Ja jag vet, det är lätt för mig att stirra blint i backspegeln och förundrat fastna i vad som föregick för sådär ett mannaminne sedan.

General Motors regelbundna försök att återetablera sig i de breda marknadslagren ligger mig varmt om hjärtat, det vet säkert en och annan vid det här laget. Det har blivit några inlägg över tid om primärt Chevrolet-modeller som typ en gång per decennium kommer på tapeten när höjdarna i Detroit fått vittring på köparna i Europa.

Eller ska vi säga, det hände typ 1978, 1988, 1998 och 2008. Att det inte skedde 2018 förvånade mig en smula. Men förklaringen ligger möjligen i att 2018 så var den kinesiska marknaden mer i fokus. Ty där tycks de amerikanska idealen vara lättare att matcha lynnet. Lite krasst sagt så är kanske fejk-lyx i form av syntetiska träpaneler och läderpräglad vinyl mer comme il faut där än här. Jag tror dessutom att GM hamnat tämligen rätt och fått åtminstone halvgod snurr på säljet.

Det kan man inte direkt säga varit fallen i Europa. Visst Chevrolet Citation sålde med viss volym där i slutet av 1970-talet. Det skrevs spaltmetrar, ja rent av snutt på kilometer om dem. Försöken tio år senare satte ingen toppnotering även om modellfloran i alla fall i Sverige omfattade såväl Corsica som Beretta. Den senare var inte helt ovanlig som den attraktiva Kupé den var. Lägger man där till övriga fabriket som var med på tåget så var modellpaletten tämligen bred.

När man inför millennieskiftet valde att göra ett nytt försök så föll lotten på en bil som inte var en Chevrolet, i alla fall inte i USA. Nej här ändade sig GM åt bästa/värsta sortens Badge Enginering och försökte sminka om Oldsmobile Alero till att bli en Chevrolet. GM är en biltillverkare som haft många snarlika fabrikat i sin produktportfölj. Om nu Chevrolet var någon form av medelklass vagn så vände sig Oldsmobile till en lite äldre och möjligen något konservativ kundgrupp. Men inte fullt så konservativ och lyxorienterad som exempelvis Buick. Definitivt inte så sportig som en Pontiac, inte heller så nytänkande och tekniskt revolutionär som en Saturn. Nej tänk mor- och farföräldrar som strävade efter det invanda och definitivt inga försök till att lära nytt.

Här någonstans så sattes väl standarden. En fyrdörrars bil för den som kommer köpa sin sista nya bil i livet. Motorutbudet här i Europa var två, båda bensin, en sexa och en fyrcylindrig. Redan där satte man väl standarden, eller ska man säga missade? I Europa var vi på väg in i Diesel-boomen.

Det är här det blir lite förvirrat och rent av förtvivlat. Sexan verkar varit den man trodde mest på. Här i Sverige så fick typ tre av fyra bilar sexan. En antikverad pjäs med stötstänger och en slagvolym på 3.4 liter som gav just under 180 hästar. Givet kopplad till en 4-stegs automat. Och för att toppa erbjudandet slängde man in läderklädsel och elmanövrerad förarstol. Dock gick Aleron att få med den mindre 2.4-liters fyran. En mer modern sak med 4 ventiler per cylinder, dubbla balansaxlar, 140 hästar och på pappret kopplad till en 5-växlad manuell låda. Jag skriver på pappret för det verkar som om av de drygt 50 bilar jag hittar i statistiken så var 7 begåvade med den där manuella lådan.
Förvirringen uppkommer speciellt när man stirrar i prislistan. En 2.4 manuell lär ha kostat 199 000:-. Medan v6 liters modellen med skinn, elstol och automat 220.000. Fine, en skillnad på 21000 eller typ 10 procent snabbt höftat. Men eftersom de flesta 2.4 fick automatlådan som i sin tur lär ha kostat 9300 kronor i prispåslag. Så är skillnaden ”bara” 12000 upp till ”DeLuxe-alternativet” lägger man därtill att merparten av alla 2.4:or verkar ha Skinninredningen med Elstol (listpris 6 900 så är skillnaden ynka 5 000:-?!

Att den stackars fyran verkar vara en aning ringaktad verkar lysa igenom när man läser de olika test och provkörningsrapporterna som landade i svensk motorpress. Jag hittar ingen som testat den lilla motorn utan journalistskrået har fått den starkare vagnen att skärskåda. Lite förvånade är dock att tyska biltidningen Auto Motor & Sport passade på att provköra den mindre. Omdömet går väl att koka ned till att den var ”Amerikansk standard”. Lagom dräpande är tillägget att den finns även med v6:a men det mest bara låter mer och att färden blir ännu sämre. Svenska utgåvan kokade ned omdömet i provkörningen i nummer 6 år 1999; ”på frågan varför, finns inget övertygande svar”.

Så det är inte utan att man funderar, tänk om svensk motorpress fått testa bilen med lilla motorn och manuell låda? Hade det möjligen varit en annan upplevelse som satts på pränt?

GM’s eskapad för 2010-talets början landade i en ännu mer udda lösning. När rebrandade man det koreanska varumärket Daewoo till Chevrolet och nådde inte helt oävna volymer. Det är möjligt att dessa asiatiska derivat passade in bättre på vad våra förväntningar var på en bil. Något nättare, bättre bränsleekonomi och ett mer modernt formspråk.

Den lusläsande vet det sedan gammalt. GM’s försök att ”återetablera” sig på europeisk bilmarknad med produkter från ”över-därborta” intresserar mig. Vare sig man råkar på en Chevrolet Citation från åren runt 1980. Några av de chevrolet-modellerna som r(o/i)sade markanden kring 1990. TIll Oldsmobile Alero som blev Chevrolet här i landet. För att inte tala om de mer sentida koreanska derivaten som dubbades till Chevrolet strax efter 2010 skrevs i kalendern.

Nu senast fsnns i alla fall två typfall av de mer missriktade försöken, båda med ”europeisk specifikation” och ofta ratad 4-cylindring motor. Den ena har jag försökt att köpa i 10 år. Den figurerade så tidigt som 2015 här på bloggen. Den andra en Alero som visade upp sig i blocket rullor bara för några skälvande timmar för att sedan försvinna. Att den inte bytt ägare i bilregistret kunde jag snart konstatera. Nu är ju parken av Aleros inte fullt så svår att ha koll på. av de drygt 350 vagnarna som kom hit så återstår just under 200, varav dessa är 50 med lilla motorn. Vet man därmed var i landet ungefär något borde bo ja då kan i alla fall jag pinpointa exemplaren tämligen väl.

Kanske blir det läge att rapportera något – vem vet?