Snart står ’19 för dörren – men passerade något garagedörren under ’18?

Det börjar bli en väldigt repetitiv vana att skriva att; “Ännu ett år har lagts till handlingarna utan att direkt lämna några spår…” Men i år så hände det i alla fall något på bilfronten i form av allas vår Rödingen.

Teflonminnet slår till – minnet säger nada  medan bloggen skvallrar…

En annan liten skillnad ligger nog i att tidigare gånger så har jag i nästa mening snabbt inflikat att det i alla fall funnits uppslag. I år kändes det inte så…. Men stopp och belägg… Det har ju funnits ambitioner, bara det att dem känns väldigt långt bort i tid. För jag har varit och kollat på en Rover StreetWise i Insjön. En Fiat Seicento någonstans på gränsen mot Dalarna. Därtill har det varit turer till Roslagens famn för att kolla på på tok för dyr Opel Omega. För att inte tala om Honda Odyssey’n som min forna kollega äger, en felstyrd Suzuki Alto i Lindesberg. Om vår bilparks dödlighet har jag även blivit påmind i form av att den kära Pjuck fick respass till de sällare jaktmarkerna…

Så fullt så dött och tomt som det kändes i minnet det verkar det inte ha varit på långt när….

I övrigt så tror jag det enda hjulburna som tillkommit i garaget sånär som på en domkraft modell större är något helt annat….

 

Se men inte röra – det borde ju jag ha lärt mig….

Rödingen –  ja alltså nyförvärvet på bilfronten tillhör nog kategorin “mellanchefsbil”. Tänk dig en tjänstebil där det funnits en begränsat förmånsvärde som satt sin prägel på bilens utförande. Just i det här fallet så pratar vi om största motorn,  fönsterhissar fram (teoretiskt sett) och manuell taklucka. Alltsammans ackompanjerad av en RDS-radio med kasettbandspelare och matt solidlack. I övrigt så saknas allt annat som gör billivet aningen mer behagligt. Spontant kan jag bara komma på en annan av mina forna vagnar som lidit samma öde. Det var den Honnecker-gråa Audin som dubbades till Ingol – fast den hade trots allt ECC.

Man ska inte pilla på saker bara för att

Just med dessa teoretiska fönsterhissar så vållade min nyfikenhet en del bakslag. Innerst inne visste jag att det var osmart att försöka köra ned fönstret. Men man måste ju säkerställa om de faktiskt funkar…. Takluckan gick ju väldigt bra att öppna så det kunde väl inte vara någon risk!? Konklusionen som summerar den ljudmässiga sensation som kom blixtsnabbt efter knapptryckningen – jag borde inte ha försökt… Att fönstret dessutom behagade fastna 3/4 delar ned gjorde det hela än mer spännande.

Ska jag tillägga att dessa hissmekanismer har utgått ur Fords sortiment och även Klokkerholm som brukar kunna ha sånt som blir mos när man krockar sin bil. Att jag lyckades hitta en eller annan restpost någonstans på Ebay, gjorde det hela än mer förtvivlat – i alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv likväl som att firman i fråga skrev att man brukar sända sina beställningar inom 20 dagar efter mottagen betalning…. Ridå!

Ett lungt sinne är den bästa av huvudkuddar…

En orolig natts sömn, ja inte bara till följd av fönsterhiss-debaclet utan kanske än mer på grund av riksdagsvalets utgång, så slösurfade jag på bilskrotarnas hemsidor. Visst det finns begagnade mekanismer här och var men priserna kändes verklighetsfrånvända. För att inte tala om att bilderna skallrade om att dessa var minst lika dåliga som hissarna jag har… Turligen nog så fann jag ett demonteringsobjekt på Delplocken strax utanför stan och tog en tur för att bilda mig en uppfattning. En timmes skruvande och muttrande och två hissar som verkade fungera landade för transport hem till garaget. Priset – ja 220 kr styck vilket var långt bättre än de fyrsiffriga prislapparna på bildelsbasen.