..bara att tömma papperskorgen, släcka ljuset…

I dagarna har lilla jag ägnat mycket tid till “kålrotsmassage”!? Ämnet för nämnda knådande har varit, kommer det finnas någon ekonomisk möjlighet att ge ut papperstidningar?

Att just detta upptagit min tid faller sig av just att mitt tidningssamlande fått mig att fundera. För drygt 75 år sedan, ja lagom i efterkrigstidens Sverige skedde en utmanande omdaning för tidningsbranschen. Pappersransonering gjorde att det var svårt att få tilldelning i sån omfattning att tidningsmakarna kunde; Ett, ge ut så många sidor i varje nummer man kände behov av, Två, tillräckligt många nummer per år.

Ransoneringtider ritade om kartan

Effekten, ja antingen så harvade man på och höll sig till sin tilldelning. Eller så gjorde man som tidningarna Populär-Teknik och tidningen Flyg. Helt sonika gick ihop och skapade en ny tidningen I det fallet Teknikens Värld 1948. Den ene med 12 nummer i något som påminner A5-formats “ranson” och den andre 26 nummer men bara med ett begränsat antal sidor oftast under 30, dubbelnummer ca 40. Därefter ja 23-26 nummer i A4/Letter per år och över 40 sidor i princip konstant.

Att dagens tidningar har ingen direkt brist på papper. Möjligen billigt papper då. Stigande tryckkostnader tack vare en minskad marknad och konkurres. Konkurrensen på att slutligen få distribuera tidningen till sin läsare är i omvandling. Postnord tittar inte förbi överallt hela tiden, Citymail darrar på manschetten, möjligen kan Bring leverera om det klassas som varuförändelse och inte brev… Utmaningarna hopar sig.

Kostnadsläget ritar om kartan?

Skulle jag sia om framtiden så ser det utmanande ut. När jag försökt söka svar hos dem som borde veta. Så är det ovanligt tyst, eller ska man säga, det är kanske inte något man pratar med vem som helst om. Att kostnadsläget är svårt det kan man ana. Obekräftade uppgifter säger att prisbilden ökat med 50%. Detta i en bransch som inte direkt täljt guld med smörkniv. Bara en sån sak som att två av landets stora custombil-tidningar nu slagit påsarna samman. Visst de fanns i samma förlagshus portfölj men ändå, två snart 50 åriga epoker knådas samman  – ja till vad? Bara en sån skriving att satsa på rörligt som det står i pressreleasen osar 00-tal när alla tidningar med självaktning gjorde TV… Visst Youtube revolutionerade väl även den marknaden…

..bara att tömma papperskorgen, släcka ljuset…

Att jag har en viss fäbless att engagera mig i sånt som möjligen är på väg bort, ja det ligger nog i nostalgikerns natur. Det var inte fullt så mycket påtvingade val i livet när jag då under 1980- och tidigt 1990-tal fick min världsbild satt. Den största kioskvältaren var möjligen att Ian och Bert kom in i riksdagen med Ny Demokrati. I gengäld hade vi flera val av utbud i tidningskiosken. Otaliga var serietidningarna och alla motortidningar. Om du råkar hitta en tidningskiosk i dag så upptäcker man strax att det inte finns fullt så många tidningar att bläddra i 2023.

Det är i sig en paradox för aldrig förr har tidningsutbudet varit större. Möjligen är svårigheten att hitta fram till dem. Att det mesta finns digitalt, ja det förstår jag. Tänk att slippa allt det där med att skicka till tryck och sedan få flera pall tunga tidningar att adressera och emballera. Dessutom betala för såväl papper, tryckeri, distribution och slutligen till pappersinsamlingen för återvinning av det hela. Den digitala distributionen ger ju hela det goda, i form av en tidning med bilder och texter precis så vackert kombinerade som en bra layout kan göra. Men utan de där kostsamma bitarna. Att de dessutom TEORETISKT kan ge publicisten exakt feedback på vilka artiklar jag läst, hur länge jag tittat på bilderna och om jag valde att öppna publikationen igen för att läsa om något. Var jag befann mig, hur dags på dygnet osv. Det måste vara drömmen för en den som ska sälja in en annonsplats. Dessutom kan annonsören få med en direkt länk till sin sida/tjänst/funktion för att jag som läsare ska kunna hoppa dit….

Nej, det är nog så pass illa ställt, att det här med tidningar på papper det är en ekonomiskt utdöende dinosaurie. Det återstår nog mest att tömma papperskorgen, släcka lyset och låsa dörren till det tryckta mediet. Givet saknad men kanske mest av oss som gillar att fylla hyllorna med arkiverbart – tyvärr….

 

 

 

Lördag – motorlucka upp!

 

Gathörnet där jag växte upp. här någon gång runt 1991

1982 flyttade jag och min familj in i en nybyggd villa i ett lika nyanlagt villakvarter i N. Turligt nog var inte alla villor från samma byggherre, så den där ultra-konformistiska uppsynen infann sig inte helt.

Säkert var det för att grupperingen av familjer befann sig i samma socioekonomiska stadie i livet. Barn, lagom mycket pengar till att tro på att köpa villa. Vi bör ju komma ihåg att detta var innan just avregleringen av lånemarknader och ränteavdraget var närmare eller rent av 100 %.

Av lätt naturliga skäl var vagnparken även den väldigt mainstream, farsan hade en ganska snart en dimgrön Volvo 244 i anno 1979, grannen Björn en röd 244, troligen från 1982 eller möjligen 1983. Royne, till yrket militär kom till kvarteret med en 142 anno 1974 i härligt brandröd som efter en tid byttes mot en ljusblå 244 GL från ’82. Lindströms åkte 245 en vit från 1981. Den möjligt udda jokern i leken var arbetsförmedlaren Ingvar, där vagnparken bestod av många vagnar med allt mellan Ford Granador och slutligen, då mot 1980-talets slut en Fiat Regatta. Eller ja, jag glömmer ju Yngve med sin Subaru Leone Stationsvagn… men Subaru-mannen var kanske undantaget i grannskapet. Noterbart är att vagnar från SAAB lös med sin frånvaro till fullo.

Om det är något jag minns, och i viss mån saknar från tiden där och då är fädernas ständiga bilskruvande. Ja det blev till och med ett sånt allmänt noterat skeende att uttrycket ”lördag – motorlucka upp” myntades. Just denna plantskola gav bilden av att skruva bil det var någon man skulle och kunde. Det är inte utan att jag kan sakna att grannarna inte var sena att komma med mer eller mindre goda råd om allsköns moment. Otaliga var förgasarrenoveringarna, tändinställningar, oljebyten och en och annan kamrem.

När blir en bilmodell en klassiker?

Fram tills för ett par år sedan så hävdade den enda(?) biltidningen som inriktar sig på modernare entusiastbilar “Klassiker” att gränsen gick vid 1990. Smått obemärkt verkar detta organ ha darrat en smula på manschetten och flyttat fram gränsen till millennieskiftet. Omformulering verkar ha infunnit sig lagom till januariutgåvan 2014 så det var ett halvt decennium sedan.

Vän av ordning skulle säkert basunera att det finns ju bilar som är klassiker redan från födseln och prompt peka på Ferraris F-modeller eller Bugatti EB110 eller Veyron. Och visst jag instämmer, dem är fantastiska bilar. Men de är ju liksom skapade i det något sådant som en självklar del i sin målvision. Men i min värld så är det mer intressant att fundera på när exempelvis en Toyota Corolla CS från 1990-talets början fick sin kultstatus. Eller när Lancia A112 gick från något man skrattade en smula åt. För att idag lätt tråna efter om än i smyg.

Bilar av idag är ju så mycket mer än bara mekaniska saker som ska fungera. Över tid blev de ju mer av elektro-mekaniska väsen. Till att idag vara helt elektroniska eller rent av helt datoriserade tingestar som troligen kommer vara mysteriösa projekt att hålla liv i. Skräckexemplen lär väl vara någon av de stjärnbeprydda härken som lär ha ett antal datorer. Där de gör det bästa för att sköta allt från stolar, till luftkonditionering. Men även något så basalt som att tända backlamporna.

Ur den kontexten så lär många av de tidigare så bespottade vagnarna från Östeuropa utgöra en fantastisk motpol. Ta en Trabant med sin tvåtaktsmotor och kaross klädd med detaljer av “Duroplast”. Duroplast var östeuropeisk “organisk” variant på glasfiberkarosseri. Här med en blandning av kortfibrig sovjetisk bomullsfiber indränkt med Fenolharts som pressades under värme till slutgiltig form. Här kan vi prata om klassiker bara av sin existens…

Men någonstans här finns väl min fundering. När blir en teknisk “mainstream” produkt en klassiker? Är de när fabrikanten lagts ned? Eller ska den ha varit synonym med något annat med kultstatus? Eller måste det finnas en nationell koppling? I så fall varför tog det så lång tid innan Tjorven (Kalmar KVD 440/441 blev något att spara om man frågade de bredare folklagren? Den borde ha mött alla kriterier? Folket hade ju mött denna i trafiken under större delen av 1970-talet i postverkets trogna tjänst, fabrikaten hade fått bita i gräset och den var ju svensk?!

Ja det är inte lätt att hitta just de där parametrarna som bestämmer ödet för en bil. Det fanns en gammal härlig beskrivning som de på de där galna öarna strax väster ut snickrat ihop, att om produkten i fråga är tillräckligt dålig direkt från fabrik så kommer det garanterat bildas en märkesklubb av sig själv. I och med det så är ju i alla fall halva målet nått för då finns det ju några själar som vurmar och tar eländet i försvar…