När Google Analytics leker skvallerbytta och säger…

…att just nu verkar det finnas ett stabilt och mätbart intresse för Lada?!

Dagligen verkar det finnas en handfull vilsna själar som letar uppgifter om var man kan skaffa sig en ny Niva  och hamnar på den här sajten. Snacka om kul och kanske en smula förvånade. 42 år efter introduktionen verkar det alltjämt finnas dem som behöver ett ryskt “åkaiskogen-järn” och tänker på Lada Niva!
Heder åt folket som håller tanken levande.

Med vårsolen kommer nya gäster på besök.

Numera så är det en självklarhet att den som har en webbsida eller blogg spanar in vilka sidor som besöks….

I den bästa av världar så borde man givetvis optimera så var och en av dem som tittar förbi får sitt lystmäte tillgodosett. Som lektör och skribent förväntas jag att spinna vidare på just sånt som läses. Rent av skriva en rappakaljatext med snarlika ord för att fånga fler besök. Men även få dig kära besökare att hänga kvar och kanske tillbringa ytterligare någon sekund som gäst här.

Nu är väl inte jag som andra. Orden känns liksom som om de räcker lagom till att skriva just så mycket eller utförligt som det blivit … Jovisst jag är nyfiken på vad som faktiskt läses och så.

Aftonbladet eller Expressen?

Varje höst så sticker ett sökord ut i listan, nämligen Snowgrip som var en norsk uppfinning i kategorin slirskydd på bil. Och så snart snön börjat ge vika så kommer Budapest-resenärerna och kollar in texten som ursprungligen gjordes till några bekanta som skulle ut och fara. Ja lite som den gamla sketchen där Gösta Ekman inte kan bestämma sig för vilken kvällstidning han ska köpa. Så lika men ändå helt olika, precis som texterna som fångar besökare hit.

Så just i detta nu så skulle jag ana att du är mer nyfiken på Budapest?! eller kanske rent av bilen VAZ/Lada’s svenska historia?

I vilka cykler går ditt bilinnehav?

Det är ju inte utan att jag funderar över hur mitt eget bilinnehav förändrats över tid, det är ju snart 30 år sedan jag fick/skaffade/annekterade min första egna bil.

I begynnelsen så präglades mina bilköp av en ganska enkel approach. Jag vill ha en bil – vilken kan jag lyckas övertyga mina stackars föräldrar att låta mig köpa?!

Idenitetssökaren;

Resultatet blev väl en eklektisk blandning med allt från morsans avlagda Citroen GS med den underbara halvautomatiska växellådan med en momentomvandlare istället för koppling. Växlingen i den mån det behövdes, gjordes via att välja “hastighetsområde” via växelspaken. Till vagnar som jag själv köpte i form av en rostig Volvo Amazon anno 1965 och ett knippe Skoda-bilar med motorn bak…

Funkis-fasen;

Efter hand så formerades väl vagnparken utifrån behovet som fanns. Dvs med två stora pyreneerhundar så blev det halvkombi eller kombi. Här figurerar massor av Volvobilar, ett par ur 3-serien, ett par tre ur 200-floran där bland annat den Volvo 245 GLT utgjorde det första inköpet jag gjorde på Blocket. En Volvo 145 Express! och slutligen en Slitochsläng Audi 100 med lilla motorn. Sicken mix…

Revoltfasen;

efter att jag och min dåvarande beslutat oss för att gå skilda vägar så inföll sig den där fasen när man börjar skaffa leksaker “bara för att”. Paletten bestod av ett par Volvo 480 T en svart en vit, Ford Econoline E250 Extended i Ambulansskrud. En högerstyrd Volvo 760, ett par Audi 100 varav en med världens högtalararrangemang och så vidare. Ingen blir lämnade mig oberörd men inte heller så pass mycket begär att de blev kvar någon längre tid. Audin med högtalarna i fråga var den enda bil som hittills blivit stulen i min ägo.

Vuxenfasen med ambition;

Som nybliven sambo med älsklingen L och Bonusdottern så inföll sig en nytt scenario i livet. Här behövdes det skärpa till sig. Bilen behövde ju helt plötsligt vara lite mer realistisk men ändå visa lite ambition. Här passerar BMW 740 iAL, Lancia Kappa, SAAB Griffins, så väl 9000 som 9-5. En härligt välvårdad Audi 100 Avant där AC’n tackat för sig och därmed immade igen så fort det blev kallt. Hustrun insåg dock att bilvalen inte alltid funkade för henne så hon köpte till slut egen bil.

Klipparmentalitet som kom på skam;

Om nu mina bilaffärer dittills präglats av att det funnits ett realt behov så övergick nu intresset att fokusera på försöka förlora mindre pengar eller rent av göra vinst…. Till en början så fungerade det hela enligt plan. Allt från små Fiater, till Chevrolet Caprice och Nissan Pulsar passerade garaget med viss behållning framför allt intrycksmässigt men även monetärt.
Men ganska snart började fokuset landa i att även ha större ambitioner på vinningen. I efterhand så vet jag att det var här jag inte var i fas med utbudet. Ganska snart kom felsatsningarna och bärgningskostnaderna skenade. Bilarnas tillförlitlighet var i botten och min personkännedom om säljarna slog slint. Kanske var det faktum att jag mest messade eller e-postade med säljarna en orsak. Det kan ju gömma sig ganska mycket information mellan raderna.

“Jag behöver ingen bil men det vore ju kul” fasen;

Det är lätt att fastna med blicken i backspegeln, 70-talet bilar har passerat garagen som jag disponerat. Givetvis så finns det en massa av dessa bilar jag i viss mån saknar: Den lågmilade Opel’n Sixten som jag räddade från skroten. Min lågmilade Pontiac Grand Am jag titt som tätt ser snurra på stan. Den högerstyrda Volvon Maronne, Min svarta Volvo 480T eller kanske Fiat Uno’n som fick slita hårt på traden Örebro-Zinkgruvan.
Jag vet också med mig att det fanns orsaker till att jag valde att sälja – kanske var det platsbrist, känslan av att den inte passade mina behov, kompetensbrist hos mig hur jag skulle lösa kommande fel på bilen eller helt enkelt att det var läge att gå vidare i bilägandet.

Så idag tror jag mig tänka såhär. Diesel-Doris funkar ju än och är i sig en levande relik från min uppväxt och mina saliga föräldrar. Så den får stanna var och göra tjänst ‘til the end of days… Men hittar jag något annat kul som uppfyller kravspecen i form av låga mil, udda uppsyn, kul historik, rimligt pris, lagom lätt att hålla liv i och lagom lätt att få i körbart skick så är jag öppen för förslag

När blir en bilmodell en klassiker?

Fram tills för ett par år sedan så hävdade den enda(?) biltidningen som inriktar sig på modernare entusiastbilar “Klassiker” att gränsen gick vid 1990. Smått obemärkt verkar detta organ ha darrat en smula på manschetten och flyttat fram gränsen till millennieskiftet. Omformulering verkar ha infunnit sig lagom till januariutgåvan 2014 så det var ett halvt decennium sedan.

Vän av ordning skulle säkert basunera att det finns ju bilar som är klassiker redan från födseln och prompt peka på Ferraris F-modeller eller Bugatti EB110 eller Veyron. Och visst jag instämmer, dem är fantastiska bilar. Men de är ju liksom skapade i det något sådant som en självklar del i sin målvision. Men i min värld så är det mer intressant att fundera på när exempelvis en Toyota Corolla CS från 1990-talets början fick sin kultstatus. Eller när Lancia A112 gick från något man skrattade en smula åt. För att idag lätt tråna efter om än i smyg.

Bilar av idag är ju så mycket mer än bara mekaniska saker som ska fungera. Över tid blev de ju mer av elektro-mekaniska väsen. Till att idag vara helt elektroniska eller rent av helt datoriserade tingestar som troligen kommer vara mysteriösa projekt att hålla liv i. Skräckexemplen lär väl vara någon av de stjärnbeprydda härken som lär ha ett antal datorer. Där de gör det bästa för att sköta allt från stolar, till luftkonditionering. Men även något så basalt som att tända backlamporna.

Ur den kontexten så lär många av de tidigare så bespottade vagnarna från Östeuropa utgöra en fantastisk motpol. Ta en Trabant med sin tvåtaktsmotor och kaross klädd med detaljer av “Duroplast”. Duroplast var östeuropeisk “organisk” variant på glasfiberkarosseri. Här med en blandning av kortfibrig sovjetisk bomullsfiber indränkt med Fenolharts som pressades under värme till slutgiltig form. Här kan vi prata om klassiker bara av sin existens…

Men någonstans här finns väl min fundering. När blir en teknisk “mainstream” produkt en klassiker? Är de när fabrikanten lagts ned? Eller ska den ha varit synonym med något annat med kultstatus? Eller måste det finnas en nationell koppling? I så fall varför tog det så lång tid innan Tjorven (Kalmar KVD 440/441 blev något att spara om man frågade de bredare folklagren? Den borde ha mött alla kriterier? Folket hade ju mött denna i trafiken under större delen av 1970-talet i postverkets trogna tjänst, fabrikaten hade fått bita i gräset och den var ju svensk?!

Ja det är inte lätt att hitta just de där parametrarna som bestämmer ödet för en bil. Det fanns en gammal härlig beskrivning som de på de där galna öarna strax väster ut snickrat ihop, att om produkten i fråga är tillräckligt dålig direkt från fabrik så kommer det garanterat bildas en märkesklubb av sig själv. I och med det så är ju i alla fall halva målet nått för då finns det ju några själar som vurmar och tar eländet i försvar…

Herbert Müdsam – mannen med röntgenblicken

I dagarna landade ca 500 biltidningar i min källare. Närmare bestämt Vi Bilägare av de klassiska årgångarna från 1977 och fram till 2006(?).

Det man direkt slås av är formatet på de äldre utgåvorna. Riktigt härligt format i häradet av Norwegian Tabloid skulle jag chansa så där rakt uppochned. Tack vare storleken så är det tidningspapper av lite bättre kvalité. För att klammerhäftningen skulle ha en chans att hålla allt tillsammans så är vissa nummer tryckta i flera delar precis som vissa morgontidningar med aktning. Ett underbart exempel på tidskapsel i tillvaron

Men det som verkligen lyser igenom är hur grundligt man redovisade sina tester, ta bara de underbara bilderna signerade Herbert Müdsam. Herbert måste vara en man med ett stort sinne för detaljer, för att inte tala om att han lär ha varit minst lika formande av generationer av bindgalna bilägares alla uppfattningar om bilarnas beskaffenhet. Det känns lite smått tråkigt att denna skola av allmänbildning tycks ha landat på hyllan… Om Herbert vet jag inte så mycket, men jag tror mig kunna säga att han ha bott i Värmland och att han nådde pensionsålder för 10-15 år sedan. Med lite tur kan jag återfinna det nummer av Vi Bilägare som presenterade denna illustrationsmästare vad det lider.

Som en homage till hur hans flyhänta penna kunde klä av en bil så ger jag exemplet från Vi Bilägares tjugofjärde nummer anno 1981 – här klädsamt visandes Lada 2105 i bara mässingen.