturen.
En oväntad kursändring i vardagen fick mig att göra mig av med nämnda lilla kåk. Eller lilla och lilla, 13 rum och kök var ju aningen större än hur jag bor idag. I och med samma lappkast så var jag även tvungen att göra mig av med mina samlingar av tryckt material, tidningar, böcker och broschyrer. Frekventa besökare här på bloggen vet säkert att jag ägnat det senaste året till att återskapa en god del av det jag fick försaka i alla fall på tidskriftsfronten.
I viss mån har väl även fordonsparken fått breda ut sig en smula. Ja 4 bilar när man bor centralt i stad som gör allt för att dem med fordonsintresse eller behov inte ska kunna ta sig fram förenklar ju inte. I vintras fick den lågmilade Fiaten Pellefant respass – någon sådan där gnagande känsla av att fordon ska kunna nyttjas hade fått sitt fäste och då var det inte svårt att låta den hitta ett bättre hem.
Strax därefter råkade mitt allmänna spanade på tidigare tilltänkta objekt ge utdelning och Rikki-Tikki-Tavi fann ett hem i mitt garage. Såhär typ tre månader in i förvaltandet så hopar sig tvivlen om förträffligheten med en fyrhjulsdriven DKW.
Missförstå mig nu rätt, det är ett solitt objekt, rostfri kaross, lagom patinerad så det går att använda, rimligt billiga delar och massor av uppmärksamhet. Men det känns liksom lite avslaget – kanske är det DKW som märke i sig och klubben i synnerhet. Skulle jag själv sia så är nog klubbens existens hotad på grund av den höga medelåldern dels på bilar, men framför allt åldern på ägarna. Visst man finns på Facebook men de flesta som någon gång ger sig till känna och publicerar något – får noll i respons. Det finns en driftig admin som postar regelbundet med trevliga inlägg men det finns inget momentum i flödet för alla sitter tysta och tittar på.
Om nu DKW’s facebook är en öken så är Mercedesklubben dess raka motsats, massor av inlägg, ja faktiskt till den milda grad att jag valt att gå ur flödet för det var på tok för brett och spretigt… Ja aldrig får man vara helt nöjd kan jag konstatera.
Och så var det här med Vishet kontra Visshet – det är nog dags att skala bort ett och annat. Som jag nämnde så har jag 4 bilar i ruljansen och någon lär få ge vika.Till det kommer två militärcyklar från gröna firman, plus ett knippe andra cyklar varav en prototyp till ersättare till M42/M105 från 1990-talets början. Därtill ett par tusen tidningar i källaren som väntar på att sorteras in och katalogiseras. Visheten säger att det är bättre att stämma i bäcken redan nu – för Vissheten är inte helt klar på att jag kommer ro allt detta i land…. Och sånt mina vänner, det sätter sina tänder i själsfriden;-)
Det känns att vardagen kastas mellan hopp och förtvivlan. Kanske är det försommarsäsongen vånda så här i covid-tider, för det verkar ju inte vara någon idé att planera något.
Jag råkar nu vara medlem i en handfull fordonsklubbar – DKW, Mercedes M Sverige (Motormännen) och OK. Var och en av dessa har historiskt varit aktiva och anordnat träffar till höger och vänster. Men spontant kan jag bara komma att tänka på att det är bara DKW-gänget som har ambition att göra ett arrangemang denna sommar. Ja sommar och sommar, det är faktiskt tidigt i höst om du fråga mig – allt efter tredje vecka i augusti är väl höst enligt skolgångsterminerna?
Nu står jag väl inte och faller med att få träffa likasinnade själar i bilorienterad kontext. Just nu är det nog de förvirrade gräsänderna som stundom barrikaderar vår trädgård som får mest av mitt medvetande. Jag hade aldrig kunnat ana vilka gruppdynamiska utmaningar som ett skock änder präglas av. Vissa av dem tål då rakt inte att vissa råkar ens titta i deras riktning. På samma sätt så finns det charmerade individer som gör allt för att fånga även vi två-bentas fulla uppmärksamhet och socialiserar sig gärna om man råkar vara ute i det gröna.
Om nu gräsänderna är dem som fångar engagemanget så är väl Mungans generator dess raka motsats – även om jag vet att det är där jag borde lägga min energi. I alla fall om jag har ambitionen att faktiskt låta Rikki-Tikki-Tavi rulla några längre sträckor. Det hela faller väl nu mest på att jag gärna skulle vilja mäta mig fram till om det är generatorn eller möjligen den separata regulatorn som spelar mig ett spratt. Blotta vikten på en renoverad generator skapar sina problem – jag fann en modest prissatt och nyservad dito i Tyskland hos en privatperson. Dessvärre hanterar inte privatpaket-speditörerna paket tyngre än 20 kg så den ligger kvar i mellersta fäderneslandet och nämnda Munga häckar alltjämt i garaget vikarierande som avlastningsyta.
I brist på roliga uppslag råkade jag köpa en till militärcykel – den här gången en M/105A, den med det förstärkta baknavet med bromsbackar. Att dessa baknav är lite speciella fick jag snabbt erfara, eller rättare sagt det nämndes redan i annonsen. Bromsen vill inte släppa efter att man bromsat en gång. Nu gör ju inte konstruktionen av Sachs HR 90V det hela så enkelt. Olikt de flesta andra bromsnav jag skruvat med så vill inte dessa dela på sig med mindre än att man måste bryta bort ett dammskydd i plåt. Att dammskyddet i fråga gick ur Sachs tillverkning någon gång under 1970-talet ställer ju till lite problem. Uppslag saknas dock inte, möjligen ambitionen att betala vad som begärs för de restpartier jag råkat hitta. Eller vad sägs om en översynssats för 350 chf (3300 ex moms tull och frakt). Det är ju bara det att det är sju – åtta gånger vad cykeln kostade.
Årets besiktningsrace bestående av Diesel-Doris och Jimmy för min del fick visa upp sig på andra stationer än Opus den här gången. Diesel-Doris på Svensk Bilprovning (SBP) vilket gick sådär. En brusten fjäder och två dåliga bromsslangar gav inbjudan till återbesök. Nu är det avhjälp men lustigt nog – eller snarast skrämmande så det förslår så noterade inte teknikern att ett av bromsrören läckte efter återmonteringen. Jag kan säga att bilen var bättre innan än efter efterkontrollen…. (jodå klart jag såg till att fixa det hela väl hemma igen. Men SBP kändes väldigt trött organisationsmässigt.) Jimmy fick istället visa upp sig hos CarSpect här i grannskapet. Döm om min förvåning när det blev blankt papper och körklart till 31/8-2022. Jimmy visar sig vara en bra slit och släng-vagn, perfekt för irrfärder i sjukhusets parkeringshus.
Bilar ska ju kunna användas – det var en av orsakerna till att Pellefant fick nytt hem. Här ännu en friskluftsbild av Mungan, även om vädret verkligen inte premierar att jag valt att cabba ned.
Ett antal plastbackar behövde flyttas från dotterns gamla lya. Passade på att provköra Mungan i Cabläge för att känna friskluften.
Äntligen – ännu ett seniorvagnmärke men denna gång i gröna firmans utförande. Växer garanterat inte på träd. Skulle nästan vilja säga att det är ett unikum. Så även prislappen… Men ska Rikki-Tikki-Tavi ha märkning så ska det för guds skull passa in.
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.