Lite som att satsat på fel häst…

Jag kan konstatera, ibland blir det inte om som man tänkt sig. Eller handen på hjärtat – exakt hur ofta blir det exakt som man tänkt?

Nåväl, ibland är det liksom läge att retirera för att få läge att omgruppera. Just där tror jag mig befinna mig just nu.

Retirerades hem till skrivbordet för att fundera ut på vad man bäst gör med ett reservdelslager för Londontaxis(?!) när det inte verkar bli någon taxi alltså.

Svaret är väl inte helt okomplicerat – men Land Rover, då närmast Serie-bil?!

Vad jag samlat på mig hör jag dig undra;

  • Tja det mesta i tändningsväg speciellt för Ducellier-systemen, NOS Land Rover Rotorer, fördelarlock, brytarspetsar Kondensator
  • Renoveringssatser för förgasare, såväl Zenith som Weber
  • Renoveringssatser för bränslepumpar (stigpump), såväl Bensin som Diesel
  • Översynskitt för fördelningspumpen modell CAV DPA
  • Termostater vinter som sommar,
  • Packningssatser motor
  • Champions tändstift för 8:1 motorer
  • Lucas Tändspole
  • Kopplingsgafflar för manuella lådan, såväl Nos som förstärkt utförande, mothåll och annat spännande
  • Lite kopplingshydraulik-gregor

Listan kan göras längre med knutkors och annat spännande NOS Lucas-krafs som kommit med av bara farten. Men ju mer jag summerar inser jag att det är en och annan bra och ha pinal.

Som tur är passar alltsammans även på LandRover och sånna vet jag var jag hittar:-)

Majk’s Inn – Sometimes…

Med en visst mått av ironi skaffade jag en skylt att ha vid skrivbordet på kontoret. Inspirerad av den kände brittiske TV-kocken Keith Floyd var valet enkelt. Majks Inn med tillägget Sometimes… som skylthållare. I praktiken så det snarast en begivenhet att jag råkar befinna mig på plats på jobbet, speciellt om det skulle vara en hel dags närvaro.

Även den gode Floyd var sällan på plats på värdshuset han skaffade när tv-karriären tog fart – även han verkar ha påvisat en god portion med självinsikt och ironi för han kallade etablissemanget Floyd’s Inn (Sometimes). Mer att läsa om denna kulturutövning finns att läsa på https://www.devonlive.com/news/history/keith-floyd-maltsters-arms-devon-6184857

 

Den annalkande stormen för bilhobbyn. Eller -När ELV kom till byn…

I slutet av januari 2024 landade IVL’s rapport C 795 i Motor-Sverige. Den knastertorra namnet på skriften är Undersökning av långtidsavställda fordon.

I sann metodisk anda så går den igenom läget för de ca 900.000 fordon som varit avställda mer än 12 månader. Lika systematiskt borrar man sig ned i om hur varför och vad månde bliva genom ett antal intervjuer och enkätsvar. Synnerligen givande läsning. Något jag tror likväl just är vad politiker vill ha för att förstå fenomenet men likväl sätter fingret på ytterst stora risker för vad EU’s ELV-direktiv COM (2023) 451 kommer få för verkningar på hobbyn som sådan.

För att man nu ska förstå effekter. EU’s ELV-förslag säger att ett fordon som inte kan repareras under marknadsmässigt ekonomiskt försvarbart ska betraktas som uttjänt och då ska det återvinnas och äganderätten förverkats. Det finns även en skrivning om att fordonet inte genomgått och klarat besiktningen på 24 månader ja då innebär även det att det ska betrakta som uttjänt och ska återvinnas. Nålsögon som möjligen kan ge lite respit och andningsrum kan vara om det finns sanktionerade klubbar med särintresse som kan driva och framför allt intyga vissa exemplars viktighet för hobbyns fortlevnad.

I rapporten framkommer en lägesbild av en helt annan verklighet.

  • Här är avställningstider på över 10 år ingen ovanlighet. Toppnoteringen lär vara en ett fordon som ställdes av för 121 år sedan:-)
  • 41 % av fordonen kommer vara dyrare att renovera än marknadsvärdet bedöms vara.
  • Ägarens egen skattning av vad renoveringskostnad för att komma i mål ligger i medel på över 60 000 kr.
  • 35 % av de långtidsavställda fordonen antas, av sina ägare,  kunna besiktas efter enklare översyn och underhåll
  • Men samtidigt hävdar majoriteten av dem att fordonet inte startats på ett år, (56%), 26% av enkätsvaren säger att det varit mer än 5 år sedan senast.

Så långt statistiken – här krockar dock ambitioner hos ägare med EU’s förslag till kommande förordning. Ty de där 41% av fordonen som blir dyrare att renovera än marknadsvärdet, ja de ska ju då återvinnas istället. Ett fordon som inte besiktigats och varit i trafik på 24 månader lika så. Att nu hoppas på att 26 % av vagnparken som stått i 5 år eller mer ska magiskt kunna starta ja det är en chansning.

Tillämpning i praktiken

För skojs skull så har jag valt att skärskåda lite av de Londontaxis jag känner till och deras tillkortakommanden som gjort att de idag står avställda eller besiktigade. Urvalet är ju lite skralt och jag ska på intet vis peka finger eller komma med rättesnören om hur man borde tänka. Dock är det intressant att ha urvalet som utgångspunkt för att se hur ELV-förslaget och dess risker för komplikationer för bilhobbyn i sig.

Vagn ett;

en äldre diesel som inte startar, skulle teoretiskt kvala in som besiktningsbefriad idag men ej bes sedan 2016. Tänkbart påkostade för att komma igång; fyra nya glödstift om man nu lyckas hittar några (ca 500:- styck) , byte av bränslepump och filter, eftermarknads-grejor ca 1 000 kr / 2500 kr original och renovering av dieselpumpen 600:-. Så delar för typ. Inget oöverstigligt om man skruvar själv, mun utsikten att hitta verkstad som vill skruva uråldrig diesel ja svårare. Erkännas bör, jag har redan delarna på hyllan om behovet någon gång skulle uppdagas:-)

Vagn två;

En svensksålda bensinare med grava tändningsproblem, stillastående sedan 2020. Här är problemet delar av bra kvalité. Eftermarknadsdelarna som finns idag verkar vara av tveksam kvalisort. Att få tag på NOS tänddelar så som fördelarlock, rotor, brytarspetsar och kondensator ligger idag på va 2-3 000 kr om man väl lyckas hitta. En tänkbar work-around skulle kunna vara att konvertera systemet till brytarlös tänding men det kräver alltjämt att man får tag på ett fördelarlock av god kvalitet. Kostnad för tändningskonvertering ca 2 000 kr, varav fördelarlocket står för ca 500 av summan. Även i det här fallet så råkar lämpliga NOS ersättningdetaljer finnas i regalen:-)

Vagn tre;

en 1980-tals variant med manuell växellåda. Här är det lite mer spännande, Under 1980-talet drogs man med ett kvalitetsproblem på kopplingen. Eller rättare sagt, mothåll och kopplingsgaffeln. Här finns det det på samma sätt ett problem att hitta delar, ny kopplingsgaffel finns inte i det utförande som bilen hade från fabrik, däremot en uppgraderad dito som som är snarlik. Om den verkligen passar för en taxi vet man först när man rivit isär det hela. Pä samma vis är det lite mix and match rörande den kulled som kopplingsarmen vilar emot. Dessa finns i minst tre olika utföranden. Kostnad i delar; från några hundra till att blott himlen sätter gränser. Om nu mönster kan anas från exemplen ovan, jovisst jag har lämpliga detaljer på hyllan även för den här vagnen.

Möjliga kryphål;

I den mån att någon av dessa vagnar skulle fått byta ägare i detta tillstånd om ELV-förslaget varit ett faktum. Det skulle i mångt och mycket bero på om någon klubb kunnat garantera att respektive exemplar verkligen skulle gå att laga inom de stipulerade reglerna.

Fotnot; rapporten från IVL om långtidsavställda fordon finns att ta del av från IVL’ sida; https://www.ivl.se/press/pressmeddelanden/2024-01-25-flera-utmaningar-med-langtidsavstallda-fordon-och-skrotbilar.html

ELV har avhandlats på diverse ställen – en start kan vara att titta på MHRF’s sida https://mhrf.se/huvuduppdraget/elv/

20-års jubilaren genomgår ansiktslyftning – grattis Klassiker

 

Lagom tills dess att helgen var ett faktum landade inte mindre än tre nya nummer av tidningarna jag prenumererar på landa i brevlådan. Ett av numren var årets andra nummer av tidningen Klassiker, som passade på att behålla den omarbetade grafiska profil som var ett faktum i och med årets första nummer. Jag hade inte fullt noterat det faktum att faceliften skulle vara ett permanent faktum.

Jag får åberopa faktorer så som säsongsbetonad sinnesförvirring till mitt försvar, förra numret landade väl i mina händer i mellandagarna. Därtill var möjligen det faktum att det föregående numret råkade just vara ett jubileums-dito. Något som gick att tolka som hela havet stormar och osade ”one-off”. Men här verkar kostymen vara mer i sin slutgiltiga form. Inte helt oäven men möjligen känns det lite tanigt när man fyller ut innehållet med ett alster av Sam Glovers penna och därmed översatt artikel hur kul och relevant den än kan vara vid första inblick. Nåväl med en redaktion på 4-5 själar som ska spotta ur sig 1100-1200 sidor klassiker, säkert 200 sidor Volvo-klassiker och troligen 5-600 dito SAAB Cars magazine och därtill typ 3-400 om andra märken ja då förstår jag att det kan vara svårt att ständigt hitta nya ypperliga uppslag. Nuvarande redaktionsledning är väl inne på 18 året och har säkert hittat sin samverkansform och tre av fyra har varit med sedan dess.

Just det här med en tidnings evolution är något som jag gillar att peta i. Just Klassiker startades som jag förstår det av den kände tidningsmakaren Kjell Broberg, där och då 2003 så hade han ett förflutet på tidningar så som Automobil och senare Premium Motor. Om jag inte helt missminner mig så var en av marknadsföringsgrejorna vid introduktionen att man skulle lotta ut en en Volvo Amazon – man kan undra dess livsöde därefter – Så bästa red, har ni grävt något i vad som blev av den första av klassikers bilar?

Lite som en retroaktiv prenumeration på tidningen Connoisseur

Jo jag vet, det har varit lite tyst på bilfronten en tid nu. Jag tror det nära på passerat ett helt år sedan senaste förvärvet i form av Trikålåren var ett faktum. Jag vet inte om jag ska skylla på att det är en materialsport eller helt sonika citera den store filosofen Pölsa i filmen ”Smala Sussies” smått geniala konstaterade ”jävla oflyt hele ti’n”.

Möjligen är det sviterna av att inte ha varit riktigt i takt med min samtid som fått mig att tveka och indirekt komma än längre från samtidens prisbild och värderingshets. Kanske även frukten av att nu ha jobbat på sånt sätt att behöva ta med bilen till jobbet mest varit en belastning. Aningen då i form av bristen på parkeringsmöjligheter. Eller som idag, kostnaden för att få parkera vara så på pass ansenlig att det är svårt att motivera de extra hundralappar varje vecka det nu kostar.

Uppslagen har funnits men det har alltid kommit något emellan. Här senast var det en Renault Safrane som kom på fall av vädrets makter. Utsikterna att försöka felsöka en stendöd fransyska i -20° ja det var inte att tänka på. När säljaren dessutom råkade inflika att vagnen dött under en provtur och varnat för att något ”securité” deklamerats i kupén. Ja då kändes steget så pass stort att det blev oöverstigligt.

I andra fall har allt liksom runnit ut i sanden oftast på grund av allt praktiskt. Omöjligt att få till ett lämpligt datum för hämning som passar säljare och köpare. Här för leden föll det på att säljaren fått bege sig till andra landsänden för att utbilda och förväntades vara borta all överskådlig tid.

Tid ger perspektiv

Nej, i brist på roliga uppslag så har det blivit naturligt att fokusera på andra spännande saker och företeelser som fått mig att reflektera. Lite som en teaser så får jag flagga för att det kommer komma något på ämnet ”Portföljer”. Ja minns ni dessa dokumentväskor som fanns överallt under 1980 & -90-talen. Ja de var till och med så vanliga att Lasse Åberg lyckades få i referensen i Sällskapsresan. Ja den om båtsporten, SOS hette den om jag inte helt missminner mig. Där travesterad i form av en referens till den polska attachéväskan mer känd som plastkassen.

Här någonstans fastnar jag i en känsla av portföljens inbyggda tyngd, värdighet och seriositet jag känner svår att applicera på tillvaron och yrkesvärvet av idag. Möjligen är attachéväskan att betrakta med samma burgna men möjligt utdaterade blick som att få en retroaktiv prenumeration på inkomstmiljonärernas husorgan Connoisseur utan att riktigt ha monetära muskler att matcha livsstilen.

Att skapa en nyanserad bild

Det ska erkännas, över tid har det blivit allt mer svårt att hålla sig objektiv till diverse objekt. Ivrigt påhejjad av Youtubers som hittar än det ena än det andra av objekt, lågmilade enägda eller allmänt superbt välhållna. Givetvis till priser som gör en rookie i grön av avund.

Visst, jag har väl på pappret haft ett par tre såna fynd i min samling – även om jag nog vill hävda att jag betalade så pass mycket som jag vågade chansa på. För mint condition har dem ju aldrig varit.

  • -En Fiat Ceicento med 978 mil på mätaren och en brukare i Warszawa och på pappret en arvinge som tog den till sverige. Här var dock något kapitalt galet med ventilföringen så den gick på tre cylindrar. mer om Pellefant finns här.
  • -En Opel som var utdömt till skrot av försäkringsbolaget på grund av vandalisering – död och bortglömd på Svenska bil i Akalla – Sixten fick den heta
  • -Och en Pontiac Grand Am V6 som bromsarna dragit sin sista suck på trots att den bara rullat 4200 mil – hemkörningen från väst-Sverige går till historien, speciellt att ta sig genom rondellerna i Alingsås utan bromsar – ja det var svettigt.

Men här någonstans tror jag det är lätt att gå vilse i det här med objekten och vad man väljer att säga. Hade jag varit Youtuber och slagit upp att jag köpt en Seicento med mindre än 1000 mil på mätaren för 5500 ja då hade jag väl fått ett visst klienten som gillat och like:at. Visserligen helt korrekt – även om motor behövde en grundlig genomgång och byte av ventilbrygga samt inslipning av ventiler osv.

På samma sätt hade nog Opeln Sixten öde med 4400 belagda mil för 5000 varit ett rejält click-bate speciellt när jag kunnat visa bilder på chassiet som alltjämt var i nyskick inklusive elförzinkningen på alla bultar och fästelement. Visst den tog sig hela vägen hem till Örebro från Akalla, men det var inte helt smärtfritt, speciellt eftersom någon tanklocksnyckel inte kom med i köpet. Men visst, som content till en social mediaplattform hade det ju varit som klippt och skuret – Kommer vår bilräddare kunna ta sig hela vägen hem på det som fanns i tanken? Till saken hör att bilen stått i minst 18 månader innan jag blev ny förvaltare.

Land Rover Series – inte en bil, mer ett verktyg

Att detta fastnat i mitt sinne just den här veckan kom sig av att jag hittade bilder i avpolletterad mobiltelefon som jag valde att skrota ut. Året var 2016 och objektet var en fascinerade Land Rover Series 3. Om skrönan stämmer, vilket jag inte ett dugg tvivlar på, så var detta den sista ”Series”-landyn som importerades till Sverige innan modellbytet till Defender. Bilen var till salu något år innan det att jag kom mig för att drömmande åka och titta. På sant komplicerande maner så fanns den givetvis inte nästgård – nej en 45-50 mil söder ut stod denna härlighet. Nu var ju det inte något som hindrade mig där och då. Jag satt ju inspärrad på ett kontor dagarna i ända med massa flex att ta ut. Sagt och gjort så bar det av.

Här någonstans bör väl jag som berättare inflika att jag inte är direkt slängd i att grovsmidesmässigt hålla liv i bilar, ja typ som att banka ut bucklor, grovräta karosser eller för den delen svetsa ramar eller allsköns andra delar av det strukturella. Nej min fäbläss ligger väl mer i att lokalisera nya delar och skruva dit. På samma sätt så tänker jag att det är väl så gemene bilägare gör, alltså byter till motsvarande ny detalj av samma utförande. Reservdelslistorna är min favoritlektyr och ja jag gillar att leta på reservdelsnummer.

För den som känner Land Rover-skået så är det i dessa led lite mer hands-on. Att byta inredningen mot något snarlikt, eller ännu hellre något annat som går att anpassa är legio. Speciellt när det gäller stolar och inredning. För en Series-bil är mer att betrakta som en sillburk på fyra hjul, om än med fantastik kapacitet att ta sig fram. Exakt hur bekvämt, om alls,  ja det lämnar mycket till tolkning, eller rent av att upplevas. Även en sån sak som att svetsa om ramen efter eget tycke och smak för att passa egna lastanpassningar, ja det gör tydningen en Serie-nörd utan att blinka.

När någonstans så kolliderade dessa världar – och det hård. Jag med min sinnebild av att det skulle gå att hålla i nära originalutförande och LRofilerna som mer resolut valt att göra tillvaron något så här uthärdlig. Till deras försvar så är jag å ena sidan övertygad om att stolarna från SAAB 900 är milsvida bättre än skumgummibänken från Solihull. Men min sinnebild av att strax kunna få till en nära original Serie 3 för voltmarscher upp till sommarstugan året om – ja den blekande fort. Speciellt när bakstammen på bilen fått förlängas eftersom ägaren valt att likaledes förlänga ramen av någon anledning.

Här någonstans så bottnade min ambition, eller ska jag säga, fastnade jag nedsjunken till låren i en sur torvmosse! Mina förväntningar hade inte matchat marknaden och hur man nyttjar en verktyg som en serie-vagn. Milt sagt besviken styrde jag kosan hemåt – om än med ett påbjudet stopp på GeKås i Ullared längs vägen hem. Jag minns inte om det blev något inköpt, ja då möjligen mer än bakplåtspapper. Men jag minns att jag gjorde det mesta för att förtränga mitt intresse för en Serie-bil

Att det hela nu kom upp på tapeten kom sig av att jag skrotade ned en gammal telefon som innehöll fotona jag tog. Så här i efterhand så känns det inte fullt lika ogörligt att få liv i och att på sikt även förvalta nämnda vagn. Men till historien hör väl att nämnda vagn numera står i typ tre gånger pengarna från när det begav sig. Och fullt så likvid vill jag nog inte hävda att jag är – definitivt inte på leksakskontot.

Dock fick jag äran att återknyta kontakten med en härlige ägaren som alltjämt står som förvaltare till härdligheten såhär 8 år senare. Hatten av till herren, och som jag sa till honom – det var ju en god investering att inte sälja:-D

 

Som att köpa sötlaktits till bilen

I dessa dagar av relativt vinterväder så har en långdragen kamp pågått för att återupprätta hedern för svärmors Volvo S60. I ett tafatt försök att effektivisera så valde saligt insomnade svärfar att gå på spåret Allrounddäck.

Vinsten för hans del var väl att slippa lägga om däck två gånger om året, plus möjligheten att kasta bort de dåliga vinterdäcken.

Just det faktum att kasta bort de gamla vinterdäcken är det som vi idag har förbannat in absurdum. För nu när svärfar inte länge är med och ”styr upp” så krävde svärmor att riktiga dubbdäck behöver monteras. Och det Pronto!

För den som försökt köpa däck eller fälgar på annonssajter när värsta snösmockan råder är det säkert ingen nyhet. Det finns inga vettiga alternativ. Utsikten att åka till däckverkstaden och köpa nya däck och fälgar – inte ekonomiskt realistiskt.

Givetvis råkade jag få tag på en uppsättning volvo-fälgar, om än med för smalt centrumhål och vad göra? Japp du anade det, Biltema säljer en hålsåg för betong som just motsvarar 65 mm. Så jag har precisionsborrat upp centrumen till rätt dimension. Nu väntar vi bara på att en uppsättning svarta Nokian Hakkapeliita 10 ska landa på uppfarten. Men erkänn – att köpa däck känns alltid lite bortkastat. Det är inte riktigt samma sak som att lägga motsvarande belopp på låt säga en kul leksak som mobil, dator eller annat tekniskt…..

Motorpressens influensers för mer än 60 år sedan

De goda gänget i gruppen Kent skrev redan för 20 år sedan om hur dåtiden mediedivor hade en fäbless för ”Att synas utan att verka”. Citatet kommer från i låten ”Socker” som väl låg på skivdiskarna runt 2002 och är från albumet ”Vapen och ammunition”. En skiva som står sig väl ännu i dag om du frågar just mig.

Just det där med att lämna ett större avtryck än av den möjliga arbetsinsatsen varit verkar vara ett fåtal förunnnat, i alla fall i motorpressens historia. Mycket verkar vara tålmodigt tragglande för att få muta in sin plats i mediemedvetenheten och framför allt även få behålla den efter att man lämnat skeppet, eller möjligen jordelivet.

Werner Göst och Nordisk Motortidning

Enligt min mening finns det dock två klart lysande undantag. Mitt första exempel vill jag ge i form av  den mycket självförhärligande redaktören Werner Göst med Nordisk Motortidning. Även med dagens blick för dagens medienärvaro så sticker herr Göst texter ut och känns rent av bombastiskt skrävlande. Det talas om de enorma framgångarna just han haft med tidningen och exakt hur instrumentell hans insatser varit för att kunna publicera just detta nummers djuplodande insikter som väl bara en så slipad hjärna som Werners varit den enda att kunna frambringa och nedteckna. Själva utgivningslängden talar väl ett annat språk med försenade nummer, som allt som oftat varit så pass sena att det övergått till att istället vara dubbelditon.

Jag har hört om att det rent av blivit något trippelnummer bara för att kunna hålla prenumeranterna stången. Jag kan även tänka mig att denne ”Bad boy” var en av orsakerna till att det numera finns stadgar för hur många dubbelnummer som får förekomma under ett utgivningsår så att prenumeranterna verkligen skulle få ett rimligt antal utgåvor på ett utgivningsår.

Om man idag googlar namnet så får man inga direkta träffar kopplat till värvet som tidningsman, nej snarare leder spåren till att att någon med just det namnet var aktiv och framstående nynasist under 1900-talets mitt. Det är nog troligt att det var den samme som tidningsmannen. Intressant dock är att Nordisk Motortidning hade en stor förkärlek till att rapportera om tekniska landvinningar och produkter från Storbritannien vilket känns lite motsatsaktigt till om nu den politiska tanken låg mer åt det germanska hållet.

Allt om bilen – tänk att elva egna nummer skulle bli så namnkunniga

Exempel nummer två är tidningen Allt om bilen. Ja namnet känns säkert bekant, inte för att jag tror det beror på att du någon gång sett tidningen Allt om bilen i sin egna form.  För att rekapitulera. Hösten 1961 lanseras tidningen Allt om bilen, jag tror första numret har oktober som utgivningsmånad i alla fall av omslaget att döma. Under resterade del av året så blir det totalt två till nummer så in alles 3 nummer 1961. 1962 fortsätter utgivningen med tekniskt sett 8 nummer då fram till augusti när tidningen slås samman med förlagshusets storasyskon Teknikens Värld Så från nummer 20 1962 så får Teknikens Värld en under rubrik i sin titel i form av Teknikens Värld – Allt om bilen.

Just allt om bilen hänger kvar på omslaget fram till nummer 17 1965, för att göra ett uppehåll till 1976 när tillägget kommer tillbaka och hänger kvar fram till nummer 24 1984. I nummer 8 1987 kommer det tillbaka nu till nummer 26 2000. Ännu ett uppehåll och dyker upp igen likt gubben i lådan nummer 8 2007 för att än idag pryda omslaget…

Ja tänk att de där 11 numret i egen regi skulle slå så pass att vi än idag 61 år efter senaste ordinarie utgåvan skulle se namnet på omslaget… Det är väl att synas utan att verka om något?

 

 

 

Årskataloger – en prövning i arkiveradet

Det ska erkännas, jag gillar årskataloger över bilutbudet. Tänk ett så smidigt sätt att få en kondenserad sammanställning över årets utbud samlad i en utgåva.

Men, det är lite svårt att göra en bra, överskådlig och konsekvent redovisning. Ty årsskrifterna har varierat över tid. Nu har jag kämpat in absurdum för att få till någon form av översikt. den sträcker sig från 1968 fram till 2024 med minst en förekomst per år. Som mest i alla fall fem som redovisas i bild.

Känner du dig nyfiken rekommenderas att klicka på länken här för att se ett grafiskt hopkok i ämnet:-)

Länk till Majks kataloger