Etikett: Trabant

Att rensa i ”prenumerationslistan” – eller varför SAAB Classic Cars får stryka på foten

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

årsskiftet är nära förestående och skärselden för medlemskapen i olika klubbar och prenumerationer är inne.

Även i år har jag varit uppbragt och över mig uppgiven över hur dåligt det fungerat med brevleveranser. Om de förr fanns postmästare så har dessa idag förbytts mot mästare av prokrastinering. Eller möjligen rent av mästare av desinformation och utebliven leverans. Så för att om möjligt inte slita mer på tålamodet så får Teknikens Värld utgå. Det kommer garanterat vara säkrare att köpa tidningen på ICA än att hoppas på att den ska landa i brevlådan. Dessutom spar jag någon krona på kuppen.

 

Även så kommer jag inte att förlänga medlemskapet i SAAB-klubben. Det låter möjligen mer högtravande än vad det i praktiken är. Jag blev medlem i november enkom i syfte att ge tidningen med Carl, Claes och kollegor en bättre chans att få igång ett magasin. Allt efter OK-förlagets nesliga hantering och hårdhänta optimering av sin verksamhet. Det är inte det att produkten i sig skulle vara värd att främja eller stödja. Mer det att det nu kommit två alternativa sätt att skaffa tidningen, när den väl landar på diskarna. Då känns det rimligare att ta den extra portokostnaden men skippa klubben. Spiken i kistan var faktiskt intervjun med ordf som gästade Våra_klassikers podd i utgåva 29. Det brukar ju sägas att man bör skilja på person och rollen man axlar. Men det var något som triggade en aversion i största allmänhet. Möjligen spelar det även in att totalpriset för enkom två tidningar, blir skyhögt. Då tar jag hellre portot två gånger om året.

Att det finns ett och annat medlemskap i övrigt som kommer få förfalla står bortom tvivel. Garanterat blir det inget omtag med Trabantklubben, det törs jag utlova. Även Citroen-klubben hänger på gärdesgården så att säga. Men brasklapp föreligger.

 

2025 – det förlorade året, en resumé

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

I kalendern står det december. Ju typ halvvägs in i mot lucia är det allt. Det är kanske lika väl att redan i dag greppa tangentbordet för att försöka summera det i mångt och mycket förlorade året 2025.

Som säkert en och annan av er känner till så diagnostiserades min kära hustru av cancer i svalget i april. Detta efter en lång radda av besök i primärvården där man notoriskt blundade för alla symtom och hävdade att det var virus som gav känningarna. Så om januari fram till mars var otaliga försök att få hjälp på vårdcentraler och privatpraktiker. Så var resan därefter, en myriad av besök dagliga besök ”på jobbet” så att säga. Det är lite splittrat att vara it-tekniker på regionen för att samtidigt vara närstående till en av regionens behövande invånare. Turerna fortgick fram långt efter att industrisemestern var lagd till handlingarna. Så den planerade fritiden i garaget förbyttes abrupt mot att vara sondmatnings-ansvarig, logistisk-ansvarig, färdtjänst-ansvarig, matgeneral och jourhavande medmänniska när allt annat inte riktigt fungerat i livet. ”Vi” är ännu inte tillbaka till någon direkt vardag utan brottas med komplikationerna efter cellgifter och speciellt med strålnings effekter med söndertrasade slemhinnor i svalget. Men det är i alla fall inte helt nattsvart.

Så dierkt ljust har det inte varit på bilfronten heller. Året inleddes i stor stil med auktionsfyndet ”Alkoholisten”. En Ford Focus av den där tidiga ”miljösatsningen” där Etanol var hippt och på tapeten. Just mitt exemplar gav i alla fall 7-8 månader av upplevelser och intryck. Ja det var så länge jag orkade hålla ut innan det blev respass till skroten för eländet. På något vis fanns det ett uns terapi i att ha en riktigt värdelös vagn vars tillkortakommanden mest utgjorde lite spännande avbrott i den annars jobbiga vardagen.

Annars så har alla mina inköpsprojekt kommit på skam. Men ovanligt nog för min del så har jag faktiskt haft tillfällen att få åka och titta på en del teoretiskt spännande. Eller vad sägs om Trabant Tramp/Kübel av mediakänt ursprung, En Volvo 240 GLT som var perfekt på 7 meters håll eller i alla fall inte sedd underifrån. En Volvo 940 LTT på bilfirma här i stan. Därtill var jag lovad att få titta och köpa en Citroen 2CV ”AZAM” eller Lyx-Belgare som någon kallade dessa för. Där lyckades någon annan tjata sig före och gjorde affär dagen innan jag var lovad att det absolut var första möjliga tillfälle att bese härligheten. (Lite bittert).

Sedan finns ju alla vagnar jag av en eller annan anledning tappat sugen på innan jag kom iväg. Mest berömt fall av kalla fötter var när jag lyckas prisförhandla till mig ännu en Trabant Tramp. Men denna gång stående i England. Insikten exakt hur dyr den väl skulle bli innan den stod på uppfarten här hemma fick mig att ovanligt nog för mig  ´ghosta´ den stackars säljaren.

Ett annat missöde var när jag lyckades med det mindre taktfulla att brevledes råka kontakta ägaren till en trevlig uddavagn typ någon vecka efter att denne gått ur tiden. Upprinnelsen var att jag pratat med herren i fråga typ 10 dagar innan jag sände mitt brev. Det oturliga var att han dog tre dagar efter vår konversation. Det hela hade möjligen inte känts lika klavertrampsmässigt om jag inte råkade inleda brevet med några muntra fraser om att det var skönt att han fått komma hem… (syftandes på från lasarettet där han befann sig när vi pratade).

Ja då har vi inte berört de där vagnarna som var på tapeten i somras, typ den lågmilade brandbilen byggd på en Land Rover Series IIB, ja den som behövde passera nålsögat i form av att registreras in i Sverige sådär 5 år efter Brexit med allt vad sånt innebär. Eller för den delen, den Citroen 2CV som har en ägare sedan ny och verkar vara i ett fantastiskt orenoverat gott skick.

2025 kanske inte var fullt så tomt trots allt när jag tänker efter. Men jag tror det bestående intrycket kommer bestå av insikten att livet behöver erövras varje dag, för rätt som det är, ställs allt man tror sig veta om framtiden på ända.

När hösten kommer och tiden gått för fort. Ett återbesök.

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

När jag för snart ett år sedan satt och orerade i ett inlägg med samma rubrik var det känslan av att något var i görningen i tidnings-Sverige som fanns i maggropen. Såhär 11 månader senare så kan jag väl säga att min magkänsla möjligen var mer rätt än vad jag själv anade. Vet inte om det i sig skulle vara något att slå sig på bröstet för. Mer möjligen en indikator på att lita mer på den inre kompassens riktighet då.

Om nu känslan av att det finns massa saker som inte hanns med under sommaren 2025 känns närvarande. Ja då kan man rent kliniskt även säga att så varit fallet. Alla storstilta tankar om att utvidga fordonsparken men fler intressanta objekt har kommit på skam. Lika så förhoppningarna om att kunna utvidga tidningsarkivets omfång drastiskt. Om det möjligen funnits tid till något så har det varit att reflektera över livet, tiden och prioriteringar.

Utkomsten i sin helhet av sådana övningar kanske inte är lämpade för allmänhetens beskådan så här i en bilorienterad blogg som denna. Men jag kan nog lugnt säga att insikten tangerar bilinnehaven och vad jag suktat efter. Minnesgoda läsare vet att en Land Rover Brandbil varit på tapeten. Lika så en Trabant av mediakänt ursprung. Därtill har en lång och intressant mailväxling förekommit kring en Citroen 2CV. I det fallet har historiken varit en avgörande faktor till varför intresset att få bli nästa förvaltare finnes. Att få förvärva en av de klassiska ”kryphåls CV2:orna” från första ägaren och få fortsätta minutiöst vårda vore en ära och ynnest.  Nu faller det möjligen lite på två tråkigheter. Dels prisbilden, här pratar vi en av landets för tillfället dyraste ”Dussar”. Dels att den inte är tvåfärgad. Att den är Gul, ja det är Kul, men det hade varit än mer spännande om den varit tvåfärgad med förslagsvis Vinröda detaljer. Åter till det där med avvägningar, hade priset varit låt säga 25% lägre hade det varit en baggis att svälja, men när man pratar högt upp på  topp-10 i prisbild, ja då vore rätt utförande enklare att acceptera.

För något år sedan så skrev jag ett inlägg om det där med mental prisbild för olika objekt. Exemplet jag hade då var Skoda från slutet av 1970 talet fram till 1989, dem med motor bak. Som aktiv i ”träsket” när det begav sig så är för evigt min sinnebild präglad av att ett bra ex kostar max 15000 kr och en vettigt objekt 4000 kr. Jo jag vet, det var så det såg ut innan millennieskiftet, och har sannolikt ingen bäring på hur det är 25-30 år senare och bilbeståndet än mer decimerat.

Med samma blick så har jag även svårt att realt värdera gamla Volvobilar på samma vis som marknaden gör 2025.  Samma mentala broms har slagit till och säger att en Amazon det är 35-50. I realiteten bör väl siffran vara minst det tredubbla i alla fall för vettiga seriösa exemplar. Även här ligger en hämsko. Min kära Rullo torde väl vara ett av de bättre exemplaren värdemässigt som oskruvad, fullspecad Turbo Plus bil i ett mycket gott skick där allt funkar och är som nytt. Men även här har jag otroligt svårt att se att den borde stå i de pengar som värderare och spekulanter bjuder. Nu lär Rullo få vara kvar så länge jag får råda, ett arv är ett arv och sak på så sätt vårdas. Men det känns skevt. Minst lika skevt känns att någon annan än jag skulle köra just den bilen?!…. Det känns som knappt jag kan leva upp till ”morbror Rolands” standard och få förvalta den, men jag tror än mindre att någon annan skulle fylla kostymen bättre än just jag. Samtidigt så är jag väldigt nyfiken på den härliga 240GLT’n som jag såg i veckan. Tänk om man kunde få äran att först och främst titta på bilen lite närmare, eller rent av bli näste förvaltare även av denna.

Möjligen har jag här nått insikten, min kompass är lite off och skulle behöva kalibreras. Förövrigt något jag ofta hävdat att man bör göra titt som tätt.

Nu får jag hoppas att inte ägarna till alla bilar här ovan verkligen lyckas övertyga mig om det ärofyllda att få ta vid i förvaltandet. För då lär det bli akut platsbrist och möjligen väldigt ansträngd ekonomi i framtiden.

 

Rullo lägger en sula på parketten

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Om nu fjolårets nyttjande av Rullo skulle kallas för något så var ”försiktigt och trevande” hur jag skulle beskriva det hela. Men det så när man ska lära känna något nytt.

I år har det istället blivit så att Rullo faktiskt fått göra lite längre utflykter. Nu senast en liten uppvärmning med 30-35 mil i sommarvärmen. Ett bra sätt att få lära känna sin vagn får jag allt säga. Att jag idag kört mycket dieselbil ligger mig i fatet. Vanan av att smyga på låga varv, passar dåligt för Rullos karaktär. Det är väl inte så att jag skulle beskriva den som snabb. Inte heller direkt inspirerad. Men det finns något väldigt pålitligt i hela upplevelsen.

Det står ju inte långt undan att jämföra med de Saab 9000 Turbo jag haft. Det var vagnar som uppmanade att bara stämpla på och dra iväg. Med Rullo så måste man planera och se till att hamna på vettiga varv för att något ska hända. Möjligen skulle upplevelsen kännas mer engagerade om man ni vågade låta bakvagnen få lite mer *vift*.

Men där befinner ”vi” oss. Någonstans i en era av att lära känna varandra….  Smak för 98-oktanigt har den i alla fall. Just runt litern.

I den riksbekanta ladan fanns….

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Låt mig säga så här; jag har varit på exkursion, någonstans norrut. Ja till den i vissa tidningskretsar riksbekant lada.
Helt klart en ära att få förtoendet att beskåda denna gröna skönhet. Men som alltid, rara ärtor är svårfunna. Prisbilden en bit bortom ovankant för för en vagn som längtar ut på vägarna efter snart 10 år i ladans gömmor. Tvåtaktare har en liten egenhet att gärna börja rosta i vevpartiet om inte motorkonservering göres efter konstens alla regler vid undanställandet. För en besiktad och körklar vagn hade det varit en annan sak. Men lite för mycket av vågspel där vinningen må bli marginell får mig att avstå.

Men jag hoppas någon annan själ tar vid och igångsätter denna fullutrustade Trabant Kübel i fullutrustat Grenz-utförande.

Om vågade vägval på bilfronten

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Javisst är det den där tiden på året när suget efter en sommarbil är uthärdligt men påtagligt.

Hustrun är duktig på att påminna om mitt mantra om att garaget är fyllt. Som den petimäter jag är konstaterat jag raskt; Nej garaget är tomt på bil, ty Volvon står inte hemma just nu. Eller om vi ska vara petimäter. Den har aldrig stått i garaget vid bostaden. Nej den huserar i eget dubbelgarage med låst och larmad villa.

Nåväl – nu har möjligen ”önskelistan” kokat ned i ett par, möjligen det dubbla kandidater. Den första, Citroen dö sövå / 2CV. Illasinnade mås äga Apgunga. Ett bohemiskt val om än ett socialt acceptabelt dito. Två – Den flygande papplådan från Öst – Trabbi. Ett statement på många sätt, går att lägga in mången vinkling. Allt från sympatin för de förtryckta folken under kommunismen i öst, till att påvisa anhängartendenser i kritiken av kapitalism. Givet så finns doldisen Londontaxi – här är väl utbudet den största akilleshälen. Och så den allmänna stortysken – här må vagnen bara vara en bekväm kontinentenkryssare, fabrikatet må spela mindre rill.

Men här och nu så stor det mellan.  det projicerade Franska måttet av oengagemang. där det finns stora anammande i skaran. Ja så pass vanlig till sin natur att det finns ca 1400 bilar i landet. Till öststatskritiken, såväl positiv som negativ. Vagnparken att välja från är dock betydligt skralare, ca 160 vagnar att välja mellan. Ska vi nu gå den brittiska vägen så är utbudet nere kring 30 bilar, högt räknat.

Så frågan får nog koka ned i, är det en udda kuf i en stor och socialt engagerad kontext jag vill bli en del av. Ja då är det Ankvagnen från frANKriken som gäller. Vill jag vara svår att sätta i något fack politikskt. Så liebe Genossen – Trabant.

Jag tror det är bäst om jag får fundera på detta ett varv till – ja innan jag lägger 3-4 skattade månadslöner på en pseudokodad vagn där innebörden inte alltid är det man står för.

När blir en bilmodell en klassiker?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Fram tills för ett par år sedan så hävdade den enda(?) biltidningen som inriktar sig på modernare entusiastbilar ”Klassiker” att gränsen gick vid 1990. Smått obemärkt verkar detta organ ha darrat en smula på manschetten och flyttat fram gränsen till millennieskiftet. Omformulering verkar ha infunnit sig lagom till januariutgåvan 2014 så det var ett halvt decennium sedan.

Vän av ordning skulle säkert basunera att det finns ju bilar som är klassiker redan från födseln och prompt peka på Ferraris F-modeller eller Bugatti EB110 eller Veyron. Och visst jag instämmer, dem är fantastiska bilar. Men de är ju liksom skapade i det något sådant som en självklar del i sin målvision. Men i min värld så är det mer intressant att fundera på när exempelvis en Toyota Corolla CS från 1990-talets början fick sin kultstatus. Eller när Lancia A112 gick från något man skrattade en smula åt. För att idag lätt tråna efter om än i smyg.

Bilar av idag är ju så mycket mer än bara mekaniska saker som ska fungera. Över tid blev de ju mer av elektro-mekaniska väsen. Till att idag vara helt elektroniska eller rent av helt datoriserade tingestar som troligen kommer vara mysteriösa projekt att hålla liv i. Skräckexemplen lär väl vara någon av de stjärnbeprydda härken som lär ha ett antal datorer. Där de gör det bästa för att sköta allt från stolar, till luftkonditionering. Men även något så basalt som att tända backlamporna.

Ur den kontexten så lär många av de tidigare så bespottade vagnarna från Östeuropa utgöra en fantastisk motpol. Ta en Trabant med sin tvåtaktsmotor och kaross klädd med detaljer av ”Duroplast”. Duroplast var östeuropeisk ”organisk” variant på glasfiberkarosseri. Här med en blandning av kortfibrig sovjetisk bomullsfiber indränkt med Fenolharts som pressades under värme till slutgiltig form. Här kan vi prata om klassiker bara av sin existens…

Men någonstans här finns väl min fundering. När blir en teknisk ”mainstream” produkt en klassiker? Är de när fabrikanten lagts ned? Eller ska den ha varit synonym med något annat med kultstatus? Eller måste det finnas en nationell koppling? I så fall varför tog det så lång tid innan Tjorven (Kalmar KVD 440/441 blev något att spara om man frågade de bredare folklagren? Den borde ha mött alla kriterier? Folket hade ju mött denna i trafiken under större delen av 1970-talet i postverkets trogna tjänst, fabrikaten hade fått bita i gräset och den var ju svensk?!

Ja det är inte lätt att hitta just de där parametrarna som bestämmer ödet för en bil. Det fanns en gammal härlig beskrivning som de på de där galna öarna strax väster ut snickrat ihop, att om produkten i fråga är tillräckligt dålig direkt från fabrik så kommer det garanterat bildas en märkesklubb av sig själv. I och med det så är ju i alla fall halva målet nått för då finns det ju några själar som vurmar och tar eländet i försvar…