Örebro i mars 2019
Givetvis så ska väl det här handla om det där som man innerligt hoppas skola hända… Jo så är det väl…
Men dessa rader tar sina första trevande steg i elektronisk form flera månader innan. Eller om man så vill, likväl efter det att historien har sin början.
Snurrigt? Nja låt mig nu får reda ut ett eller annat.
Den historiskt varma sommaren 2018 så fick jag korn på en blå Fiat som skulle vara till salu. Säljaren var en polack som bor i Spanien men som har ett sommarhus i Ställdalen av alla ställen. Förutsättningarna var väl inte som upplagda för att det skulle bli affär. Bilen gick inte helt bra, eller om ska jag säga, rent sagt dåligt. På det personliga planet så var inte heller sysselsättningsnivån på topp. Mitt frilansande gav väl inte full så mycket ”efterrätt” de här månaderna och jag kände mig väl lite nödbedd att lägga ett bud på ca 65 % av utgångspriset. Responsen från säljaren var allt annat än lyrisk. Men jag lyckades, efter lite tjatande, få komma och kolla.
Titten gav väl inte heller full köpkänsla. Mycket berodde nog på att tidens tand gjorde den allmänna uppsynen lite ”trött” med matt lack och allmänt solkig. En större repa på passagerarsidan fick mig genast att tänka på den underbara Opeln Sixten som fick lämna vagnparken just på grund av liknande lackskador. Nu ska väl sägas att i Sixtens fall så var det det väldigt omfattande skador
På pappret så var nog priset rätt, eller rent av lågt.
Ja priset var i häradet av en skattad en månadslön. för pengarna fick man alltså en 16 år gammal bil med en äldre avliden burkare i Polen. En arvinge som valt att ta bilen till Sverige som arvegods runt 2011. Denne hade inte kört bilen mer än från Warszawa via bilprovningen i Stockholm till viloplatsen i norra länsdelen där den nu stod. Vägmätaren skvallrade om att miltalet var just under 1000-strecket varav en tiondel var väl transporten från södra Polen till parkeringen i bergslagens skogar. Ingen hade väl egentligen nyttjat bilen sedan sent 00-tal.
När någonstans så körde väl det hela ihop sig. Några dagar efter jag varit och tittat på bilen så skulle ägaren flyga hem till Spanien. Men det skulle komma några tändstift strax dessförinnan så dessa skulle testas och utfallet återrapporteras till mig… Väntan kändes årslång. Annonsen försvann innan något svar kommit och förhoppningarna om att bli ägare till denna Pellefant landade i minnets mörka vrå… På sms fick jag sedermera svaret att tändstiften nog inte löst problemet till fullo och nu var ägaren på resa hem söder över.
Poverty-Spec och brittisk influenser på Youtube
Som så ofta när jag och min tveksamhet slår till så sås ett frö av tvivel eller kanske ha-begär. Gränsen dem emellan är nog hårfin i vilken av fållorna som objekten må hamna. I det här fallet så har det nog gått mot begär. Lätt omedvetet så har i alla fall de senaste reservdelsbeställningarna fått med en eller annan ”bra att ha”- produkt… Allteammans med en teoretisk plats i ett kommande Fiat-projekt. Det började så smått med ett ”kvarglömt” luftfilter i varukorgen när jag skulle ha delar till Diesel-Doris, jag lovar det var helt omedvetet. Och i veckan som kommer så lär det även komma ett och annat oljefilter och tändstift inblandat i varorna som Uncle Ben behöver för att klara besiktningen….
Jag skulle nog tro att den avgörande faktorn till varför jag alltjämt hoppas på att få bli ny ägare beror på Ian på HubNut.org som envisas med att köpa och köra de mest ordinära vagnarna från 80/90 och 00-talen. Han verkar faktiskt tycka att dem är bland de bästa. Att han dessutom råka hävda med emfas att det är bättre med mindre motorer (!) för dem kan man verkligen nyttja fullt ut på fullaste allvar gjorde väl att det var som upplagt för en Fiat… Nu återstår väl bara förhoppning om att Pellefant verkligen kommer bli till salu till sommarn, men det kanske vore läge att sända att sms?!
Så statusen är väl att historien om Pellefant har inte börjat riktigt än, men inte heller tagit slut?! Så fortsättning kanske följer… Om inget annat kommer emellan?!