30 gradig värme gör sinnet svagt…

Jo jag vet det är lite svagt att skylla på sinnesförvirring på för grund av värmen… Men ny har jag i alla fall bett Postnord sända ett klassiskt vykort till en ägare till något av alla dem uppslag som figurerat här i bloggen. Vilket av dem hör jag någon fråga, men jag är för rädd att jinxa det hela så vi lämnar väl den frågan obesvarad tills jag möjligen råkar veta mer.

ETA tills kortet kommer ägaren tillhanda är väl ett par tre vardagar så säg typ fem skälvande dygn från nu. Ja, tärningen är väl kastad.

to be continued…

Flisan har flytt – ingen Felicia så långt ögat når.

Ja – det var visserligen utan tår i ögat som Flisan gav sig iväg från parkeringsbristens Södra Käll… Det blev ju lite ohållbart med Diesel-Doris, Oncle Ben, Jimmy och Flisan som skulle dela på de två ordinarie parkeringsplatser som vi har. Och när du svågens dotter nu skulle behöva något med koppling att öva med när nu körkort ska tas ja då föll det sig väl inte bättre än att Flisan fick foten. Vän av ordning undrar säkert varför Jimmy inte fick förtroendet så var det så pass enkelt som att jag inte tycker kopplingen är helt lätt manövrerad och det kan minsann inte någon nybakad körkortsaspirant behöva trilska med.

Så laguppställning såhär i midsommartid 2020 består av Uncle Ben, Diesel-Doris, Jimmy och Pellefant… Var och en värda en helt egen liten hyllning på vitt skilda sätt… Över och Ut

15168 regnummer i P-serien och en handfull kul uppslag.

Vad är bättre än att ägna midsommarhelgen åt att djupdyka i fordonsregistret. Den här gången så fastnade jag för en djupdykning i den klassiska och lätt hatade “P-skyltsträsket”.

En kort resumé, för dem som inte känner sig helt hemtama med P-skylten. Under 1980-tagets senare hälft så beslutade sig dåvarande vägverket för att alla bilar som importerades i privat regi skulle ha registreringsnummer med kombinationer som började på bokstaven P. Det som var lite speciellt med detta förfarande var skyltserien blev väldigt särskiljande speciellt eftersom man var på väg att öppna upp M-serien för vanligt importerade fordon.

Denna P-märkning blev lite stigmatiserade speciellt för dem som skulle köpa begagnad bil – grannen kunde ju se att man skaffat en bil som minsann inte var svensksåld ursprungligen. Slutligen så kom en av bilägarna att driva frågan om detta kunde räknas som diskriminering. Rätten biföll och under 1991 så upphör detta förfarande.

Just detta kan man ju nyttja för att hitta roliga bilar som har lite udda historik. Dessa importbilar hamnade i ett begränsat antal registerserier i följande grupper med begynnelse bokstäverna PA, PB, PC och PD.

Tar man fram bilarna som registrerats där, tvättar bort alla med senare årsmodell en 1992 så återstår drygt 15000 personbilar/lätta lastbilar som kan kan gotta ned sig i.Vilket jag följaktligen ägnat midsommarhelgen åt.

Om jag hittat några guldkorn? Ja det är väl som att fråga hur långt ett snöre är. Man kan ju iallafall konstatera att landet skulle varit betydligt fattigare på amerikanska vagnar om dessa inte kommit hit. Eller vad sägs om 236 Pontiac Firebird,  188 Fiero’s, 667(!) Chevrolet Corvette och 293 Ford Mustang!

Ja det är lätt att falla in i registergrävandet helt klart, det blir lite som guldvaskning, ett monotont sorterade och strukturerande för att sedan kunna bena ut vad som döljer sig bakom raderna i excel.

Men skulle jag välja ut några egna favoriter som jag skulle vilja veta mer om hur dem kom till landet så finns, en sovjetisk statslimousin av modell Tjaika, ett knippe Trabanter men ingen Wartburg, några Skoda Favorit men objektet framför andra är en Izh 412 pickup! Den måste jag bara lära mer om

 

När herren kallar hem sina kycklingar – åter fem bilar på uppfarten

det bör väl slås fast, jag och bibelliknelser tillhör väl inte “den vassaste kniven i låda”. Men nu är alla fem av våra bilar hemma på tomten, om än bara för några dagar.

Lilla Jimmy, som varit på mellanspel i dotterns regi är nu hemma igen. Så här två månader senare så tycker jag nog kopplingen blivit en smula sämre. Råkar man vara lat och inte trampa ned pedaleländet hela vägen i golvet så kommer skrapningarna vid växelbyte som ett brev på posten. Mekanismen ska visst vara självjusterande men det känns som om det hamnat i någon form av otakt. Blotta tanken på att behöva “stå på huvudet” under instrumentbrädan för att kolla över och återjustera känns inte fullt lika lockande. Men i brist på annan vettigare sysselsättning och framför allt brist på andra saker som kan göra att man känner sig lite stolt över att kunnat fixa till något trasigt så ligger väl lite skruvande på tur…

Så idag består vagnparken av Diesel-Doris, Uncle Ben, Flisan, Pellefant och Jimmy. Och för dem som gillar att föra bok, fyra av fem är i trafik och ständigt insatsberedda för nya äventyr. – Jag anar att IF och Transportstyrelsens fordonskatteenhet nu gnuggar händerna.

Någonstans börjar det dock kännas som lite overkill att ha alla dessa vagnar igång, kanske blir det läge att räkna ole dole osv…

Eftertankes kranka blekhet…

Det är väl dags för lite korskrypning. Efter massa eftertanke så är det väl bara att inse att det inte lär bli någon Fusklyxkryssare från NipponPippon-land. Platsbrist på parkeringsfronten är markant närvarande. Och lika närvarande som platsbristen må vara så lyser beslutskraften att välja vad som möjligen skulle bort med sin lika framträdande frånvaro. Så – det är väl som det gamla talesättet, bättre att sitta lugn i båten så länge som behovet av förändring inte är stadigvarande. Det finns ju alla fall  fyra fem bilar att kunna nyttja efter humör och ambition.

På tal om ambition – Lilla Pellefant har ännu ej fått göra trafikpremiär för året. Vägmätarställningen står lika illavarslande på “rätt” sida om det förlamande 1000-mila strecket och lyder 9977 km.  En helt acceptabel siffra tycker jag, men som noterat – väldigt förlamande då det är väldigt nära till att slå om till 10000 km. För övrigt noterar jag samma härliga nybilsplast signerad öststat på 1980-talet så fort möjlighet ges att slå sig ned i framsätet. Jag funderar mycket på det där med min ambition. Kommer jag ha hjärta och mage att låta bilen verkligen gå i trafik och låta mätaren slå om?!

Ännu ett potentiellt objekt – här förevigad i farten någonstans i sörmland här för leden

 

När hosta och social distansering sätter agendan

De senaste månadernas påbjudna extra försiktighet med minsta nysning eller hostattack medför inkomstfrånfälle och likaledes hemmainternering. Effekterna för min del börjar bli -låt säga ekonomiskt prövande. Ty vad ska man ägna sig åt mer än att rannsaka sitt uppdämda servicebehov av vagnparken.

Hittills i år har jag köpt två uppsättningar med kamremsatser till våra vänner Jimmy och Flisan. Till Uncle Ben ligger det två stötdämpare och diverse bromskrafs och skakar på någon fraktbil genom Europa medan dessa rader skrivs. Som om inte detta vore nog så har även Diesel Doris fått lite styrleder och annat smått och gott.

Summerar man fakturorna så har bilkontot inte varit så övertrasserat sedan mina dagar som bildelshandlare för 10-12 år sedan. Men det är väl så man bör göra, dvs underhålla och förebygga det där oundvikliga.

Nu tar nog de gångna dagarna priset, särskilt i form av att jag råkat få för mig att det vore ypperligt att utöka vagnparken med ännu en skadeskjuten gammal nipponpippon v6-bestyckad lyx-wannabe. Men mer om det när den dagen kommer. Nu ska jag dricka tea och titta på brittisk deckare på DVD… Over to you Lewis och Hathaway.

I ‘rona-tider så haltar det mesta….

Veckan som gått hade jag lite ledigt. I min stora masterplan för ledigheten hade jag storstilta planer för hur denna härliga ledig-tid skulle disponeras. Eller rättare sagt – den ursprungliga masterplanen blev spolierad av ett litet Virus och den planerade möjligheten att revidera vår resesida om Budapest gick om intet.

Men i brist på intryck från centraleuropas hjärta – eller Donau’s drottning om man så vill, så skulle givetvis dagarna ägnas i garaget. Dock var utsikten att stå i ett svinkallt och alldeles för belamrat garaget inte fullt lika lockande så jag satsade på att förverkliga drömmen om en Mac G5’a med dualCore PPC. Så nu står även ett sånt härligt exemplar och väntar på att jag ska komma på vad u helsefyr den ska ha för livsuppgift – ja mer än att kunna köra lite Adobe-program dem gånger jag ska pilla på något vektor-baserat eller något foto behöver altereras….

Över och ut – nu är semestern officiellt slut.

 

Att erkänna något av sina guilty pleasures… GM X body

Det känns lite pinsamt att erkänna att jag har en öm punkt för den kanske mest misskrediterade vagnar av traditionellt snitt GM, lyckats sätta på marknaden. Jag tror säkert att det hela handlar om sublimering via ett nummer av teknikens värld. I långt vuxen ålder var jag tvungen att köpa ett eget exemplar av numret i fråga för att förstå mer. Röd plyschklädsel i massor, en v6 med effektuttag på strax under 120 hk och en ovanligt modern halvkombikaross. Så här i efterhand så kan man bara undra hur historien kunde bli så kort…

X-body – flerpartsprojektet som gick käpprättt?!
GM vaknade upp under 1970-talet och insåg att deras modeller medium-segmentet var under attack från Europa och Japan. Som svar på detta tillsattes ett projekt för att ta fram modellserien X. För att engagera hela spektrumet av fabrikat som kunde tänkas vända sig till kundsegementet så fick de fyra biltillverkarna Chevrolet, Buick, Oldsmobile och Pontiac olika ansvarsområden som de skulle utveckla. Säkert ett genidrag för att få stort engagemang, men minst lika farligt som i form av att det saknades en övergripande sammanhållning. Till en början så var intresset från köparna stort, Tillverkningssiffrorna för första årsmodellen 1980 landar i häradet av 1,4 miljoner(!) bilar. Lyckan var dock kortvarig och produktionssiffrorna minskade stadigt med ca en tredjedel varje år. Redan ett par år senare så var modellen en parentes. Våren 1985 tillverkades de sista vagnarna, då höll bara Chevrolet liv i modellen de övriga fabrikanterna hade upphört redan åren innan.

Såldes det några här då?
Registreringsstatistiken för dessa ädla vagnar haltar, modellmässigt så hittar jag ingen särredovisning. Tittar man på fabrikaten så nådde 323 Chevrolet-vagnar, resp 151 Buick-dito Vägverkets rullor under kalenderåret 1980. Nu ger inte det hela bilden, ett antal Citation och troligen även Skylarks lär ha ankommit redan under 1979.  För de två systermärkena Oldsmobile och Pontiac så hittar jag inget om att deras motsvarande modeller skulle kommit hit via nybilsförsäljning.

I skrivandets stund återstår 91 (92 men mer om det senare) X body bilar fördelat enligt nedan. Merparten, är lite förvånade – Buick Skylark, med totalt 59 bilar anno 1980 års modell. Idag hittar jag inget spår av att någon hugad bilköpare haft sinnesnärvaron att ta med en Citation eller annan kul kusin som flyttgods så det blev verkligen en kort förekomst på våra breddgrader.

Chevrolet Citation

26

2-dörrars
3-dörrars

9

5-dörrars 17
Buick Skylark

65

4-dörrars 51
2-dörrars 14
Oldsmobile Omega

0

2-dörrars
4-dörrars

(1*)

Pontiac Phoenix

0

3-dörrars
5-dörrars

Vill man grotta ned sig i tillverkningssiffror så har jag sammanställt lite olika källor, tillförlitligheten i denna ska väl bedömas som medelgod – jag har inte kunnat kortsmatcha mer än sifforna för Pontiacs produktion.

Chevrolet Citation production[2]

Oldsmobile Omega production[2]

Buick Skylarks production[3]

Pontiac Phoenix production[3]

1980 811 540 134 323 265 654 178 291 1 389 808
1981 413 379 147 918 262 328 127 869 951 494
1982 165 557 77 469 ingen uppgift än 76 466 319 492*
1983 92 184 53 926 ingen uppgift än 27 493 173 603*
1984 97 205 52 986 ingen uppgift än 22 847 150 191*
1985 62 722 62 722
1 642 587 466 622 432 966 3 047 310*
PREFOMANCE

X-11   20 574

SportsOmega  696 * ofullständigt data.

siffra endast för eget bruk