Ordnung muß sein! Garaget är åter en skruvarena

Så var det dags att säga tack och farväl till allas vår Rödingen. en dryg månad och några dagar efter inköpet så tror jag mig ha insett att det här med bilköp är långt mycket svårare än det tidigare varit. Inte nog med att bilar idag verkar vara mekaniskt mer känsliga och därmed större risk att gå på en rejäl mina. Men även jag har väl utvecklat någon liknande kontaktallergi till saker som bara nästan lyckas fylla checklistan – ja hustrun kan nog gå i god för att det är väldigt komplicerat för mig att köpa något tekniskt utan att ha gjort en långtgående konkurrentanalys och därtill kvalitetsutvärdering. Men visst, de gånger jag väl handlar så blir jag väldigt nöjd – ibland som på rikssvenska, ibland i värmländsk dialektal kontext (läs; besviken/ “urledt trött på”).

Nu var det väl på målsnöret som just Rödingen kom att landa på något som kan likna onåder. Var och en av pusselbitarna i nämnd ordning:
*Platsbrist – det är svårt att hålla rangerbangården rörlig med tre bilar på samma uppfart. framför allt om det faktiskt borde vara en plats till för att hålla garaget “skruvbart”.
*Lacken på motorhuven – tanken på omlack har varit ständigt närvarande men inte helt enkel att motivera eftersom det sällan blir så bra som man önskar för dem pengarna.
*Bristen på fotstöd för vänsterfoten och avsaknaden av farthållare – på det hela petitesser men det är just sånt som är tröttande i längden

Nu lär Rödingen istället få byta ort till staden på A i österled och vara extrabil när Herr R är sporadiskt hemförlovad från jobbet i söder. Jag kommer garanterat sakna bilen men samtidigt även känna att min vardag blir lite enklare varje gång trädgårdsmaskinerna behöver in på översyn, eller när nya köksstommar ska byggas till någon lägenhet, eller när ett flyttlass måste mellanlanda några dagar mellan lägenhetsbyten eller när jag bara vill få in Diesel-Doris på oljebyten, eller cyklarna ska in för däckbyten till dubbdäck eller eller eller, ja du förstår säkert att det är svårt att ha en bil som bör få vila i garaget om den den tar upp just de kvadratmetrarna man behöver till massa annat akut.

Ödets intrikata ironi – eller att utmana St Christophers alla goda välsingelser

Föga anade jag när jag ett halvt dygn tidigare satt och plitade ned min “bucket list” över tänkbara kandidater att förvärva härnäst.
Att jag redan nästa förmiddag skulle sitta och ömsom nicka infallande och samtidigt ojja mig över att jag borde ha lyft luren istället för att sända ett sånt där sonderingsmail.

Att jag lite moloket likaledes skulle konstatera att objektet för mina suckar och bifallande nickar inte alls skulle utgöras av någon av vagnarna på listan över tänkbara kandidater.

Att det skulle vara något kul det hade jag ju i alla fall bestämt. Men inte heller där så tror jag mig ha valt helt rätt, i alla fall inte om man ska titta på objektet med kritisk blick. En och annan skulle väl kanske dock säga att vissa fakta åtminstone skulle kunna ge sken av att uppfylla kriteriet, ja menar 170 hk, v6 och manuell växellåda samt dragkrok, ja det låter ju som garanter för måluppfyllnad.
Det viktigaste i det här fallet var väl egentligen bara en sak, att jag faktiskt inte bara satt hemma och muttrade utan gjorde en egen ansats att just ge mig hän och iväg, ja så där lagom brådstörtat som kännetecknade mycket av mina inköp sådär i lindan av denna bloggs födelse.

Förnimmelser av det fasansfulla

Nu ska jag väl i alla fall för mitt minnes skull påminna om att jag hyst starka tvivel på att köpa bil från orten där det där fasansfulla hände för sådär en 4-5 år sedan – minnesbilder av haveristen LändRöven ståendes på en busshållplats i väntan på skamtaxin strax norr om Finspång har väl etsat in bestående ärr i stoltheten över att kunna köpa bil. Likaledes de rytmiska knattret som spred sig över nejderna för snart 11 månader sedan när jag, hjälpligt i alla fall, lyckats undvika ännu ett förnedrande totalhaveri, allt beroende på att jag gått på den felande magkänslan och kört hem P(j)uck från Uppsala utan olja!

Track Recordet talade ju inte för en ny seger så att säga. Att jag dessutom nu vågade utmana St Christopher, ja vägfararnas beskyddare än en gång med en kombinationsmission där dels Norrköping stod som spelplats och en nedärvd Ford stod som aktör ja snacka om att utmana all den välgång som St Christopher möjligen skulle kunna låta skina över resan.

Nåväl, nu är det gjort och Rödingen är officiellt den 73 posten i listan över fordon jag förvärvat.