10 år av ’London-smog’

Det slog honom, den där insikten av att det nu pågått något som liknar London-smogen. Okej, rent kliniskt bedömt så var det väl inte just någon kväkande lock av utsläpp som så sakteliga förpestat livet och sinnet. Nej det var kanske mer som förvirringen att försöka navigera en rejäl dimma, eller tjocka lagt sig i sinnet som dem skulle ha sagt på Astrid Lindgrens Saltkråkan, kom han att tänka.

Upprinnelsen hade ju varit uppenbarelsen av en dovhjortsbrun Londontaxi utanför ett av alla hotell i Göteborg. Varför ett hotell med direkt koppling till svensk bryggerihistoria just skulle skaffa sig en Londontaxi att ha som gimmick eller blickfångsattribut kändes inte helt solklart. Men som den lättare anglofil han var, så uppskattades närvaron hur som haver. Att nämnda vagn dessutom råkade kännas rimligt obesudlad av allsköns anglosaxisk kitsch i form av påklistrades Union Jacks och annat bjäfs ut souvenirträsket stärkte tanken om att vagnen verkade sund. Lade man därtill att ratten satt till vänster, motorn gick på bensin och bilen råkade ha manuell växellåda. Ja då kändes det som en vagn ämnad för något ytterligare än att gå i skytteltrafik längs ”street:or” dubbade till Oxford, Fleet eller Kensington High i den där storstan som namngivit biltypen.

Ja där och då, med mobiltelefonens display proklamerades sommaren 2013 infann sig ambition och mål. En vacker dag borde ju den vagnen landa på uppfarten i Ö.

 

Med 10 års insikt och perspektiv som utsiktspunkt

Tanken svindlade ännu en gång. Hur många försök hade det blivit nu, såhär +3600 dagar senare? Likt hos ”tänkande August”, ja den där datorn som bistår mästerdetektiven Agaton Sax, rörde sig ögonen i en lätt himlande rörelse. Ett, två, tre… och så var det ju Fjärde, eller var fjärde avverkat och nu i veckan så startade femte gången försöket? Alltså femte gången gillt? Ännu ett uns av tvivel fick honom att fundera. -Om jag nu inte kommit till skott på 10 år, varför fortsätter jag försöka?

Med lika delar uppgivenhet och möjligen ambition till urskuldande började han summera.

Första gången hade ju varit ett par år efter det där första mötet. En kontakt med hotellchefen via mail. Ett löfte från gästgivaren att höra av sig inom kort och ett riktpris i häradet 30’

Andra gången, när han upptäckt att vagnen helt oförhappandes annonserades ut av en bilfirma inte långt från hotellet. Dock utan pris och framför allt utan godkänd besiktning. Kontakt söktes på e-post och även denna gång med mottaget löfte att få info när omständigheterna klarnat

Tredje gången – även denna gång när nämnda bilmånglare uppdaterat annonsen och prisbilden klarnat. Ja inte bara klarnat, de facto påvisat en tillväxtpotential i stil med värsta ocker. Tänk att något kan bli tre gånger dyrare bara på något halvår?! Just där och då, när vår skriftställare befann sig mellan två jobb, ja då var det inte läge att försöka förvärva härligheter. Att döma av hur snabbt bilen hittade ett nytt hem visade möjligen på att marknaden i alla fall fanns, försvarade han det hela med. Föga anades att det skulle visa sig att priset inte alls blev det som stått i annonsen. Men mer som det skulle ju kunna komma

Fjärde, ja det var så sent som för mindre än ett halvår sedan. Det var väl här det var lite oklart. Hade det tillfället gått i stöpet, eller pågick det fortfarande?! -Ägaren hade ju sagt att det var upp till mig att bestämma mig, tänkte han för sitt inre.

 

Att skriva för skrivbordslådan

Samtidigt som raderna plitades ned, kom en annan och ny insikt. Dessa rader kommer säkert aldrig någonsin hamna inför någon annan levande själs ögon eller till allmänhetens beskådan.  –”I alla fall inte så länge den här förtvivlat svårnavigerade dimman eller smogen lyfter och projekt Taxi väl kan läggas i offentlighetens obönhörliga ljus.”

Ja, om det var fjärde eller femte gången gillt var nog upp till de högre makterna att avgöra. Solklart var i alla fall att i augusti året innan så avlades ett besök hos ägaren till nämnda njurpajs-substitut. Inspektion och samtal med ägaren gav nya insikter. Ty även om bilen i fråga rullat i begränsad omfattning så hindrade inte detta att regn och fukt letar sig in i en stor omfattning. Att just en LondonTaxi normal läcker som ett såll, ja det är just normalt. Otaliga är historierna från hemlandet där chaufförer av dessa vittnar om blöta ljumskar då vatten letar sig in längs instrumentbrädans konturer, fötter som skulle varit gagnade av galoscher och en allmän massa drag, tvärdrag och snudd på obefintlig uppvärmd ventilation. Ja på det hela taget, en förlängning av det brittiska bostädernas tillkortakommande.  Så även hos detta exemplar. Golvet i förarkabyssen påvisade skämmande bruna nyanser som kändes tveksamt matchande sinnebilden av en bil som rimligen borde kännas sundare karossmässigt satt i förhållande att vägmätaren noterat ca 6300 mil.

I övrigt inget direkt att invända. Eller vem lurade trodde han att han lurade mer än sig själv. Ja mer än typfelet att kopplingen inte riktigt ville frikoppla. Ja ja allt är ju inte guld som glimmar hann flimra förbi i tanken. Ja att det var ett problem med kopplingen var en del i orsaken till att affären dragit ut på tiden, eller nu, möjligen runnit ut i sanden. Men det var inte hela orsaken, nej så var det. När besöket avlades så bestod vagnparken där hemma av inte mindre än tre vagnar och platsbrist såväl som insikten att spendera en väl tilltagen summa på en lätt inkurant där och då blev aningen för svårsmält.

Att hösten sedermera kom att ägnas åt att diskret försöka köpa hem de delar som brukar vara den felande länken när kopplingen inte vill frikoppla. Ja det var inget som gemene man eller ägaren till taxin behövde veta, tänkte han och log lite skevt. Historiskt hade det varit lite av ett signum för hur vår skriftställare tidigare gjort, jagat delar till bilar och projekt som inte lyft och blivit av. Delarna pliktskyldigt införskaffade till att idag utgöra en inte oansenlig mäng och ta upp ett par tre hyllplan i verkstadens regal.

Just det faktum att tveksamheten om det var fyra eller fem försök kom sig av att han vaknat under veckan som gått ur något som liknade en dröm den man brukar ha när febern gäckar sinnet. Ämnet för det inre skådespelet hade varit att bilen hade köpts, till ett, låt säga, nedjusterat pris. Nu skulle det företas en minst lika feberpräglad hemresa utan riktigt fungerade koppling. Just denna dröm fick honom att återigen söka kontakt med ägaren för att höra om det hänt något på bilfronten.

 

Inspel från läktaren

Det hela, hade sedan försök nummer fyra, då i höstas, nu möjligen tagit en helt annan vändning. Eller vändning och vändning – en annan taxi hade dykt upp, snarlik så till vida att den gick på bensin och hade ratten till väster. Denna inte såld i Sverige när det begav sig men väl i Kuwait som privatbil. Möjligt mer fascinerade var det att ägaren köpte bilen nästan ny under en utlandspostering och hade sedan fått följa med till Sverige via ett gästspel i London. Även här verkade tingen allmänna jävlighet spjärna emot och lägga hinder i vägen. Eller hur skulle man tolka att när han väl fått kontakt med ägaren så meddelande denne att han skulle ut på ny postering någonstans i Västindien och blir borta på obestämd tid, den senaste posteringen varade i tre år….

Just den där osäkerheten om vad han verkade vänta på spelade vår huvudperson stundom vissa spratt. Otaliga var uppslagen över alternativa bilar att lägga krutet hade flutit honom genom fingrarna. Numera urskuldades detta med att beslutet var fattat, skulle det bli någon samlarbil så skulle det bli en Londontaxi. Men när sinnet var svagt så kunde fanns ju risken för att falla från den utstakade planen. Vagnarna som stått i garaget i somras, och därmed lagt en försvårande hämsko i att köpa den svensksålda hade just varit sådana bilar. Den ena, en gammal Ford Escort inköpt med förevändningen att ha ett sommarprojekt och samtidigt få praktisera felsökning på bilelektronik. När sedan grannen samtidigt fick för sig att sälja en en-ägar Audi 80 hade slutligen landat i en sån där episk felsatsning som lade krokben i försöket att köpa taxin med stort T.

 

Full fart bakåt?

När man nu ändå funderar i sådana banor. Var det inte som så att vår taxidrömmare även i detta nu funderade på ett sånt avsteg. Eller återfall ned i Volvo 300-träsket? -Jo, tänkte vår ciceron i den här berättelsen. Det var ju bara någon dag eller två sedan han lokaliserat en Volvo 343 med den famösa Variomat-växellådan och ett miltal som kunde vara ett gott objekt för att spara på. Variomatic’s USP var just det faktum att den går precis lika fort såväl framåt som bakåt. Priset inte ohemult, men samtidigt så pass markant att det skulle bli svårt att köpa endera av taxivagnarna om prisbilden landade kring 3-4 månadslöner. Definitivt inte båda – en tanke som föresvävat honom så pass ofta att planer fanns för hur garaget skulle kunna byggas om – om nu undrens tid inte vore förbi.

Det var kanske denna insikt, att han var på väg att ännu en gång riskera att binda ris för egen rygg som fått honom att börja plita på den här texten. Kanske ömsom för att processa och fundera men ömsom för att hålla sinnet upptaget med att formulera tankar i form av en tredje persons reflektioner.

Det faktum att det nu fanns två tänkbara vagnar som det stod emellan var å ena sidan en ynnest, å andra sidan en lättare förbannelse. Ty hur skulle man ställa sig om det föll sig så att båda bilarna skulle komma bli till salu? Vilken borde man välja? Båda bilar hade sina fördelar, den dovhjortsbruna som var en av mycket få svensksålda vagnar med tre inte helt oplacerbara ägare. Den andra, en lågmilad bil med två ägare, den ena i Kuwait och den andra, den nuvarande i Sverige, ja i alla fall på pappret, just ägaren verkar allt som oftast inte vara ilandet. På samma sätt hade båda vagnar vissa nycker och tillkortakommanden. ”den svenske” viss rost och problem med koppling eller växellåda. Den andre, numera svenska, med automatlåda och AC men av den ena bild att döma jag fått, med en reparerad dörr på passagerarsidan.

Skulle nu listan av för och nackdelar göras längre så var den förste av bilarna lite mer känd av vår sagesman. Ty bilen hade han sett vid en handfull gånger och ägaren fanns i förlängningen i bekantskapskretsen via sociala medier. Bil nummer två hade han själv lyckats hitta via ”grundforskning” i trafikregistrets listor över bilar som privatimporterades när de tilldelades skyltar som började med bokstaven P. Att det dessutom tagit en fantastisk massa efterforskning för att komma i kontakt med ägaren gjorde väl att det kändes som det far han som funnit bilen ur det fördolda. Men skulle alltsammans ställas på sin spets.

Den bruna hade ju lite större närvaro i sinnet via att det varit på näthinnan och bakhuvudet ii 10 långa år.  Den andra, den gula, var bara något han känt till i snart ett år och handen på hjärtat uteslutande som en ren skrivbordsrelation utan att dess uppsyn fått fastna på näthinnan mer än via en lite för oskarp och definitivt inte så välrepresenterad bild han fått via omständliga omvägar involverande ägarens frånfallne bekants svärson…

 

Policykliska intressesfärer

Tideräkningen befann sig nu i slutet av januari och dagen var en söndag. Om och hur vida detta hade någon avgörande faktor i att vår nedklottrande korrespondent satt här och försökte formulera sina tankar det tror jag kanske. Likt ett urverk verkar vår bilväns intressefokus ha vissa återkommande mönster. I sin ungdom, ja då i den ålder som man uppskattade möjligheterna att kunna åka brett på vintern så föll det sig naturligt att söka åkdon med drift på hjulen bak. Lite senare i livet byttes fokuset mot att kunna åka med fyra krafsande hjul just när den där vita och isigt slaskiga säsongen regerade. I mer mogen ålder hade cyklerna numra fastnat i lite mer handfasta intressesvängningar. Just såhär på senvintern, lagom som takdropp börjar nalkas, ja då brukade det där brittiska sjukan göra sig påmind. Med den kom tankar såsom att skaffa taxi eller möjligen en LandRover av gammalt ärrat stuk.

Det senare alternativet, den där ärrade terrängvännen hade i praktiken avpolletterats för flera år sedan eftersom prisbilden dominerades av objekt som kostade årslön och kanske mer därtill. Sinnebilden av en vagn som bara står i beredskap för att korsa jordens alla kontinenter verkar appellera till massorna, speciellt dem med stor plånbok och hopp om självförverkligande.

Andra tider av året så kunde helt andra vagnar utgöra grogrunden för vartåt intresset drogs, lagom till semestern inföll stod vagnar med goda kontinentenkorsar-potiential högt i kurs. Lagom till bärsäsongen så kunde en höghjult liten skolåda med fyrhjulsdrift istället övertagit ledarflaggan. Ja som du som läser kanske förstår – det fanns alltid andra alternativ på tapeten. Men Taxispåret var så pass stabilt och frekvent att det nu kunde ses som en faktor att ha i beaktande.

 

På en skala

Fäblessen för Londontaxi’s och tillika bristen på bil i full skala, hade under åren nu emanerat i en spretig men inte helt oäven samling av sådana i annan skala. allt från något ca 1/90-del av originalets längd på ca 475 cm till något som borde klassas in i skala 1/18. Som substitut betingade inte fullt så effektiva. Men som dekoration och ”conversation starter” när någon av ”leksakerna” fått dekorera skrivbordet på jobbet helt ok. Nu var väl det sällan något problem att hitta något att just prata om på jobbet men ändå.

Att texten du nu fått lägga öronen på inte sattes i ett ända svep kommer sannolikt vara troligt, dessa rader plitas ned men ännu någon vecka eller möjligen två lagda till handlingen. Om det just var något nytt lagt till handlingarna var han tvungen att sömndrucket reflektera över. Indirekt var det nog så att den där Volvon med den udda växellådan, kommit skådats och nu verkligen avfärdats. Det är ju alltid små detaljer som fäller avgörandet. I det här fallet det faktum att man bytt stötfångare och därmed ett sett till att växellådan inte får kylluft, två Frankensteinat utseendet till att bestå av två olika facelifts, allt bara för ägaren nog inte förstått vad denne äger. Återställandet skulle eventuellt bli knepigt, delar finns inte direkt på hyllan.

 

Captain’s log, ett par veckor senare.

Våndan av att inte ha någon kul av entusiastbilskaraktär tär på sinnet. I ett halvt desperat försök kom tanken på en Toyota som varit i fokus hösten 2021 att hemsöka nattsömnen för någon vecka sedan. Just en Camry med V6 av den klassiska generationen från tidigt 1990-talet, har renommé på YouTube för att vara den ”sista skottsäkra Toy’tan”. Ja även om britten HubNut bevisat motsatsen för något år sedan.

I ambitionen att hitta kontaktuppgifterna till personen som stod som säljare i annonsen när det begav sig, utmynnade i ett detektivarbete. Indiciekedjan kom att gå enligt följande; Beställa ut underlaget på annonsen från Car.info som gav ett namn. Namnet stämmer inte med den registrerade ägaren till nämnda bil. Det fanns ingen person i länet som har det för och efternamnet med den stavnings om användes i annonsen. Ett par trevande försök med sms till personer som heter något snarlikt men som är yngre än ägaren. Inget svar från någon av parterna kom. I ett försök att nu matcha in annonsören via stavningen från annonsen och länet gav ett nytt uppslag.

För ca 5-6 år sedan figurerade en namne i pressen då hans jaktlag blivit uppsagda från ett 40-årigt jaktarrende. Till nämnda tidningsartiklar fanns en bild på en person i snarlik ålder som vår berättare. En ny matning via att söka på bilägarens namn gav en träff på en hembygdssida som beskrev trakten där bilen stod utannonserad. En motsvarande sökning gav en ny träff på säljarens person med den lite speciella stavningen och orten. Via det landade en bild av klassfoto anno 1982 som nu kunde koppla den speciella stavningen och åldern och orten. Via de tre pusselbitarna så kunde nu sökning i Befolkningsregistret föras. Träff fanns i from av en herre i en helt annan del av landet men med rätt stavning av namnet och i rimligt åldersspann. Skulle man chansa så var/är säljaren en yngre släktning till bilens ägare, kanske barn eller barnbarn. Det skiljer ca 40 år mellan dem. Nu återstod bara att författa några rader och skicka brevledes. Svaret låter säkert vänta på sig.

 

Time was not of an essence.

Ytterligare några dagar av vånda förflöt. Berättaren i denna text kunde konstatera följande – brev sänt till nämnda matchning redan i måndags. Hemsidan för Postnords giv att bara dela ut brev varannan dag gav vid handen att brev borde utdelas tisdag alternativt torsdag veckan som passerat. Brevet avsändes måndag, så teoretiskt skulle nämnda delgivning brevledes nått adressaten i tisdags. Nu var det fredag afton och inte ett knyst.

Kanske inte så förbryllande, skrockades det i sinnet hos vår berättare -Tänk själv att ett par år få ett brev, från någon spritt spångande okänd, med Frågor om ”(far)föräldrarnas bil som var på annons för 18-20 månvarv sedan. Att korrespondenten dessutom tog sig tiden att kortfattat beskriva varför matchning borde lada på vår adressat, ja sånt må skrämma en smula. Inte alla är helt tillfreds med att bli påmind om dagens alla elektroniska kaksmulor som är svåra att sopa under mattan.

Ja det bar sig inte bättre, eller möjligen sämre än att ett visst mått av lättnad indirekt inföll sig. Ty hade vår potentielle bilsamlare redan för någon vecka sedan konstaterat att masterplanen inte innefattade att skaffa någon Toy’ta. Planen var att hålla sig till den smala av vägar. Ja om möjligt skulle något eventuellt förvärv MÖJLIGEN utgöras av en LondonTaxi – inget annat. Det hade ju testats redan i fjol med icke önskvärt resultat. Skulle man nu vara krass, ja även året innan faktiskt. Ja, det skulle väl vara ödets ironi om det ännu ett år, alltså den tredje i ordningen skulle falla på ett snedköp?!… -Tanken fick honom att ömsom skaka på huvudet, ömsom rysa. Ja måtte frufortuna låta lysa med sin närvaro för en gångs skull.

Medan regnet slog mot fönster och fönsterblecket knackade han ned raderna, som en vacker dag skulle få utgöra grunden för en helt annan historia. Exakt var den skulle sluta var höljt i dunkel. Men skulle man tolka nedtecknarens fasta övertygelse så borde det först få sitt slut med att en taxi väl landat på uppfarten. Nu återstod att avvakta och därmed invänta, med lite tur var det tredje året gillt för att nu äntligen leverera.

 

Åter till ritbordet – eller den smala vägen.

I den imaginära tankeprocess kring att en vacker dag få ta och köra hem en London Taxi så har alla tänkbara tillkortakommanden stockat sig. Allt från fallerande tänddelar, koppling eller allsköns andra små delar som må fälla den där segertågskänslan.

Ambitionen är givet att se till att det aldrig ska få inträffa så lades en beställning från en engelsk firma. I skrivande stund ska det vagga lite tänddelar och allmänna servicedetaljer längs vägarna för att slutligen agera Brexit-flyktning. I vacker dag lär det utvisa sig om de nedlagda tusenlapparna på delar någon gång kom att komma till användning.

 

Brexit – mest bara massa förhinder. sent i februari

Av det stolta planera att införskaffa massa bra att ha detaljer om det nån gång skulle bli en taxi på uppfart gick så smått om intet. I och med Storbritanniens utträde ur EU så märks konsekvenserna. Speciellt när man försöker göra affärer med mindre företag som inte orkat eller ids göra hemläxan.

På det galna brittiska öarna finns ett antal namnkunniga firmor som handlar med delar till Land Rovers. I och med att detta bilar verkar vara något som ständigt behagar gå sönder och folk alltjämt verkar reparera dem så finns mycket sånt av bra-att-ha tillgängligt till priser som får en smått begeistrad. Vad sägs om tänddelar i form av brytarspetsar och kondensator för under 20 kronor? Det var inte i mannaminne såna struntsummor skådats ja möjligen när det köpte reservdelar till Jawa-mopeder på 1990-talet i Östeuropa.

Men att få någon av dessa firmor att göra exporthandlingar som tullverken inom EU accepterar, eller ännu hellre, fixa hela momsproceduren innan ankomst till EU verkar vara stört omöjligt. Möjligen må vara ett mått av post-brexit vansinne eller något annat. Under veckorna som passerat så hörde firman av sig och meddelade att det minsann inte gick att leverera artikel A på grund av att deras lev höjt priset och ett en tilläggsbetalning a 25% av hela ordern behövdes så vida inte detaljen skulle strykas. Lika bra, delen A var bara om och utifall osv. Sedan kom nästa invändning att detalj B minsann inte såldes i färre än 10 och det går åt 2 på sin höjd. Ja bara ta bort den likaså.

Här skulle man tro att det var frid och fröjd men icke. Ännu ett par timmar senare meddelas att den absolut viktigaste detaljen, en renoveringssats för bensinpumpen minsann var restnoterad och skulle dröja ännu ett par veckor. Då upphörde tålamodet frankt meddelade vår taxinörd ”att om även den nu skulle utgå, ja då kunde jag väl lika gärna få annullera hela beställningen”. Men ICKE, minst två andra detaljer hade leverantören specialbeställt enkom till denna order. Det gick inte för sig på villkors vänster att avbryta något…  Det bar sig inte på annat sätt att specifikation över vilka två detaljer det nu handlar om, uttycktes önskemål att få betala för dessa och sedan annullera övriga delar. För att sedan be firman kasta alltsammans för att få tillbaka typ 80 % av ordervärdet…. Ja Brexit….

 

Att nedslås vore att ge upp

Bakslag är bara bakslag om det just blir ett bakslag. Att nu det gemena hindret Brexit vållar hinder är möjligen något som ritar om spelplanen. En listig manöver från vår Taxitrånande sagesman i form av att anmäla till betalningsförmedlaren att leverans uteblivit satte ånyo press på firman på de brittiska öarna. Någon vecka efter klagan om att leveransen uteblivit behagade firman göra en återbetalning, allt för att inte riskera komplikationer.

När pengarna ramlat tillbaka in på kontot så startade åter jakten på en leverantör med framsynen att vara eu-exporterandes. Ganska snart fanns motsvarande detaljer ännu en gång beställda för leverans till högan nord. Om nu delarna någon gång kommer att komma i ropet ja det verkar alltjämt som en fråga hängande i luften.

 

Även fast man bantar kan man väl kolla menyn? mitten av mars

Det krävs så pass lite. Det räcker med en bror som köper något billigt och roligt så fanns det där grillerna i huvudet – ja det var väl så för vår ciceron i denna historia.

Att allt tagit en oväntad vändning den där söndagskvällen för någon vecka sedan det var väl bara att tillstå. Objektet som nu stod på lid de parade på uppfarten påvisade ingen direkt likhet med något som varit på tapeten tidigare. Inte heller fanns någon klar koppling till bilen i masterplanen, ja den där brittiska….

Nej nu stod en småfranska i form av en Citroen C3 med mycket tvivelaktig driftsäkerhet sannolikt till följd av en lika tveksam topplockspackning. Det som möjligen var något mer ursäktande var det faktum att vagnen bara rullat typ tre varv runt jorden och haft tre ägare under den här tiden. Men – tänkte vår bilentusiast, ibland kan det vara bra att utmana sig själv och så länge utgifterna inskränker sig till en veckolön så gick det väl att chansa. Har man dessutom turen att få skruva lite nytt utan kravet av massa pengar involverat så ja då är det bara att gå på och köra på ´FEELING´

 

Hemligheten att inte bli däckad

I jakten på kunskap och insikt är det lätt att gå lite vilse. Än lättare är det att, i takt med insikterna växer, börja se överstigliga berg tona upp sig. Ett sådant berg tonar nu upp sig i form av möjligheten att få tag på nya däck till en London taxi.

Dimensionen som dessa normalt rullar på har snart utgått i produktion hos alla tillverkare. 185/80 R16 som det handlar om verkar vara en stor bristvara. Restlagren numera avvecklade – i alla fall dem man kan hitta på nätet. Hos den tyska däckjätten så finns nu endast ett alternativ att välja på, ett inte helt namnkunnigt fabrikat ska tilläggas. Även om priset inte är ohemult så landar man närmare 5500 kronor. Vilket kanske inte är något man bara köper på vinst eller förlust. Men samtidigt – om nu vår bilspekulant är just så bergsäker på att det någon gång kommer landa i garaget. Borde man inte då se till att skaffa en uppsättning just in case? Frågan man även då kanske ska ställa – Borde man istället göra ett litet avsteg, lägga på en femhundring och gå upp till 195/75 R16 och välja ett namnkunnigt alternativt med vit däckrand? Efter en stunds funderande hamnade insikten i – 195 är 20 mm bredare än vad bilen haft från fabrik. Fälgarna lär inte vara tillräckligt breda för att betryggande klara det hela…

 

Den ständigt uppbokade generationen – slutet av mars

Det var inte utan att fascineras som berättaren i det här långdragna skådespelet reflekterade över tingens natur. Bara det faktum att det uppenbarat sig två tänkbara vagnar som uppfyllde de, låt säga orimliga, faktorer som utgjort kravspecifikationen för att fastna på kroken. Var i princip orimligt. Att dessa dessutom fanns i lilla Sverige där beståndet av vagnar av modellen generellt bara är två grabbnävar stort (under 30 st). Ja bara det var enormt.

Som status när dessa rader fastnade på valsen var ett, den bruna hade inspekterats och hade sina kända brister. Den gula hade inte kunnat beskådas. Men ägaren, den ständige Globetrottern i läkarvärvet hade utlovat att närhelst han för egen del skulle vara i landet och ha vägarna förbi garagets hemvist ja då skulle han höra av sig. Det hade stått klart redan för något halvår sedan.

I ren misströstan och frustration hade nu skriftställaren i denna soppa vågat sig på att störa nämnde gentleman för att höra sig för om planerna möjligen började formeras till något handfast. Svaret kom denna gång, inte från Västindien som tidigare, utan London. Om och huruvida det var något positivt eller ej skulle låtas vara osagt. Mantrat repeterades ännu en gång – ”närhelst han skulle ha vägarna förbi skulle han säga till”…

Men vår berättare hade distinkt kunnat sätta fingret på den där känslan av lätt begeistring över att det fanns människor som alltjämt flängde världen runt. Långt från det ständigt snurrade i sin hemtrakt som han likt en norrman som fastnat i en rondell kände att livet just nu bestod av. I bekantskapskretsen fanns sedan mer än 20 år en av landets mer meriterade inom utrikesförvaltningen. Även där var resor likt en skottspole mellan allsköns mer eller mindre namnkunniga platser likaledes vardagsmat. Lika så problemet att hitta en gemensam lucka i planeringen om nu ett behov av att sammanstråla i något ärende förelåg.

Så ännu en gång, tid att ställa sig på vänt och hoppas. Insikten när raderna nedtecknades var att det inte var den enda punkt i tillvaron som inväntade någon form av lösning. En annan var kanske mer övergripande men även lite mer på det personliga planet. Vår sagesman var sedan mer än två år långtidssjukskriven på deltid. En utmattning som gjorde entré redan när virusvågen först år hade inte gått tillbaka. Läkekåren övertygad om att han skulle komma åter men inte till det splittrade och stressiga värv med att möta användare av datorer i olika stadier av nöd. Ja så pass övertygade var den samlade kompetensen att någon form av omplacering skulle behöva effektueras snarast låg i vågskålen. Om nu inte den skulle falla ut i något fortsatt engagemang ja då skulle nog förutsättningarna rent ekonomiskt bli helt andra. På samma sätt var nog det en av orsaken till att den första, den bruna taxin, inte fått komma med hem i somras när besök avlades hos dess jovialiske ägare.

 

En strimma ljus – om än från en oväntad vinkel – mitten av april

Ännu en tid förflöt, ja noga räknat var det kanske upp emot en månad – tänkte vår skribent och fnös. –Även om livet sällan ändras radikalt av att 30 dagar förflutit? Känslan landade i ett än större tvivel på om det verkligen skulle bli av att någon gång bli stolt förvaltare av en taxi.

Att bara den senaste veckan inneburit en del lappkast, det gick inte at förbise. En tacksamhetens tanke sändes med en till hans yngre bror. Möjligen var det av ömsom artighet men även möjligen en förhoppning att få skriftställaren mer orienterad till att skruva med roligare bilar än det som just nu belamrade uppfarten där hemma. Som fick brodern att just skicka en bild på en fullt korrekt svart brittisk Londontaxi. Denna upphittad halvvägs till Oslo.  Ja i en lätt avdankad bygd dit knappast beger sig med mindre än piketen i bihang. Det hela hade snart emanerat i en beställning av ett sånt där digitalt vykort som slutligen landar hemma i någons brevlåda ute på vischan. Motivet han valde, en Taxi i dess naturliga element om än inbäddat i hård snöstorm. Texten på baksidan, en lättare uppmaning till ägaren att höra av sig om ägarbyte skulle bli förestående.

På arbetsfronten präglades tillståndet av samma stiltje som de senaste 18 månaderna. Ja det var verkligen 18 månader sedan han aviserat att det skulle bli tufft att komma tillbaka till 100% sittande med den myriad av ärenden som passerade deras arbetsplats varje dag. Just den osäkerheten lade nog undermedvetet hinder i att gå all in och sätta sprätt på erforderliga medel för att seriöst bli engagerad taxiförvaltare. Men en och annan ”långrev med krok” gick väl att sända iväg, mest för att doppa tårna i vattnet liksom, tänkte han resignerat.

Där och då – i allt detta loja händelsetillstånd av ingenting kom ett livstecken. Ett missat samtal från den globetrottern i en ålder långt bortom pensionens inträde med en Gul taxi från fjärran östern. En snabb återkoppling och beskedet löd – ”jag reser till Västindien på tisdag, vi får ställa in det här med att titta på bilen”. Berättaren i vår historia hade nog haft det på känn. Beskedet förra hösten hade varit att det möjligen skulle kunna bli av i februari eller mars. I mars hade säljaren varit hemma i London och nu, ja…. Det var som det var. Men, det goda var givet, att ägaren faktiskt kommit ihåg och meddelat. En liten delseger när det inte var vår taxi-spekulant som hela tiden fick upprätthålla kontakten utan nu fanns i alla fall han med i ägarens medvetande. Ju längre samtalet löd så kom insikten om att vistelsen i Västindien troligen skulle bli kortare än förra gången, ja kanske rent av så kort som runt 50 dagar. Vips fanns i alla fall en gnutta av saker att se fram emot. Möjligen skulle det kunna bli något framåt juli?!

Med den vissheten och i viss mån insikten om att det fanns ännu en bortre parentes så tryckte han på den lilla diskettsymbolen för att spara dessa rader. Möjligen för att i framtiden få ta upp den stafettpinnen ännu en gång. Han vek igen locket och gick iväg för att stället titta på youtube.

 

Om att doppa tårna eller sätta ned foten? i slutet av april

Någonstans kände han av det segrande ”tvivlet”. Mönstret kändes igen från tidigare år eller ska man säga faser i livet. Ambition och mål fanns, ett antal hinder projicerades i sinnet. Ett antal kontrollpunkter som ges digniteten av att vara avgörande för vägen framåt. Sedan var den mentala utförsbacken ett faktum. Ja ack så bekant helt klart. Den mentala roadmappen för dagen omfattade givet ett par försvårande faktum. Så som, den allmänna samhällsekonomin, osäkerheten om vad jobbfronten må erbjuda. Samt den svåra frågan om det är vettigt att skaffa en udda vagn som säkert egentligen inte den mest bekväma eller för den delen praktisk.

Ja paletten av tvivel utgjorde som vanligt en exposé över ställningstaganden som inte helt enkelt avfärdas eller för den delen skulle negligeras.

Att tvivlet nu börjar leva ett eget liv, ja snudd på nått den där fasen när det byggt egen kraft och förstärker sig på egen hand kändes försvårande. I skallen infann sig den alternativa snuttefilten, den som figurerat en massa gånger tidigare i livet. Ja något i stil med att om priset för leksaken bara är tillräckligt lågt så kunde ju övriga tvivel kvittas mot just faktumet att priset var oemotståndligt.

Med just den logiken hade flera köp ramlat in i ägarlängden, ja ärligt sagt så hade i alla fall en Lågmilad Audi hamnat i hans ägo, då nedprutad med ca 30%. Men skulle han vara ärlig för sig själv hade det priset i alla fall varit minst 45 % för högt. I alla fall sett till vad han lyckats realiserat när den brådstörtat såldes året innan.  Även DKW’n som varit sommargäst ett par år tidigare hade påvisat samma inköps- och avyttandelogik. Om än hade utbytet av just den vagnen varit påtagligt större än den mer sentida ringbäraren som bara kördes mindre än 10 km.

Med dessa tvivel beslutade han sig för att låta frågan bero, i alla fall den här aftonen. Att sända ett redigt skambud var ju görbart. Men frågan kanske borde landa i – är det en bil han verkligen vill bli förvaltare av för tid och evighet?

 

Ö i mitten av maj.

-Varför ska det vara så erbarmligt svårt att bestämma sig, kom vår sagesman på sig själv att tänka. Summerade han för egen del paletten över vilka vagnar som figurerade i sinnet så fanns två svensksålda och två importerade. Men rent realistiskt, ja det var väl det man borde vara lite så här till sinnet, så var det väl bara en, möjligen två av dem som skulle kunna tänkas kvalificera sig till att bli kandidater?  Eller kandidat och kandidat – i praktiken kunde väl vilket taxi-härke som helst kunna vara kandidat bara det fanns en öppning till att få köpa?! Han tänkte lite grand på det där, ”bara det fanns en öppning till att få köpa”. Sakta i backarna nu, ja den bruna fanns ju alltjämt till salu det hade ägaren i V meddelat så sent som för en månad sedan. Den gulvita skulle troligen kunna visas om någon månad eller så. Den mörkblå… Ja här hade det ju hänt saker i historien som du kära läsare inte fått ta del av, nej faktiskt inget alls.

Lika bra att rulla bandet bakåt sådär två veckor och möjligen lite växel. Ett slösurfande och ett halvambitiöst försök att via sökmotorerna göra en baklängessökning på fordonsinfo-sajterna hade gett ännu ett uppslag. En Mörkblå vänsterstyrd svensksåld variant hade uppdagat sig bland raderna av sökträffar. Ägarlängden skvallrade om ett förflutet i företagsträsket och underförstått hade vår analytiske vän redan lagt ett och ett samman. Chassinumret började på FL2, vagnen var vänsterstyrd och registreringsbeviset sa 6 passagerare.

Alltså måste detta vara en av de illusoriskt svårfunna svensksålda vagnarna. Det här skulle åldersmässigt kvala in som möjligen den första som togs i av en forma i Malmö. Ägaren en ett utskänkningsställe i Mälardalen och föreståndaren var snabb att svara på Facebook. Hälsoläget för vagnen för stunden – stillestånd på grund av tändningsproblem. Tänkbara nackdelar just med den här vagnen – den tråkiga Automatlådan kopplad till den trötta bensinmotorn. Ingen direkt favorit om man nu skulle ranka kandidater på en önskelista. Fördelen, mätarställningen verkade låg, ja troligen 11600 mil om man skulle betänka att första ägaren var en taxifirma i Lund. Annars verkade de 1600 som besiktningen fångat orimligt låga.

Dock hade upptäckten av vagnen och det efterföljande beställandet av registerutdrag gett bevis för var som hittills bara varit rykten. Nämligen att Taxiimporten under 1980/1990-talen var en sidoverksamhet till en inte helt okänd karosserifirma med ett förflutet i Ambulansbranschen. Nåväl summerade han för sig själv. Varje pusselbit som ger en mer utbroderad bild av hur allt hängt samman var uppskattad.  Med lite tur kanske han kunde åka förbi etablissemanget senare i år och rent av få beskåda vagnen i fråga. Bilderna på Facebook gav inte de bästa av vibbar utan osade lite av adaption och Union Jack-sjuka… Men visst -vad annat anstår en pub med brittiska ambitioner?

Söndagsångesten bröt nu in, snart var det dags för sänggång och snart var det bara att kasta sig åter in i vardagens ekorrhjul. Möjligen, ja möjligen skulle just den insikten en vacker dag göra att vår berättare kom till skott och inte bara doppade tårna i vattnet utan gick all in för att få vara taxiförvaltare – på riktigt.

 

Två veckor av stiltje – senare;

Om och huruvida något gått framåt, eller för den delen, möjligen bakåt – var en fråga att brottas med. Huvudpersonen i den här soppan – som för övrigt satt och försökte nedteckna svaret på funderingen i detta. Kände inte han sig helt säker på om något möjligen hänt åt ändra håll. Visst, transportstyrelsen hade, efter lite betänketid återkommit med svar på frågan ”hur många finns av…” Svaret 29 hade inte förvånat, men inte heller gett någon annan insikt än innan. Den allmänrådande dito, ja insikten, var innan – liksom efter. Det finns en och annan taxi, men ingen taxi till salu som fallit på läppen.

 

-Men ska man vara krass, det goda denna väntan medför är att ”leksakskontot” hade nog seriöst inte varit fullt så påfyllt på snart 10 år. Leksakskonto och leksakskonto, det där var väl lite att vara raljant i överkant. Det var ju lönekontot men med lite topping och kreativa konteringsmetoder så hade det blivit ett konto som låg kvar på gamla banken där han inte dagligdags såg saldot vilket gjorde att det kändes som en extra reserv. Men vem lurade han blott mer än sig själv? Saldot kunde han ju utan och innan, det var bara för någon att väcka taxispekulanten valfri tid om natten så kunde flöt svaret skulle komma som ett rinnande vatten ”174 000 kronor”. Nu återstod ju att se att någon bil, någon gång, skulle komma att ta dessa ”leksakspengar” i anspråk. Rimligen borde nog pengarna nyttjas till något bättre – ett tandläkarbesök, en ny iPad. Skaffa glasögon så det där vardagliga möjligen skulle bli lite mer uthärdligt.  Hittills hade allt sånt lagts på hyllan, just för att om möjligt ha chansen att göra affär….

 

Insikterna stockade sig för hans inre. Det är aldrig lätt att se sanningen i vitögat tänkte han, konstaterade att klockan passerat läggdags och i morgon skulle officiellt sommarmånaden juni stå i kalendern. Vem vet, kanske bjuder just denna månad på nya uppslag? Eller så blir det som alltid. För dyrt, för sent och lite för dåligt – vem vet? Skulle det möjligen bli just den franska odågan i garaget som fick utgöra substitutet för en taxi den här sommaren?

 

Med ett inspel från coachen – vem är vår berättare?

Att vår ciceron i den här berättelsen möjligen råkar befinna sig just mitt i livet där hushållet numera består av två. Ja så här som på när den utflugna dottern, hennes man och tillhörande hund råkar passera trakten på väg mellan bekanta, släkt vänner och arbetsrelaterade evenemang som inbegriper att korsa mellan-Sverige kan slås fast.  Till yrket skulle han själv kalla sig Diktafontekniker.  Den som kan sin offentliga förvaltning kan säkert dra slutsatser utifrån detta. Om han möjligen skulle insistera på att få delge något annat av vikt skulle det möjligen bli; ja han förekommer i någon annans stolta bokverk, antalet bilar som passerat hans ägo är fler än levnadsåren. Och antalet vistelser i Tyskland uppgår snudd på till lika många som levnadsåren.

Men här och nu har allt eller ingen bäring just på den här historien och hur den kommer att lösas ut – när helst allt fallit på plats. Men för nu så låter vi detta hänga just om lågt hängande frukt för den som hungrar efter ledtrådar och vetskap.

Ännu en insikt kom som ett brev på posten. Om nu han verkligen skulle bli ägare till någon av taxivagnarna han räknat upp så vore ju det lite som att kannibalisera lite på bekantskapskretsen. Ty som det var nu så ägdes alla av personer som direkt eller indirekt var personer som kontakten uppehölls med primärt för att veta status kring respektive bil och om den någon kom kommer att bli till salu?! Ännu en hårdkokt sanning uppenbarade sig för historiens berättar-alter ego, merparten av de sociala kontakter som pliktskyldigt underhölls verkade ha just ett visst mått av koppling till biintresset, ja sånär som på några kollegor i tjänsten och en och annan bekant ut forntida ”g(l)ömmor”. Men på det hela taget, det fanns helt klart ett övertag av interaktioner kopplade just till bilhobbyn och kanske inte så mycket mer.

 

Bättre att förekomma en att förekommas – juni

För vår sagesman har bilinnehav varit en sport som stundom präglats av snabba kast. Ja det yttersta beviset är väl det faktum att ägarlängden omfattar mer än 80 bilar medan antalet år med körkort inte ens än 30. Lite som ett led i att bearbeta sina egna vanligaste invändningar satt nu skribenten den här nationaldagskvällen och författade svar på sina egna invändningar till varför entusiastbilen han just köpt behöver säljas. Inte för att någon bil av sådan kvalisort uppenbarat sig i garaget, utan mer som lite av en terapi för honom själv. Det var inte utan att det fanns ur hans egna fatabur att så att säga ösa ur. Det hade ju blivet ett och annat lappkast bland förvärven.

Bland de tyngre av insikter, som han just där och då, trodde skulle kunna få bäring på ett eventuellt förvärv av nästa vagn, fanns följande invändningar, Platsbrist, pengabrist, överflöd av fel, att annat intressantare objekt uppenbarat sig. Att ändring av fordonstyp vore önskvärd. Att just objektet som efter lång utvärdering nu äntligen landat i hans ägo nu övertrumfas av att just den snarlika vagnen av samma typ och modell nu istället blivit till salu.

Just det sistnämnda kortet hade spelats så sent som ifjol när just den dovhjortsfärgade taxin kom att förevisas. Nackdelen där och då var att effektueringen av försäljning av en annan nyligen förvärvad samlarbil drog ut på tiden så ”järnet hann att kallna”. Men med skriftställarens nyvunna svar på tal till sig själv så fanns alltsammans just adresserat. Med såväl platsbrist, pengabrist, lappkast i samlingens inriktning osv.

Efter en liten stund började han fundera på om det var särskilt smart att ha sammanställt denna ”nyckel”. Var det möjligen hans eget tvekande han nu var innerligt trött på, eller fanns det någon annan parameter i tillvaron han nu försökte förebygga? Frågorna kändes gnagande – han visste dock inte om det berodde på frågorna i sig. Eller möjligen det faktum att det nalkades söndagsångest denna tisdagskväll, efter en långhelg just tillryggalagts tack vare en strategiskt inplanerad semesterdag som aktivt hanterade klämdagen som måndagen utgjort. – Möjligen ska man inte peta i sådana ”sårigheter” lagom som det var dags för sänggång, konstaterade vår berättare lite lakoniskt för sig själv.

 

När kroppen säger att det räcker nu… eller sviterna av självskadebeteenden? nån gång i juli

Ännu en söndagskväll hade infunnit sig och vår berättare satt ännu en afton och försökte summera om det hänt något sedan han satt där senast vid tangentbordet. För sig själv började han så smått fundera på om det verkligen hade sin charm att tillbringa massa tid med att skruva med bilar. Visst, veckan som gått var väl inte direkt ett vettigt utsnitt över hur en normalvecka brukade utspelas. Men ändå så var det något med att lägga ett par timmar om dagen på att försöka rektifiera vagnparkens tillkortakommanden. Att sedan två av bilarna parallellt nu påvisat samma tillkortakommande, ja fjäderbrott i framvagnen, gjorde väl att det lev liksom dubbelt av alla insatser.

Och nej, inte blev det bättre av att hans vänstra hand mer eller mindre sagt upp sig i protest över arbetsinsatserna som avkrävts denna. Eller mer korrekt, för det ska man väl alltid försöka vara, det var bara tumme, pekfinger och långfinger som krånglade i större omfattning. Ringfingret hade ju endast en neslig liten sårblessyr och lillfingret ja det var i alla fall tillräckligt obesudlat att tangentbordstryckningarna kunde effektueras med glans. Men med lite konvalescens och kurerande skulle det säkert bli ”hand” av den vänstra någon gång, men troligen inte i morgon. För då stod ännu en dags handarbete, eller självskadebeteende som dottern konstaterat att det borde handla om rent strikt psykologiskt sett i alla fall.

Nej det var nog något bortom just det här medicinska tillkortakommandet han egentligen funderade på. Att han rent krasst lyckats fabricera eller möjligen fabulerat ihop den där listan som svar på allsköns invändningar till varför en taxi borde stå på uppfarten redan för länge sedan gav honom inte någon ro. För visst var det så att allt var nu färdigförhandlat mellan höger och vänster hjärnhalva? Lika så hade han ju sedan länge instiftat mantrat ”Att om hjärta och hjärna inte kan komma överens – ja då är det plånboken som får ta smällen”.

Ja vad fanns det då att vänta på? Bättre tider, att det skulle komma en annan bil att ta platsen från någon av de bilar han redan visste om? Urskuldande tittade han på sig själv och sitt velande liksom på distans. Ja vad var det han behövde veta för att gå vidare – tänkte han. Rent krasst trodde hans sig veta att det skulle behöva bli just den dovhjortsbruna som landade i garaget. Det var ju den bil och dess ägare han ”stalkat” i mer än 10 år.  Dessutom hade den manuell växellåda och känd historik.  Men på tal om ”stalkning”, den gula som kommit från Kuwait. Där hade ju processen att komma i kontakt med ägaren utgjorts av kvalificerad stalkning. Inklusive att försöka få till en twitterbatalj med en närstående som dessutom var en inte helt okänd skådis om än verksam i utlandet. Ja stalkandet hade nu fått berättaren att söka rätt på alster som skådisen var med i….  Varningsklockor borde här ha ljudit tänkte han för sig själv. Men men, om hans underrättelser inte var helt ute och cyklade så kunde det hända att ägaren faktiskt var på väg åter mot landet. Ja när han tänkte efter, det är inte helt otroligt att i detta nu färdades ägaren med flyg över atlanten.

Det var kanske här skon klämde, att fatta ett beslut innan man haft möjlighet att kolla lite grand på just den vore kanske att förhasta sig… Men klart, så snart någon annan taxi möjligen uppenbarar sig på annons någonstans, ja då ändras ju spelplanen drastiskt. Hittills ingen annons av intresse dock.

Stärkt av insikten att det var därför han tvekade beslutade han sig för att ta söndagsångesten vid hornen. Brygga en kopp illrött och starkt tea, sätta sig på kökstrappan och fundera på vad som må hända härnäst. Men här och nu fanns inget att fatta beslut om.  Möjligen drömma och fundera.

 

En hel ny palett av ömmande punkter

Den efterföljande måndagen hade karaktären av ledig, inte för att kalendern uttryckligen sade så utan på grund av berättarens andra stora tillkortakommande – hans pågående långtidssjukskrivning och deltidstjänstgöring därav. I förhoppningen att småningom kunna byta tjänst så stod en utbildning i projektledning på att göra listan för mitten av veckan. Där skulle hela arbetsveckans halvtid försvinna i ett nafs så måndag och fredag fick disponeras utan att bevista arbetet. Just denna måndag hade dock fått läggas på världsliga saker som att bistå hans ärade hälft att byta mobiltelefon. En process allt som allt som tagit nära 3 timmar med inköp, uppdatering, flytt av banktjänster osv. Turligt gör man ju inte detta fullt så ofta tänkte han.

Även ett par timmar med att fortsätta självplågande i garaget hade förlöpt. Nu med resultatet att vänsterhanden nu kunde påvisa en palett av skador, allt från skärsår på ringfingret noterade han för sig själv. Klämskada på lillfingret en nyhet, en ömmande fingerled på långfingret och pek- respektive tumme under konvalescens så att säga. Att den verkade förlängas med vare pass i garaget förträngde han som insikt. Nej det gav verkligen inga större resultat för världen att beskåda och imponeras av. Men själsligt var det väl lite som att kissa på sig, Ja varmt för stunden och sedan kallt. Ja eller möjligen ont hur man nu valde att se på det hela.

När nu klockan visade fyrtal i 2:or så var det väl bara att tänka på refrängen. Det skulle tillbringas tid för förkovring och det var bäst att om möjligt, den varma sommarnatten till trots försöka knoppa så många timmar som omständigheterna nu kunde ge.

 

En produktiv vecka – eller om att fallenhet för sidospår.

Att man kan se på sin tillvaro på flera olika sett är ju allmänt. Ja glas som är halvfulla och så vidare. Ett annat skulle kunna vara att bedöma hur resultatorienterat jobbet varit – ja parametrarna för sådan bedömning är upp till var och en av oss att hitta. Vår Taximan som just veckan som gått, haft på sin agenda att förkovra sig i något som inte direkt var kopplat till sitt dagliga yrkesvärv. Valde att denna vecka sätta standarden att snarare titta på hur mycket taxiorienterat han lyckats verka än just hur mycket kopplat till sitt dagliga värv utverkats.

När han denna helg satt att och summerade vad det hela emanerat i så omfattade listan inte mindre än tre eller kanske fyra framsteg kopplade intresset för taxis. Redan tidigt i veckan så hade medlemskapen i diverse taxigrupper på sociala media gett nya insikter.

 

Internetgrupper ger nya insikter

En av dessa nya upptäckter var just en av dessa sidospår som så ofta finns i allt som avser ett intresse. I detta fallet bestod det hela i en av de udda modellerna av Londontaxi som inte varit i majoritet nån gång över tid. Modellen kunde kort och gott kallas för ”den kantiga”. Han kunde tillstå att det på intet sätt varit ett oävet alternativ även om den inte varit för massorna. Just blotta kunskapen att ett av dessa derivat nått ”gamla svedala” var just en insikt som i sig var minst lika fascinerade som just det faktum att britterna valt att ta fram en alternativ produkt, den begränsade marknad till trots som just taxibilar godkända för att serva London må vara. Ju mer han tänkte på det så var det inte så lite fascinerade att man på en marknad som med lite tur omfattade 2000 bilar per år, valde att lägga krut på att hitta en utmanare där salutalen inte borde överstiga 4 på en bra dag, ja det var storartat. Än mindre att en av de tidigare vagnarna nått tätorten falun och hade huserat där i snart 20 år var en faktor värd att spela lotto på, ja eller möjligen triss om man nu skulle ta statistik och frågor om sannolikhet och vinstchans i betraktande. Hur som haver, det hade gjort hans vecka. Men inte minst hade han spelat korten så pass att han i sin lilla krets av de färre än tio som debatterade Londontaxis i deras lilla samfällighet på Facebook får ikläda sig rollen av delgivare av insikter och kunskaper för dem andra

Huruvida just nämnda vagn skulle kunna utgöra en potentiell vagn för vår sagesmans samlande var dock inte lika fullt klarlagt. Modellen var på pappret en fullt kompatibel och rent av utklassande kandidat även om uppsynen inte var fullt lika synonym med ”Londontaxi-lik” för geneneman i entusiastbilssfären. Ägaren till nämnda vagn hade dock inte låtit påskina att det skulle vara dags att låga nämna åkdon byta ägare i alla fall inte i närtid. Men vår entusiast hade i alla fall försökt placera sig i ägarens medvetande dels via att låta kontakta honom och inte minst, erbjudit att scanna den verkstadshandbok för denna udda modell som råkade finnas i vår berättares samlingar.

Ett par dagar senare hade en annan insikt drabbat hela internet i allmänhet men vår berättare i synnerhet. På ännu ett brittiskt forum hade en rådig svensk kontrahent skrivit några rader om att dennes fars gamla klassiska taxi borde få byta ägare inom kort. Men samtidigt antytt att det skulle vara en stor ynnest om någon på de galna brittiska öarna uttryckte intresse och gjorde slag i saken och repatrierade vagnen efter snart 45 år i Sverige.  Som på givet anslag så hade givet vår huvudperson huvudstupa sänt meddelande återigen via den där ansiktsbokens funktioner till korrespondenten på forumet och uttryckt intresse. Just så mycket hade kunnat beläggas att det handlade om en bil som kom till landet ca 10 år in i livet och som verkade haft en brukare i Sverige, så när som på att den nu var omregistrerad på vad som antogs vara en avkomma. NU belagd med körförbud på grund av utebliven besiktning sedan mitten av 2010-talet.

Av responsen att döma var intresset att kommunicera med någon i landet obefintligt. Men man kan inte mer än uttrycka intresse tänkte han när han ännu en helgafton satt där och summerade tillvaron i allmän het och läget i förvärvsträvan i synnerhet. Lite som räven som konstaterat att sura är rönnbären, konstaterade berättelsens utgångspunkt att ”det var ju inte den modellen han helst ville ha”. I ärlighet så fanns det ett visst fog för just det konstaterandet. Han hade ju fanatiskt hoppats på en något senare variant och gärna inte diesel och automat. Men i samma anda av öppenhet tänkte han – det är ju klart bättre men EN TAXI, än ingen TAXI….?! För framtiden beslutade han sig för att du dubba detta objekt till ”den svarta”, vem vet det kanske kan komma till handa längre fram att kunna skilja dessa objekt åt.

I en likartad ambition hade han, liksom för säkerhets skull sänt en liten hälsning till nöjeshaket i Mälardalen. Ja – vad var egentligen syftet med det? Tänkte han när han satt där och summerade. Han enades med sig själv om att det mest var för att hålla honom i verksamhetens medvetande, vem som helt inser väl att ett ”vattenhål” i en sovstad vid Mälarens stränder inte direkt lägger krutet på att fixa med en bil när allt och alla vill sippa på drinkar och leva ”la dolce vita” i solen såhär just när försommaren är på väg att gå över i total sommarfeeling. Föreståndaren hade just svarat så, ”hör av mig efter sommaren”. Av svaret gick likaledes att utläsa att läget för ”den blå” var oförändrat, alltså tändningsproblem erfor tanken när han satt fortsatte sammanställandet.

Allt hade dock inte varit lika stiltjeaktigt nu när han tänkte efter. För några dagar sedan hade det ringt på den publika mobilen – ja just det här med publika och inofficiella mobiler var en egenhet som hängt med i mer än 20 år, ja nu är det väl snart 25? Historien var i korta drag, att han som med ett förflutet som kommunpolitiker för ett mindre parti på ”fel sida” partigränsen i en mindre ort någonstans i tätskogs-Sverige så fanns behovet av att veta vem som kunde nå honom. Det hängde allt jämt i, inte ens hans arbetsgivare hade den privata inofficiella kontaktvägen dokumenterad. Så just på den där lite mer publika telefonen, som nu ständigt låg på laddning på sängbordet så hade ett samtal ramlat in. Denna gång från en part som hade viss insikt i förvaringsfrågan för den gula taxin, ja den men ägaren som var utlandsposterad på andra sidan jorden. En givande konversation med nämnde garageinnehavare hade gett insikter om att ägaren till den gula skulle göra ett tappert försök att besöka nämnda förvaringsplats sådär 50 mil från dennes hemtrakter och att förslag på dagar hade lämnats.

På samma sätt kunde nu konstaterats att ägaren till ”den gule” även han råkat söka vår rapporterade part i denna historik, men kontakt nu var planerad någon dag fram i tillvaron, inte för att timmen var allt för sen när samtalet inkommit. Nej insikten av att ha råkat vara aningen ur slag och möjligen trött till följd av en trevlig afton framför tv:n med ett par glas mousserande gjorde att det kändes allt annat än hedervärt att ta ett samtal av sådan dignitet. I underdånig välvilja hade han givetvis responderat efter någon kvart att han dessvärre var förhindrat med att han givet skulle göra ett försök att återkoppla, troligen följande söndag strax efter 13. At his earliest convinience så att säga. Det hade ju varit aningen förmätet att konstatera att han troligen hade varit kapabel att ringa redan vid kl 07.00 för det var nog då det inbyggda väckaruret skulle få honom att slå upp ögonen.

Oavsett hur alltsamman skulle småningom utmynna, ja förhoppningsvis i ett förvärv av någon av objekten hittills benämnt, så kände vår skribent att timmen var sen och sinnet aningen trött. För sitt inre hade tänkt att brodera ut texten om långsamhetens lov i att köpa bil.  Ja möjligen beröra att långsam affär önskas och att det historiskt varit något han gjort. Men här och nu när klockan var på väg att passera 23 så fanns inte styrfarten i tanken, eller för den delen ”crispheten” i formuleringarna för att nå vidare. Over and out

 

Långsam affär premieras?

Vår berättare har indirekt hintat som det är med att det kan ha ett egenvärde att låta förvärven dra ut på tiden. För snart fem år sedan så såddes fröet till ett annat av förvärven som passerat hans garage. Det var den där olidligt heta sommaren när skogsbränderna härjade runtom i landet och våra grannländer fick kraftansamla i kampen för att få dessa under kontroll.

I centrum, eller ska vi säga fröet i historien, bestod av en väldigt lågmilad Fiat Seicento med en udda historia. Den ursprunglige ägaren, en herre i Warszawa hade låtit testamentera bilen till en släkting som fanns i Sverige, eller rättare sagt en ättling från polen som i sitt yrkesliv funnits i Sverige men nu avflyttat till soligare delar av Spanien. Efter genomfört arvsskifte hade bilen i någon form blivit satt på undantaget. Lagom efter att ha genomgått omaket att bli upptagen i svenska bilregistret, med alla de intyg som erfodras för att lyckas registeras som den udda snikmodell den var. Att vara på undantaget innebar att bilen ställdes vid en sommarstuga långt upp i bergslagens skogar. Där hade den nu stått i 6-7 år och mätarställningen löd alltjämt strax över 950 mil sedan födelsen.

Här korsades vår taxitrånandes berättare och fiatens vägar. Vid försöket att få köpa bilen konstaterades att den inte gick som man kunde förvänta sig av en bil med just under 1000 mil på mätaren. Den misstände och lät som en fiskebåt. Säljaren lovade återkomma med besked efter att ha testat byta tändstift och så. Men svaret blev liksom hängande i luften. Fiatens ägare återvände från soliga bergslagen till sin normala spanska hemvist även den soldränkt,

För vår berättare var det inte helt enkelt att släppa nämnda bil, det var något begeistrande med en nästan ny men ändå nära 17-18 år gammal bil, dessutom i ett utförande utan i princip alla typer av tekniska landvinningar. Ja historien hade många likheter med den nuvarande jakten på en taxi. Där det blivit mer av ett projekt med bäring på att förstå tillverkarens intentioner. Ett lands assimilering mot ett nytt och öppet Europa. Och inte minst resan från att bilar kunde vara synnerligen enkla saker så långt från premium och påklistrade mervärden.

I drygt ett år trollband den lilla blå bilen hans tillvaro. I sin blogg sammanfattades processen med ord som att det inte gått mången dag som tanken inte funnits på bilen och allt kopplat till den. Och just när fanns likheten. Inte för att tanken på just en enskild Londontaxi varit konstant men väl modellen hade nu följt med i mer än 10 år.

En tanke som gav en rysning förflög genom sinnet. -”Om det nu nån gång blir en taxi på uppfarten – vad ska få plats och uppta sinnet?”. Lika bra att slå bort tanken och återgå till att göra något helt annat. Sagt och gjort – det regnade utan för fönstret, en uppskattad begivenhet nu när det varit ”bättre än svensk sommar” i snart två veckor på raken, eller var det möjligen tre? Hur som, lika bra att gå ut och njuta i vätan.

 

Årets längsta dag -slutet av juni

Få saker verkar uppta befolkningen i detta land mer än just midsommarveckans alla bestyr. Den är på något vis ett rundningsmärke alla verkar förhålla sig till, o- likväl som frivilligt. Så även denna berättelse. Att det förekommit någon form av dialog mellan ägaren till en taxi och alter egot som låtit sin röst tala i tredje person kan slås fast. Att denna konstellation sinsemellan även dem har nämnda midsommarhelg som ett blindskär i sin planering kan likaledes tillstås. Det kan vara att sträcka sig långt och möjligen aningen prematurt, det finns en plan om att i krokarna runt denna helgbegivenhet försöka sammanstråla i ett garage där just en LondonTaxi lär husera.

Den än mer initierade skulle kunna komplettera bilden med exempelvis att det skulle ske just på måndagen efter helgen som alltjämt ännu låg framför dem. Planen, om det nu fanns en sån, var inte riktigt något som vår sagesman kände sig kunna påverka. Taxiägaren, som hade påtagligt mycket längre för att lyckas inställa sig, fick utgöra centrum i planeringskaoset. För att göra det hela än mer utmanande så skulle även en hyresgivare ansluta för att släppa in dem i garaget. Ryktesvägen hade det även kommit fram att ännu en spekulant möjligen skulle ansluta till gruppen. Men här och nu, när dessa rader knackades ned så var allt synnerligen oformligt – ja inte mer än att måndagens arbetskalender fått rensas i all hast och därtill all flextid fått åberopats för att hitta lämplig lucka för att ställa in arbetet.

 

Efter T – att summera ett nederlag. månadsskiftet juni/juli

För att rekapitulera upplösningen i jakten på den gula taxin med läkaren som äger den och ständigt verkar vara på resande fot behövs ett längre inlägg. För att du som läsare ska få en känsla över den känslomässiga berg och dalbana som vår taxitrånande spekulant fått genomlida så återges det hela uppdelat över vad som utspelades i anslutning till midsommarhelgen 2023.

 

T minus 4 dagar; torsdag kväll

Redan på torsdag kväll började packandet. Han visste inte om det kom sig av rastlöshet eller om det berodde på någon latent anspänning. Hans hustru, som vid det här laget, alltså 17 år och inköpandet at 51 bilar senare, visste med ens att något var i görningen.

Med hennes unika insikter, som bara en närstående till någon som lider av tvättäkta automani, fanns inte en gnutta av tvivel. Ännu ett bilköpsprojekt var på väg att få sin upplösning.

Om det sedan skulle utmynna att en vagn verkligen landade på uppfarten eller inte, ja det var något som endast framtiden skulle kunna utvisa.

Just där och då, denna torsdag innan midsommarhelgen, fanns mer en viljeriktning än just en fastslagen planering klar likt korvspad. Klart var att ägaren till vagnen hört av sig i början av veckan för att sondera om det fanns en lämplig tidpunkt.

Att just ägaren troligt skulle höra av sig hade stått rimligt klart. Om detta hade parten som råkade upplåta garaget där nämnda vagn nu stått skvallrat om. Exakt hur länge vagnen huserat just där ja det fanns det olika bud om, lite beroende på vem man frågat. Åtta, tio eller rent av tjugo år?

Ungefär lika korvspadsklart var vem som egentligen initierat detta sammanträffande de tre parterna emellan.

Hyresvärden hade indirekt ställt på bilägaren att komma med plan. Spekulanten hade jagat rätt på bilägaren när denne varit utlandsposterad under fjolåret för att uttrycka sin fascination för bilmodellen i allmänhet och efter att fått höra bilens historik, objektet i synnerhet. Att spekulanten som i ett led i efterforskningarna om bilen lyckat nosa upp hyresvärden gav den ny dimension. Ja något som liknande ett triangeldrama rent av.

Bilägaren hade, om nu vår spekulant tolkat allt rätt, kommit till insikt om att det var läge att konsolidera vagnparken. Ja här någonstans tar denna historieskrivning avstamp.

 

T minus 3 dagar; Fredag kväll;

Säljaren hörde av sig på sms – kort och kärvt, ”när kan du vara på plats?”. svaret, kalendern rensad men efter 9 är smidigare; svarade spekulanten. Men det var i den korta följande repliken som gav huvudbry, kontentan var att det skulle komma ännu en intressent som skulle ansluta. Bara den där extra parametern och faktor Z sådde ett frö av tvivel. Just det där måttet av tvivel var nog för att få vår berättare på tankar som inte involverade just bilen som var planerad att beskådas om sådär 60(?) timmar. En rysning i sinnet fortplantade sig ned för ryggen? Skulle nu projektet omkullkastas sånär som på en teknikalitet och konkurrens från annan. Ja frågor som inte kunde besvaras än på ett par tre dagar….

Det var inte utan att beskedet om att fler potentiella köpare skulle ansluta på måndagens visning lade sordin på midsommaraftonsstämningen.

Ja, skulle man vara mer öppenhjärtig och frank så var det lite som så att det hela redan fått honom att kasta in handduken och börjat lyfta blicken mot andra objekt. På ett mer personligt plan så fanns en växande frustration över att ha ägnat timmar av att letat och byggt relation med säljaren. -Ja till vadå, bara för att någon annan ska segla in på räkmacka och dra nytta av allt som gjorts för att kratta manegen, tänkte han

Ja det var helt klart i moll aftonen hade landat summerade han när att satt där och plitade ned status och tankar.

 

T minus 2 dagar – Lördag kväll

Ännu en dag lagd till handlingarna, inga direkta framsteg kunde summerade han för sig själv. Att han skulle ha lagt bilen på hyllan, ja det var nog lite prematurt tänkt insåg han när han satt ännu en afton utan att direkt veta utkomsten av projektet.

Om något bestod i alla fall tanken på att ha missat det faktum att han möjligen inte var den enda intressenten som skulle kunna vilja vara med och ta över förvaltarskapet. Det sting av bitterhet som präglat gårdagskvällen sved inte riktigt lika mycket. Kanske beroende på att det fanns ännu en bil på lut, denna än mer udda än objektet som skulle beskådas på måndagen. Ja skulle man vara korrekt så skulle ett försök att titta även på den göras samma dag. Men det var ju bäst att tala tyst om. Men som någon klok människa sammanfattat det hela – bättre att titta när man är i trakten än att åka ytterligare ett varv österöver.

Men på det hela taget, ja magkänslan sa att det fanns en överhängande risk att även detta objekt skulle gå honom förbi. Samtidigt funderade han lite kring varför det skulle kunna bli så, eller snarare varför var hans förförståelse att det skulle kunna bli just så.

Han tänkte, och tänkte. Var det möjligen den ekonomiska aspekten? Jo visst, det gick inte att undgå att så länge man inte pratat siffor, ja då var de svårt att veta ”hur långt ett snöre” verkligen var. Eller var det exemplaret – ytterst svårt att säga, på tvivelkontot fanns förstås att det var en modell på vagn som inte var den mest attraktiva i alla fall inte i vår spekulants utgångspunkt.

Nej han hyste en större lockelse till modellerna med de svarta otympliga stötfångarna, ja på det hela taget ju yngre desto bättre, på så sätt sett. Strikt teoretiskt så var metallvarianten som vardagstal kallat Kromat, eller rostfritt som det väl mer sannolikt var, var ju mer à la mode i alla fall i samlarkretsar sett. Sen var det ju det här med växellådan, en trött automat kopplad till en minst lika trött bensinmotor, ja det var som att sparka på två döda hästar i alla fall på pappret sett.

Ja oavsett, den här aftonen skulle svaret på den här historieskrivningen bli alla alltjämt skyldig. Men av magkänslan att döma så var det solklart läge att lägga energin annorstädes.

 

T minus 1 dag; Söndag – en soldag.

Med termometern på stadiga 31 grader var eftermiddagens värme en faktor att antingen hata eller älska. I den diminutiva bilen fanns en liten enkel termometer vars skala slutade vi 50 grader. Nålen pekade en god bit bortanför där skalan tog slut. Om gårdagen kantats av en väl etablerad aversion och tvivel så hade söndagen hållit känslan vid liv. Inget visste han om när på måndagen det skulle kunna bli av att titta på bilen.

Ja skulle man vara rätt så krass, det fanns inget som direkt talade för att det skulle bli av. Senaste kontakten hade ju varit i fredags och där hade mest säljaren sonderat när det skulle passa. Inget besked om hur denne planerade eller för den delen alls vad planen skulle kunna tänkas vara.

Inte heller fanns det någon indikation om vad priset skulle vara. Han tänkte; – Här har jag försökt att få respons i över 14 månader och så verkar det hela vara mest som ett stoft alltsammans. En kastvind från sidan och allt kan förgås i ett nafs. Han smakade på tanken, visst den var bitter, men samtidigt för ett par år sedan hade han gjort upp att köpa en annan bil, osett som dessutom stod 55 mil hemifrån. Eller osett och osett, han hade några bilder från en gammal annons från 6-7 år sedan. När tanken han att mala klart i den lite köttigt värmemosiga hjärnan så kunde man ju ta fasta på det goda. Han behövde ju inte gå vidare och ta över förvaltarskapet om det nu inte skulle kännas rätt. Men hade man en viss fallenhet för kontrollbehov ja då skavde väl det av just den anledningen, att inte ha full koll.

Nej så hade det inte varit två år tidigare. Ett mail på vinst eller förlust från vår spekulant hade landat i mailkorgen hos en synnerligen sjukdomsprövad innehavare av en uddavagn. Så här i efterhand kunde man ana att det i någon mån varit en skänk för säljaren som under lite egen förvaltning kunde få välja var bilarna i sin samling skulle få landa. Samtidigt hade det gjort så pass ont att backa ur att gå vidare för spekulanten. Blotta insikten att säljaren fått begära permission från hospis för att ta sig hem några timmar, kanske för sista gången i livet för att rodda med en bilförsäljning. Ja då tar man skeden i vacker hand och gör affär.

En kort konversation med garagets hyresvärd, nej inget besked fanns. – Hade möjligen spekulanten någon mer info? Svaret – inte ett ljud sedan i fredags.

Det var dags att bryta upp för att förbereda veckan som komma skulle. alla praktiska bestyr som behöver fixas inför en ny arbetsvecka oavsett om det nu skulle bli en tur till lärdomsstaden i öster i arla morgonstund.

Nej känslan av att inte veta kändes enerverande – att det borde bli en tur det hade han på känn, men om det skulle bli till lärdomsstaden eller möjligen huvudstaden? Ja därom kunde de tvistas, på den sistnämnda orten fanns något helt annat – om än mer udda med tre hjul och ratt?

 

Måndag;  T minus 5 timmar

Av gårdagskvällens sena sms-kommunikation med säljaren hade han blivit dels säkrare dels än mer osäker på vad som verkligen gällde.

Nu var planen inte längre att mötas vid bilen, utan i central lärdomsstaden, på ett av alla dessa namnkunniga lunchställen mitt i smeten. Eftersom vår spekulant mycket väl visste var bilen huserade så var lunchrestaurangen ett sidospår milsvida från bilens uppställningsplats. Så på så sett var läget än mer oklart än innan. På klarhetskontot fanns i alla fall en tidpunkt och en plats för att sammanstråla.

Nej det var onekligen en vindlande dans som utspelade sig framför hans ögon.  Samtidigt kunde han lite begeistrat tänka att det var upp till säljaren att sätta agendan. Det var väl inte var dag man funderade på att överlåta en bil som köpts 39 år tidigare och som följt med till två kontinenter och minst tre länder? Med ens slogs den potentielle köparen av en annan, ack så mycket större tvivelaktig tanke – tänk om det inte var med just honom som detta ”kromande och krumbuktade” planerats. Den rivaliserade köparen från stockholm kanske hade initierat det hela?

All denna tveksamhet och omständlighet skulle få sin upplösning, ja bara om sådär en 5-6 timmar – förhoppningsvis.

 

T plus ett dygn; Epilog –  summerande av ett nederlag

Om nu gårdagen varit svårplanerad, så hade efterspelet varit minst lika oformligt i sig. In i det sista hade kurvbollarna formligen kastats mot honom. Allt från kontraorder om var de skulle mötas, Garageinnehavarens snabbt uppkomna förhinder, för att inte tala om att den aviserade motkandidaten till att få bli nästa vårdare till nämnda vagn, visade sig vara inte en utan två gentlemän som anlände i en en Porsche SUV av senaste snitt.

Nej dagen hade verkligen bjudit på uppslag av de mer oförutsebara slagen.Bilen då hörs någon fråga. Jodå en 40 år gammal bil där ganska mycket fått sjangsera. Strukturellt frisk så när som på att taket påvisade stora rostskador under det famösa/infama och fruktade vinyltaket.

Den möjligt största behållningen var att åkdonet för dagen, den 20 år gammal Citroen C3 i prisklassen 2500 kr dubbad till Trikålåren som hade påvisat enorm potential och tillförlitlighet.

-Nej av den här taxiaffären bidde det intet, skrockade han för sig själv och lade block och penna åt sidan.

 

T plus – Med ännu någon veckas vatten under broarna.

Det var inte utan att känslan av tvivel nu började få ett grundmurat fäste i sinnet. Semestern hägrade och tillvaron kändes som om den fastnat på någon form av sparlåga.

Förra veckans urladdning med att äntligen få bese den gula taxin hade varit något av ett västgötaklimax. När han tänkte efter så var det säkert inte bara för honom som det hela hade varit smått antiklimaktiskt. Nej även för säljaren bör det ha varit det har varit en släng av samma upplevelse.

Skulle man rent kliniskt titta på hur historien utvecklats under de 14 månader som den nu spelats upp över. Ja då var det som upplagt för att det hela skulle sluta i pannkaka.

Just bara ett sånt faktum att någon på andra sidan jordklotet går in med mycket engagemang för att lokalisera ägaren till bilen. Ja det bör väl kunna ge vem som helst en viss dos av förhoppningar, det är ju inte som så att det borde ske om nu bilen inte var av intressant karaktär. Ja bara något sådant borde borga för att förväntningarna landar i någon som liknar hausse.

Men även saken att ägaren inte själv tittat till sin bil på 6-7 år borde i min mening borga för att det inte alltid är ett enkelt möte och inse att saker faktiskt även bara står sönder av att inte vara ute och snurra. Minsta rost får ju härja obehindrat – och det hade den gjort bevisligen.

-Nej, tänkte han. Realistiskt var de säkert fler som landade i en känsla, inte olik att vara blåst på konfekten.

Där någonstans landade nog årets taxijakt – vem vet kanske för att återupptas närhelst ett objekt kan tänkas koppa upp på radarn?!

Avklingande intresse, ett tecken på sunda vätskor? Juli och semester

Det var inte utan att han kände sig en smula förvånad. Efter ett så pass långt skov av ”Londontaxi-sjuka” som det senaste så började han ana ett fokusskifte. Det hade kommit smygande, ja nära på omöjligt att upptäcka. Det hade börjat med en fundering på något amerikanskt, sedan ett vaskande i sinnet efter något asiatiskt för att sedan landa i en seriös fundering på att göra bestyret att importera en tvåtakts-Trabant.

Att ambitionen möjligen kunde räknas som seriös skvallrade såna småsaker som budgetering, letande efter transportlösningar och att sätta sig in i pappersarbetet om. Möjligen kände han sig en smula brydd över skiftet i fokus. Inte för att alternativet var oävet, nej inte på något vis.

Men sinnebilden av att hylla och glorifiera hur DDR som nation kränkt ett stort antal av dess invånare såväl direkt som indirekt över tid. Ja det var svårsmält för vår liberalkonservativa skriftställare. Nej, just på så sett var ju något brittiskt en helt annan ”cup of tea”, även om uppsynen av Margret Thatcher möjligen kunde de den mer vänsterorienterade motsvarande rysningar kom han att tänka.

Men där någonstans så insåg även han att vindkantringen skulle kunna tas som ett faktum. Inte för att allt Taxi-relaterat för den del skulle vara skrinlagt, nej men väl lagt på hyllan.

Att semester nu var ett faktum var nog i sig en lite försvårande faktor – inte för att det skulle saknas projekt att sätta tänderna i. Men någonstans hade väl dagdrömmandet haft som mål att landa något kul Taxirelaterat som nästa stora skruv- och kanske skrivobjekt. För var det något som han kommit till insikt om under de senaste veckornas kappvändande var just det att Trabant som i viss mån är en exotisk entitet i tillvaron finns i 10 gånger fler exemplar i Sverige än vad klassiska Londontaxi’s gör. Ändå är det säkert som så att gemene man har en mer personlig relation till just Taxi’n kontra den östtyska satellit-avläggaren.

 

”Å sommarn bara regnar bort”

Om något så hade sommaren 2023 inte bjudit på någon direkt semesterkänsla. Möjligen var det något av en post Covid-stress som gjort att vår huvudperson och hans hustru inte gjort några storvulna planer inför ledigheten, kanske var det även det faktum att ledigheten bara haft en duration av ynka tre veckor som även det spelat in. Men inte minst hade vädret, som just dessa veckor antagit någon form av provkarta över alla väderlekar, varje dag och helst då med någon timme mellan växlingarna dem emellan bidragit markant till att lägga semestersordin på tillvaron.

Nu var det inte bättre än att av semestern återstod någon timme innan sänggång.  Därefter hägrade återgång till vardagslunkens hämmande taktfasthet. Det var inte direkt så man kunde kasta sig iväg på spännande upptåg. Ja om nu chansen skulle ges. Men lite lakoniskt tänkte han; -När var det något sådant funnits på tapeten senast?

Utanför fönstret droppade regnet. Prognosen talade om ihållande regn de kommande 5-6 dagarna med ”överhängande risker för störningar i samhällsfunktioner på grund av vattenmassorna”. Det var inte utan att känslan förmedlade en allt för tidigt kommen höst. Kanske var det bara att abdikera inför att sommaren officiellt nått vägs ände, såväl vädermässigt som sett till dagarna av planerad semestern.

En möjlig, men synnerligen litet glädjeämne hade dock uppdagats under gårdagen då ägaren till den Bruna taxin gett sig till känna och meddelat att status var oförändrad. Lika obrukad och lika haltande i kopplingsfunktionen. Därmed underförstått – den dag någon väl beslutat sig för att göra slag i saken kunde säkert en affär effektueras.

Att ett sånt besked å ena sidan gav hopp, kunde ju även en tondöv pianostämmaren snappa upp. Att samma besked kommit en vecka försent för att just kunna agera på det hela – ja det var minst lika tondövt av den högre makt som möjligen påverkade hur denna fars så sakteliga utspelades. Ja lite vind för våg och till skramlet av ett ostämt vindspel, eller om det nu möjligen var ljudet av de fallande dropparna utanför fönstret, tänkte han och lade ihop datorn för kvällen. Möjligen kunde han trösta sig med någon rad ur en annan skriftställarens verk, ja den där Nesser från köpingen söder om Ö – ”kommer tid – kommer råd!

 

Ännu ett sidospår ger utlöpare som borde undersökas

Ännu en vecka hade förlöpt när vår ciceron satte sig vid tangentbordet ännu en söndagafton med den första veckan efter semester tillryggalagd. Att det varit just den första efter sommarsemestern fick i alla fall honom att tänka på skolåret och att det brukade just börja efter sommarledigheten. Var det på samma sätt i arbetslivet, eller var det mest en tanke hängde kvar i hans medvetande även fast det varit, ja i alla fall 22 år sedan han varit inskriven på någon form av högre läroverk. Eller det där var väl en sanning med modifikation. Han hade gått några strökurser på universitetet sedan dess. Men där var det inte direkt så att studierna varit huvudsysselsättning. Nej det hade varit en missriktad insats för att bredda kompetenspaletten och mest resulterat i studielån som ställt till privatekonomin.

Nåväl veckan hade inte varit helt arbetsorienterad, ty ett frammotsett telefonsamtal hade inkommit. Telefonören i andra änden, en herre i Skåne med ett förflutet i fordonsbranschen. Eller ska man vara mer precis, tidigare teknisk chef på firman som importerade LondonTaxis till Sverige under 1980-90-talen. Historieskrivningen hade fått en mer nyanserad bild av hur det kom sig och vad som förlöpt. Även en annat litet uppslag. I firmans gömmer skulle det alltjämnt möjligen finnas ett fåtal reservdelar som blivit kvar från det att man höll reservdelslager. Uppgifterna om exakt vad som fanns var synnerligen vaga. Men de hade enats om en senare återkoppling längre fram när höstmörkret gjorde sig mer påmint.

Det var inte mycket att hänga i den julgran som så ofta refereras till, men vår berättare tänkte; -”om det åtminstone hände något taxiorienterat varje vecka, ja då borde den här storyn varit berättad sedan länge. Har det varit lönt att offra 10 år av engagemang utan att det blir något?” Frågan ringde kvar i hans inre, att svaret inte skulle kunna bli något annat än att han fick se om det givit något, men hittills var det kamma noll.

Datorn påpekade att batteriet endast höll ett par procents laddning, det illröda teet var strax uppdrucket och utanför fönstret hade solen ännu ej givit upp utan sken med ett sånt där avmätt höstaktigt ljus. Han vek igen datorn och tänkte, ja det är väl bara att ladda, vem vet när det härnäst finns något att nedteckna i denna berättelse.

 

Födelsedagsvånda – med ålder kommer perspektiv?

Det var inte utan att han funderade, ja skulle man vara samvetsgrann så var det mycket av just – funderande som pågick. Någonstans här trodde han tidigare att den kritiska faktor av ”point of no return” skulle ha infallit. Rimligen borde det varit så. Det kunde även han själv tänka och tycka. ”Meen” ja denna förbenade konjunktion har en egenhet att förekomma i nästan allt numera kändes det som. I en värld i gråskalor så fanns sanningen i nyanserna – ja sånt var känt sedan länge – tänkte han.

Att detta ”men” nu lagt hinder som så ofta tidigare tillskrevs faktorn – jobbet. Eller rättare sagt, risken för att den där möjliggörandet i form av en inkomst från att just ha ett jobb inte var en konstant att räkna med. Tanken fladdrade till av formulering för hans inre, räknade med konstanter – vadå, är det särskild matte med magister Andersson som det egentligen handlade om? Sidospåret i tankarna fick honom att tappa tråden. Det var väl inte högstadiets mattelektioner det var läge att regrediera till såhär på födelsedagen? Nej åter till tråd och tanke.

Han försökte igen – om nu taxin skulle landa i garaget så landade inköpet på i runda slängar på ca 3 månadslöner efter skatt. Eller som i hans fall – fyra för han var ju sjukskriven på deltid. Att nu lägga 3-4 månadslöner på en vagn som trollbundit men även förpestat sinnet i mer än 10 år och snart 30 sidor av dig kära läsares uppmärksamhet var ju en sak.

Hade det landat i en vanlig svart/vit analys så hade vågskålarna inte kunnat banasera. För att just lägga den mängden pengar på något som bevisligen, ett; var trasigt. två; var näppeligen trafikför för 2020-talets trafikrytm och miljö, tre; möjligen inte skulle gå att avyttra för tillnärmelsevis samma pengar. Ja det var omöjligt att räkna hem.

Men om man vägde in det som i bokföringstermer kallades för goodwill och mjuka världen ja då kunde det, kanske med något hjälpande finger i ena vågskålen möjligen balansera.

Häri låg väl det där svåra med gråskalespektrumet och analyserandet av detta. Möjligen skulle samma sammanvägning i Justitias vågskålar säga att det vore ack så mycket bättre att gå på sidospåret och tjacka en trabant?

Det var inte utan att en rysning gick som en ilning över ryggen. Som den högerorienterade människa han trodde sig vara så skulle vänstervridningen troligen emanera i minst ryggskott, ja rent av skolios eller diskbrock tänkte han. Nej, själsligen säkert svårsmält. Men ack va mycket trevligare för sparkontot?!

 

Höstluftens klara höga luft fick sinnet att åter väckas till liv.

Efter en allt för långdragen sommar helt utan något höjdpunktsaktigt att kalla klimax så var äntligen den återstartade hösten närvarande.

Ja där denna septemberafton var det inte utan att han vädrade vad som som kändes Morgonluft. Det var dock inte utan att denna Morgonluft kändes lite hånfull – i alla fall när han tittade i sin kalender, belamrad med allsköns tillställningar som gjorde att vardagen kändes allt annat än nyväckt.

Var och en av helgerna i den innevarande månaden var upptagen med att vara en god familjemedlem, med inbokade pass som hundvakt, bilmekaniker och uppvaktande närstående. Om det inte vore för att alla helger sett likartade ut även i augusti så hade det kanske känts mindre påfrestande. Men här och nu kunde det gärna kvittat. Speciellt eftersom han gärna hade klämt in en liten tur söderöver i jakt på nästa vagn att härbärgera i garaget.

Men smärtsamt var det –  bara att skrinlägga alla sådana planer, tänkte han när han kastade blickar på bilden från i somras.

 

En bit in i oktober

Det var knappt så vår sagesman kunde greppa att det förflutit ännu en månad sedan han senast att och skulle sammanställa historieskrivningen i denna vindlande berättelse. Men kalenderns otvetydiga kallhamrade fakta gick inte att bestrida. Det senaste inläggdet hade varit för snart en månad sedan.

När han satt här, den lördagskväll det var så fanns intet nytt att direkt lägga till handlingarna. Inte för att det skulle varit vad som brukade kallas nyhetstorka i sig. Nej snarare var det massa nyheter som råkat på i tillvaron. Men ingen av dem hade i sig någon konkret bäring på varthän projektet att skaffa en taxi i sig. Indirekt fanns givet angränsade kontaktytor men de var väl i var för sig, just angränsande bihändelser som var och en hade påverkan men i indirekt form. Otvetydiga fakta var dock att ett den finansiella möjligheten fanns och var i sig opåverkad. Ambitionen fanns även den, inte heller den hade rubbats. Även om nu tillvaron möjligen inte gått vidare till stadier som stöttade idén om att en taxi just vore det bästa av investeringar.

Nej om det var möjligen något som påverkat så var det, det där oundvikliga sparkravet hos arbetsgivaren som ställde till det. Ja för skulle man vara krass – och sånt bör man väl vara, framför allt när det gäller pengar, så hade detta ekonomiska hinder för arbetsgivaren sett till att den där efterlängtade steget upp på karriärstegen nu lagts på is. Irriterade nog inte för att arbetsuppgifterna tilldelats vår sagesman. Nej snarast för att det stipulerade lönelyftet och den tillkommande tjänstebeskrivningen uteblivit. Men som nämnt, jobbet och inte minst ansvaret låg nu på hans axlar om än utan kompenserande utveckling

Ja där någonstans så var läget status quo. Men samtidigt inte, nu fick han jobba för flera, med större ansvar, om än inte oavlönat, väl lågavlönat. Ja just där klämde väl skon. Det hade ju varit lätt att legitimera en utgift i form av en synbar leksak kopplat till om de ekonomiska föresatserna blivit bättre.

 

Sent i oktober.

Det var inte utan att tankarna snurrade runt i huvudet för vår huvudperson. Om han ville vara krass så skulle nog sammanfattningen för tingens allmänna tillstånd kunna summeras i ett lika krasst -Oktober var en månad som nog kunde ha strukits ur kalendern. Han kunde även sträcka sig till att det varit en prövningarnas månad på mer än ett sätt. Den bil han försökt rädda under årets ljusare månader hade visat sig från dess sämsta sida. När helst ett fel avhjälps på denna fransos så hade givet två minst lika allvarliga och tröttsamma dito direkt visat sig. Att dessutom försöka göra sig av med nämnda entitet hade visat sig minst lika prövande. Ja till den grad att den fått gå till en missbjudande bilfirma istället.

Nej även på det mer personliga planet så hade den som blandar kortleken sett till att blanda in en extra joker, eller möjligen svarte Petter i leken. Denna i form av besparingskrav hos arbetsgiven med tillhörande rekryteringsstopp vilket aktivt utgjort stopp för den utlåning som projektresurs som upptog arbetsdagarna i stort.

Att vinden möjligen skulle kunna kantra i en sån riktning hade han anat. Möjligen vad det detta tvivel på tillvarons förträfflighet som gjort att alla ambitioner att verkligen bli den nya förvaltaren av den dovhjortsbruna vagnen kommit att hamna på nattgammal is.

Men visst, det fanns helt klart fler faktorer som aktivt lagt hinder i planeringen. Allt från andra bilar som behövde akut repareras. En utflugen bonusdotter som med en god pricksäkerhet alltid passade på att aningen själv besöka dem eller åtminstone se till att äska hundvakt just när planeringen möjligen skulle kunna tillåtit ett upphämningsförsök.

Alltsammans nu toppat med en svärfar som oförhappandes passat på att byta planhalva med alla de komplikationer som tillkommer i form av består med att upprätta pappersarbeten, bistå med goda råd. Samt nu inom några dagar, församla nära och kära för begravning med alla de bestyr som behöver tas tag i för dem närmast sörjande och vår skriftställare.

Nej det var enkelt att nu kunna hemfalla i misogynt ältande över sakernas försvårande natur och möjligen tvivel över oktober månads möjliga existensberättigande.

Någonstans där lämnar vi vår sagesman för att om möjligt söka nytt stöd och förhoppning om att den här historien en vacker dag ska få sitt slut.  Men som potentiellt uppsagd så känns det svårt att lägga 4 månadsinkomster på att köpa en leksak, just för att det är ”en leksak” hur dekorativ och chic den än må kännas.

 

En bit in i november

Det var inte utan att det gamla ordstävet om att en olycka sällan kommer ensam kändes låt säga applicerbart.

Inte nog med oktobermånadens bottennapp i form av aviseringen om att bli friställd satte någon form av lågvattenmärke som borde varit svårtoppad. Nej när det ändå inte verkade finnas någon ände på eländet så passade någon mindre nogräknad tillgripa ett och annat ur bilen han nyttjade. Ett idag inte så billigt startaggregat med tillhörande snygga väska ja till sådär två-tre skattade dagavlöningar. En verktygssats som utgått ur biltemas sortiment. Samma sak där, återanskaffas till nära två dagslöner och inte minst ett mycket uppskattat par solglasögon med polaroids linser toppade det hela. Att dessa inte skulle omfattas av något försäkringsskydd torde väl stå var och en solklart. För tillgreppet hade varit ut bilen som klarat sig utan åverkan.

Nej det var inte utan att hindren verkade ansamla sig för vår taxispekulant. Ja om han nu verkligen var spekulant, han hade slutat hoppas på att det skulle bli av.

Nej, när han satt där, denna söndagsafton och samlade tankarna och modet att möta ännu en arbetsvecka. En vecka som mer och mer liknade ett långsamt ständigt malande i grottekvarn. Och det man malde ned var ambition och annat sånt som möjligen kunde ge guldkant på tillvaron tills bara ben, ångest och smärta återstod. Han tittade på vad han just nedtecknat och rös. ”Är det verkligen så illa tillvaron är?”-tänkte han och funderade. Eftersom han nedtecknat texten helt fritt och oreglerat ur sinnet där och då, så var det bara att inse, ja det var så tillvaron tedde sig. ”Man bör ju benämna en spade som en spade” föll in i tanken och med ens kändes det som om det inte var någon större idé att fortsätta orerande och reflekterade. Nej återstår bara att krypa till kojs och kasta in handduken. Med ens var även denna helg och söndag lagd till handlingarna. Klockan i hörnet av bildskärmen visade 19.26 och så fick det vara.

 

På det sjätte smäller det – eller hur var ramsan nu?

För den stackare som råkat ha tålamodet att ha styrfart genom alla de snart 30 sidorna av den ständigt meandrande berättelsen så kände vår berättande skribent en djup vördnad. Det var inte utan ett stort mått av respekt han tänkte på dig som just läst hela vägen fram hit. Att berättelsen tagit en och annan kringelikrok och snudd på slagit knut på sig själv så väl som tillvaron för de som genomlevt skeendet, ja det går inte att förringa på något vis. När vi senast lämnade vår skriftställare sittande där de sista skälvande timmarna av semestern visste nog inte någon varthän alltsammans skulle broderas ut. Det är inte direkt så slutet är känt ens för skriftställaren när dessa rader plitas ned.

Obestridliga fakta hade varit följande, Det finns en taxi, Någon hade bokat en tågbiljett, I en resväska fanns ett antal bra-att-ha pryttlar kopplat just till en sådan taxi. Ett löfte om att få göra ett besök har avkrävts. Det fanns en Plan – Tajmad och klar!

Eller vem försökte han lura – det hade funnits en plan för en tid sedan. Tågtider kontrollerade – körschema för hur man helt lagligt, ja eller möjligen aningen tänjt rent lagrumsmässigt, skulle kunna köra hem en obesiktad vagn. Frågan var mest av bekvämlighetskaraktär om det skulle omfatta att ta en hotellnatt innan själva hemfärden eller ej.

Att det dragit ut på tiden, för det hade det bevisligen gjort, tillskrevs faktorn ”livet”. Redan i början av augusti hade indikationerna kommit om att ett övertagande skulle kunna vara möjligt. Hade inte den nuvarande förvaltaren sagt; så snart någon bestämt sig så är det bara att komma. Med någon då syftandes på vårt berättar-alter ego. Först hade resterande semesterdagar med tillhörande uppgjorda planer fått förtur.

Sedan ett engagemang för att bistå en bekant med att besikta sin bil. I vardagen en baggis – om nu inte den bekante råkade bo på en av de kungliga delarna av Hufvudstadens mer centrala öar, ja vägg i vägg med två inte helt obekanta nöjesparker.

Därefter hade dotterns lilla bil behövt omplåstring just den helg som den reviderade planen stipulerat att det borde kunnat bli affär. Ja på den vägen bar det sig inte bättre.

 

En handduk att kasta in?

En snabb blick i kalendern gav vid handen att risken var stor att ännu ett årsskifte skulle hinna infalla innan planen slutligen skulle kunna effektueras. Ja om nu säljaren alltjämt var med på noterna och dennes planering även skulle kunna klämma in ett sånt projekt det vill säga.

Någonstans känns det dock som vår ciceron i den här följetången snart kommer få kasta in handduken. Inte för att intresset svalnat eller potentiella vagnar skulle sankas. Nej men allt det är som försvårar livet i allmänhet, en osäker arbetssituation. Omvärldens obendiga egenhet att ständigt kasta in nya politiska förvecklingar som hotade världsordningen i stort och smått. Men även ett tvivel på att ett förvärv verkligen skulle, ja skulle vad?

Det var inte utan att känslan av att vilja hän falla till misströstan låg skrämmande nära. I ett försök att avvärja detta beslutade han sig för att istället brygga en kopp mörkt rött tea och lägga ned för dagen. Det fanns beslut som borde förankras väl tänkte han. Ibland är även avsaknaden av beslut bra försökte han ituta sig själv, men kände att klangen kändes falsk.

Här någonstans var det dags att dra strecket. Ja rita den där röda linjen som nu inte skulle passeras.

Med den tanken lämnar vi skribenten och de våndor som tycks plåga honom titt som tätt –  Det är kanske inte alla historier som får ett slut?!