I kalendern står det december. Ju typ halvvägs in i mot lucia är det allt. Det är kanske lika väl att redan i dag greppa tangentbordet för att försöka summera det i mångt och mycket förlorade året 2025.

Som säkert en och annan av er känner till så diagnostiserades min kära hustru av cancer i svalget i april. Detta efter en lång radda av besök i primärvården där man notoriskt blundade för alla symtom och hävdade att det var virus som gav känningarna. Så om januari fram till mars var otaliga försök att få hjälp på vårdcentraler och privatpraktiker. Så var resan därefter, en myriad av besök dagliga besök ”på jobbet” så att säga. Det är lite splittrat att vara it-tekniker på regionen för att samtidigt vara närstående till en av regionens behövande invånare. Turerna fortgick fram långt efter att industrisemestern var lagd till handlingarna. Så den planerade fritiden i garaget förbyttes abrupt mot att vara sondmatnings-ansvarig, logistisk-ansvarig, färdtjänst-ansvarig, matgeneral och jourhavande medmänniska när allt annat inte riktigt fungerat i livet. ”Vi” är ännu inte tillbaka till någon direkt vardag utan brottas med komplikationerna efter cellgifter och speciellt med strålnings effekter med söndertrasade slemhinnor i svalget. Men det är i alla fall inte helt nattsvart.

Så dierkt ljust har det inte varit på bilfronten heller. Året inleddes i stor stil med auktionsfyndet ”Alkoholisten”. En Ford Focus av den där tidiga ”miljösatsningen” där Etanol var hippt och på tapeten. Just mitt exemplar gav i alla fall 7-8 månader av upplevelser och intryck. Ja det var så länge jag orkade hålla ut innan det blev respass till skroten för eländet. På något vis fanns det ett uns terapi i att ha en riktigt värdelös vagn vars tillkortakommanden mest utgjorde lite spännande avbrott i den annars jobbiga vardagen.

Annars så har alla mina inköpsprojekt kommit på skam. Men ovanligt nog för min del så har jag faktiskt haft tillfällen att få åka och titta på en del teoretiskt spännande. Eller vad sägs om Trabant Tramp/Kübel av mediakänt ursprung, En Volvo 240 GLT som var perfekt på 7 meters håll eller i alla fall inte sedd underifrån. En Volvo 940 LTT på bilfirma här i stan. Därtill var jag lovad att få titta och köpa en Citroen 2CV ”AZAM” eller Lyx-Belgare som någon kallade dessa för. Där lyckades någon annan tjata sig före och gjorde affär dagen innan jag var lovad att det absolut var första möjliga tillfälle att bese härligheten. (Lite bittert).

Sedan finns ju alla vagnar jag av en eller annan anledning tappat sugen på innan jag kom iväg. Mest berömt fall av kalla fötter var när jag lyckas prisförhandla till mig ännu en Trabant Tramp. Men denna gång stående i England. Insikten exakt hur dyr den väl skulle bli innan den stod på uppfarten här hemma fick mig att ovanligt nog för mig  ´ghosta´ den stackars säljaren.

Ett annat missöde var när jag lyckades med det mindre taktfulla att brevledes råka kontakta ägaren till en trevlig uddavagn typ någon vecka efter att denne gått ur tiden. Upprinnelsen var att jag pratat med herren i fråga typ 10 dagar innan jag sände mitt brev. Det oturliga var att han dog tre dagar efter vår konversation. Det hela hade möjligen inte känts lika klavertrampsmässigt om jag inte råkade inleda brevet med några muntra fraser om att det var skönt att han fått komma hem… (syftandes på från lasarettet där han befann sig när vi pratade).

Ja då har vi inte berört de där vagnarna som var på tapeten i somras, typ den lågmilade brandbilen byggd på en Land Rover Series IIB, ja den som behövde passera nålsögat i form av att registreras in i Sverige sådär 5 år efter Brexit med allt vad sånt innebär. Eller för den delen, den Citroen 2CV som har en ägare sedan ny och verkar vara i ett fantastiskt orenoverat gott skick.

2025 kanske inte var fullt så tomt trots allt när jag tänker efter. Men jag tror det bestående intrycket kommer bestå av insikten att livet behöver erövras varje dag, för rätt som det är, ställs allt man tror sig veta om framtiden på ända.