I närtid ställdes jag inför en ny frågeställning. En arbetskamrats farfar/morfar har gått ur tiden och efterlämnat en tidig efterkrigsvagn i sitt dödsbo.

Ett på många sätt tråkigt fall; Inte bara för frånfället av en äldre familjemedlem. Även för att frukten av en lång renoverings insats möjligen inte riktigt kan realiseras i reda pengar. I det här fallet kan jag ana att det i alla fall handlar om något decennium av tillbringad tid förfluten i garaget från inköp till första försöket att få den godkänd i trafik. I reda pengar är det väl svårt att säga vad det kostat. Men rimligen har arvingarna fått bilden av att insatsen nu förvandlats till något i en klass av guld.

Men här kommer ännu en dimension till det hela. Det här handlar om en bil tillverkad i ett krigshärjat Storbritannien just efter andra världskriget tog slut i ett land som inte haft möjligheten att tillgodogöra sig de tekniska landvinningar som omvärlden skaffat sig. Just det här med att det är en lite udda vagn, inte riktigt av det mest attraktiva eller eftersökta modeller gör det hela än mer försvårande rent ekonomiskt. Hade det handlat om en svensk eller möjligen amerikansk ditio så hade marknaden sannolikt varit en helt annan. Men en brittisk tekniskt akterseglad krabat av ett fabrikat som inte riktigt har ett namn idag av högt kvalificerade leverantörer, ja då är det inte automatiskt något i guld-klassen. Hade det handlat om en Rolls-Royce eller Bentley eller rent av Alvis ja då hade det varit en annan sak – på flera sätt, dels namnkunnigheten men även det stöd det finns att få tag på ersättnings- och underhållsdetaljer. Parallellerna i form av en fransyska med snarlik problembild finns idag på blocket. För oss som haft lite koll på krabaten i fråga kan man mest konstatera att prisbilden snudd på halverats i annonsen och gått från belopp i sex siffror till att idag bara annonseras i femsiffriga tal  – men vagnen står alltjämt osåld.

Här kommer ännu en försvårande faktor in i form av att ju mer tid går, desto färre har någon direkt relation till vagnarna från 1940-talets andra hälft. Det var inte direkt så de fanns i trafikbilden under senare delen av 1960- och ’70-talen. Och ju färre som har någon relation ja då verkar även attraktionskraften och prisbilden börja klinga av. Ekvationen verkar idag vara den att dem som har pengar att lägga på sin hobby verkar vara dem som har någon koppling till amerikanare från sent 1950-tal och ett decennium framåt. Här behöver det inte vara så att alla växte upp då utan att hela raggarkulturen som formade mången bilintresserade under 1970-talet och framåt gjorde att det är många som fått sin beskärda dos ”jänk” vilket verkar hålla igång prisbilden rejält. Skulle man försöka att rent matematiskt så skulle det säga att sweetspotten verkar vara någongång när bilen är mellan 55-70 år gammal. Passerar man det så verkar intresset klinga av. Något som man även talar om i hobbyn där nu det är ett falnande intresse för mässingsbilar och även hela eran av T-Ford verkar vara på något av nedgång. Medan modell A och kanske y från samma leverantör verkar ha en stabil intressesfär, kanske då med Hot-rod kulturen som magnet och underhållare av intresset.

Men åter till kollegans arvegods. Är det realistiskt att arvingarna tror att bilen ska vara typ värd 300 000 kr för en bil som möjligen är att betrakta som  i bruksskick? Speciellt sett i relation till att en vackert nyrenoverad står i 250 i England, där en upparbetad marknad finns? Hur brejkar man nyheten att det inte bara är att sätta sig i och åka veteranbil. Nämner man ord som 36 punkters rundsmörjning innan säsongsstart och var 100- 150 mil? Hur förklarar man mekaniska bromsar och osynkroniserad växellåda? Eller bara det faktum att tankning involverar att slabba med blyersättning och helst bör köras på svindyr  speciell alkylatbensin utan etanol för att de sköra legeringarna i förgasare och bränslepump inte ska skadas? Ja hur introducerar man dem i 80 år av teknisk degradering speciellt när det handlar om att kasta bort större delen av den moderna vokabulären som berör bilar av idag?

Ger man dem informationen och hoppas det sjunker in, eller ser man på när någon glad rookie åker till macken och köpa modern motorolja som riskerar haverera motorn i ett nafs? Eller är man god medmänniska och förklarar att det handlar om en 1930-tals konstruktion som bör få ny olja två gånger om året och då av en svårfunnen rak single grade olja? Inte heller den helt gratis och i kvantiteter som kan få en att gråta blod över att ”kasta bort 7-9 liter åt gången för att typ få åka 10 mil en sommar?

För att inte tala om – hur introducerar man det faktum att man skulle behöver ha lite koll på historiken om vagnen i fråga? Som den är just nu så vet man inget om skicket mer än att den var besiktad för 20 år sedan?

Jag får erkänna – jag vet inte svaret. Men jag är rädd att jag skulle tala för synnerligen döva öron i form av de stolta arvingarna….