Jo jag ska väl erkänna att jag har ett visst öga för de där väljästa franskorna. Om det sedan står Safrane, XM eller 605 på typskylten det spelar väl inte så stor roll.
Den härligt kantiga XM har även passerat garaget i viss omfattning åtminstone i tretal vill jag minnas. Men sedan är det tomt på listan.

För en herrans massa år sedan vet jag att bilhandlaren i Nora råkade ha en trevlig 605 som stod och rostade bort med åren. Om nu regnumret var NCB eller om första ägaren var NCB (Norrländska Cellulosa Aktiebolaget) det ska jag låta vara osagt men den har bitit sig fast som en sån där vagn man en gång borde äga.

Åren har gått och en och annan SAFRANE har jag minnsann beskådat och affär var väl inte otänkbar men det har liksom bara inte blivit av – oftast eftersom vagnarna inte varit helt original i chassit – fjädersystemet med luftfjädring lär vara skört som silke och livslängden i paritet av dagsländans… Och därmed gärna offer för konvertering till vanlig stålfjädring och allt vad det innebär i form av ändrad komfort och avsteg från det där eftersökta originalskicket.

Nu bar det väl sig inte så mycket bättre än att jag har råkat spana in en 605:a, en av de 42 yngsta i landet och fram tills dessa att satte mig för att plita ned dessa rader, trodde kunna bli en potentiell inneboende i garaget för framtida segrar. Men ack vad man kan bedra sig själv på att titta på bilannonser på Padda eller i mobiltelefon. När jag nu dubbelkollade status på dörrar och trösklar på datorns större skärm jag då står det ju klart att kulörskiftningarna talar sitt tydliga språk att här råder röta och bättringsfärg.

Sååå, jag säger som så ofta, ”Låt redån falla!”