Helt plötsligt uppenbarade sig en glimt av slutet av 1980-talet. När såg man senast en Mazda 323 i kombiutförande i trafikvimlet?

På Ikeas parkering dagarna innan dopparedagen – när såg man senast en så juvinilt grön Peugeot med sådan fräschör?

All heder till ägarfamiljen som verkar hållit fanan högt i snart 20 år och ungefär lika många tusental mil.

Jag säger bara Northstar V8 och motorproblem – en potent motor med en ack så närvarande egenhet att låta topplocksbultens gängor förtvina i motorblocket… Dyrt och jobbigt att fixa – och i princip hundraprocentigt utfall över tid… Men blotta uppsynen i det här skicket. Får till och med mig att överväga om risken att chansa vore värd att ta?!

Om helgen tenderar jag till att frekventera en och annan loppis – föga trodde jag att en Volvo 245 skulle få mig att hajja till. Men bevisligen till och med så pass att kameran fick leda en sån begivenhet i bevis

Att parkera sin diminutiva Renault Twingo på diagonalen på den extra breda familjeplatsen i köpcentrats underjordsgarage känns…. ja vad säger man, pärlor för svin? men helt klart luftigt. Enfamiljshistorik med tre ägare ur samma familj och adress.

Besöket vid Köpladan idag gav mig chansen att notera denna rara ärta – när såg du senast en inte helt bortrostad Astra av tidigt snitt?

På det personliga planet så håller min arbetsgivare på att försöka hitta en annan sysselsättning för mig att tillbringa arbetstiden med. Jag har i mer än 20, ja snart 25 år jobbat med tekniska dilemman, främst it-mässiga och hur dem dessa ställer tillvardagen för användare runt om för de som nyttjar tjänsterna jag supporterar.

Sedan 2019 har Regionen på Ö användare varit mitt fokus då kopplat till att möta användarna på telefon och då försöka avhjälpa de fel som anmäls. Till lika har min arbetsgivare haft kännedom om att jag inte lyckats komma tillbaka till full styrka i den roll jag haft hittills i snart 18 månader av denna tid. Äntligen börjar det formeras någon form av plan om att mina arbetsdagar ska ägnas så snarlikt arbete om än i en helt annan kontext. Dock inte varaktigt utan på utlåning under en begränsad period.

Lite på samma sätt känns det idag när jag tittar på vagnparken ute i trafiken. Hustrun och jag brukar åka och handla en eftermiddag någon gång mitt i veckan. Döm om min förvåning när jag noterar att Elbilarna utgör en substantiell del av vagnparken hos dem som samtidigt handlar. Visst det är inte merparten, men så pass många att det inte bara handlar om de flamboyanta Tesla-ägarna som kör på el. Nej nu är det verkligen var och varannan på Maxi’s parkering, någon gång tidig eftermiddag mitt i veckan. Visst då när dem som har sådana tjänster att man kan disponera tiden efter eget huvud och kalender kan handla. Rimligen borde det vara lite annorlunda eller normal balans om man så vill en sen fredagseftermiddag eller under helgen när alla kollektivanställda behöver proviantera.

Att vinden var på väg att börja blåsa i denna riktning stod klart när vår närmaste Cirkle K-station valde att skala ned från Sex tappar med flytande drivmedel till ynka två vid senaste renoveringen för just ett år sedan. Bara en sån sak att ta bort 67 % av möjligheten att få bränsle, det är en stor sak enligt min mening.

Här någonstans känns det som om man kan skönja den där vändningen i vagnparks-Sverige. När det nya är på väg att bli något helt annat än vad som indirekt varit norm i snart 140 år, ja allt sedan Benz patentvagn satte standarden 1886. På lika vis känns det som om min specialgenre i form av att hitta guldkort i vagnparken med låt säga 17 till 25 år på nacken är ett vågspel. Kommer dessa vagnar ha någon framtid ens som entusiastbilar när 2030 står i kalendern? Blir förbränningsmotorvagnarna något som kommer anhopa sig för materialåtervinning och snart vara värdelösa? Kommer alla vi med ett fordonsintresse nu börja leta hybridfarkoster och försöka hålla liv i döende batterieer, elektronik och styrprogram med varierat resultat? Eller finns det enklaver där en rotigt vridmomentstinn Diesel med påställd pump och tillhörande sotsvart rökkvast hängande ur avgasröret alltjämt kommer (få) förekomma?

 Hur som haver, både mitt yrkesvärv och mitt bilintresse känns som det kommer utmanas av en bortre parentes – ja lite som att verka på lånad tid.

För det otränade ögat, en Camry från 00-talets början. Men för den invigde noteras enkelt två saker;
den korta registreringsskylten med det ovanligt breda bakljusen och
det lilla ytterst diskreta tillägget bredvid Camry-emblemet till höger.

Något osar ”Import” troligen från Nordamerika eller möjligen Mellanöstern….

Återstår väl att sända några rader med nyfikna frågor till en intet ont anande åldring som ägt bilen sedan den kom till Sverige… Kanske får jag anledning att återkomma med lite mer information. Skicket i övrigt, tja spår av lite plåtmassage på bakdörren ger vid handen att det inte handlar om ”the first rodeo” denna varit med om.

Idag hade jag turen att få beskåda den lågmilade Volvo 343:an jag bloggade om för ett par dagar sedan.

Fritt ut minnet så var bilen i trevlig skick. Verkligheten var minst lika trevlig. Ja sånär som på att bilen fått fel stötfångare fram.

Vid första anblick inget dåligt val, vare sig av bil eller stötfångaren i sig. Men för den som kan sin 343’a vet direkt att Variomatic-modellen behöver en speciell variant på stötfångaren med ventilationsgaller som låter luft gå via rambalkarna för att kyla cvt-systemet.

Om jag är lockad? Ja – kommer det bli något bud från mig? Inte fullt så troligt. Hur kul 340-modellen än är så håller jag mig till att möjligen lockas av den där vagnen från mötesplatsen vid trädet,….

Gathörnet där jag växte upp. här någon gång runt 1991

1982 flyttade jag och min familj in i en nybyggd villa i ett lika nyanlagt villakvarter i N. Turligt nog var inte alla villor från samma byggherre, så den där ultra-konformistiska uppsynen infann sig inte helt.

Säkert var det för att grupperingen av familjer befann sig i samma socioekonomiska stadie i livet. Barn, lagom mycket pengar till att tro på att köpa villa. Vi bör ju komma ihåg att detta var innan just avregleringen av lånemarknader och ränteavdraget var närmare eller rent av 100 %.

Av lätt naturliga skäl var vagnparken även den väldigt mainstream, farsan hade en ganska snart en dimgrön Volvo 244 i anno 1979, grannen Björn en röd 244, troligen från 1982 eller möjligen 1983. Royne, till yrket militär kom till kvarteret med en 142 anno 1974 i härligt brandröd som efter en tid byttes mot en ljusblå 244 GL från ’82. Lindströms åkte 245 en vit från 1981. Den möjligt udda jokern i leken var arbetsförmedlaren Ingvar, där vagnparken bestod av många vagnar med allt mellan Ford Granador och slutligen, då mot 1980-talets slut en Fiat Regatta. Eller ja, jag glömmer ju Yngve med sin Subaru Leone Stationsvagn… men Subaru-mannen var kanske undantaget i grannskapet. Noterbart är att vagnar från SAAB lös med sin frånvaro till fullo.

Om det är något jag minns, och i viss mån saknar från tiden där och då är fädernas ständiga bilskruvande. Ja det blev till och med ett sånt allmänt noterat skeende att uttrycket ”lördag – motorlucka upp” myntades. Just denna plantskola gav bilden av att skruva bil det var någon man skulle och kunde. Det är inte utan att jag kan sakna att grannarna inte var sena att komma med mer eller mindre goda råd om allsköns moment. Otaliga var förgasarrenoveringarna, tändinställningar, oljebyten och en och annan kamrem.