Etikett: Sixten

Du säger, en polsk variant på ett italienskt koncept?!

Publicerad den

Örebro i mitten av april

-Fiat Seicento – hur kommer det sig?

Frågan är inte helt enkel att besvara. Och ändå har jag när detta skrivs haft ca 9 månader att överväga varför i hela friden jag inte borde köpa något dylikt.

Skälen att inte köpa är oändliga. vad sägs om:
-Obefintlig krocksäkerhet
-Inget av de eftersträvansbara A’na, dvs ingen Airbag, AC, Antispinn eller ABS.
-Tveksam finish i allmänhet och detta ex i synnerhet
-Undermotoriserad till tusen, 39 hk som ska flytta ca 900 kg bil utan passagerare eller last.
-Sämsta av förutsättningar, ”an Italian product assembled in Poland under Polish/Italian management.”
-Känd för sitt undermåliga elsystem, motoroljeläckage och rostande bränsletankar.

Men på pluskontot och talande för ett kommande köp
+Ytterligt lite, 330+ cm i strumplästen
+En brukande ägare sedan ny
+Inte gått särskilt långt
+Ovanlig och udda
+Ganska billiga reservdelar
+Undermotoriserad så man kan använda alla hästkrafterna hela tiden
+Fattigmansutrustad utan något exempelvis radio
+Kanske den sista av ”adaptionsvarianterna”, dvs en basutrustad bil med ett nationellt (gammalt) motoralternativ som bara erbjöds den marknaden.
+Det känns nästan som om bilen valt mig som kommande ägare – lite som när jag fick rädda Sixten från skroten

Opel – ett bilmärke som saknats i min ägo

Publicerad den

Tittar man lite hastigt genom min lista över bilar som passerat min ägo, ja hittills finns 69 poster i listan så saknas faktiskt Opel med i förteckningen. Inte för att jag inte haft möjlighet att bekanta mig med produkterna från Rüsselsheim, under några vackra månader 2002 hade jag äran att korsa landet i en Vectra V6 (SEY228) som tillhörde min vän ambassadören.
Och om jag verkligen anstränger de ”små grå” så finns en ständigt gäckande Senator av 85 års modell i nån guldmetallic (CZS???) som jag var fast besluten att förvärva då som nybliven högskolestudent. När väl pengarna fanns tillgängliga ja då var vagnen såld av mannen från Balkan som lovat att hålla bilen.

Kanske var det just denna malör att det aldrig blev nån affär som gjort att Opel liksom inte varit ett realt alternativ, eller så är det bara så att slumpen inte tagit mig i den riktningen.

I somras hittade jag dock ett vettigt alternativ, en en-ägarvagn anno 1980, 3996 mil(!) som dessutom verkar stämma vid alla kontroller. Kruxet eller ska vi säga kruxen för det fanns flera saker som satte stopp för affären, såsom vandaliseringsskadad lack, en milt sagt oengagerad god man som höll i försäljningen med en verklighetsuppfattning som rimmade illa med skicket kontra begärt pris och nu ett försäkringsbolag som nu valt att lösa in bilen i fråga….

De flesta andra hade väl kastat in handduken vid det här laget, men på nått sätt kändes väldigt konstigt att en Opel Rekord 1980 med en så god potential skulle behöva gå till de sällare jaktmarkerna på en teknikalitet såsom repad lack, så jag ringde upp skaderegleraren och pratade bil och till min förvåning, karl’n visade sig vara opelvän och lovade att bilen iaf kommer sparas och säljas till nån seriös bilvårdare!

Sixten har lämnat garaget

Publicerad den

Då var det dags att summera mitt liv som Opel-ägare.

Och konklusionen kan nog kokas ned i ett sammanfattande ”ganska tråkigt”.
Bilen i sig var ju ett unikum av om omvårdnad bortsett från reporna i lacken. Inte ett märke under den, bultarna i framvagnen bar fortfarande elförzinkningen med en sån glans jag svårligen trodde kunna vara möjlig. Men bilen hade ju levt ett liv i samma garage fram till min avhämtning i oktober i fjol.
Ägandet i sig bjöd inte på några överraskningar alls, vilket kändes lite konstlat tråkigt, inte minsta hostning, eller ens glapp i någon kabel.
Mitt underhåll inskränktes till att jag bytte torkarblad på strålkastarna—-

Så när väl den lycklige köparen väl kom och hämtade vagnen – internt kallad sixten, så var det inte utan att jag funderade på vad jag gjort…. en sån bil lär jag svårligen finna igen… men ACK va tråkig den var….

Ekonomiskt sett så var det väl ett nollsummespel på sista raden, inköp, frakter och besiktningen kostade i runda slängar vad jag fick tillbaka. Men vinsten för mig var väl att slippa en bil som jag faktiskt inte kände mig hemma i

Då var det klart – Opel’n Sixten har fått ny ägare

Publicerad den

När väl tvivlet sätter in ja då är det inte så mycket att göra nått åt… Eller som min ingifte morbror lär ha sagt nån gång. När man bestämt sig för att sälja, ja då är det lika bra att sätta ett pris ingen kan stå emot.

Nu blev det väl vare sig till ett superlågt pris men för den delen inte heller någon långdragen försäljning om man nu ska vara ärlig. 6 timmar tog det innan pengarna fanns på kontot, även om bilen ännu ej lämnat garaget. Vädret gör det ju inte helt optimalt att förflytta en vagn av sådan kaliber direkt, drivsnö och 4-5 grader kallt…

En reflektion dock, den här gången var det hela spektret av potentiella köpare;
De Lokala som lätt kan komma och kolla men väljer att säga att vi tar väl det nån dag, De Nyfikna och initierade som ställde intresserade frågor och analyserade mina svar,
Den Bildsamlande, som trots 38 bilder på bilen på nätet vill ha ytterligare 20-30 bilder på saker som den kan anta är sämre än va jag sagt,
Tidsfördrivaren som givetvis de som bara ringer för att fördriva tiden och kanske snacka lite bil.
Just den sistnämnda skaran vet jag inte om de själva vet med sig varför de ringer, om det handlar om att har för mycket tid och tror att säljaren gärna berättar historien om bilen tillsalu för femtielfte gången bara för att. Ett tips från min sida om Du nu känner på dig att du tillhör den där skaran, ring Inte dag ett, eller ska jag sträcka mig till vecka ett. Med lite tur hinner vagnen bli såld och jag som säljare kan fokusera på de som verkligen vill köpa. Igår hann jag dessbättre bara med 4 av Er, men ack vad trött jag var på att berätta samma historik, höra samma kommentarer om att ”ja det var ju synd att det inte finns papper på…” ” ja gud va de kunde rosta….” och allt där i mellan.

När tankarna gnager

Publicerad den

Rätt ska ju visserligen vara rätt, billös är jag inte, en Pontiac och en Opel vill jag kännas vid, och så givetvis den lilla kinesiska mopeden förstås. Men ändå är det något som saknas mig… Let’s face it, jag har två ypperliga vagnar, ja två av de mest åtråvärda objekten man bara kan råka bli ägare till, Pontiacen med sin enägarhistorik och futtiga 4800 mil på mätaren. För att inte tala om Opel’n, med sin tidskonserverade känsla och trevliga skick – jag lär nog aldrig finna en vagn som den hur mycket jag än kommer leta.

Men samtidigt så grämer det mig, jag har två underbara kontrahenter, den ena som platsar in på både träffpunkt 70 och Träffpunkt 80, det kan ju inte bli bättre säger logikavdelningen på hjärnkontoret. Den andra representerar ju allt som jag vill ha, automatlåda, svart innertak, känd historik, lagom udda och fantastiskt nog lagom billig om än amerikansk.

Det är nog liksom här någonstans som vi börjar komma till pudels kärna, jag har två bilar som jag liksom inte passar in i min egenbild av mitt bilinnehav. Jag har ju liksom alltid stått för det där lite underdog, ägt de där bilarna som man lite lätt fnyst åt, så som tre akterladdade Skoda-vagnar från generationen som välte i TV. Eller som när jag åkte Fiat Uno – den perfekta antibilen, fast än så mycket bil… Eller det mesta andra som funnits i min ägo om man nu ska vara ärlig, ja de är väl bara BMW’n, Lancia K’t och i viss mån Saab 9-5 Griffin som varit i andra ändan av spektret.

Men dessvärre ser det väl ut som om Opel’n kommer få stryka på foten, inte på nått sätt att den är sämst eller för den delen inte ligger mig varmast om hjärtat men den passar liksom inte in, jag vill använda mina bilar och jag avskyr att vara rädd varje gång jag tar ut bilen i fråga, det känns liksom bara som om det kan gå på tok och bli värre om jag ens skulle försöka….

Nåväl, inget är hugget i sten och för den skull, jag tror svårligen att någon skulle få för sig att köpa den i månadsskiftet januari/Februari när snön faller… Men jag kan ha fel….

Vad jag vill köpa istället? Hur kunde Du ana?!

Tja varför inte nått Öst-europeiskt? Men då måste det minsann vara nått välvårdat, jag vill ju inte byta ned mig från Opelns skick,….

Låt mig presenter – Opel Rekorden ”Sixten”

Publicerad den1 kommentar

Opel Rekord 1980, en-ägarvagn med känd historik, vid inköp 3996! mil på mätaren. Avhämtad på Svenska Bil i Akalla och körd direkt till Opus bilprovning i Örebro. Där uppvisad inför en lyrisk besiktningsman som bara stod och häpnade över det underbara skicket sånär som på den repade lacken. Jag trodde aldrig att en besiktningsman ärligt skulle vara så begeistrad över en bil, men som han sa, ”sånna här bilar finns inte idag, det var knappt de ens fanns 1983”

Nu i vintervila med ytterligare 50 mil tillryggalagda i makligt tempo, i stillhet och med ett värdigt lugn:-)

Två månader utan bil….

Publicerad den

Okej, jag ger upp…. Inser att jag gått och blivit kräsen snål och allmänt svårflirtad…

Inte nog med att jag har svårt att komma till skott att ens åka och titta, sen när jag väl suttit och skakat land och rike kring, då infaller sig inte köplusten alls. Hittills har tre långa tågresor kammat noll på bilfronten.

Den första, en 87’ans VW Passat med full körjournal sedan ny! Ett perfekt objekt men ack va tråkig! i Upplands Väsby

Den andra, en Opel Rekord som bott i samma garage sedan ny, nu sönderrepad av vandaler och ett pris som väl va tre gånger det egentliga värdet… i Bromma

Den tredje, en Saturn med plastkaross, udda och väldigt skamfilad, i Åtvidaberg

Alla dessa snedsprång har fått mig att fundera på det där med vad jag verkligen söker i nästa projekt. Kanske känns det lite blockerat av att det även är stiltje på jobbfronten – kan det vara det att det är omöjligt att välja inriktning när jag tror att hobbybilen måste vara dagsbehovets raka motsats?!