På senare levnadsår så verkar det som om visheten stundom övertrumfar vissheten. Låt mig få lägga ut texten så kanske det klarnar.
När jag var runt 25 så var 5-7 bilar i olika faser av projektstatus inget som störde mitt sinne. Om sanningen ska fram så var det väl till viss del för jag då bodde så att det gick att gömma och glömma bort en och annan vagn i någon del av trädgården, uthuset, garaget eller carporten, eller för den del bakom något välplacerat buskage på samma nämnda urholkning i naturen.
En oväntad kursändring i vardagen fick mig att göra mig av med nämnda lilla kåk. Eller lilla och lilla, 13 rum och kök var ju aningen större än hur jag bor idag. I och med samma lappkast så var jag även tvungen att göra mig av med mina samlingar av tryckt material, tidningar, böcker och broschyrer. Frekventa besökare här på bloggen vet säkert att jag ägnat det senaste året till att återskapa en god del av det jag fick försaka i alla fall på tidskriftsfronten.
I viss mån har väl även fordonsparken fått breda ut sig en smula. Ja 4 bilar när man bor centralt i stad som gör allt för att dem med fordonsintresse eller behov inte ska kunna ta sig fram förenklar ju inte. I vintras fick den lågmilade Fiaten Pellefant respass – någon sådan där gnagande känsla av att fordon ska kunna nyttjas hade fått sitt fäste och då var det inte svårt att låta den hitta ett bättre hem.
Strax därefter råkade mitt allmänna spanade på tidigare tilltänkta objekt ge utdelning och Rikki-Tikki-Tavi fann ett hem i mitt garage. Såhär typ tre månader in i förvaltandet så hopar sig tvivlen om förträffligheten med en fyrhjulsdriven DKW.
Missförstå mig nu rätt, det är ett solitt objekt, rostfri kaross, lagom patinerad så det går att använda, rimligt billiga delar och massor av uppmärksamhet. Men det känns liksom lite avslaget – kanske är det DKW som märke i sig och klubben i synnerhet. Skulle jag själv sia så är nog klubbens existens hotad på grund av den höga medelåldern dels på bilar, men framför allt åldern på ägarna. Visst man finns på Facebook men de flesta som någon gång ger sig till känna och publicerar något – får noll i respons. Det finns en driftig admin som postar regelbundet med trevliga inlägg men det finns inget momentum i flödet för alla sitter tysta och tittar på.
Om nu DKW’s facebook är en öken så är Mercedesklubben dess raka motsats, massor av inlägg, ja faktiskt till den milda grad att jag valt att gå ur flödet för det var på tok för brett och spretigt… Ja aldrig får man vara helt nöjd kan jag konstatera.
Och så var det här med Vishet kontra Visshet – det är nog dags att skala bort ett och annat. Som jag nämnde så har jag 4 bilar i ruljansen och någon lär få ge vika.Till det kommer två militärcyklar från gröna firman, plus ett knippe andra cyklar varav en prototyp till ersättare till M42/M105 från 1990-talets början. Därtill ett par tusen tidningar i källaren som väntar på att sorteras in och katalogiseras. Visheten säger att det är bättre att stämma i bäcken redan nu – för Vissheten är inte helt klar på att jag kommer ro allt detta i land…. Och sånt mina vänner, det sätter sina tänder i själsfriden;-)
När dessa rader skrivs så ser topp tre-listan på drömobjekt ut enligt följande; den diskreta röda Saturn-bilen från i vintras, den lågmilade Chevrolet Corsican jag såg för4-5 år sedan på blocket och kanske den stadskamouflerade Hyundai Matrix som figurerat hör på sida. Vart och ett av objekten har jag skärskådat registermässigt och känner mig trygg i att ha gjort min due diligence inför ett eventuellt köp.
I bakhuvudet finns en Citroën GS/GSA som redan figurerat här i bloggen. Just Citroëns mellanstora, tekniskt komplexa rostburkar ligger varmt om hjärtat eftersom det var min första bil. Just att dessa bilar är komplexa rostburkar har ju inte direkt gjort urvalet av objekt att satsa på större. Noga räknat så tror, iallafall car.info, att vi har 338 stycken i landet. Glädjande nog hittas även en av de utrotade GS Birotor med wankelmotor i listningen. Och på tal om utrotning så skrotades 8 stycken det gångna året.
Jag kan tänka mig att en och annan av er mina läsare spekulerade om den någonsin skulle spräcka 1000-mila vallen i min ägo. Lika föga förvånande är svaret nej vi kom aldrig dithän. Räkneverket stannade på 9988 km.För er räknenissar så var mätarställningen 9857, så 131 km i min ägo, varav lejonparten, en tur till besiktningen i Karlskoga på min födelsedag 2019.
Pellefant fick chansen idag att visa upp sig på Carspect. Valet av station var lika enkel som logisk. Bara ca 2600 meter hemifrån… Och två, komma sex kilometer gånger två blir ju 5 och lite växel. Vägmätaren stannade nu på 9988 km väl hemkommen till garagets lugna vrå.
Ja blocket är ju ett intressant tillhåll på sitt sätt. Ofta har man mycket människor som hör av sig. Men den här gången ville köparna inte riktigt nappa.
sett kvarstår något mindre än 80 timmar av kalenderditot.
Ja ska jag vara ärlig så lär det nog aldrig bli av för två av kontrahenterna för dem lär behöva påtagligt mer engagemang än vad jag tror mig kunna uppbringa såvida inte något specifikt projekt ställer mig inför sådant faktum. Den tredje, en Crescent CityBike med 7-växlar anno 1992, istället var lite för bra och fin för att stå ute. Så den står inbolstrad i källarens varma vrå i väntan på att jag ska inse dess förträfflighet och behovet av att kunna cykla ståndsmässigt till jobbet.
Sist men inte minst så hoppas jag att jag lyckades göra någon Ford-ägare glad via att sälja en underbar uppsättning med fälgsidor i pärlemorvit plast på tradera som jag lyckats fynda på en loppis. Vinsten för egen del uppgick till hela 6 kr dock!